Dagen då vi letade efter teleskopstegar. För att komma upp på taket och fixa vattenläckan behövde vi tätningsmedel och en stege. Vi letade på nätet, och såg att det fanns teleskopstegar på Jula i Östersund och i Sundsvall, en i lager på varje ort. Anledningen att vi ville ha just en teleskopstege var att vi skulle kunna fälla ihop den och få plats med den i garaget på bilen. Det gick inte att reservera någon stege, och om man köpte på nätet fick man hämta den ett par dagar senare. Eftersom vi ville ha stegen idag så fick vi chansa. Jag ville helst åka väg E45, så valet blev Östersund.
När vi kom fram var det slut på teleskopstegar i lager, så vi fick ta till plan B, att köpa en trappstege och ta oss upp på taket inifrån genom en lucka i taket.
Strax efter kl 17.00 checkade vi in på Lits camping, ca två mil norr om Östersund längs med E45. Det var en trevlig man i receptionen. Eftersom vår bil är lång, rekommenderade han oss att välja någon av platserna bredvid fotbollsplanen, för de är längre än de andra, men vi fick givetvis stå någon annan stans också om vi ville. Platserna är numrerade, det är bara att ta en plats som är ledig.
Det finns 50 elplatser.
GPS: 63.319372, 14.864712
Pris: 250 kr/dygn med el. Dusch och wifi ingår.
Campingen har några olika sektioner. Vägarna mellan dem är bra, så det är inga problem att åka runt och titta vart man vill stå. Platserna varierar väldigt i storlek. Längst bort längs den här vägen fanns det små platser för väldigt små bilar.
Vi hittade en bra plats längs en återvändsgata. Här fick vi bra utrymme både på längden och tvären. Det kändes trevligare än att stå vid fotbollsplanen, eftersom vi tycker om träd. Det blir ju väldigt öppet vid en fotbollsplan. Dessutom såg vi campingens lilla sjö från vår plats.
Den här campingen är liten och trevlig. Det finns en hel del utomhusaktiviteter att hålla på med. Den passade även bra för oss som bara var på genomresa och skulle reparera tak.
Fotbollsplanen bredvid campingen får man använda om det inte är träning där. Det finns även en tennisplan. Racket och boll kan man låna i receptionen. Där finns också minigolf och pingis.
När vi kom fram började dagens arbete med att få taket tätt. Vi hade fått tag på en trappstege, rengöringsmedel och tätningsmassa. Stegen fick plats under den stora takluckan, men den nådde inte så högt upp. Vi löste det genom att jag stog som motvikt längst ner på stegen, medan Lelle fick ställa sig på metalldelen ovanför det översta trappsteget, och försöka ta sig genom luckan och upp på taket. Det gick bra. Tur att det går att vika ihop bordet, annars skulle inte stegen ha fått plats.
Som tur var hade vi lite blå himmel när taket skulle repareras. Vi var lite osäkra på om taket skulle tåla Lelles vikt, men det gick bra. Taket visade sig vara väldigt stabilt på den här bilen.
Det är tur att Lelle är så pass händig så att han kan fixa saker själv. Idéer har vi båda två, och Lelles går oftast att genomföra på en gång. Mina idéer behöver göras om lite ibland.
Medan Lelle satt uppkrupen på taket och rengjorde, tätade och skruvade, passade jag på att hälla upp en liten rom. Det tyckte jag att jag var värd eftersom jag hade varit motvikt när han balanserade på stegen. Jag fick också kasta upp diverse verktyg på taket, och det var ett hårt jobb.
Olivia trivdes med gräset och träden på den här campingen, men hon tyckte att det var lite taskigt att hon inte fick vara med uppe på taket.
Det här är en camping som är väldigt inriktad på friluftsliv. Här finns mängder av kanoter av olika slag. Många kom också med egna kanoter på taket.
Vid receptionen finns denna vägvisare. Kanoter fanns det gott om här, men det här var de enda blommorna vi såg. I bakgrunden syns några av stugorna som hyrdes ut. Det finns massor av stugor i olika storlek.
Campingen har en egen liten badpöl på området.
Lekplatsen är stor, och det finns plats för olika bollsporter.
Indalsälven rinner precis förbi campingen. Här kan man både bada, fiska och paddla kanot.
Nere vid älven finns en stor gräsplan, där det är många tältplatser. Där finns även vindskydd där man kan elda.
Järnvägsbro över Indalsälven, eller egentligen älven Hårkan, som rinner ut i Indalsälven en liten bit därifrån. Fiskekort säljs i receptionen om man vill fiska. Det finns abborre, harr, öring, sik och gädda. Fiskekortet gäller för både Indalsälven och Hårkan. 2021 kostade dagskort 40 kr och veckokort 100 kr.
Vardagsliv i en husbil, när man är på resande fot.
Det regnade ordentligt hela kvällen och natten. Man sover himla bra när regnet faller på taket.
På morgonen när jag satt och morgonpinkade såg jag att det rann vattendroppar på insidan av toaväggen. Inte bra! Vattenläckor vill ingen husbilsägare ha. Jag blev klarvaken på en gång och ropade på Lelle som kom och tittade på väggen, medan jag fortfarande satt på toa. Vårt första projekt idag blev att försöka hitta läckan, och eventuellt kunna täta den. Efter att jag hade pinkat klart, givetvis.
Lelle är väldigt vig och smidig ibland. Med hjälp av en pall och diskbänken lyckades han få upp huvudet och överkroppen genom en av de små takluckorna. Där såg han vad vi trodde var orsaken till vår vattenläcka. Det sitter rails på taket och skruvarna hade vibrerat loss av någon anledning, precis ovanför toan. Det fanns inget vi kunde göra åt det just där och då, vi hade inget att täta med, så det var bara att hoppas på bättre väder.
Vi gjorde iordning en riktigt rejäl frukost. Stekt ägg, bacon och en ostbåge till efterrätt. Vi skulle inte åka någonstans, och vi kunde inte täta taket just då, så vi passade på att äta i lugn och ro. Vi har lärt oss genom alla år att husvagnar och husbilar jäklas ibland, och det är ingen mening att hetsa upp sig, för det brukar lösa sig till slut. Det här kändes åtminstone bättre än när kopplingen rasade på Autobahn i Tyskland för några år sedan. Jag måste erkänna att Lelle jagar upp sig betydligt mindre än vad jag gör… Han brukar vara bra på att lugna ner mig som tur är.
Medan vi väntade på bättre väder passade vi på att organisera lite. Lelles stomisaker kräver lite extra plats, så de fick dela en lucka med våra kängor. Det blev bra, för kartongerna med stomipåsar och kompresser tog väldigt stor plats inne på toa.
Lelle fiskade lite mer i älven, men utan resultat idag också.
Framåt lunch sprack molnen upp, och vi fick äntligen bättre väder. Vi lånade campingens tvättmaskin och tvättade två maskiner. 40 kr/maskin kostade det. Vi fick träffa campingens ägare Nils, som var väldigt trevlig. Han följde med från receptionen och visade hur man fick igång tvättmaskinen ordentligt. Mer om Nils och campingen kan du läsa i föregående inlägg.
Lelle köpte fiskekort till campingens sjöar. Det kostade 150 kr. Vi gick till den större av de två sjöarna. Den var liten för att vara stor.
Efter mindre än en timme hade Lelle fått de två fiskarna som man fick ta upp på ett kort. Båda vägde drygt ett kilo. De rensades och lades i frysen.
På kvällen var det underhållning på campingen. Det var två tjejer som sjöng blandad musik. Vi gick inte dit, för det var inte våran musiksmak. Det spelas väldigt sällan punk på campingar. De hade tur med vädret i alla fall, för det var blå himmel när de sjöng.
Senare på kvällen kom regnet tillbaka, så jag passade på att måla färdigt min höstfågel. Lelle letade efter teleskopstegar på nätet, eftersom vi behövde ha en sådan för att komma upp på taket och täta vattenläckan. En teleskopstege går även att fälla ihop så att den får plats i någon av luckorna på bilen, tänkte vi. Han hittade en på Jula i Sundsvall, så vi bestämde oss för att åka dit dagen därpå. Sedan hittade jag en likadan på Jula i Östersund, så då visste vi inte vart vi skulle åka. Det fanns bara en stege i lager i varje ort, så det var bara att chansa. Vi bestämde oss för att kolla lagersaldo på stegar dagen därpå, för att se om det hade ändrat sig. Jag ville helst åka väg 45, för jag gillar den. Det är en av mina favoritvägar i Sverige, ända från Karesuando till Göteborg. E45 börjar i Alta i Norge och slutar i Gela på Sicilien. Den är hela cirka 5 190 kilometer lång. Jag vill åka hela sträckan någon gång.
När vi gick och la oss var det mesta av tvätten torrt, resten fick hänga på toa, så att man hade huvudet bland lite kläder när man satt och pinkade. Det luktade gott att ha ren fuktig tvätt i ansiktet. Vi visste fortfarande inte om vi skulle åka till Sundsvall eller Östersund dagen därpå. Lelle sa att vi inte skulle åka till Kiruna i alla fall. Han tyckte fortfarande att det var för långt. Dessutom hade vi ett läckande tak som behövde lagas, och det var viktigare än att se hur Kiruna har byggts om tyckte han. Jag tänkte mer att det ena utesluter ju inte det andra.
Så ser det ofta ut när vi fattar beslut. Så ser vardagslivet ut i en husbil.
På gårdagens kvällsmöte kom vi på att vi aldrig har campat vid Klarälven. Jag ringde min far och bad om tips på camping, eftersom han vet vad vi tycker om för platser. Han tipsade om Värnäs Camping. Campingen ligger ca 3 kilometer från Stöllet, precis vid Klarälven. Jag har tydligen tältat där när jag var liten.
Det regnade nästan hela vägen från Göta Kanal till Klarälven. Vi kom fram till Värnäs Camping tidigt, strax efter kl 13.00. Vid receptionen fanns en skylt där vi kunde läsa att receptionen hade lunchstängt till kl 15.00, och att man skulle åka in och ta sig en plats, och komma tillbaka och checka in när de hade öppnat, så gjorde vi. Det systemet tycker jag om. Vi vet ju aldrig riktigt när vi kommer fram, och då är det bra att kunna få en plats om man kommer när det är lunchstängt. Genom fönstren på bilen såg vi regn och Klarälven från vår plats. Det var mysigt faktiskt.
Lagom när receptionen skulle öppna kom solen. Nästan i alla fall. I receptionen var en trevlig kvinna. Vi bokade in oss på två dygn här, av flera olika skäl. Vädret skulle bli bättre dagen därpå, och då ville vi fiska. Vi hade inte gjort det ännu på den här semestern. Campingen verkade vara trevlig och utsikten över älven var fin, och det är ett bra skäl. Efter ett par veckor på resande fot ville vi passa på att tvätta. Dessutom hade vi kört mycket, och ville ha en dag fri från bilkörning.
GPS: 60.429399 13.244541
Pris, utan el: 220 kr/dygn. Dusch är gratis.
Under högsäsong finns hembakat bröd, både att äta i det lilla caféet och att beställa till frukost.
Eftersom vi inte behövde el kunde vi ställa oss väldigt fint precis vid älven. Platserna utan el var onumrerade, där kunde man stå lite som man ville. Elplatserna låg längre bort från älven och var numrerade.
Vädret var minst sagt omväxlande. Störtskurar, duggregn och sol, om vartannat. Vi hade en bra plats, och vi hade markisen att söka skydd under, så vi hade det bra ändå.
Värnäs camping är inte stor. Det finns 28 elplatser, och flera platser utan el. Här finns även ett antal stugor att hyra. Det här är en riktig familjecamping. Numera drivs den av 86-årige Nils Eles, tillsammans med hans fru och dotter. Innan drevs den av Nils far. Platsen var inte tänkt att bli en camping från början. Nils far hade byggt ett dass och ordnat ett handfat med vattenslang som nattgäster i tält kunde använda. Efter ett tag började han ta betalt, 1 – 2 kr per natt, eftersom det kostade pengar att ge gästerna toapapper. Detta var i början av 1950-talet, och sedan har det bara rullat på. (källa: Värnäs Camping) Jag bör ha varit där i mitten/slutet av 1970-talet enligt min far. Då hade vi ett stativtält.
På campingen finns kanoter att hyra. En vandringsled börjar vid campingen, för den som tycker om att vandra.
På campingen finns en koja med en iordninggjord eldstad under tak. Perfekt när det regnar.
Campingen är långsmal, så det finns stor chans att få en plats nära älven. En liten väg förbinder två gräsplaner med varandra.
Om man vill fiska i älven kan man köpa fiskekort online på ifiske. Det är Norra Ny fiskevårdsförening som har hand om fiskekorten. Fiskekort kostar 100 kr/24 timmar.
På campingområdet finns en liten badpöl. Det går att bada i älven också, men det är väldigt strömt.
Campingen äger två små sjöar där de planterar in regnbåge. Om man vill fiska i dem köper man fiskekort i receptionen. Det är alltså inte samma fiskekort som i älven. Ett fiskekort till sjöarna kostar 150 kr/dygn, och då får man ta upp två fiskar.
För att komma till sjö nummer två måste man gå över landsvägen. Det är inte mycket trafik på den, så det var inga problem att ta sig över.
Med fiskekortet som gäller för älven kan man även fiska i den här lilla ån, som rinner förbi campingen och ut i Klarälven. Ån heter Värån.
Det ostadiga vädret fortsatte på kvällen. Det kom lite sol ibland, sedan blev det grått och duggregn igen. Lelle köpte sig ett fiskekort, drog på sig regnjackan och provade lyckan i älven, men utan resultat.
Från en camping uppströms kunde man få bygga en flotte och åka en bit nedåt på älven. Det var intressant att se på när de flöt förbi. Det fanns flera olika paket att köpa, där man åkte alltifrån en dagstur till flera dygn.
Senare på kvällen flöt några timmerstockar förbi. Det bör vara rester från platsen uppströms där man bygger timmerflottar att åka med på älven. Det finns nämligen ingen timmerflottning längre.
Redan under 1600-talet flottades timmer på Klarälven. Flottningens storhetstid var på 1950-talet, då mer än 1800 personer arbetade med flottning på Klarälven. 1957 flottade man virke som motsvarar 26 700 virkesbilar med släp. Hösten 1991 beslutade Stora Skog att flottningen skulle upphöra. Allt skulle transporteras på lastbil och järnväg istället. En hel yrkeskår upphörde att existera. November 1997 blev Klarälven avlyst som allmän flottled av regeringen, i och med det upphörde rättigheterna att flotta timmer. I Löved finns ett flottningsmuseum som berättar mer om flottningen i Klarälven. (Källa: Vildmark i Värmland)
Olivia kände att det inte var hennes favoritväder ute, så hon gjorde mig sällskap i värmen i bilen.
Igår kväll funderade vi på vad vi skulle göra i Sverige. Det var ju mycket semester kvar. Mitt förslag var att åka och se om Kiruna fanns kvar, och i så fall hur det ser ut där, men Lelle tyckte att det var lite för långt att åka dit från Landskrona. Det blev en kompromiss, så vi åkte till Göta Kanal. Vi har inte sett så mycket av den nämligen.
Vi siktade på en ställplats i Sjötorp, som finns i katalogen över campingar som är fristående från SCR (branschorganisation för Sveriges camping- och stugföretagare) och ställplatser. När vi kom fram hittade vi en liten, men informativ skylt. Perfekt.
Det var en mycket bra och stor gräsplan att stå på. Här fanns ingen service över huvud taget, men det fanns planer på att fixa några elstolpar. Vi behöver oftast inte el, men det blir säkert bra, bara man får välja om man vill ha det eller inte.
GPS: 58.831474, 13.983324
Pris: 60 kr. Betalas med swish eller kontant.
När vi kom fanns det bara en annan husbil där, och ett tält. Senare på kvällen kom det några flera, men det fanns väldigt många platser kvar. Jag fick hjälpa några tyskar att betala. De kunde inte betala med swish, eftersom man måste ha en svensk bank då. De hade växlat till sig svenska pengar innan de åkte hemifrån, men det minsta de hade var 200 eller 500 kr. Ryktet spred sig att jag gärna tog emot Euro, så vi swishade åt ett par stycken i utbyte mot 6 Euro, som växlingskursen var då. Jag sa åt dem att gå och köpa en liter mjölk någonstans vid tillfälle, för att spräcka deras stora sedlar. Eller fisk i rökeriet i centrum.
Vädret var inte så lovande när vi kom fram. Det var varmt och kvavt, så vi tänkte att Göta Kanal och besöket där får nog bli en annan gång.
Sjötorp är en liten stad med ca 600 invånare (2020). Den ligger i Västergötland och hör till Mariestads kommun. Det är här Göta Kanal startar, eller slutar. Den sitter i alla fall ihop med Vänern här. Här finns sluss, båtvarv och gästhamn. Från vår plats såg vi inget av det. Vi såg bara regnvatten, inget annat vatten. Det var ungefär 500 meter för oss att gå till det lilla centrumet där allt fanns. Ingen lång sträcka alltså.
Efter någon timma hade alla mörka moln bytts ut mot grått i olika nyanser. Vi skymtade till och med lite blå himmel, så vi promenerade iväg in mot centrum.
Det första vi såg var en av slussarna. Den var svår att missa. Den ligger mitt i byn. Om man följer bilvägen kommer man rakt på slussen. I Sjötorp finns fem slussar. Den som syns på bilden ovanför heter sluss 2-3. Den har en nivåskillnad på 4,8 meter, och byggdes 1816-1817. Här finns också en slussvaktarstuga från 1906.
Vi fick inte se när någon båt passerade slussen, däremot såg vi flera båtar som låg förtöjda innanför den.
Inne i Sjötorp var det liv och rörelse, även om det inte syns på bilden ovanför. Bilden är tagen lite bakom alltihop. Det var fint att promenera mellan de gamla husen och vattnet. Det fanns flera riktigt fina båtar, både nya och äldre, och doften av tjära spreds i luften.
Det fanns flera restauranger och caféer av olika slag. På uteserveringarna var det fullt. Vi hade tänkt ta en öl vid kanalen, men det var bara att glömma. Det var alldeles för mycket folk, och vi ville inte stå och vänta för att få plats.
Vi fortsatte att titta på båtar, och hittade en av de tre ställplatserna som finns i Sjötorp. Man skymtar några husbilar bakom bryggan.
Här är en av ställplatserna. Det finns två ställplatser i centrum, en på varje sida om vägen. Den här ovanför kostade 200 kr tror jag.
På andra sidan vägen fanns denna ställplats. Jag tror att den kostade 225 kr. Båda ställplatserna i centrum var trånga, och det var mycket liv och rörelse där. Det kan vara trevligt ibland, men vi tyckte att det var skönt att stå 500 meter bort på vår gräsmatta. En fiskförsäljare som vi pratade med sa att folk hade stått i kö i över fyra timmar för att komma in på den här platsen. Helt galet när det fanns en så bra plats bara 500 meter bort. Folk vill väl vara i centrum och ha el och dusch kan jag tro.
Vi var inne i ett litet rökeri och köpte rökt fisk. Maltes fisk hette rökeriet. Kvinnan som jobbade där var väldigt trevlig. Hon rekommenderade en med senapsfrö på, men jag var lite skeptisk eftersom jag tycker att senap smakar hemskt. Det löste hon på så sätt att hon skar loss lite smakprover. Så lärde jag mig att senapsfrö inte smakar senap. Det smakar faktiskt riktigt gott på rökt fisk. Vi blev kvar i rökeriet länge, för att hon som jobbade där var så trevlig att prata med. Jag tror att det var hon som berättade att den som ägde marken där vi stod funderade på att sätta dit några elstolpar till nästa år. Kanske en soptunna också. Vi får väl se vad det blir.
Fisken som vi köpte var väldigt god.
På kvällen började det regna, och vi hade en rastlös katt i husbilen. Av någon anledning hittade Lelle en app med spel för katter, som han laddade ner. Olivia gillade särskilt ett spel, där telefonen vibrerade när hon satte tassen på en råtta som rörde sig över skärmen. Ja jösses.
Vi var uppe tidigt på morgonen och åt en rejäl frukost. Vi visste att det skulle bli mycket bilkörning idag. Nästan från tyska gränsen till Sverige, genom hela Danmark.
Som jag har skrivit tidigare, följde vi covidsituationen under hela resan, mycket med hjälp av appen Reopen EU, som är en gemensam app inom EU, där det bland annat finns en karta över situationen i Europas länder, och information om vad som gäller vid inresa. Kartan uppdaterades varje dag, ibland flera gånger. Här nedanför ser du en bild av hur läget är idag, 2021-08-18, när jag skriver det här inlägget.
Den här morgonen var hela Tyskland och Sverige fortfarande grönt, förutom områdena runt Stockholm och Berlin. Grönt betyder låg smittspridning. Gult betyder måttlig spridning, och ju rödare färg, desto mer smitta. Hela Danmark var gult och rött, och där skulle vi alltså passera. Mitt i pågående delta-utbrott.
Vi stannade för att tanka på ett ställe längs motorvägen, och där såg vi att restaurangen som drevs av en av de större snabbmatskedjorna i Danmark var stängd på grund av hög smittspridning. Lockdown, helt enkelt. Vi fick vår diesel i alla fall. Vi gjorde några fler småstopp på rastplatser längs motorvägen, för att få röka och sträcka på benen. Lunch åt vi i bilen.
Trafiken flöt på, och det var väldigt lugnt på vägarna. Vi åkte genom tunneln som tog oss till Öresundsbron utan problem. Efter bron, i Sverige, där betalstationen och tullen finns, var det extra kontroller. Det var fler poliser och tullare än vad det brukar vara. Precis som när vi åkte över gränsen mellan Tyskland och Danmark var det fullt med invinkade bilar på kontrollområdet när vi kom, så oss vinkade de bara igenom. Det gick lite långsammare än vanligt, de tittade lite extra kändes det som, men vi blev inte stoppade.
Så gick det till när vi kom tillbaka till Sverige igen. Vår lilla vända ute i en del av Europa gick väldigt bra, trots rådande läge. Det gick bra att hålla avstånd, använda ansiktsmask, visa covidpass osv. Folk i Tyskland tog mer ansvar för just avstånd än vad jag upplever att vi gör här hemma. Vi undvek vissa situationer när vi var utomlands, vi var bara inne i en enda mataffär tror jag. Vi hade mat med oss i bilen. Vi unnade oss någon öl, och ibland mat på uteservering och på en restaurang, men bara när vi kände oss bekväma med antalet människor som var där. Det funkade bra, helt enkelt, även om det var en del att tänka på. Vi kunde ändå slappna av, fastän vi var lite vaksamma.
Så, vad gör man i Sverige när man har kört genom hela Danmark? Man stannar vid första bästa rastplats längs E20 i Sverige och gör upp en plan. Fråga 1 som vi ställde oss var hur långt vi ville köra nu. Inte så långt, kände vi båda två. Luften gick liksom ur oss lite. Det är alltid roligt att upptäcka nya platser, men med tanke på hur det brukar vara söderut i Sverige under semestertid, kände vi att vi ville komma på plats fort, innan allt blev fullt. Strax utanför Landskrona finns en ställplats: Lundåkrahamnen. Det fick bli vårt mål. Igen.
Lundåkrahamnen är också en sådan plats som vi känner till sedan tidigare. Platserna där är långa nog för vår bil, och blir de vanliga platserna fulla brukar det finnas reservplatser.
Vi kom fram till Lundåkrahamnen ganska tidigt, eftersom det hade flutit på så bra under resan, och för att vi bara hade haft korta pauser. Det fanns flera platser kvar kl 14.30. När klockan närmade sig 16.30 var det i stort sett fullt, så det gick fort.
GPS: 55.861352, 12.851158
Pris: 200 kr.
El finns på vissa platser. Kod till hamnens toalett och tvättstuga får man på kvittot. Toatömning och spillvattentömning finns.
Vi fick en plats långt in. Man kör in, ställer sig på den plats man vill ha, och går tillbaka till en betalautomat vid hamnkontoret och betalar. Platserna är tillräckligt långa för att nio meter bil ska få gott om plats. Man har lite svängrum mellan sin egen bil och grannens, tillräckligt för att få ut bord, stolar och en del av markisen om man vill.
Olivia var lite skeptisk. Det blåste och lät en del från båtarna i hamnen, och det var inte riktigt ok tyckte hon. Dessutom hörde vi åskmuller, och det gillar hon inte.
Vi hade tur och fick trevliga grannar till höger om oss. Det var långt till elskåpet, och de hade en hyrd husbil med en för kort elkabel, så vi lånade ut en av våra. Vi har några stycken nämligen.
Man står fint i Lundåkra, men det finns inte så mycket att göra. Man kan fiska från en pir, och det finns en badplats en liten bit bort. Det är ca 2 kilometer att gå till Landskrona centrum.
Det finns en restaurang i hamnen, Idas by the sea. Vi ringde en timme innan de öppnade och frågade om man behövde boka bord för att äta, och fick veta att det redan var fullbokat. Alltså åt vi en konserv med pölsa och en burk färdig potatis istället. Det var helt ok det också.
Det såg inte så trevligt ut vid badet, det var fullt av alger och sjögräs där.
Tack vare vädret, som växlade mellan sol, moln och avlägsen åska, fick vi se väldigt härliga färger i hamnen. Det är inget filter på bilderna ovanför och nedanför, och de är helt oredigerade.
Med jämna mellanrum kommer det flygplan över hamnen, men det är inget man störs av. De försvinner så fort. Jag blev glad när jag hann ta ett kort på ett av dem.
Vi gick upp ganska tidigt och åt en rejäl frukost innan vi begav oss iväg. Vi hade en lång dag framför oss.
En vanlig syn på Autobahn är Stau, kö, eller rättare trafikstockning. Det är ett ord man lär sig fort. De har digitala skyltar som tänds när det är Stau. Det gick bra att köra genom Hamburg och i tunneln under Elbe. Där var det bara 50 minuters kö, trots att det var måndag, och alla långtradare som inte hade fått köra på söndagen var ivriga att köra.
Gränshandeln Scandinavian Park var lugn. Parkeringen var halvfull, och det var inte mycket folk inne i affären. Det gick bra att hålla avstånd där. Det brukar vara långa köer vid kassorna, nu var det bara ett par stycken före oss. Det var fortfarande munskyddskrav i affären och en bit utanför.
Vid gränsövergången mellan Tyskland och Danmark rullade trafiken fram sakta. Det stod många bilar som hade vinkats in för kontroll, både personbilar och husbilar. Just när vi kom fram var det fullt inne på kontrollområdet, så vi blev vinkade förbi. Det var något polispådrag där också, polisbilarna hade blåljuset på och poliserna stod och lyste med ficklampa i ögonen på någon som de hade fångat. Det kan ha varit därför de vinkade förbi oss också.
Vi åkte direkt till Uge Lystfiskeri og camping, en camping som vi känner till väl i Danmark, bara ca 3 mil från tyska gränsen. Vi har varit där många gånger förut, och den passar oss bra när vi kommer tillbaka från våra Europaresor. Det är lugnt, stora platser, lite folk och det händer ingenting om man inte vill. Man får en chans att sortera intryck och vila. Vill man så kan man spela fotbollsgolf, hoppa studsmatta, titta på djur, gå i majslabyrint, bada, fiska osv, men allt det ligger för sig på campingen, så man störs inte av det om man vill vila.
GPS: 54.961770, 9.294482
Pris: 2 vuxna 150 dkr. Plus 50 dkr i deposition för kort till servicehus, plus pengar som kortet laddas med för att duscha. Duscharna är ok, det är rent och fräscht, men det kommer dåligt med vatten ur dem.
På våran gräsplätt finns plats för 8 ekipage. När vi kom fanns det bara ett tält där. Det är tältet som syns längst bort på bilden ovanför, och våran stormlina. Vi blev 4 ekipage totalt, i varsitt hörn. På planen bredvid var 7 av 8 platser tomma. På säsongarnas del av campingen var det fullt med ekipage, men tomt på folk. Det är det som är så skönt med den här platsen, man har hur mycket utrymme som helst. Särskilt om det inte är helg och strålande sol, för då är säsongarna där.
Eftersom vi var i gult område nu, enligt covidkartan, passade den här campingen perfekt.
På campingen finns tre fiskesjöar där de sätter i regnbåge. Fiskekort köper man i automat med hjälp av campingkortet som man får i receptionen när man checkar in. I år var campingägaren väldigt nervös. Det var totalt fiskeförbud från danska myndigheter. Man hade tydligen upptäckt ett fiskvirus som heter IHN i odlingen som bland annat han hade fått fisk ifrån. Viruset är extremt smittsamt för fiskar, men inte farligt för människor. Han hade lämnat in ett antal fiskar från sina sjöar för provtagning och analys. Om hans fiskar hade viruset, skulle han få stänga igen hela fiskeverksamheten och förlora massor av pengar. Det skulle inte vara möjligt att behandla sjöarna.
Först försvann campingintäkter pga covid, och nu försvann intäkterna från fisket pga fiskvirus. Det var en väldigt trevlig, men uppgiven och ledsen ägare vi träffade. Nu i efterhand har jag tagit reda på att fiskarna i campingens sjöar var helt friska, men det är fortfarande någon form av problem eftersom det ligger i ett område där andra fiskar kan vara smittade, eller något sådant. Man får inte sätta i fisk i sjöarna, och man får inte ta fisk med sig från sjöarna, och därför får man inte heller fiska.
Det kom några regnskurar, och lite sol. I ett visst ljus såg det ut som att hösten var på väg redan. Vi såg en regnbåge också.
Skurarna försvann och byttes mot mer ihållande regn och åska på kvällen. Vi hade förankrat markisen med stormlinor och satt ute under den, för det var fortfarande varmt och kvavt.
Lelle utnyttjade regnet till en välbehövlig fönstertvätt, medan jag städade och sopade golv inomhus.
I Tyskland köper man givetvis korv. Tanken var att vi skulle ha några av de här med oss hem, men vi var hungriga så de råkade ta slut. När det regnar och man vill laga mat ute, är det bra med en liten bordsgrill.
Fighten om min stol fortsatte. Den vita plastpallen som jag satt på från början hade blivit väldigt obekväm vid det här laget, så jag använde ett av våra små svarta bord att sitta på istället.
Mörker, åska, regn, markis, semester, värme är en bra kombination. När Lelle kom på att vi hade en sådan där flammande lykta i bilen blev det ännu mysigare. Den köpte jag i present till bilen när vi köpte den för ett drygt år sedan. Sedan dess har vi använt den en gång tror jag, för att se om den funkade. Nu kom den till användning igen.
På väg norrut. Redan på morgonen valde vi att åka till Wohnmobilstell- und Zeltplatz Heidesee, nära Holdorf i Niedersachsen. Vi har varit där många gånger förut. Det är en trevlig och enkel camping, de har bra mat, och den ligger alldeles rätt på kartan när man åker söderut eller norrut. Campingen ligger nära A1 nästan mitt emellan Bremen och Osnabrück. Där har det alltid funnits väldigt gott om plats, men inte den här gången. Det var fullt på campingen, och det var en lång kö av både husbilar och husvagnar som ville checka in. Vägen vid campingen är smal, så vi gjorde en liten fuling. Vi visste att det fanns gott om plats där man tömmer spillvatten. Mellan campingområde, servicehus och soptunnor är en stor öppen yta, så vi åkte helt enkelt förbi hela kön och vände där inne. Vi var väldigt förvånade för att det var överfullt och kö på den campingen, fastän vi kom tidigt.
Vi tog sikte på nästa säkra kort, Camping Aller Leine Tal. Där har vi också varit flera gånger på grund av läget. Campingen ligger nära A7, ca 4 mil norr om Hannover, men det är tillräckligt långt bort från motorvägen för att man inte ska kunna höra den. Det finns ingen stad i närheten, bara en liten by utan någonting. Denna camping ligger också i Niedersachsen. Maten där har vi provat två gånger, och den är i det närmaste oätlig. Dessutom kan man få vänta 1,5 timme på schnitzel, pommes och ketchup. Vi hade gott om mat i bilen, så vi klarade oss bra ändå.
Paret som äger den här campingen är väldigt trevliga holländare. De pratar mycket bra engelska. Här checkar man in (med covidpass och Luca som vi hade blivit vana vid) och sedan åker man in och tar sig en ledig plats. Platserna kanske har varit numrerade, men det är de inte nu. Man får leta efter elstolpar och ställa sig där man tror att det är en plats. Vissa platser separeras från andra naturligt av träd, buskar och blommor, andra förstår man att här ska det nog få plats flera ekipage. Här finns en bra lekplats och ett fräscht servicehus.
GPS: 52.689045, 9.697285
Pris: 25 €
När vi kom fram strax efter kl 16.00 fanns det platser kvar. Vi var lite oroliga ett tag, eftersom det var så överfullt på vårt första säkra kort. Platserna med mycket skugga, som dessutom är lite längre än de andra platserna, var fulla, vi åkte runt ett par varv innan vi hittade en lagom lång plats.
Vägarna inne på campingen är trånga här och där. Vi som har lång bil får ta omtag i någon skarp sväng ibland, för att inte köra över någon buske eller elstolpe eller parkerad personbil. Det blir lite trångt ibland om någon husvagnsåkare parkerar nästan ute i vägen. Vi hittade en plats där vi hade en bit till godo på längden, och där vi hade lite svängrum utifall vi skulle få grannar.
Det finns mycket träd på den här campingen, vilket gör den ganska mysig. I övrigt finns inget speciellt, annat än att sitta och hänga vid bilen. Man kan ta en öl i restaurangen, men maten ska man undvika. De har fått två försök på sig, och ingen av matgästerna var imponerade någon gång.
Förut när vi har varit där har vi gått och tittat på floden Aller, som flyter förbi en liten bit från campingen. Den här gången utforskade vi bortre änden av campingen istället, för det har vi aldrig gjort. Det finns ett par gator med bara säsongare, och vi brukar vända där, men nu fortsatte vi. Bortanför dem hittade vi väldigt mycket bättre platser än den vi hade valt. Det ska vi komma ihåg till nästa gång.
Längst bort på campingen hittade vi en skylt som visade mot en badsjö. Det visade sig att den låg på campingområdet, gömd bakom träd och höga buskar. Där fanns två väldigt stora gräsplaner. Vi tror att det är ok att campa på planen som är längst från sjön, det måste vi kolla upp nästa gång. Det fanns ett elskåp där, men det kanske bara är för tältare.
Det fanns ingen direkt strand, men sjön såg ut att vara helt ok att bada i. Den var lite stenig bara, men förutom det var det inga konstigheter.
På kvällen hade vi en liten konferens. Eftersom det var så mycket folk på campingar och ställplatser, och eftersom de röda och gula områdena på covid-kartan över Danmark växte, och de gröna områdena nu var borta helt från Danmark, bestämde vi oss för att ta oss igenom Danmark och in i Sverige. I Sverige var Stockholm rött, resten av landet var grönt. Tyskland var också grönt, förutom området runt Berlin.
Vi visste ju att vi alltid skulle bli insläppta i Sverige, oavsett läget, men vi ville inte hamna i röda områden. Vi skulle antagligen bli insläppta i Danmark utan problem, eftersom Tyskland var grönt fortfarande. Alltså blev planen för morgondagen gränshandel, beroende på hur mycket folk det var där, och därefter en natt i södra Danmark, nära Tyska gränsen (Tyskland grönt, Danmark gult i det området), och därefter streckkörning genom Danmark, över bron och in i Sverige, med ett stopp för tankning i gult område i Danmark. Och så hålla andan och stänga av bilens ventilation när vi passerade det stora röda området runt Köpenhamn.
Vi gick och la oss tidigt, dels för att det var trist att bestämma att vi skulle lämna Tyskland, dels för att vi skulle få en lång dag nästa dag. Vi var ändå glada över att det hade gått så pass bra att resa som det hade gjort, mycket tack vare covidpassen och appen Luca. Allt covidrelaterat flöt på väldigt smidigt. Nästa år hoppas vi på mindre virus och mindre översvämningar så att det går att åka i hela Tyskland, och kanske till Spanien och Portugal igen.
Jag programmerade Kate, gps:n, till gränshandel och en camping med stora ytor i Danmark. Så slutade sista kvällen i Tyskland. För den här gången alltså.
Vi siktade på att ta oss norrut, mot en camping, så jag letade reda på en i ACSI-katalogen. På grund av diverse trafikomledningar hamnade vi galet, klockan blev mycket, och vi irrade omkring lite planlöst, tills jag hittade ett annat alternativ i ACSI-katalogen. Det första alternativet skulle vi ha 4 timmars körning kvar till, och vi ville vara framme där och då. Det var tydligen någon bro över Elbe som var avstängd, därav problemet och extra körtiden. Det är nackdelen med en gps som inte är online.
Anledningen att vi vände norrut var att det fortfarande var kaos på grund av översvämningar vid Mosel, Rhen och Ahr, och nu varnade de tyska medierna för att Donau låg i riskzonen att svämma över också. Det var mycket folk på ställplatserna i norra Tyskland, och vi var nästan tvungna att köra in före klockan 12 för att kunna ha en chans att få plats.
Vi hamnade vid Campingplatz Alte Schmiede. När vi kom fram fanns det väldigt många personbilar parkerade utanför, så det var väldigt trångt. Vi parkerade en bit ifrån campingen och gick för att se om vi skulle kunna ta oss fram dit med bilen över huvud taget.
När vi stod och funderade som bäst kom en äldre herre från receptionen och sa att de kunde fixa plats. Han var en sådan där mysig och trevlig gammal man som man träffar ibland. När vi sa att bilen är nio meter, så var inte det heller något problem. Om vi bara kunde ta oss förbi alla parkerade personbilar så skulle han fixa plats på campingen. Det fanns ett kommunalt bad inne på själva campingen, det enda på flera mils avstånd, därför var det många människor som parkerade där.
Campingen ligger lite utanför den lilla byn Süplingen, mitt ute i ingenstans i Sachsen-Anhalt. Här fanns 925 invånare år 2012. Det finns inte mycket att göra varken på campingen eller runtomkring, inte vad vi vet åtminstone. Man kan bada, och de sålde öl och pommes vid receptionen. Det var väldigt mycket folk där, och trångt, så vi undvek det. Precis utanför campingen finns Gaststätte Alte Schmiede som serverar husmanskost, men där var det också fullt med folk. Många ville väl dricka öl eftersom det var lördag. Närmsta större ort är Magdeburg, ca 4 mil bort.
Det var inte så många campare där, mest säsongsboende och holländare i små minibilar. Platserna, som enligt ACSI var på mellan 80 och 100 m², var väldigt mycket mindre. Mannen i receptionen löste det på så vis att vi fick fyra platser, men betalade för en. Han visade vilka fyra platser som han gjorde om till en större plats, och då funkade det för oss. Vi valde att campa utan el när vi såg elskåpen.
GPS: N 52°16’47” E 11°19’15”
Pris: 20 €, kontant, utan kvitto
Vår plats var inte stor, fastän det var fyra platser. Platsen användes även av säsongscamparnas barn som lekplats, och de vuxna säsongarna genade demonstrativt under vår markis när de skulle till och från ölserveringen utanför receptionen, bara för att visa vem som bestämde på campingen, eller något sådant.
Campingen var precis som den gamle mannen i receptionen. Den var gammal och sliten. Den skulle ha kunnat vara hur trevlig som helst, om det hade varit bättre ordning på platserna och säsongscamparna. Det skulle också ha behövts en uppfräschning av servicehuset, och en lösning för alla badgäster som kom över dagen.
Vi hade åtminstone träd i närheten, så att vi fick lite skugga på bilen.
Duschen ingick i priset. Servicehuset var avstängt för badgäster som var där över dagen, men det var ändå smutsigt där inne. Duschen påminde om en gymnastiksal, där alla klädde av sig på samma plats, la kläder och glasögon på en bänk och hoppades att ingen skulle sätta sig på dem, för att sedan gå in i ett pyttelitet bås utan draperi. Toatömningen var i samma rum som herrduschen.
Vid badsjön fanns en strand i ena änden, och fiske i andra änden. Hela sjön låg inbäddad mellan höga träd, förutom vid själva badplatsen.
Det här är en camping som vi inte kommer tillbaka till.
Kulmbach var en stad som vi inte hade hört talas om. Jag hittade den i min nya bok: Stellplatzführer romantische Städte, Städte Erlebnis mit Wohnmobil und Caravan. Det var en himla bra bok, visade det sig. Anledningen att vi åkte till Kulmbach var dels att det såg fint ut på bilden i boken, dels för att det fanns ett bryggerimuseum. Museumet missade vi att titta på, och vi ville inte stanna en extra dag, så det sparar vi till ett annat tillfälle.
Ställplatsen i Kulmbach består av tre delar, kan man säga. Det finns en plan med uppmärkta platser längst in, den var full när vi kom ungefär mitt på dagen. Det fanns en grusplan med omärkta platser, där hamnade vi. Det finns också platser för husbil längs kanten av en personbilsparkering precis bredvid.
GPS: 50.111200 11.461883
Pris: Frivillig betalning 5 €
El: 1 € för 6 timmar, fanns inte stolpar till alla
Grusplanen där vi stod var ganska stor. Alla ställde sig smart så att så många som möjligt skulle få plats, men det blev ändå fullt tidigt på eftermiddagen.
De finaste platserna var längst in, där det var numrerat. Där fanns det lite gräs till och med.
Det var många som ställde sig på husbilsplatserna på parkeringen utanför också. Där var det mycket trafik, så vi var glada att vi hann få en av de sista platserna på vår grusplan. Då hade vi åtminstone en hög häck som skydd.
Det fanns en bra och lättillgänglig servicestation. Tömning av toa och spillvatten var gratis. Där fanns också färskvatten.
Vi hade gräs bakom bilen, så Olivia var nöjd.
Vi började med att leta rätt på de äldre delarna av staden med hjälp av google maps. Det fanns mycket stad, men om man siktar på rådhuset brukar man hamna i de delar av staden som vi tycker om. Shoppingcenter har vi sett förr så det är inte så intressant för oss. Från ställplatsen var det strax under 1 kilometer att gå till rådhustorget och den här fontänen.
Kulmbach ligger i Bayern och har 25.915 (2019) invånare.
Här fanns det inte så många korsvirkeshus, men det fanns många andra fina byggnader runt omkring och i närheten av torget. Det fanns några korsvirkeshus, Kulmbach ligger ju i Tyskland, dessutom i Bayern, men inte lika många som på andra platser.
Utanför rådhuset stod fyra bryggeritunnor. Kommunen har ett eget bryggeri, och är känd för ölet därifrån.
Vi hittade en glad man som stod och gjorde ingenting när vi gick förbi. Han stod och log en bra stund, han stod fortfarande kvar när vi kom förbi en stund senare.
Det fanns flera små gator med olika butiker. Här fanns kläder, bageri, styckare, souvenirer, godis och allt möjligt.
Det fanns väldigt många fontäner, både med tomtar och utan, både moderna och äldre. Man behövde inte gå långt innan man kom till nästa fontän.
Det var inte svårt att förstå att man skulle ha munskydd, även inne i glasögonbutiken.
För att alla skulle veta hur långt 1,5 meter är, mätte man avståndet i flaskor istället. Pedagogiskt och bra.
Det fanns många uteserveringar på gatorna kring torget. Det var bra avstånd mellan borden, så vi stannade och svalkade oss med en kall öl. En Kulmbach, givetvis. I den här delen av Bayern använde man appen Luca för att checka in på uteserveringen.
Lelle hittade en vinbutik, och fick syn på den här flaskan i skyltfönstret. Han tycker om vin, och han tycker om korv, så en sådan flaska var han tvungen att köpa.
Efter att ha strosat runt i stan hela eftermiddagen, var vi både varma, trötta och hungriga. Alldeles i närheten av ställplatsen låg Wirtshausbrauerei Kommunbräu, ett värdshus med stor uteservering och eget bryggeri. Uteserveringen var full, och det var kö utanför den, men vi stod kvar i några minuter för att se vad som hände. Det visade sig att det fanns många lediga bord om man ville sitta inomhus, så det gjorde vi. Alla andra ville sitta ute, så vi var nästan ensamma där inne.
Inne i lokalen fanns en hylla med numrerade ölsejdlar till stamgästerna, misstänker jag.
Vi beställde mat som var helt otroligt bra. Kött, potatisgrejer och gräddsås med svamp åt mig, och kött och några andra potatisgrejer till Lelle. Servicen var bra, ölen var bra, och maten var otroligt bra.
Istället för kvitto användes ett ölunderlägg. Maten och våra varsina stora öl kostade 34.80 €. Vi köpte med oss två 1-litersflaskor med öl från bryggeriet, en mörk och en ljus, för 5.50 €. Om vi kommer tillbaka med flaskorna får vi tillbaka panten, men det är lite långt att åka för det.
Inne i restaurangen bryggde de öl för fullt.
När vi kom tillbaka till husbilen var vi tvungna att smälta all god mat och dryck. Olivia hade hållit sig sval, tack vare att vi hade stoppat i 1 € i elstolpen och kört vår maxxfan-fläkt för fullt. Det var nästan svalt inne i bilen. Det första Olivia gjorde var att ta min stol, så jag fick ta pallen.
Det finns två saker som vi missade i Kulmbach, dem ska vi se nästa gång vi kommer dit. Det finns ett bryggerimuseum ca 1 kilometer från ställplatsen, men åt andra hållet i förhållande till gamla stan. Vi var mätta både av mat och öl redan, så vi hoppade över det.
Uppe på en höjd finns slottet Plassenburg från 1100-talet, ett av Tysklands mest imponerande slott. Vi såg det från ställplatsen, och insåg att vi var alldeles för mätta för att ta oss upp dit. Dit bör man gå innan man äter. Det finns flera museum där, bland annat världens största tennsoldatsmuseum, och en utsiktsplats. Det har vi kvar till någon annan gång.
När man har varit i Rothenburg an der Fulda, blir ju Rothenburg ob der Tauber ett givet resmål. Åtminstone när man är som mig. Alltså styrde vi ut på autobahn och åkte till Rothenburg ob der Tauber, en sträcka på drygt 20 mil. Trafiken flöt som den brukar göra på A7: stau (kö), fritt fram, vägarbete, stau igen.
Jag hade ställt in gps:n på P2, en parkering/ställplats för husbilar precis utanför stadsmuren, sedan var det bara för mig att luta mig tillbaka medan Lelle körde. Vi har varit där flera gånger förut, så vi visste ju att det var till just P2 vi skulle.
Ställplatsen P2 består av två delar. Åker man till vänster från infarten kommer man till en stor parkering med markerade husbilsplatser på asfalt. Där brukar vi hamna, eftersom vi brukar komma fram sent, och då är det fullt på den högra delen. Åker man till höger från infarten, kommer man till en stor parkering med platser på ”rasengittersteinen”, betongstenar med gräs i mitten. Där finns några elplatser. Den här gången fick vi plats där, utan el men med delvis skugga, eftersom vi var framme redan kl 13. Det var dessutom färre besökare än vanligt, så det var lättare att få plats.
GPS: 49.370476, 10.182519
Pris: 12 €/24 timmar.
Det finns ett litet servicehus med toaletter, och en väldigt bra servicestation där man kan tömma toa och spillvatten och fylla färskvatten. Där finns också en betalautomat, som jag blev väldigt osams med. Jag stoppade i mynt, och de ramlade ut vartefter. Mannen som stod på kö för att betala efter mig blev arg på automaten (inte på mig som tur var), sa ett högljutt scheiße och gav den ett rejält slag med knytnäven så att det skramlade ordentligt om den. Nu funkar den nog, sa han, och det gjorde den faktiskt.
Det är breda gator på ställplatsen, så det är lätt att köra. Det enda man behöver tänka på är att man får ställa sig strategiskt om man ställer sig som vi gjorde, alltså längs med en kant. De platserna är långa, och om man har otur kommer det någon och ställer sig nära både bakom och framför, och då kan man få problem att trixa sig ut. Vi ställde oss längst fram på vår plats, med lite marginal framåt, så då kunde bilen bakom oss köra väldigt nära utan att vi fick problem att ta oss ut, och dessutom fick det plats ytterligare en lång bil efter honom.
Från ställplatsen P2´s infart till stadsmuren är det alldeles lagom långt att gå om det är varmt. 140 meter enligt google maps.
I Rothenburg ob der Tauber finns det många gamla byggnader bevarade. Vi har utforskat de flesta av dem, eftersom vi bodde där i nästan en vecka när kopplingen rasade på husbilen för några år sedan.
Den gamla stadsmuren och omgivningarna däromkring är värda att ta en extra titt på. Där är det oftast inte så mycket folk, och det är svalt och skönt att gå där när solen steker.
Det finns gångvägar utanför och mellan stadsmuren och byggnaderna. Staden fick stadsprivilegier år 1241, men dalen har varit befolkad sedan 900-talet. Rothenburg ob der Tauber ligger i Bayern och har 11.243 invånare (2019).
I Rothenburg ob der Tauber finns mycket att se på. Förutom de färgglada korsvirkeshusen finns mängder av små butiker, och några större. Här finns ett kriminalmuseum med olika utställningar, ett fint rådhus, leksaksaffärer och ett stort julmuseum, Käthe Wolfart, i tre våningar. Här finns många olika restauranger och Biergartens, bageri, bryggeri och så vidare.
På torget var det mycket liv och rörelse, men inte lika mycket som tidigare år. Vi försökte hålla avstånd så gott det gick. Det var munskyddskrav i alla affärer och butiker.
I riddaraffären finns allt möjligt, både billigt kravs och väldigt dyra saker. Vi köpte några träsvärd åt barnbarn och systerbarn, för det behöver de ju ha.
I skyltfönstret vid riddaraffären visas de halvdyra sakerna upp. De riktigt dyra sakerna är inlåsta.
Vid julmuseumet Käthe Wolfart, som även är affär, var man tvungen att använda den tjockare modellen av munskydd för att få komma in. De var väldigt noga med att räkna folk. Vi köpte lite julgranskulor, bland annat en korv med bröd som vi ångrade att vi inte köpte förut när vi var där.
Vi hittade ett bord vid en av serveringarna på torget där vi åt. Det här var årets första schnitzel i Tyskland. Lelle åt rumpstek. Maten var ok, men vi har ätit bättre på andra ställen. Det var fullsatt på serveringen, men vi hade turen att hitta ett bord längst bort i ett hörn, så vi hade avstånd åt ett par håll åtminstone.
Här var det munskydd som gällde så fort man reste sig från bordet, precis som på andra ställen där vi åt. Däremot behövde vi inte använda appen Luca. Det var tydligen olika i olika delstater, och den här delen av Bayern använde den inte.
Det var väldigt intressant att se skillnaderna på de båda orterna med samma namn. Det märktes så väl vilken som är mest populär hos turisterna. Vi kommer antagligen att åka tillbaka till båda två någon gång, men av olika anledningar.
Rothenburg ob der Tauber har vi sett flera gånger, därför var vi nyfikna på att se Rothenburg an der Fulda. Båda städerna finns med i min nya bok: Stellplatzführer romantische Städte, Städte Erlebnis mit Wohnmobil und Caravan.
Det blev en resa på ca 11 mil från Bad Karlshafen, så vi var framme tidigt. Vi kom fram till ställplatsen redan klockan 11.30.
Ställplatsen består av en stor plan med grus och lite gräs. Det finns inga markerade platser.
GPS: N 51°0’3.06” E 9°43’16.01”
Pris: 6.50 €/24 timmar
El betalas med mynt vid stolpen
Trots att vi kom fram så tidigt var det nästan fullt, till viss del beroende på att några hade parkerat väldigt konstigt. Våra Master card fungerade inte i betalautomaten, men det gick att betala med mynt också, som tur var.
Det fanns väldigt gott om utrymme för att tömma spillvatten och toa på den här ställplatsen, så vi passade på att duscha i bilen. Det funkar ju perfekt om man kan tömma spillvattnet och fylla på nytt färskvatten innan man åker. Det fanns inga faciliteter på ställplatsen förutom en bra servicestation.
Precis vid ställplatsen fanns tre tvättmaskiner, varav två väldigt stora. Man betalade med mynt.
Floden Fulda rinner förbi ställplatsen, men man ser den inte från platsen. För att komma in till centrum följer man bara floden. Det fanns en bra gångväg, och det är lite mindre än 1 kilometer att gå.
Staden ligger i Hessen och har 14.676 invånare (2019).
Det första vi såg var en lustig staty. Det fanns fullt av statyer utplacerade lite här och var i gamla stan.
Vi hittade flera små och trånga gränder mellan husen.
I gamla stan fanns många korsvirkeshus, några små butiker och flera uteserveringar och restauranger. Däremot fanns det inga människor. Den här staden var inte alls lika turistig som Rothenburg ob der Tauber.
Det var mycket renoveringsarbete på gång i hela gamla stan. Många hus var inklädda med byggnadsställningar, och det fanns flera avspärrningar.
Vid den gamla stadsmuren stod en get och åt gräs. Vi hittade liknande figurer över hela stan, men vi hittade ingen information om vem eller vilka som låg bakom dem. Det var kul att gå omkring på gatorna, och helt plötsligt hitta en figur som höll på med något.
På torget fanns en kvinna som var ute och gick med en hund. Några levande människor var svårt att hitta. Jag vet inte om vi var där på fel dag, eller om det alltid är så tomt på folk. Det var nästan en spöklik känsla att gå omkring på de tomma gatorna. Gamla stan var trevlig med alla korsvirkeshus och gränder, men vi saknade livet och rörelsen som brukar finnas i tyska korsvirkesstäder.
Till och med uteserveringarna var tomma. I och för sig var klockan tidig eftermiddag, men det brukar ju alltid sitta någon som äter eller dricker något på uteserveringarna.
I anslutning till den gamla stadsmuren fanns flera torn. På tornen fanns skyltar som berättade vad de hade använts till. Just det här tornet användes som fängelse för häxor.
Rådhuset i Rothenburg an der Fulda var litet och fint. Jag gillar ju rådhus, så vi brukar leta reda på dem när vi kommer någonstans.
Jag har svårt att skriva vad jag egentligen tycker om Rothenburg an der Fulda. Det var kul att se Rothenburg nummer två, och det var intressant med alla statyer. Det fanns korsvirkeshus, smala gränder, uteserveringar, marknadsplats, mindre torg, små butiker, stadsmur och allt sådant som brukar finnas i den här typen av städer. Det var en trivsam och trevlig stad. Det som saknades var människor. Vissa tyska städer har ju vilodagar mitt i veckan, men allt såg öppet ut när vi var där. Ändå fanns det inga människor i rörelse. Ställplatsen var ju full, men de flesta verkade inte förflytta sig därifrån. Jag tror att jag måste åka dit igen och se om det alltid är lika tomt på folk.
Förra året köpte jag en ny bok: Stellplatzführer romantische Städte, Städthe-Erlebnis mit Wohnmobil und Caravan. Då kunde vi inte använda den pga att vi var i Sverige, men i år var det dags.
Boken innehåller 174 städer/byar som är sevärda av olika anledningar. Alla har en ställplats i närheten. Den är perfekt för mig alltså. Några städer hade vi redan varit i, men de flesta är nya för oss.
Vi siktade på staden Bad Karlshafen.
När vi kom fram till ställplatsen såg vi att vi hade tre olika alternativ till boende. Här fanns en camping, en ställplats på gräs, och en asfaltparkering. Alla tre platserna sköttes av campingen. Vi bestämde oss för att välja ställplatsen.
Här fanns stora informationsskyltar vid infarten till ställplatsen. Ställplatsen ligger till vänster, campingen till höger.
GPS: N 51°38’40.37” E 9°26’51.20”
Pris: 16 €/dygn. El betalas med mynt vid stolpen. Asfaltparkeringen utanför kostade 14 €/dygn. Pris på campingen vet jag inte.
Man checkade in till ställplatsen i campingens reception. Covidpass och registrering med Luca krävdes. Man skulle vara incheckad i Luca hela tiden man vistades på platsen. Det var en trevlig kvinna i receptionen, som gav oss ett platsnummer på ställplatsen. Man fick inte välja plats själv, eftersom de inte ville att korta bilar skulle lägga beslag på de längre platserna. Smart tänkt.
Vi fick plats nummer 20, med bra utsikt över floden Weser. Det var lätt att hitta vår plats. Platserna var tydligt numrerade. Man står på grus med gräs utanför bilen.
De flesta platserna är långa, men de är inte så breda. Man får gott och väl plats med bord och stolar. Bilarna i raden närmast floden var placerade lite omlott med platserna på rad två, så även vi på rad två hade bra utsikt över floden.
Det var lätt att köra in och ut. Det fanns många platser, och flera var lediga även sent på kvällen. Det är bra att veta i framtiden.
Det var inte långt att gå från ställplatsen till centrum i byn, ca 1 km. Det var fin promenadväg längs Weser.
Bad Karlshafen är en liten by i Hessen med 3650 invånare (år 2019). Det var väldigt lugnt att promenera omkring där.
Det fanns några kreativa byggnadslösningar på vägen mot det lilla centrumet, i övrigt var det inte mycket att se längs huvudgatan genom byn.
I centrum fanns en sluss, ett rådhus, några små butiker och några restauranger. Här var det faktiskt mysigt, men det var väldigt litet. Det var inte mycket folk i rörelse här.
Rådhuset var den största och pampigaste byggnaden vid det lilla torget. Det visade sig att dörren in var öppen, och då kunde vi ju inte låta bli att gå in. Är man nyfiken och intresserad av kommunpolitik så… Vi såg inga människor där inne.
När man gick igenom rådhuset hittade man en väldigt mysig innergård med höga murar runt. Det var väldigt fint med alla blommor och fontänen i mitten. För att komma dit måste man gå rakt igenom rådhuset. Jag vet inte om man får göra det, för det fanns ingen att fråga. Vi hade munskydd på oss i alla fall.
Här är hela Bad Karlshafen centrum. Rådhuset till vänster, ett halvt torg, vattnet med slussen, och andra halvan av torget till höger. Där fanns det ett hugenott-museum som vi tänkte besöka, eftersom vi inte visste vad hugenott är för något, men det var stängt när vi var där.
Vi gick längs floden Weser när vi gick tillbaka mot ställplatsen. Det fanns några hotell och restauranger längs vägen. Man kan också boka en båttur på floden där.
Vid floden hittade vi det här tornet där man kan se hur högt vattnet i Weser har varit som mest. Det såg ut att vara ganska mycket vatten när vi var där också, men inte så att det var någon fara för översvämningar. Weser höll sig lugn, till skillnad från Mosel, Rhen och Ahr.
När vi kom tillbaka till ställplatsen kom vi på att vi skulle ha packat med oss en extra stol till katten.
Vi kom iväg tidigt, och det gick bra att köra. Vi hade Stade som mål, eftersom vi ville äta Hansaplatte på Ratskeller. Vi körde genom Hamburg, och det var lite kö under Elbe, men inte så farligt. Allt flöt på smidigt.
Vi kom fram till ställplatsen i Stade strax före kl 13.00. Det fanns många platser lediga då, så vi åkte in och tog en. Vi hade tur och fick en av våra favoritplatser i yttre ringen, med häck på båda sidor om bilen.
När vi skulle betala funkade inte våra master card i automaten. Den trodde tydligen att vi hade kreditkort eller något. Vi vet inte varför, för det har alltid funkat förut. Klockan 14.00 öppnade receptionen, så jag gick och frågade kvinnan där om vi kunde betala kontant istället. Det gick inte, och hon var inte intresserad av att hjälpa till på något vis. Hon ville se att våra covidpass var ok, och att vi hade checkat in med Luca, sedan brydde hon sig inte något mer om oss. Hon ryckte bara på axlarna och gick därifrån helt enkelt, efter att hon hade talat om att man måste betala för att stå där.
Vad gör vi nu då, tänkte vi. Korten funkade inte i automaten, kontanter funkade tydligen inte heller. Det kändes ju lite snopet att bara packa ihop och åka. Som tur var hade en tysk man hört min konversation med kvinnan i receptionen. Han tyckte att hon hade varit väldigt otrevlig och tyckte synd om oss. Efter tredje eller fjärde försöket accepterade automaten hans betalkort, så han gav oss en parkeringsbiljett i utbyte mot 20 €, som ställplatsen kostar i år. Det var väldigt snällt av honom.
Man får ett kort som kan laddas med pengar om man vill använda servicehusets duschar, men vi ville inte ha några pengar på vårt kort. Mannen erbjöd sig att betala det också, men vi tyckte att det var tillräckligt snällt av honom att han betalade platsen. Om vi inte skulle ha lämnat tillbaka kortet när vi åkte skulle den snälla mannen ha fått böta 5 €, men han litade på oss. Istället fick jag tillbaka 5 € dagen efter när jag lämnade in kortet. Det var en trevligare person i receptionen då.
Ställplatsen är välordnad. Den har numrerade platser i olika storlek. Vi får plats på de flesta av dem. Många platser har lite gräs, andra har bara grus. Mellan många av platserna är det häckar.
GPS: 53.602784 9.466519
Pris: 20 €, plus eventuell dusch. Tömning av toa och vatten är gratis. 5 € får man tillbaka när man lämnar tillbaka kortet.
Det ser trångt ut, men det känns inte så. Inte om man får en av platserna i yttre cirkeln åtminstone, för då har man häckar mellan bilarna. På några platser ska det stå två bilar mellan varje häck, på andra står man själv.
Platsen ligger väldigt centralt i Stade. Det tar ca 10 minuter att gå till centrum om man går i behaglig takt.
När vi hade fått vår plats betald av den snälla mannen packade jag handväskan inför vår promenad in till stan. Cigg, plånbok, handsprit, munskydd och en binda utifall att. Det är så en covid-handväska utrustas på bästa sätt.
Det var lite tidigt för att äta, så vi strosade runt lite och hamnade vid en av de många uteserveringarna. Det var inte så mycket folk, men det tror jag berodde mycket på vädret.
Munskydd krävdes så fort man reste sig från bordet, när man beställde, när man blev serverad och när man betalade.
Vid varje bord fanns en lapp med qr-kod som skulle scannas med Luca-appen. Om man inte checkade in blev man inte serverad. Vi fick visa covidpassen med Luca också.
Stade är en trevlig stad att vara i. Den är liten och mysig, åtminstone den äldre delen som ligger koncentrerad vid vattnet. Den nyare delen ser ut som vilken stad som helst.
Det är mycket tegelhus och kullerstensgator i den äldre stadsdelen. Från ställplatsen går man på några små gator tills man kommer till torget där de flesta serveringarna finns.
Restaurangen Ratskeller där vi hade bestämt oss för att äta, ligger gömd bakom allt det andra. Det är väldigt mysigt där inne, och det var väldigt folktomt, så vi bestämde oss för att äta inomhus, både på grund av vädret och att vi nästan var själva. Det finns en stor uteservering också.
För att få äta där, oavsett om man var inomhus eller utomhus, var man tvungen att visa covidpass och checka in vid bordet med Luca, i vanlig ordning. Dessutom gällde munskydd så fort man reste sig.
Vi började med att beställa varsin öl från deras egna bryggeri. De har riktigt bra öl där, men lite klen i smaken.
Dagens höjdpunkt var Hansa-platte för två. Där finns vanlig korv, leverkorv, kyckling, olika sorters fläsk, kryddsmör, stekt potatis, pommes… Vi har ätit det flera gånger, och allt brukar vara suveränt tillagat. Den här gången måste de ha bytt kock, för allt var väldigt flottigt och okryddat. Det var en liten besvikelse. Maten var fortfarande bra, men inte lika bra som den har varit. Servicen är helt suverän. Vi kommer att göra ett nytt försök nästa gång vi är i Stade, då kanske kocken har blivit bättre. Vi betalade 43 € för öl och mat.
Vi började dagen som vanligt med en koll i Reopen EU. Hela Tyskland var grönt. Det kändes säkert att åka dit, så det gjorde vi. Vi kom in i Tyskland på A7, och det fanns inga kontroller vid gränsen. Det var bara att åka.
Vi gjorde ett kort stopp vid gränshandeln Scandinavian Park. Där var man tvungen att ha munskydd. Det var väldigt lite folk inne i affären.
Efter vårt shoppingäventyr åkte vi direkt till ställplatsen ”Stellplatz im Industriehafen” i Flensburg. Vi ville gå och titta lite på staden, för det har vi aldrig gjort, trots att vi har passerat så många gånger. Trots att vi kom dit väldigt tidigt på förmiddagen var det fullt. Det stod husbilar parkerade huller om buller, och det fanns ingenstans där man kunde vända. Vi fick helt enkelt backa ca 500 meter på en smal väg full av fotgängare och cyklister. Det kom inga andra bilar som tur var.
Vi åkte vidare till en ställplats i Wallsbüll. Där skulle vi ha fått plats. Man stod längs med den lilla vägen, inklämd mellan en bilväg och en järnväg. Det stod en bil där redan, som verkade ha stått där väldigt länge, med tanke på det höga gräset runt den. Själva byn verkade vara tråkig, och klockan var inte mycket, så vi åkte vidare.
Jag tog fram min BordAtlas, katalogen med ställplatser, och letade efter platser som låg åt ungefär rätt håll. Ställplatsen i Niebüll var full, Struckum fanns inte kvar, Bredstedt var full, Husum var full. Klockan började bli mycket nu dessutom. Med hjälp av google hittade jag en camping strax utanför Husum, så vi åkte dit.
Vid första anblick såg det ut lite sådär, tänkte vi när vi kom fram. Vårt humör var inte på topp heller, eftersom vi hade åkt långt och letat efter övernattningsplatser som inte var fulla. Vi tittade runt lite, och såg att här fanns det ju också ställplatser, på en äng utanför campingen. Själva campingen, som låg gömd bakom buskar och en hög vall, såg också mysig och trevlig ut, men kanske lite trång om man har 9 meter bil.
Inne i receptionen var det munskyddskrav. Vi fick visa våra covidpass innan vi fick checka in, och de krävde även att man hade appen Luca. Vi hade ju både covidpass och Luca, och då var det inga problem. Kvinnan i receptionen var mycket trevlig. Hon pratade bara tyska.
Eftersom vi inte behövde el fick vi en plats på ängen utanför campingen. Där fanns inga markerade platser. På ängen får det plats ca 15-20 bilar. Underlaget var både hårt och plant. Man fick använda campingens servicehus.
GPS: 54.478421 9.011151
Pris utan el: 20 €
Det var en vall bortanför ängen, som var ett bra skydd för vindarna från vattnet bakom. Åt andra hållet var det helt öppet, så jag misstänker att det kan bli väldigt blåsigt om vinden kommer från land. Runt ängen fanns lite buskar och små träd. Det fanns också kaniner.
På andra sidan åkrarna ligger Husum. Det är ca 3 kilometer från campingen till stan. Ställplatsen i Husum ligger centralt, så den ska vi prova en annan gång. Då måste vi komma väldigt tidigt eller åka på lågsäsong, för nu var den väldigt full.
Nyduschad i ett mycket fräscht och fint servicehus. Inne i servicehuset var man tvungen att använda munskydd. Man fick ta av det när man var inne i sitt eget duschbås. För att använda servicehuset var man tvungen att checka in där med appen Luca, sedan checkade man ut när man var klar. Då skulle man vara incheckad på campingen istället. Detta var för att myndigheterna skulle kunna smittspåra vid ett eventuellt virusutbrott. För oss kändes det ovant att hålla på att checka in och ut, men det gick fort att vänja sig.
Precis vid campingen ligger Wattenmeer, på svenska Vadehavet. Det är ett kustområde mellan Esbjerg i Danmark och Den Helder i Holland. Området har väldigt speciella tidvattenförhållanden, och största delen är djur- och naturreservat. Sedan 2009 finns området med på UNESCO´s världsarvslista.
Det har funnits ett hotell med restaurang precis bredvid campingen, men det hade brunnit upp. Närmaste matställe finns numera i Husum, tre kilometer bort.
Det var en hel del besökare vid havet. Det fanns fina vägar att gå på längs vattnet, och en stor parkering. Man fick inte övernatta på den, men på dagtid gick det bra att parkera med husbil.
Det fanns en bra cykel- och gångväg in till Husum, men vi tyckte att det var för långt att gå. Vi var trötta efter dagens letande av plats, så vi var nöjda med att gå och titta på havet.
Vi åkte tidigt på morgonen. Jag började med det som blev en morgonrutin under resan, nämligen att kolla färgerna i appen Reopen EU. Vi såg att Köpenhamn fortfarande var rött, och områdena däromkring var gula. Resten av Danmark var grönt. Alltså åkte vi mot Danmark.
Ungefär mitt på Öresundsbron var det en extra covidkontroll. Vi såg inga människor där, så det var bara att åka förbi, sedan var vi i Danmark.
Idag ville vi stå på gräs, för att få lite omväxling mot gårdagens asfaltparkering. Vi åkte direkt mot Sorø Sø Camping. Vi vet att de brukar kunna fixa fram plats när man kommer med stor bil, och vi hade ingen större lust att åka runt och leta, så vi satsade på ett säkert kort.
Campingen är ganska stor och har många små tvärgator, så det är bra att man får en karta med sig. Kvinnan i receptionen var trevlig och glad att vi kom dit. De behövde ha dit turister nu sa hon. Förutom kontakten med kvinnan i receptionen höll vi oss borta från folk, eftersom vi var på gränsen mellan gult och grönt område. Vi gick aldrig in i servicehuset, vi använde bara bilens saker.
GPS: 55.446511 11.545961
Pris: 215 dkr, med el
Det finns speciella platser för husbilar på campingen, men de är ganska små. Vi får plats på några av dem, men det är nästan på gränsen längdmässigt. Den här gången hade vi tur och fick en stor lyxplats. Den var inte heller så stor, men mycket större än husbilsplatserna. Gatorna på campingen är smala och har snäva svängar, så man får ta det väldigt lugnt. Det är stenar, staket, buskar och parkerade bilar som man får trixa sig runt.
Det finns inte mycket att göra på den här campingen. Det finns en sjö som det går att bada i, men det är allt. Det är en bra plats att övernatta på. Från campingen till centrum är det ca 2 km.
Vi stod precis bredvid några av husbilsplatserna. Om alla ställer sig åt samma håll så har man en egen liten gräsplätt utanför bilen.
Campingen har flera områden och olika platåer. Från vissa av dem har man sjöutsikt.
Vi fick för oss att vi skulle skåla med bubbel för att fira att vi var utomlands igen. Jag har aldrig tyckt om vin, oavsett om det är bubblor i eller inte, därav minen. Det blev en mun, sedan fick Lelle dricka resten.
Vi hade stora funderingar om vart vi skulle ta vägen i år. Sverige kändes så himla litet förra året, så vi ville verkligen iväg söderut igen. Vi hade turen att hinna få våra två sprutor med covidvaccin i tid innan semestern. Både Danmark och Tyskland hade som krav att det skulle ha gått minst två veckor sedan andra sprutan för att man skulle kunna använda sig av covidpasset vid resa, och jag hann precis. Utan covidpass krävdes negativt testresultat eller bevis på att man hade antikroppar. Med covidpasset krävdes inget sådant.
Vi följde läget noga innan vi bestämde oss för att åka söderut. Jag hade både UD´s app och appen Reopen EU, den gemensamma appen för hela EU. I en grupp på Facebook för människor som ska resa till Tyskland hade jag läst om den tyska hälsovårdsmyndighetens app Luca, så den hade vi också laddat ner i förväg. Den visade sig vara mycket användbar, och det förenklade mycket för oss att ha den. Man kunde koppla sitt covidpass till appen, och visa upp att man var vaccinerad. Appen användes både av campingar, vissa ställplatser, restauranger och affärer. Man checkade in och ut med appen när man befann sig någonstans, och på så vis kunde de både räkna folk och eventuellt smittspåra om det behövdes. Man kände sig lite övervakad. De tyska myndigheterna kunde se exakt när jag hade duschat i servicehuset på en camping i Husum t ex.
I appen Reopen EU kunde man både läsa vad som krävdes i olika länder inom EU och se hur EU klassade olika länder beroende på smittspridning. Appen uppdaterades varje dag. Sverige, och Tyskland var grönt när vi åkte, Danmark var grönt, gult och rött. Köpenhamn var rött, men där tänkte vi inte stanna i alla fall. Vi for förbi på motorvägen. Nederländerna var rött och mörkrött redan innan vi åkte, så dit ville vi inte åka i år. Den här appen gick jag in i varje morgon, så att vi skulle ha koll på vart det var grönt. Vi undvek alla områden som inte var gröna, förutom när vi körde på motorvägen genom Danmark.
Vi kände oss så förberedda som man kan bli. Vi hade appar, olika sorters munskydd, eftersom vissa delstater i Tyskland krävde dyra FFP2-skydd, och andra tyckte att det dög med de enklare och betydligt billigare skydden. Bilen var packad med kläder, dagbok och mat. Vattnet var påfyllt, tanken var full med diesel. Covidpass hade vi både digitalt och på papper. Det europeiska sjukförsäkringskortet var också packat.
Alltså for vi söderut så fort vi kunde. Första stoppet blev i Gränna.
Det finns en fin camping i Gränna, och det finns en ställplats precis utanför den. På ställplatsen brukar det vara trångt, så vi valde att övernatta på långtidsparkeringen på andra sidan vägen. Parkeringen är tråkig, precis som parkeringar brukar vara, men för en natt duger det. Dessutom hade vi turen att komma först, så vi fick den enda platsen med lite skugga.
GPS: 58.029611 14.460275
Pris: 150 kr för 24 timmar
Det finns lite plats utanför bilen där man kan sitta. När vi står så här tar vi alltid in stolarna när vi inte sitter i dem, dels eftersom det är en parkeringsplats, dels på grund av stöldrisken. Vi har ett pyttelitet bord som vi använder för att slippa ta fram det stora campingbordet och montera ihop det.
Vi hade utsikt över ett område där de håller på att bygga flera ställplatser för husbilar. Det ska bli 100 nya gästplatser för husbil, läste vi på en skylt. Spännande! Vi kunde se lite av Vättern om vi stod upp.
Betalsystemet är enkelt. Man knappar in vilket fordon man har, och sedan hur många timmar man vill stå.
Vi tog en liten promenad till hamnen där färjan till Visingsö lägger till. Det var mycket liv och rörelse där.
Vid restaurangerna i hamnen var det mycket folk. De flesta uppförde sig som om de aldrig hade hört talas om virus och att hålla avstånd.
Vi hade turen att hitta ett bord där det inte var trångt just då, så vi satte oss och tog varsin kall öl, för att fira att semestern hade börjat och att vi var på väg. En öl var vad vi hann med innan det började fyllas på med folk, så vi gick tillbaka till husbilen. Vi hade kall öl där också.
På kvällen fick vi besök av en igelkott. Olivia tyckte att den var mycket underlig. Hon visste inte riktigt hur hon skulle bete sig. De satt och tittade på varandra väldigt länge.
På lördagen skulle Lelle ha möte med några ur sitt jaktlag. De jagar älg utanför Vansbro, så det var där mötet skulle vara. Vi åkte de ca 20 milen upp redan på fredagen, och övernattade på hemlig ort, några hundra meter från jaktstugan.
Mitt inne i skogen ett par mil från Vansbro finns denna vändplan. Den här gången avslöjar jag inga koordinater, eftersom jaktlaget inte vill ha folk där. Det stör nämligen jakten om det är folk i skogen när de jagar. Ibland är det en stängd bom för vägen, men eftersom det skulle vara jaktmöte var bommen öppen.
Här stod vi fint, med utsikt över en liten sjö. Det brukar gå bra att meta abborre där, men det var lite tidigt på året för det, så vi satt bara och tog det lugnt och lyssnade på fåglarna.
På kvällen hörde vi fåglarna säga god natt över sjön. Inga andra ljud hördes. Här är man långt från närmsta hus.
På lördag morgon åkte vi några hundra meter för att komma till nästa vändplan, närmare jaktstugan. Där går det också att övernatta, men utan sjöutsikt.
Var och en valde fordon efter eget tycke och smak. En av deltagarna på jaktmötet var jourhavande räddningsledare, så han valde en brandbil.
Medan jägarna hade sitt möte passade jag på att ta en promenad i skogen. Det var jag, skogen, ett gäng fåglar och några insekter. Tyst och lugnt. Jag höll mig på vägen eftersom jag var dum nog att ha foppatofflor på fötterna. Jag gick inte så långt innan jag vände. Jag fick för mig att det var en björn någonstans nämligen, och då känns det bättre att vara nära bilen.
Naturen är vacker i sina olika former. Här har vi en myr som är väldigt blöt att gå i, därför lät jag bli det.
Jag hittade en liten stuga mitt ute i ingenstans. Det har också sin charm.
Vissa av träden har väldigt mycket lav på sig. Skäggmossa kallade vi den när jag var liten. Vi brukade göra mustascher av den.
Efter jaktmötet åkte vi in till Vansbro för att träffa Lelles mamma en stund. Vi har bara sett varandra en gång sedan pandemins start, och nu när både hon och Lelle hade fått sina första sprutor vaccin så passade vi på. Hon hade sytt snygga överdrag till Lelles stomipåsar som vi fick med oss hem.
Ska man ha stomi, så kan man ju pynta den också. Det här blev himla coolt. Perfekt att ha i sommar om man inte vill gå omkring med en tråkig, beige stomipåse. Lelles mamma använde en stomipåse som mall så att skydden blev i rätt storlek, och så blev det så här bra. På baksidan finns ett hål som man sätter den vanliga stomipåsen i.
Längs väg 26, mellan Vansbro och Philipstad, hittade vi denna grusväg. Vi följde den på jakt efter en ny fricampingplats. Vägen var hård och bra att köra på.
Efter någon kilometer hittade vi den här vändplanen. Den mjukare vägen längst fram i bild leder ner till sjön Finnjällsen. Här skulle det kunna gå att övernatta utan problem. En liten varning för väldigt grov sten på vändplanen, man får köra försiktigt för att inte få punka.
GPS: 60.369151, 14.198602
Sjön Finnjällsen sedd från vändplanen.
Nu vet vi att platsen finns och fungerar, men vi åkte vidare utan att övernatta. Vi hade nämligen en plats till som vi ville utforska, som jag hade hittat i appen Park4night.
Nästa plats vi hamnade på var vid sjön Djuprämmen, norr om Lesjöfors. Den stora planen som man kom till först var mjuk och sönderkörd. Vi stannade längs kanten av planen där marken var hårdare och gick på upptäcktsfärd.
GPS: 60.079940, 14.149958
Service: soptunna
Längs med sjön går en smal väg. Den är bred nog för en husbil utan problem, och längs med den fanns det flera fina platser att övernatta på.
Vi hittade en stor plan där marken var hård. Där slog vi till och stannade för natten.
Den lilla vägen fortsatte längs med sjön. Den var bra att köra på, utan stora gropar. Dessutom var den hård, så det var ingen risk att köra fast.
På en plats längs med vägen fanns en vändplan. Man får hoppas att ingen är dum nog att parkera så att de blockerar den, för det blir långt att backa för andra som kommer i så fall.
Det fanns flera platser i varierande storlek att övernatta på. Alla ligger så att man har utsikt över sjön.
Där vägen tar slut, längst ute på en liten udde, fanns en lite större plats att stå på. På andra sidan vattnet fanns ett hus och en liten båtbrygga.
Alla platser har mer eller mindre bra sjöutsikt. Från platsen vi valde hade vi den här utsikten.
Sjön har en lång sandstrand, så det går säkert väldigt bra att bada här. Det här var en väldigt fin plats som vi kommer att besöka igen. Vi misstänker att det är väldigt mycket folk där under högsäsong, så vi kommer att åka vår och höst.
På förmiddagen åkte vi runt och tittade på lite olika platser, men det slutade med att vi hamnade på en gammal invand plats vid sjön Lilla Djurlången.
GPS: 59.902855, 15.351317
Service: soptunna och dass
Pris: det har varit gratis förr, men nu måste man köpa fiskekort för 195 kr/dygn för att stå där.
Här finns flera platser att stå på. Den största är en stor sandplan precis vid sjön. Den är inte plogad på vintern.
Det går ett par småvägar upp i tallskogen. Där går det också att stå, men det är lite trångt och det brukar vara fullt där.
Vi var ensamma vid Djurlången. Det stod en husbil på tvärsen över grusplanen när vi kom, men den åkte på kvällen. Vi körde upp bland träden och ställde oss.
Man har fin utsikt genom skogen och ut över sjön när man står uppe på höjden där vi stod.
Dassen ser ut som dass brukar göra. De sköts om ganska bra, men skicket beror ju mycket på vem som har varit där innan.
Hur kvalitén är på dricksvattnet vet vi inte, det har vi inte vågat prova.
Det ser varmt och trevligt ut på bilderna, men det var det inte. Det var kallt i luften och det blåste väldigt kalla vindar, så vi höll oss inomhus. Olivia bäddade in sig i min poncho av ull.
Lelle fick ett anfall av gikt i stortån, så han ville kyla ner foten. det enda vi hade för att fixa det var ett par frysta korvar.
När vi vaknade morgonen efter var det vinter igen. Det hade kommit mycket snö på natten, men vi tog oss ner ur skogen och ut på stora vägen utan problem. som tur var. Det här fick bli sista dagen på vår minipåsksemester.
Ny dag, nya äventyr. Den har dagen visste vi vart vi skulle. Det ploppade upp i huvudet igår kväll. Falu koppargruva. Där hade jag aldrig varit, fastän det bara är 15 mil dit hemifrån. Sagt och gjort, vi åkte till Falun och en ställplats vid gruvan.
GPS: 60.601640, 15.614633
Pris: 195 kr
Faciliteter: soptunnor, dusch, toalett, färskvatten. Toatömning och el finns inte. Man kan tömma toa på campingen 3 km bort, sommartid.
Antal platser: 22
När vi kom dit följde vi instruktionerna vid betalautomaten. Det skulle komma ut ett kvitto och ett kort som öppnade bommen. Dessvärre kom inget av detta. Vi provade att ringa telefonnumret som fanns, men det gick inte fram någon signal där. Som tur var fanns det en husbil till där som var på väg att åka. De hade haft samma problem dagen innan, och lyckats få fram ett annat telefonnummer som gick till campingen en bra bit bort. Dit ringde vi, och fick efter lite om och men en kod till en låda där det fanns fungerande kort. Ganska omständigt, men det kanske funkar bättre under högsäsong.
Platserna är plana och har hårt underlag.
Ställplatsen ligger precis bredvid gruvområdet, som kallas för Stora Stöten.
Från ställplatsen ser man skidstadion med hoppbackar långt bort bakom björkarna. Mellan ställplatsen och hoppbacken ligger Falun.
Här ser vi det som kallas för Stora Stöten. Omkretsen är 1,6 kilometer och djupet 95 meter. Hålet kommer från ett stort ras år 1687. Gruvarbetarna hade reagerat på att det lät underligt i berget. Ovan jord fanns två stora dagbrott vars väggar kollapsade, och raset var ett faktum. Som tur var skedde raset på midsommarafton, en av få dagar under året då gruvarbetarna var lediga. Ingen av gruvarbetarna dog, eftersom de var lediga.
Det är en upplevelse att se ut över dagbrottet. Det är så väldigt stort, men gör sig inte rättvisa på bild.
Genom arkeologiska undersökningar har man kommit fram till att gruvan började brytas redan på 800-talet. Under medeltiden bidrog gruvan till två tredjedelar av hela Europas kopparproduktion. Under 1600-talet var gruvan som störst. Tidvis bröts två tredjedelar av hela världens kopparmalm i Falun. Gruvan var då, med sina omkring 1000 arbetare, Sveriges största arbetsplats. Man räknar med att gruvan består av mer än 4000 schakt, orter och arbetsrum.
2001 blev gruvan klassad som världsarv av UNESCO.
Gruvan öppnades för allmänheten 1970. Sedan dess har nära två miljoner besökare åkt hiss 67 meter ner i gruvan.
1992 upphörde malmbrytningen i gruvan. Numera tas pigment för framställning av Falu rödfärg från gruvan.
Det går att besöka gruvan under jord. Det kommer vi att göra en annan gång, när vi inte är mitt uppe i en pandemi. Tills vidare finns mycket att se på ovan jord. Det finns flera gamla byggnader bevarade, och dagbrottet i sig är en upplevelse att se.
På gruvområdet finns ett gruvmuseum. Vi kikade in lite försiktigt och såg att ett besök där kändes covidsäkert, så vi gick in. Det var ett trevligt litet museum, som var anpassat för både vuxna och barn i olika åldrar. Det fanns mycket information om gruvan att läsa för den som ville veta mer, och olika saker att leka med för de yngre.
När man är i Falun måste man ju ta kort på den här byggnaden också. Den ligger i anslutning till gruvområdet.
På gruvområdet fanns ett café och en restaurang. Det var väldigt mycket folk där så vi höll oss borta. Vi gick till husbilen och lagade en riktig påskmiddag, i all sin enkelhet.
En av våra husbilshäxor fick vara med på bild, eftersom det var påsk. När de inte tjänstgör som påskhäxor, jobbar de med att hålla obehöriga borta från husbilen. De har gjort ett bra jobb hittills.
Eftersom vi inte visste vart vi skulle åka dagen efter, gjorde vi en liten lek. Vi ställde frågan på Facebook, och skrev upp de olika förslagen på lappar som vi skrynklade ihop. Sedan drog vi helt enkelt lott. Tomas förslag vann, fast vi hamnade någon annan stans i alla fall till slut.
Dag två ville vi flytta, men vi visste inte riktigt vart, så vi åkte runt lite planlöst. Vi ville inte fiska, det var alldeles för kallt och blött, så vi valde bort fiskeplatser. När vi tröttnade på att inte veta vart vi skulle, hamnade vi vid Malingarna, ca 3 mil norr om Ludvika. Vi har varit där förr. Det är fint, men vi har sett det förut, så egentligen ville vi se något nytt, men eftersom skogsvägarna var så blöta och mjuka ville vi inte åka och leta hur som helst.
Vid Malingarna står man bra. Det får plats ett tiotal ekipage om alla ställer sig smart och inte breder ut sig.
GPS: 60.355118, 14.844592
Pris: 0 kr
Service: dass och soptunnor
Vädret var inte det bästa, så vi höll oss vid bilen. Där var det åtminstone varmt. Det finns en stor gräsplan att stå på, men den var för mjuk för att vi skulle våga köra ut på den. Längre in finns en vändplan/rondell där man får plats att stå längs med kanterna utan att hindra någon från att komma förbi.
Det är fin skog runt platsen. Här finns också fina sjöar som det går bra att fiska eller bada i.
Det finns en fin koja och en eldstad. Den brukar se bra ut, men den här gången var den trasig. Ved tar man med sig själv.
Precis framför eldstaden finns gungor. Varma sommarkvällar brukar det kunna bli grillning för de vuxna och gungning för de lite yngre.
Olivia gjorde det hon är bäst på nu för tiden. När hon kände hur vädret var gick hon inte i närheten av dörren mer. Är man snart 17 år och van resenär är det helt ok att sova bort en dag.
Dag 1 på vår årliga påsksemester. Det fick bli en kort resa i år också. Vi brukar ta ledigt i en hel vecka och åka söderut för att möta våren, men den tanken fick vi ge upp pga covid i år också. Jäklar vad trött jag börjar bli på ordet pandemi. Blä för det.
En liten resa ville vi ha åtminstone, men vi nöjde oss med de röda dagarna som vi var lediga, och tog inte ut någon extra tid.
Lelle jobbade eftermiddag, men vi ville komma iväg på kvällen, bara för att komma iväg. Vi började med en kort tur till Krampens nedlagda järnvägsstation, ca 4 mil hemifrån. Där brukar det alltid finnas plats.
GPS: 59.741380, 15.580498
Pris: 0 kr
Service: ingen
Det här är en plats som vi tycker om. Den ligger inte långt hemifrån, man stör inte folk som vill fiska i Krampensjöarna, det är inte så många andra som vill övernatta där eftersom tågen går förbi några meter från bilen. Både tunga godståg och persontåg. Det skallrar i skåpen. Dygnet runt. Nåja, det har också sin charm. Om man sitter ute och vinkar brukar lokföraren tuta som hälsning.
Det finns två vägar till Krampens järnvägsstation. Man kan dels komma från Kolsva och Karmansbo, eller från Uttersberg. Om man väljer första alternativet är det lång grusväg, men man passerar Krampensjöarna. Väljer man vägen via Uttersberg är det asfalt nästan ända fram. Vi valde Uttersbergsvägen, eftersom det hade regnat mycket och vi misstänkte att grusvägen kunde vara mjuk. Där man ställer bilen är det gammal asfalt, så där är det hårt.
För att komma till platsen som vi står på följer man den här vägen en liten bit från Krampens museum. Den är helt ok att åka på.
Längs järnvägen finns fortfarande spår kvar från den tiden då tågen stannade där, men det syns inte mycket.
Platsen är full av historia. Jag tror att det spökar där, men det tror inte Lelle. På bilden ovanför syns Krampens museum, som håller öppet vissa dagar under sommaren.
Här låg ett läger för ryska krigsfångar under andra världskriget. Av själva lägret finns bara en källare kvar. Man har renoverat en gammal tvättstuga, där det numera är museum.
Runt om i Bergslagen fanns hundratals sovjetiska soldater i olika läger under andra världskriget. Kvar av lägret i Krampen finns inte så många spår. Det fanns tre olika läger i Skinnskattebergs kommun; i Baggå, Baggbron och Krampen. De som bodde i lägren var sovjetiska militärer som hade rymt från krigsläger i Norge, som var ockuperat av Nazityskland, och från läger i Finland. I krigslägren hade de utnyttjats som slavarbetare.
I lägret i Krampen arbetade flyktingarna i skogen eller med vägbyggen. Detta arbete fick de lön för. De fick röra sig fritt men inom ett begränsat område. Många fick goda vänner bland lokalbefolkningen.
Sent en kväll 9:e oktober 1944 sattes flyktingarna på tåg, för att skickas tillbaka till Sovjet, som då styrdes av Josef Stalin. Dörrarna låstes ordentligt på tåget. Från Krampen utlämnades ca 300 personer. Sovjet ställde krav på att flyktingarna skulle skickas tillbaka, och Sverige vågade inte annat än att lyda. Det här är något som man helst inte skriver i historieböckerna. Historien har helt enkelt tystats ner.
I Josef Stalins Sovjet räknades en krigsfånge som landsförrädare. Som soldat skulle man spara sin sista kula åt sig själv, och ta livet av sig istället för att låta sig fångas. Detta visste man så klart om i Sverige, därför har det diskuterats om det verkligen var rätt att lämna ut flyktingarna. Några stora debatter om detta har det inte varit. Det har, som sagts, tystats ner.
Ungefär 2500 personer utlämnades till Sovjet totalt. Man vet inte vad som hände med dem, mer än att många hamnade i fruktansvärda arbetsläger i Sovjet, med en väldigt osäker framtid. Några påstår att ingen av dem som skickades tillbaka överlevde, men det finns inga säkra källor om det. Ingen som vet, vill berätta.
Äntligen kom vi iväg med husbilen. Vi har inte kunnat åka någonting i höst, eftersom Lelle har varit svårt sjuk. i år är första gången vi har haft bilen avställd en period, det har aldrig hänt förut.
Först sprack Lelles tarm, vilket ledde till att han fick tarmbakterier i blodomloppet och fick svår sepsis, blodförgiftning, och hamnade på intensiven ett tag. När han hade varit hemma i en vecka fick han en TIA, en blodpropp. Att åka husbil har inte varit att tänka på under hösten. Nu är allt under kontroll igen, och vi kunde komma iväg för att fira jul i husbilen. Onsdagen före jul for vi iväg.
Vi brukar fira jul med min lillasyster, hennes svärföräldrar och deras släkt, men det blev inget av med det i år. Vi var lite tveksamma om vart vi skulle åka. Skogen eller en ställplats? En ställplats har ju fördelen att man lätt kan bli hittad om något händer. Efter mycket funderande fram och tillbaka föll valet på skogen. Man kan ju inte vara rädd för att något ska hända hela tiden, tänker jag. Man måste ju leva också. Dessutom är det lite tomt i kassan efter Lelles långa sjukskrivning, och permitteringar på båda våra jobb före det. Fricamping fick det bli.
Vi hamnade i Krampen, ca fyra mil hemifrån. Vägarna brukar vara plogade på vintern, men inte parkeringsplatserna, så vi passade på nu när det inte fanns snö. I Krampen brukar det vara mycket folk på sommar, vår och höst, men nu var vi helt ensamma. Vi såg en husbil åka förbi på hela tiden vi var där, och ett par personbilar. Vi såg också baken på ett rådjur, och ett gäng fåglar.
När vi kom fram på onsdagskvällen var det mörkt. Backkameran har slutat fungera, men det blev bra ändå. Vi missade alla träd och fick en bra plats för bilen. Det är första gången vi är ute med den här bilen när det är minusgrader, men allt funkade bra och vi fick snabbt upp värmen. Däremot behöver vi ett par nya batterier, för de som sitter i laddade ur på en gång. Tur att vi fick efoyen som följde med bilen att funka.
Julgranen som vi hade tagit med oss passade perfekt i framrutan. Vi har inget vintertäcke till den här bilen ännu, så det blev en hel del kondens på fönstren. Vi torkade lite då och då för att kunna se utsikten över sjön. När mörkret la sig på kvällarna drog vi för gardinerna, men vi ville få in dagsljus på dagen.
Trots att vi stod precis bredvid en vägkorsning hade vi det lugnt och skönt. Det var inte många som var ute och åkte på julafton.
På självaste julafton gjorde vi upp en stor eld. Det har ju varit väldigt mycket regn väldigt länge, så det var inte torrt i markerna nu. Då törs man elda ordentligt.
Vi hade med oss en himla massa ved, så vi behövde inte frysa, fastän vi satt ute nästan hela dagen.
Lelle gick på jakt efter jultomten, och hittade honom bakom en tall. Det var den enda tomten vi såg i skogen.
Vi hann med en kort promenad genom det frostiga landskapet. Det var härligt att se solen igen, och det var härligt att vara ute i skogen med husbilen igen.
Det låg en tunn is över hela stora Krampensjön. Det var ingen is att gå på, så man fick beundra den från land.
Jag lekte med min nya kamera, och lyckades fånga de fina mönster som isen hade gjort.
Det blev några kort på frusna blad, granar och annat smått och gott. Några närbilder på elden fick jag också till.
Vi har inte hunnit montera bort vår tv ännu. Det brukar vi göra när vi byter bil, eftersom vi inte vill bli frestade att se på tv istället för att bara vara och umgås. Nu var tv:n med, så vi gick in och såg på Kalle Anka.
Julgodis hade vi självklart med oss, två sorters knäck och något annat som vi fick av min syster när vi var där före jul och lämnade julklappar till barnen. Det brukar vara Lelle som fixar mat, men den här gången blev det jag som hamnade i köket. Det blev ett riktigt julbord, som innehöll det mesta som hör till.
Dagen efter julafton flyttade vi oss till Lilla Djurlången, ett par mil från Ludvika. Egentligen måste man betala fiskekort för att få stå där, men vi tänkte att eftersom det inte går att fiska just nu, är det säkert inte så noga med det. isen la sig på hela sjön på natten, men den var för tunn att gå på, så det gick inte att fiska varken från land eller från isen.
När det är fiskesäsong brukar det vara mycket folk där. Det är himla fint att stå där, och därför vill väl Sveaskog att de som har fiskekort ska ha första tjing på platserna kan jag tro. Det finns dass, och på sommaren finns det soptunnor. På vintern får man ta med sig soporna hem.
Julgranen och husbilshäxan fick samsas med varandra. Husbilshäxan blev inköpt någon påsk för länge sedan, och har inte blivit nedplockad. Hon har lite koll på bilen liksom.
Vi fick för oss att vi skulle hissa ner sängen fram, och det var bra att vi gjorde det. Där uppe var det alldeles dyngsurt av kondens. Vi hängde ut sängkläderna på tork, och Lelle kröp runt och torkade med en trasa. Katten Olivia hittade ett nytt ställe i bilen som hon var tvungen att utforska.
Dagens middag bestod av rester från julmaten. Det skulle ha blivit pyttipanna med stekt ägg på sidan om, men äggen hamnade i själva pytten istället. Snabb och enkel husbilsmat.
På kvällen hade vi glöggprovning. Ingen av de här två var särskilt bra, tyckte vi. Vi drack ur dem i alla fall.
Resten av kvällen ägnade vi åt att bara vara tomtar, och åt att fota solnedgången över sjön. Det blev en bra, men annorlunda jul. Vi upptäckte också hur länge toapytsen räcker nu, när Lelle har sin stomipåse. Det var himla praktiskt på det viset.
Nu längtar vi redan till nästa resa, som vi tror blir på nyårsafton. Då kan det hända att vi hamnar på en ställplats någonstans i närheten, så att vi åtminstone får se folk genom fönstret.
Nu börjar det suga ordentligt i kroppen. Jag vill ut och åka med husbilen, vart som helst egentligen, bara vi kommer ut.
Vi brukar åka hela året, oavsett väderlek, men nu har vi varit hemma hela hösten. Tid har vi haft, eftersom jag fortfarande är permitterad. Jag har jobbat först 60% och sedan 80% hela hösten. Vi bytte bil före semestern, så vi ville gärna åka ut och testa hur en Rapido klarar av minusgrader, men så blev det inte på grund av sjukdom.
För att göra en lång historia kort: Lelles tarm brast, han fick avföring i buken, som ledde till att han fick tarmbakterier i blodomloppet, som i sin tur ledde till sepsis, det som förr hette blodförgiftning. Hjärta, lungor, lever och njurar slutade fungera, det blev en stor akut operation, och de startade om honom två gånger. Han låg på intensiven med konstant övervakning ett tag, sedan på vanlig avdelning. Allt gick bra till slut, han fick komma hem och allt var frid och fröjd i en vecka. Då fick han en TIA, en propp i huvudet. In på lasarettet igen. Så har vi hållit på sedan början av oktober. Han har åtminstone inte covid, det har de testat flera gånger. Han får inte bli smittad av covid heller, eftersom kroppen har varit för svag för att hantera det, så vi har varit i stort sett helt isolerade sedan början av oktober. Jag har ju varit tvungen att jobba, men jag har hållit mig i en liten byggnad på fabriken, där vi bara har varit fem personer. Jättetråkigt.
Jag har lärt mig en himla massa saker, både om husbilen och hemma. Lelle har alltid skött vatten och sådana saker, helt enkelt för att jag har tyckt att det är tråkigt. Nu har jag lärt mig hur man tömmer vattensystemet i husbilen inför vintern, och det är ju himla bra att kunna. Jag fick ta lite (eller mycket) hjälp av min far för att lära mig det.
Eftersom Lelle inte har kunnat och fått köra bil på ett tag, så har vi konstaterat att det är dags för mig att ta ett C1-kort. Det kommer jag att börja med när covid har lugnat ner sig lite. Lelle hade tur, han fick ett muntligt körförbud. Om hans körkort hade återkallats, även om det hade varit för en kort period på grund av sjukdom, så hade han fått lov att ta C1 också.
En annan sak som jag måste lära mig är att tömma toan i husbilen. Jag har inte velat göra det för att det luktar illa, och det är dessutom smidigare för mig om någon annan gör det. Nu blir det bara jag som kommer att använda den, Lelle har fått stomipåse, så han tycker att toatömningen är mitt jobb framöver. Vi får väl se hur det blir med det.
Nu när han är piggare igen vill vi verkligen ut. Vi längtar ordentligt. Frågan är vart vi ska åka. För att skydda oss och andra från covid är fricamping i skogen ett bra alternativ, tänker jag. Samtidigt kan det vara bra att vara på en ställplats i närheten av folk och med bra täckning på telefonen utifall det händer något. Gärna nära vårt eget sjukhus, givetvis. Det känns lite oroligt, faktiskt, så det kanske är bäst att stanna hemma ett tag till? Samtidigt kan man ju inte gå och oroa sig för diverse sjukdomar hela tiden (nu menar jag inte covid), då kan man ju aldrig åka hemifrån. Det är inte så ofta som tarmar brister liksom, sannolikheten är väldigt liten att något sådant ska hända. Vi får väl se hur det blir.
I början av november fyllde jag 50 år, och jag fick en bättre kamera igår, som försenad födelsedagspresent. Den vill jag ut och prova i skogen, så nu blev jag ännu mer sugen att åka iväg en sväng med husbilen. Tills vidare får jag nöja mig med att fota katten och bladen i trädgården.
I helgen hade lilla barnbarnet Wilgot sin premiär i husbilslivet. Wilgot kom till världen i juni, så det var hög tid nu. Han fyller ju snart tre månader.
Lilla Wilgot är van att åka personbil kortare sträckor. Det längsta han har åkt innan är 4 mil. Nu skulle vi åka ända till Vansbro för att hälsa på gammelfarmor för första gången. 20 mil enkel resa blev det. Vi var lite oroliga för att det skulle bli jobbigt och långtråkigt för lillemannen, men han var nöjd hela vägen.
Vi bytte bil till en Rapido i maj, och det här är den första bilen vi har haft som det går att fästa en bakåtvänd bilbarnstol i. Det skulle väl ha gått i de andra också om man hade kopplat ur airbagen, men i den här bilen byggde man om soffan bak så att det gick att fästa stolen bakåtvänd där. Själva ombyggnaden tog ca 10 minuter, eftersom vi fick prova oss fram, men nu när vi vet hur man gör kommer det att gå fortare. Det var mycket smidigt.
Lillemannen såg inte så mycket av omgivningarna, han sov nästan hela vägen. Skramlet som blir i husbilen brydde han sig inte om. Nu vet vi att det faktiskt fungerar både att fästa bilbarnstolen och att åka 20 mil, så det kommer med största säkerhet att bli fler husbilsresor för den här lilla krabaten.
Semestern 2020 är slut. I år blev det en annorlunda resa för oss. Vi har lärt oss en hel del nya ord i år, och börjat använda några gamla ord som vi sällan använder oss av. Corona, Covid 19, hemester, svemester, social distansering och smittspridning är några av orden.
2013 nådde vi Nordkap. Efter det bestämde vi oss för att utforska Europa söderut. Sedan 2014 har vi åkt genom många länder, bland annat Tyskland, Spanien, Portugal och Italien. I år hoppades vi in i det längsta att gränserna skulle öppnas och att faran skulle vara över, men så blev det inte. När vi åkte hemifrån var vi svenskar inte välkomna någonstans.
Det blev en helsvensk semester för oss, även om vissa gränser öppnades under resans gång. Det är bättre att ta det säkra före det osäkra i det här fallet, tänkte vi. Vi hann se mycket som vi har sett förut, och en hel del nya platser. Visst är det vackert i Sverige, och visst är det trevligt att resa här, men känslan av att sitta fast försvann nog aldrig helt, trots att vi flyttade i stort sett varje dag. Vi mådde bra, njöt av naturen och förundrades av omgivningarna, men frihetskänslan som man får när man kan röra sig hur som helst saknades på något vis.
I vilket fall som helst så blev det en bra resa, först norrut och sedan söderut. Österut och västerut blev det också. 28 nätter låg vi ute, på campingar, ställplatser och fricampingplatser i skogen. Bloggen kommer att uppdateras med inlägg dag för dag. Här kommer en liten försmak.
Ingen semester utan bärgningsbil, är ett uttryck som vi har börjat använda. Här står vi på E45 strax söder om Strömsund. Hjulmuttrarna hade lossnat på vänster framhjul, och vi hade ingen hylsa som passade. Även om vi hade haft det, så kändes det bättre att Assistancekåren fixade det, så himla kul är det inte att ligga ute i vägbanan och skruva när folk kör förbi i 100 km/h.
Kukkolaforsen utanför Haparanda har vi besökt flera gånger förut, och den är lika maffig varje gång. På andra sidan ligger Finland.
Ishotellet i Jukkasjärvi var en ny upplevelse för oss. Det var lite kyligt, men vilka härliga skulpturer de hade gjort.
Nikkaluokta var en ny plats för oss. Om man ska vandra på Kebnekaise är det här en bra utgångspunkt.
Stekenjokk ligger längs Vildmarksvägen. Vi har åkt där många gånger förr. Det här är en sådan plats som faktiskt var bättre förr. 2008 stod vi ensamma där, nu var det säkert över 50 ekipage. Det kändes inte direkt som vildmark längre om man jämför.
Efter en snabbvända hemma på några timmar, ville vi ha sol, och åkte till Öland.
Ställplatsen i hamnen i Bua är väldigt populär. Vi ville veta varför så vi åkte dit. Nu befann vi oss helt plötsligt på västkusten, och vi förstår inte varför just den här platsen är så populär.
Strax utanför Hjo, nära den lilla byn Gate, ligger en stor bisonfarm. Den fick också ett besök.
Resan avslutades med några dagars fiske vid Hänglandstjärn utanför Hällefors. Det regnade mycket, men det var väldigt rofyllt.
Sista etappen på semestern brukar kännas väldigt vemodig, och så kändes det när vi lämnade bisonfarmen i Gate också. Vi ville inte åka hem, men vi ville inte åka för långt åt fel håll heller. Vi började åka norrut, och längs vägen kom vi på att vi skulle fiska några dagar. Hällefors låg nästan åt rätt håll, så vi siktade på det.
Vi tog en omväg förbi Kristinehamn för att väga bilen. Det finns en fordonsvåg längs E18 där. Med semesterpackning, ca 200 liter vatten och halv tank diesel vägde vi 4720 kg. 280 kg till godo. Det kändes himla bra.
Vi försökte komma åt bolaget i Kristinehamn, men vi hittade ingen parkering i närheten. I Karlskoga hittade vi parkering, handlade och lyckades trixa oss därifrån med ett antal omtag. Mat hade vi redan i bilen.
Framme vid Hänglandstjärn. När vi kom fram var det ett par tyska dagsfiskare där, men vi lyckades tråckla oss in mellan dem och vindskyddet.
GPS: 59.929233, 14.549250
Faciliteter: soptunna, dass, vindskydd
Vi har varit vid Hänglandstjärn många gånger förut. Det är en mycket bra plats att stå på. Här får det plats ca 5 ekipage, beroende på hur den som kommer först ställer sig. Om det skulle vara fullt här, hoppa ur bilen och prata med dem som står där. Det finns flera platser i närheten, vid andra sjöar, och med lite tur kan ni få tips och vägbeskrivning dit.
Närmaste stad är Hällefors. Närmaste större stad är Karlskoga, ca 8 mil söderut.
Saker som är bra att tänka på här är att man inte ställer sig så att andra inte kan vända. Platsen ligger i slutet av en smal skogsväg, som man åker ca 2 kilometer på. Man får ta det lite lugnt där, för det kan finnas sten och gropar i vägen. Tar man det lugnt är det inga problem. Får man möte får man komma överens om vem som ska backa till närmsta plats som det går att passera varandra på.
Man står väldigt fint precis vid vattnet, eller uppe mot skogen om de sjönära platserna är upptagna.
Det finns ett vindskydd och en eldstad. Ved tar man med sig själv. På vindskyddets vägg hittar man information om fiskekort.
Precis vid vindskyddet finns en brygga. Den här platsen kanske främst är till för människor som vill fiska, men det är inte förbjudet att stå här utan fiskekort. Om man vill fiska köper man fiskekort i automat i Sävsjö, på macken i Hällefors eller via swish. Vi brukar swisha när vi kommer fram och vet att vi får plats.
Det är enkelt att komma åt att fiska här för den som inte är van. I sjön finns regnbåge, abborre, mört och gädda.
Fiskekort finns i olika former. Vi brukar köpa familjekort för 300 kr. Det gäller för make/maka och barn under 18 år i 24 timmar från det klockslag man köper kortet, och man får ta upp 5 laxartade fiskar. Personligt kort kostar 200 kr, gäller i 24 timmar och man får ta upp 3 fiskar.
Sjön är ganska stor. Det finns en vandringsled runt hela sjön, den är ca 3,5 kilometer. Hänglandstjärn är en del av Sävälven.
Det är många som fiskar inne i viken, där sjön rinner ut i älven. Det finns en del trästockar på botten, så här kan man fastna med sin krok. Fiskar man från bryggan är risken att fastna mindre.
Eftersom vädret var väldigt omväxlande under de tre nätter som vi var där, var det skönt att ha en markis att sitta under. Vi varvade bottenmete med flöte och spinnare, beroende på väder. Det är inte så kul att gå och kasta när regnet vräker ner.
Olivia trivs väldigt bra här. Hon tycker om att sitta och spana ut över vattnet. Det har hänt flera gånger när vi har varit här att vi har fått säga åt folk att koppla sina hundar så att de ska låta katten vara ifred, det är det enda som är störande med den här platsen. Någon tyckte att vi skulle ta in katten så att deras hund kunde gå lös, och det är drygt att behöva ta sådana diskussioner. Den här gången var det lugnt.
Som jag skrev, vi hade omväxlande väder. Här hade vi sol och regn samtidigt.
I viken inte långt ifrån där man står finns en liten bro som leder till en gammal damm. Den är en del av vandringsleden runt sjön.
Här finns en informationsskylt om forna tiders timmerflottning i älven. Några av de stockarna ligger kvar på botten i sjön, och det händer att man fastnar i dem när man fiskar om man har otur.
Bron över dammen är lite vinglig, men det går att gå på den något år till åtminstone.
Från bron kan man se ner över dammen och älven på andra sidan. Här har det varit flugfiske, men jag vet inte om det är det nu.
Dammen har sett sina bästa dagar. Jag hoppas att det är säkert att gå på bron, och att de sätter upp varningsskyltar när det inte är säkert längre.
Ryktet säger att dammen ska rivas, för att göra om fisket. Jag vet inte hur det blir då, för det var redan lågt vatten i sjön, och tar de bort dammen misstänker jag att det blir ännu mindre vatten i sjön.
Sörälven är vacker nedanför dammen. Om man går en liten bit längs med den finns det flera fågelholkar och information om fåglar.
Vi håller på att experimentera fram en egen viltkrydda, och vid Hänglandstjärn hittade vi ytterligare en ingrediens: harsyra. Den ligger på tork nu.
Det nappade inte så bra, och det regnade, så jag hade ett bottenmete ute och satt under markisen och målade.
På tre dygn fick vi tre regnbågar. Det brukar nappa bättre än så. Vi provade allt vi kunde komma på: bottenmete, flöte med olika agn, spinnare, vobbler osv osv… Det som vi fick fisk på var spinnare den här gången, annars brukar bottenmete funka.
Vi såg en fiskgjuse på håll, högt uppe i en talltopp. Fiskgjusar är himla stora, de kan ha ett vingspann på 145 – 170 centimeter.
Vi såg när den fångade en fisk, men jag fick inget kort på det tyvärr. Jag var så fascinerad så jag glömde bort att ta upp kameran, helt enkelt.
På kvällarna blev det lite kyligt, men väldigt vackert. Det var bara vi och ett äldre par i husvagn där som övernattade, så det var väldigt tyst. Vi hörde lommen som sa godnatt över sjön medan dimman kom smygande mot oss. Underbart.
På dagarna var det väldigt många dagsfiskare där, så då hörde man inte så mycket ljud från naturen. Det är många tyskar som bor på en vildmarkscamping en bit bort, och de åker tydligen hit och fiskar. De var väldigt ordentliga, men de lät mycket.
När man tar kort på stenarna på andra sidan viken, kan man se underliga varelser om man har lite fantasi. Om man vrider på bilden ovanför, ser man någon form av gubbe (se bilden nedanför).
På bilderna nedanför kan man se en skalle om man har ganska mycket fantasi. Original överst, sedan vriden bild.
Så var semestern 2020 slut. Torsdagen 6/8 åkte vi hem. Lelle skulle jobba på måndagen, jag började med att vara permitterad. Ett år kvar tills nästa långa resa. Det känns vemodigt. Jag hoppas att södra Europa är säkert från virus då, för jag saknar värmen, kulturen och alltihop där nere, från Tyskland och nedåt.
Innan dess kommer det bli en himla massa mer fricamping och ställplatser. Vi kommer säkert att hinna med ett antal kortare turer över helgerna.
När vi satt och såg på koltrastar och rådjur på ställplatsen i Grebbestad, funderade vi på vart vi skulle ta vägen som nästa mål. Jag satt och kollade lite på Facebook för att fördriva tid, och såg att någon hade varit på en ställplats där det fanns bisonoxar. Från trastar och rådjur är steget inte långt till bisonoxar, och platsen låg i rätt riktning, så vi åkte dit.
Mot bisonfarmen i Gate utanför Hjo, alltså.
När vi först kom fram såg vi en parkering. Vi blev lite lurade för det stod både ett par husbilar och en husvagn bland personbilarna, så vi trodde att ställplatsen var där. Ser man en husbil så kan man ju tro att det är ställplats, liksom. Parkeringen var full, så vi åkte in på en gårdsplan för att vända (det var enda platsen det gick att vända på) och såg den här skylten. Vi hade hittat den riktiga ställplatsen. De som stod på vanliga parkeringen var tydligen dagsgäster. Man ska alltså åka över gårdsplanen för att komma till ställplatsen.
GPS: N 58°10’24” E 14°09’38”
Pris: 190 kr med el (går inte att välja bort)
Faciliteter: vatten, toa, soptunnor, toatömning.
Platserna är bra gjorda och väl markerade. Det är hårt underlag på grus. Man står i två etapper så man har utsikt över både bisonoxar och Vättern oavsett vilken plats man står på.
Det är bra längd på platserna, och ganska stor bredd. Det är lätt att ta sig både in och ut, även med stor bil.
Det är lite svårt att se på bilden, men Vättern finns faktiskt långt där borta. Vädret var väldigt omväxlande, så ibland såg det mer ut som moln än en stor sjö.
Från alla platser såg man den största hjorden med bisonoxar, som gick på ett stort område nära ställplatsen.
På gården finns ett boningshus, en stor lada, en saloon och en gårdsbutik.
I gårdsbutiken säljs bisonkött, lite souvenirer och andra produkter från gården.
Saloonen serverar hamburgare gjorda av bisonkött, smörgåsar, våfflor, glass med mera. Här kan man också boka bisonsafari eller betala ställplatsen, om man inte vill betala den med swish.
När man är på en bisonfarm måste man givetvis åka på safari, tänkte vi. Safari kostar 100 kr/vuxen och 50 kr/barn. Safarit är intressant för både vuxna och barn. Varje tur tar drygt 30 minuter. I år hade de extra turer på grund av Covid19.
Bisonoxarna har flera olika hägn, i det här hägnet fanns den största hjorden. Om jag inte minns fel, var det ca 50 djur i det här hägnet; 2 tjurar, resten var kor och kalvar. På hela farmen fanns 147 bisonoxar.
Under rundturen i hägnet fick vi mycket bra och intressant information om bisonoxarna från farmens ägare Simon. Det märktes att han tyckte mycket om sina djur och var mån om att de skulle trivas.
2005 kom de första oxarna till farmen, och de verkar trivas bra där. Den sorten som finns på farmen är amerikansk präriebison.
Varje år föds mellan 30 och 40 kalvar på farmen. Korna kan föda 1 gång per år tills de blir 25-30 år gamla. En bison blir ca 40 år.
När kon ska föda går hon iväg från flocken. Hon tar ofta med sig en vän som kan jaga bort rävar och fåglar under själva födseln. Kon känner av vädret och föder oftast dagen före regn. Det kan vara för att spåren efter födseln försvinner när det regnar.
Den yngsta kalven i hägnet var bara 4 dagar gammal, men den ville inte vara med på bild. Här är en ko tillsammans med en äldre kalv.
Här kommer en ko som har fått tvillingar. Det är väldigt ovanligt fick vi lära oss. Både kon och de båda syskonen mådde bra. Tvillingarna är 1,5 månad på bilden.
År 1860 uppskattar man att det fanns ca 60 miljoner bisonoxar på amerikanska prärien. I slutet av 1800-talet var de nästan utrotade. Varför? Jo, för att den amerikanska regeringen och armén kom på att om man dödade indianernas mat, blev det lättare att tvinga in dem på reservat och kuva dem. Armén och järnvägsbolagen samarbetade, och betalade jägare för att skjuta hela hjordar, oavsett om man kunde ta hand om köttet eller inte. De skulle bara dö, till vilket pris som helst.
En känd person är William Cody, eller Buffalo Bill som han kallades, som ska ha skjutit 4000 bisonoxar på 18 månader.
Idag gissar man på att det finns omkring 350 000 bisonoxar.
Bisonoxar är stora djur. En ko väger normalt 600 till 700 kilo. En oxe väger mer. De kan springa med en hastighet på 70 km/h.
Den största tjuren på gården heter Bamse. Han går i ett eget hägn tillsammans med en annan stor tjur. Bamse väger 1400 kg, och har en mankhöjd på över två meter. Som jämförelse väger en normal älgtjur mellan 380 och 540 kg. En väldigt stor älgtjur kan väga upp till 700 kg, med en mankhöjd på 180-210 meter.
En stor bisonoxe är alltså väldigt stor.
På gården fanns inte bara bisonoxar. Här hittade jag ett par små hästar.
Det fanns även grisar, som var lite trötta just när vi var där.
Det fanns fåglar av olika slag. Hönsen gick omkring lite som de ville.
Den som ville kunde hyra fyrhjuling och åka runt och se sig om i omgivningarna.
Saloonen var väldigt fin invändigt. Vi bestämde oss för att prova deras bisonburgare, när vi ändå var där.
Bisonburgare på bisonfarmen i Gate. 225 kr. Det såg inte mycket ut, men man blev proppmätt. Burgaren var god, saftig och mättande, och servicen var mycket bra, men de missade en del i köket tyvärr. Jag tål inte lök, och beställde därför utan lök. Jag såg att hon som tog beställningen skrev upp det. Sedan kommer burgaren med lök i alla fall. Jag var hungrig, och jag är för feg för att klaga, så jag pillade bort all lök enligt konstens alla regler. Då upptäckte jag att det saknades bacon, som det stod att det skulle finnas på burgaren. Lelle kollade därför sin burgare och hittade inte heller något bacon. Alltså: plus för service, smak, mängd mat och omgivning, men ett stort minus till köket. Allergier ska man ta på allvar som kock.
Det här var en intressant upplevelse. Det var kul att se de stora djuren och att lära sig mer om dem av ägaren Simon. Är man där, så rekommenderar jag att åka på safari.
Ställplatsen var bra iordninggjord, men det finns inte så mycket annat än djuren att se på just där. Om vi bara ska göra ett övernattningsstopp längs vägen i framtiden väljer vi en annan plats, för nu har vi sett vad som finns att se där, och det räcker med en gång, känns det som. Jag rekommenderar folk som inte har varit där att åka dit, en gång åtminstone, bara för att få se oxarna, för det var himla häftigt.
Vi lämnade Bua och körde vidare norrut. Vi siktade på Grebbestad och Grebbestad naturställplats, eftersom vi hoppades på att det skulle finnas lite gräs där att stå på åt katten. När vi kom fram till Grebbestad såg vi att det var väldigt mycket folk där. Själva staden såg väldigt mysig ut, med uteserveringar och promenadstråk precis vid vattnet, men folk gick omkring som packade sillar. De som inte fick plats på trottoaren gick på vägen, så det var gånghastighet på bilen som gällde.
Precis vid infarten till ställplatsen finns denna stora informationsskylt. Mycket bra, här var det klart och tydligt hur det fungerade.
GPS: N 58°41’06” E 11°16’02”
Pris: 250 kr med el (200 kr utan el enligt ställplatstidningen, men vi hittade inga sådana platser)
Faciliteter: soptunna och färskvatten. Tömning av toa och gråvatten finns vid Sportshopen i Grebbestad, och ingår om man står på ställplatsen.
Det här var en annorlunda ställplats vad gäller betalning. Man kan inte bara åka in och ta en plats, för den kan vara upptagen. Man bokar sin plats på sportshopens hemsida. Är man osäker på vilket platsnummer man vill ha, kan man köra in och titta först, och sedan gå in på hemsidan och kolla om platsen är ledig.
När man har bokat får man ett mail med detaljerade parkeringsanvisningar. Platsen övervakas av Securitas, som både kollar att man har betalat, och att man står på rätt plats osv…
Platsen är uppdelad i tre sektioner: väst, mitten och öst. På väst var det en hel del ekipage när vi kom, men det fanns fortfarande tomma platser. Om de var lediga vet jag inte. Väst verkade vara mest populärt, kanske för att det låg närmast centrum. Från väst var det ca 500 meter att gå in till Grebbestad.
Vi tänkte att några meter mer eller mindre att gå spelar inte så stor roll, så vi åkte vidare och utforskade resten av ställplatsen. Det är bra väg längs med hela platsen.
Ju längre bort vi kom desto färre ekipage blev det. Vid område mitt fanns det många tomma platser hela kvällen.
Vi åkte till område öst. Här fanns en stor gräsplan som vi blev totalt fyra husbilar på. Perfekt åt oss och perfekt åt katten. Vi ställde oss i ett hörn, i vanlig ordning.
Från område öst hade vi ungefär 1 kilometer till Grebbestad. Vi satt och funderade på hur vi skulle göra, om vi skulle gå dit eller inte. Efter en stunds funderande hit och dit kände vi att vi skippar Grebbestad den här gången. Om vi har undvikit stora folksamlingar och trängsel hela semestern, varför ska vi då utsätta oss för det nu, tänkte vi. Grebbestad kommer att finnas kvar, och nu vet vi att den här ställplatsen finns, så vi utforskar staden en annan gång.
På område öst var det väldigt lugnt. Den enda som körde runt inne på området var en bil från Securitas, som kom ett par gånger.
Platserna till vänster ser ut att luta väldigt mycket på bilden, men det var inte så illa som det ser ut. Vissa platser lutade lite, men inte alla.
Platserna var väl uppmärkta med små skyltar. Vi stod med en åker som närmsta granne, eftersom vi hade åkt så långt in man kunde komma på ställplatsen.
En nackdel var att vissa platser blev väldigt mjuka när det regnade. Det fanns spår lite här och där i gräset.
Vi spenderade kvällen vid bilen tillsammans med ett gäng koltrastar. Här har en av dem lyckats fånga en stor mask.
Senare på kvällen fick vi besök av den här filuren. Det var lite svårt att få bra kort på grund av avståndet, men det var ett trevligt besök i alla fall.
Bua Hamn. Jag tror att många i husbilsvärlden har hört talas om den platsen. Jag har läst om att det ska vara helt otroligt underbart där, och efter ytterligare ett tips om platsen bestämde vi oss för att åka dit. Nyfikenhet, ni vet…
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Bua Hamn utan att låta som värsta gnällkärringen, för jag trivdes inte alls där. Jag kan inte sätta fingret på varför, vi har stått i massor av hamnar genom Europa, och där har jag trivts, så varför inte här? Jag vet inte. Fredag, för många högljudda onyktra svenskar, för mycket vuxendagis kanske? Jag har ingen aning.
Vi börjar från början.
När vi kom fram hittade vi det här huset precis vid infarten. Där skötte man incheckning. Man betalade med kort. Det fanns väldigt bra information om hur man gick till väga.
GPS: N 57°14’21” E 12°06’53”
Pris: 200 kr. El ingår, går ej att väljas bort.
Faciliteter: dusch, toa, tvättstuga, pentry, tömning för toa- och gråvatten, för extra kostnad.
Vi åkte in längs raderna med husbilar och konstaterade att det redan var fullt, fastän vi kom före kl 12.00. Längst in gick det att vända, så det gjorde vi. Platserna är numrerade och väl uppmärkta med rutor på asfalten. Husvagnar är tillåtna, men personbilen får parkeras en bit bort.
Längst in på platsen finns ett stort servicehus med all möjlig form av service.
När vi åkte tillbaka kom jag på att det satt en skylt om extraplatser borta vid stugan där man checkade in, men jag kom inte ihåg vad som stod på den, så vi åkte bort och kollade.
En sådan här skylt blir man glad över att se. Eftersom bilen stod i riktning mot ”bastun” så åkte vi dit.
På extraplatsen vid bastun var det ett par platser lediga närmast infarten, och vi tog den yttersta. På den platsen kunde vi backa in dessutom, utan att inkräkta på någon annans utrymme, så att vi kunde stå så att vi slapp sitta och titta på någon annans bil. Här fläktade det lite från havet, och man stod på grus istället för på asfalt, och det passar oss bättre. Det blir inte lika varmt för mig och för katten som går barfota. Även här var platserna väl uppmärkta och numrerade. Det var väldigt välordnat på det viset. Vi parkerade och gick iväg för att betala. Det funkade smidigt. En hamnvärd kom förbi med jämna mellanrum och kollade att man hade sitt kvitto i fönstret.
De flesta platserna var mer än tillräckligt långa för 9 meter bil, och man hade lite utrymme på sidorna också. Det var inget fel på ställplatsen på det viset.
Här nere vid bastun tyckte jag att man stod finare än på de ordinarie platserna. Det var lite lugnare och inte lika mycket folk. Man såg inte hamnen i och för sig, men de som hade fått plats längst in hade väldigt fin utsikt över vattnet. Jag såg också vattnet om jag ställde mig på en sten framför bilen. Det gick fina promenadvägar längs vattnet i närheten av platsen.
För att komma in till vår plats åkte man förbi en fiskindustri och någon annan byggnad.
Det här kändes mycket trevligare än de ordinarie platserna i hamnen. Ju längre in på platsen man stod, desto bättre utsikt.
När vi satt utanför vår bil hade vi bra uppsikt över fiskindustrin. De verkade jobba hårt, men vi stördes inte av något ljud därifrån.
Här ser man en liten del av hamnen och raden med husbilar innanför. Jag tror att det var för stort och för lyxigt för min smak. Här fanns allt, men det fanns samtidigt ingenting. Det fanns ingen mysfaktor som man kan hitta i en mindre hamn, och det fanns inte heller den häftiga känslan som man kan få i en skitig hamn full med stora fraktbåtar eller fiskebåtar.
Det fanns ingen mysig stadskärna att gå och titta på, och det fanns just inget att se på i hamnen heller, förutom en massa båtar och husbilar. Man kunde följa promenadvägen längs vattnet bort från ställplatsen, men det var det enda.
Vid inre delen av hamnen fanns det en hel rad med sjöbodar. Alla var stängda, jag tror att det var privatpersoner som ägde dem. Det var inte som i hamnen i Byxelkrok till exempel, där det finns öppna sjöbodar med roliga saker att titta på i.
Bakom de här sjöbodarna låg den andra reservställplatsen. Vi var där och tittade, och där stod man också på grus, fast med baksidan av bodarna som utsikt.
Vi hittade en station där man kunde byta gasoltuber på något vis, det har vi aldrig sett förut.
I hamnen fanns en liten servering, där de hade enklare mat och dryck. Vi funderade på lunch, men det var för mycket folk där och en väldig trängsel i kön och bland borden.
Vi gick runt lite i området, och såg att det fanns ett litet stånd där de sålde grönsaker på parkeringen. Det skulle även finnas en fiskaffär i närheten, så vi bestämde oss för att leta reda på den.
Fiskhuset var inte svårt att hitta. Här tog man Covid19 på allvar, och släppte bara in ett sällskap i taget genom dörren. Det var bara två par före oss i kön, så vi behövde inte vänta länge. Här köpte vi färsk fisk, både lax och kummel. Sedan gick vi förbi och köpte de grönsaker vi hittade. Planen var att göra fisksoppa. Vi fick tag på morötter och tomater, potatis hade vi sedan innan, och sedan fick Lelle experimentera fram något utifrån det.
Eftersom det fortfarande var tidigt på dagen, passade vi på att gå runt lite i hamnen. Det här är en väldigt stor hamn, så det finns många båtar att se på.
Jag tyckte bäst om fiskebåtarna. Några av dem användes som turistbåtar nu för tiden.
Mellan hamnen och ställplatsen finns en lång träbrygga. Det blev mer och mer folk på den under dagen. På kvällen hamnade det även bord och stolar där,
Vi ägnade oss åt avancerad (nåja) matlagning i husbilen. Eller Lelle gjorde det, rättare sagt. Matlagning är inte min grej.
Det blev en fisksoppa med lax, kummel, morötter, potatis, tomat, vitlök, vatten, grönsaksbuljong, salt, fiskkrydda, vitt vin och en redning på mjölk och vin. Det var vad vi hade att använda i bilen. Vi måste köpa fiskbuljong och mer grönsaker till nästa gång, och kanske lite grädde, men det blev bra ändå.
På kvällen gick vi bort till den lilla serveringen och tittade. Där var det massor av folk. Vi ställde oss i kö väldigt länge, ca 45 minuter, fastän kön före oss var kort. Bakom oss växte den. Vi köpte varsin flaska öl för 79 kr styck. 3,5 %. Det var det enda med alkohol som de hade. Övriga gäster hade med sig egen dryck. Jag ville ha en bild på mig i solen, i en hamn, med en pilsner i handen, så vi fixade det och sedan satte vi oss lite längre bort.
Vid serveringen spelade två äldre herrar musik i slow motion. Paul Anka, Cornelis Vreeswijk och Rolling Stones bland annat. När de sa att de skulle köra en rockigare låt med Rolling Stones, och spelade den i halva tempot mot vad den brukar låta på skiva, så gick vi. Någon måtta får det lov att vara, man kan inte slakta musik på det viset. Jag gillar både Cornelis och Rolling Stones, och har x antal skivor med dem, och man får inte misshandla musik så illa.
Där vi stod fanns en bastu där man kunde gå direkt ner i havet. Det var häftigt. Bastun var avstängd på grund av Corona, och det var nog lika bra, med tanke på att de som stod närmast var ett gäng väldigt onyktra människor som knappt kunde gå själva.
Nu har vi testat Bua Hamn, och intrycket var att ställplatsen är väldigt överreklamerad. Det här är inget för oss. För mycket folk, för mycket av många saker och för lite av andra saker. Jag tycker om ställplatser i hamnar, men de bästa jag har stått i ligger i Tyskland, Holland och kanske Danmark. Många svenska hamnar verkar vara väldigt iordninggjorda för turister, eller iordninggjorda på ett annat sätt än utomlands. Det är som jag skrev tidigare väldigt svårt att sätta fingret på vad jag inte gillar, men jag kommer tillbaka till att det kändes som en lekstuga för vuxna.
Platserna var bra uppmärkta och platsen var välorganiserad, men en bättre uteservering med riktig mat till vettiga priser i närheten skulle ha lyft platsen ett rejält snäpp.
När man stod bredvid bastun såg man kärnkraftverket Ringhals på andra sidan vattnet. Verket har tre reaktorer igång, Ringhals 1, 3 och 4. Ringhals 2 är under avveckling. Här produceras ungefär 1 sjättedel av den elektricitet som används i Sverige.
På kvällen gick det att ta fina bilder över solnedgången, och så övade jag lite mer på att ta svartvita bilder under dagen. Här nedanför kommer ett gäng av dem.
Igår när vi stod stilla och tvättade hann vi fundera en del. Vi hade ju först varit i Norrland, och nu på Öland, så varför inte ta västkusten på väg norrut igen? Sagt och gjort, mot västkusten.
Vi passerade Köpingsvik, och blev förvånade över hur det såg ut där. Folk stod som packade sillar på campingen, och trots vädret var det massor av människor ute i rörelse och inne vid de stora shoppingplatserna. Vi tänkte att det här måste ju vara en Corona-smitthärd utan dess like. Tur att vi hittade bättre platser på Öland.
Vi åkte in till Kalmar, och hittade trafikverkets fordonsvåg. Vi var nyfikna på bilens vikt när den var semesterpackad. Vågen i Kalmar fungerade inte för oss, för den vägde först fram- och sedan bakaxel, och sedan hela vikten. Vi har ju fyra hjul bak, och det ville inte den vågen gå med på.
Precis bredvid fordonsvågen hittade vi Gasolkungen, och passade på att fylla gasol. 275 kr för en tub.
Både Gasolkungen och Trafikverkets fordonsvåg ligger vid Kalmar Dämme längs E22.
Det tog tid för oss att köra, och det spöregnade mer eller mindre hela dagen, så istället för att köra ända fram till västkusten och börja leta plats där sent på kvällen i regnet, valde vi ett säkert kort: ställplatsen vid husbils/husvagnsfirman Bengt i Örkelljunga. Där brukar man få plats, och vi kom precis i rätt tid för att hinna in i butiken och köpa ett ihopfällbart durkslag.
GPS: N 56°17’09” E 13°20’26”
Pris: 50 kr utan el, 100 kr med el. Kan betalas med swish.
Faciliteter: soptunna, toa- och gråvattentömning. Färskvatten 15 kr för 100 liter.
Platsen ligger precis bredvid E4, men man störs inte av trafiken. Det finns McDonalds och mack bredvid.
Det här är ingen rolig ställplats, men den är perfekt att stanna och övernatta vid. Det är en parkering med tillgång till service, kan man säga. Den som tror att 4-metersrekommendationen är en regel bör välja en annan plats. Det här är en regelrätt ställplats där du stannar för att övernatta och eventuellt tömma eller fylla tankar i bilen. De flesta platserna är tillräckligt långa för att en lång bil ska få plats.
Servicestationen är mycket lätt att komma åt.
Vi har stått här många gånger förut, och kommer säkert att övernatta här igen om vi har vägarna förbi. Det här är en sådan plats som är bra att känna till när man är på resande fot.
Ibland måste man göra tråkiga saker fast det är semester. Tvätta är ett exempel på det. Vi brukar ofta stå en natt på varje ställe, sedan rör vi på oss. Antingen långt eller kort, beroende på vad vi vill se eller hur långt vi känner för att åka just den dagen. När man ska tvätta brukar vi stå stilla för att kunna göra det i lugn och ro, och för att få tvätten torr ordentligt. Alltså stannade vi på Wikegårds Camping en dag till.
När vi vaknade på morgonen var vädret perfekt. Sol och ganska blåsigt. Vi gick iväg till receptionen och bokade tvättstugan i två timmar för 60 kr. Lite dyrt kan man tycka eftersom man bara hann tvätta en maskin, men campingen hade eget vatten och var rädda om det.
Tvättstugan var fräsch och fin, och det dröjde inte länge innan vi hade tvätt hängande under hela markisen. Vi hade fäst markisen med rejäla stormlinor, och vi satt ute och vaktade hela tiden eftersom det blåste så mycket.
Utsikten över havet blev lite sådär med all tvätt hängande, men vi såg lite i alla fall.
Sedan kom regnet. Vi möblerade om tvätten väldigt fort, och lyckades på något vis få allt att hänga utom räckhåll för regnet.
Framåt eftermiddagen blev vädret bättre igen, och vi satt och tittade på mängden av sjöfåglar som fanns runt omkring oss.
Vi hittade en bänk längst ute på en pir där vi satt en stund och tittade på vatten, moln och sjöfåglar.
Det här blev en sådan där lång mellandag. Vi åkte ingenstans, vi såg inget speciellt förutom en massa tvätt, och vi gjorde inget särskilt. Jag målade i min målarbok och Lelle pysslade med lite småsaker i och runt bilen.
Vädret växlade mellan sol, regn och blåst hela dagen, men tvätten blev torr, så det var en bra dag ändå.
När man är på Öland känns det nästan som ett måste att se åtminstone en väderkvarn. Det fick bli dagens första mål.
Störlinge ligger i Borgholms kommun i Gärdslösa socken. Här finns sju kvarnar i en lång rad. Parkeringen vid kvarnarna är väldigt liten, men vi hade tur och var själva där, så vi fick plats.
GPS: 56.812814, 16.745653
Kvarntypen i raden består av den typiska öländska stubbkvarnen. Det finns ett par hundra sådana kvarnar på ön. Många av kvarnarna har rustats upp av hembygdsföreningar. Störlinge är en av få byar där de flesta gårdar har sin kvarn kvar.
Nästa stopp var Löttorp, där vi skulle göra två saker: gå på bolaget och Ica. Bolaget löste vi genom att trixa oss in bredvid parkeringen, riva åt oss det vi skulle ha, betala, och sedan skynda oss ut. Det var väldigt fullt och trångt på parkeringen. Ica fick vi hoppa över, vi fick helt enkelt inte plats. Inne i Löttorp var det massor av folk och trängsel.
På vägen norrut kom vi förbi Ica i Böda (inte Böda Sand), och där var det nästan tomt både på parkeringen och inne i affären. Där kunde vi handla.
Vi fortsatte norrut med bilen full med både mat och dryck. Vårt nästa stopp blev Neptuni Åkrar. Jag tycker att det är mer sevärt än Alvaret, med sina stora stenåkrar.
Neptuni Åkrar ligger bredvid väg 136, ca 2 kilometer norr om Byxelkrok. Det är lätt att titta på fältet. Det finns flera ganska stora parkeringsplatser precis längs vägen.
Neptuni Åkrar är ett klapperstensfält längs kusten. Det fick sitt namn av Carl von Linné 1741. Namnet kommer från den romerska havsguden Neptunus.
Det finns stigar på området om man vill gå eller cykla och utforska. Bilkörning, camping och parkering är förbjuden. Man får bara parkera på anvisad plats för att inte förstöra den unika naturen.
Området är naturreservat. Här finns väldigt många exempel på fossiler. Det är förbjudet att knacka loss fossiler ur kalkstenen. Man får inte heller plocka lösa fossiler för att ta med sig hem (källa Länsstyrelsen).
Det är väldigt sparsam vegetation på Neptuni Åkrar, men det finns ändå en hel del växter som tål det karga klimatet och överlever. På sommaren lyser åkrarna blått av blommande blåeld. Det finns även andra växter att titta på.
I södra delen av fältet finns lämningar från vikingatiden. Det är ett gravfält som är 150 meter långt och 30 meter brett. Vi har inte sett det någon gång, för parkeringen i närheten där har alltid varit upptagen.
Vi njöt av den karga miljön, växterna och utsikten över vattnet och Blå Jungfrun.
Följande text ”lånade” jag från Länsstyrelsens informationssida om Neptuni Åkrar:
Inom naturreservatet är det inte tillåtet att:
Skada eller borttaga fasta naturföremål eller ytbildningar
skada eller borttaga växande träd, buskar eller växter, blomplockning härunder inbegripen.
jaga, döda, fånga eller skada vilda däggdjur eller fåglar eller deras ungar,
borttaga eller skada ägg eller bon eller annorledes störa djurlivet,
skada eller borttaga befintliga hägnadsanordningar,
medföra okopplad hund,
framföra motordrivet fordon eller annat transportmedel med undantag för på för ändamålet särskilt iordningställd väg,
parkera fordon annorstädes än på för ändamålet avsedda platser,
göra upp eld,
tälta eller uppställa husvagn samt
på störande sätt använda radio, grammofon, bandspelare eller dylikt.
Vår fortsatta resa gick genom Byxelkrok, där vi först hade tänkt ta in på camping för att tvätta. När vi kom fram såg vi trängseln, både vid sjöbodar, restauranger och på campingen, så vi åkte bara förbi.
Nästa stopp skulle bli Byrums Raukar, men där var det alldeles proppfullt på parkeringen. Det skulle knappt ha gått att parkera med en cykel. Även längs vägen före raukarna stod det bilar. Inga raukar i Byrum för oss i år alltså. Vi har ju sett dem förut, så det gjorde inte så mycket att vi missade dem i år.
Vi for vidare på grusvägen Horns kustväg, som går längs kusten mellan Byrum och Sandvik. Vi har hört om att många fricampar där, och att det är vackert, så vi tänkte göra ett försök.
När man kör längs vägen passerar man sjöbodar, rester från gammal stenindustri, pågående stenbrott och gravfält. Man har en otrolig utsikt över vattnet och ön Blå Jungfrun.
Vägen är smal, men man ser i god tid om man får möten, och det finns flera små mötesfickor. Det är bara att stanna på en mötesplats i god tid om man får möte, så funkar det bra.
Hela området är, precis som Neptuni åkrar, naturreservat. Det fanns flera skyltar om campingförbud längs vägen. Det fanns en lite större parkering längs grusvägen, ganska nära Byrum, där det inte stod något om campingförbud, men där stod det redan folk. Det fick plats 3-4 ekipage där.
Det fanns flera små sandvägar som delade sig i två, och som ledde upp till stugor eller fårhagar. På någon av dessa vägar fanns också campare. Vi tänkte att det där är ju privata vägar, även om de är delade i två, ungefär som en infart och en utfart, och ägaren blir nog inte så glad om man campar på deras väg även om de har en till väg att åka på, så vi körde vidare.
Jag vet inte hur många skyltar om campingförbud vi passerade, men det var väldigt många. Vi konstaterade att det här är en vacker väg, i vacker miljö, men övernatta får vi nog göra någon annan stans. I höjd med Sandvik körde vi ut på stora vägen igen.
Precis där vi kom ut på stora vägen såg vi en skylt mot Wikegårds camping. Dit åkte vi, det var någon kilometer på liten men bra asfaltväg innan man kom fram till campingen på östra sidan av ön.
GPS: N 57°04’46” E 16°58’06”
Pris: 300 kr/dygn utan el
I receptionen blev vi mottagna av en trevlig karl. Alla som vi pratade med i receptionen var mycket trevliga. Eftersom vi inte skulle ha el kunde vi stå längst ner mot havet. Det fanns el där också om man hade lång kabel.
Det finns flera olika sektioner på campingen. Det finns en speciell avdelning för småbarnsfamiljer, där ”barn med mycket spring i benen” kan röra sig utan att störa den som vill ha lugnt omkring sig. För den som vill ha lugn och ro finns ”retreat-avdelningen”, där småbarn inte är tillåtna. Utöver det finns det flera andra sektioner. Ett bra koncept faktiskt, då kan alla få en plats som passar just dem.
2013 hissade Wikegårds Camping regnbågsflaggan, för att visa att de främjar mångfald och allas lika värde.
Vi körde längs med campingen på den lilla vägen som ledde till den sektion som vi ville stå på. Här var det långt till elstolpar, men väldigt nära havet, och väldigt gott om plats. Med extra elkabel funkar det om man absolut vill ha el. Vi fick långt att gå till servicehuset, men när toaletterna i bilen var tömda klarade vi oss bra ändå.
Vår plats de kommande två dagarna. Vi hade kommit på att vi behövde tvätta, så vi tog en extra natt. Närmare havet än så här är det ovanligt att komma på en camping.
Nere på vår gräsplan var det väldigt gott om plats. Vi konstaterade att den här turistinvasionen som media rapporterade om tydligen bara gällde vissa platser på Öland. Färjestaden, Byxelkrok, Löttorp och Byrums raukar hade ju varit väldigt trånga hittills, men både här och på ställplatsen i Gräsgårds hamn var det inte alls mycket folk.
Vi var duktiga och gick ur bilen och kollade innan vi parkerade. Visa av tidigare erfarenhet visste vi att där det finns hav, kan det finnas sand att köra fast i, och vi ville gärna undvika det. Vi ställde oss så nära sanden vi kunde utan att riskera att gräva ner hjulen. Vi fick fast mark och en underbar utsikt på köpet.
Det fanns flera bra platser att bada på. Det fanns hundbad som var bra skyltat, bad för folk som inte vill bada med hundar, och ett naturistbad en bit längre bort. Det blåste kallt och regnade på kvällen, så det blev inget bad för mig. Det var väldigt långgrunt, så det är bra bad för barn, men jag är liksom van att ta ett eller två steg och sedan bottnar man inte, så det kändes som att det var lite för långt att gå innan man blev blöt ordentligt.
Här ser vi vår sektion på lite avstånd, bara för att visa hur stort utrymme vi faktiskt hade.
Jag är väldigt förvånad över att det inte var fler människor här. Jag hittade inget att slå ner på. Bra bad finns, trevligt folk i receptionen, fräscht och rent i servicehuset, agilitybana för hundar, vandring i området osv osv. Det saknas i och för sig shoppingcenter, vattenland och anordnade aktiviteter dygnet runt, och det kanske är det som de flesta vill ha?
Här har vi en av de andra sektionerna på campingen. Mellan oss fanns ett område som var lite mjukt. Det gjorde att campingen fick mer rymd.
Det fanns en sektion nära servicehus och reception där det fanns lite träd och buskar. Det passar bra för den som vill ha lite skydd från blåsten.
Det fanns även denna sektion, där det fanns massor av plats. Om någon säger att Covid19 spreds mycket på Öland så var det inte här i alla fall.
Omgivningarna runt campingen bjuder på vacker natur. Här finns mycket fåglar och några kor.
Olivia var glad över den stora ytan, där hon kunde gå med lång lina och utforska allt som fanns omkring oss.
På kvällen kom det en regnskur igen. Vi började bli vana vid det den här sommaren. Vi passade på att skära ut lite hål i en sittdyna som passar att ställa olika glas i, för att få tyst i skåpet. Det blev väldigt bra.
Med hjälp av nyinköpta ingredienser fixade Lelle någon form av kasslergratäng i omnian. Snabbt, enkelt och gott, även om det inte såg så aptitligt ut på tallriken. Perfekt mat för regniga dagar. När omnian står på ett tag får man lite värme samtidigt som det drivs ut fukt ur bilen, så det blir en sådan där bra kombination: bra mat och torr och varm bil samtidigt.
På morgonen fortsatte vi vår färd över Ölandsbron. När vi kom över till Öland undvek vi Färjestaden. Vi körde bara rakt igenom, för det var alldeles för mycket folk för vår smak där, i alla fall under rådande läge med pandemi, virus och grejer.
Vi åkte söderut längs västkusten tills vi var nästan i höjd med mitten av Stora Alvaret, där svängde vi över till östra sidan av ön för att åka över Alvaret.
Jag har lärt mig att alvar är en typ av landskap som består av kalkstensberggrund med ett tunt lager av växtlighet. Det lämpar sig inte för åkerbruk. Ordet hade samma betydelse redan i fornsvenska, och används numera även internationellt.
Första gången jag såg det måste ha varit för över 40 år sedan, vi var ofta på Öland när jag var liten. Det är fortfarande ganska speciellt att se, även om det finns många platser som är mer imponerande.
Alvaret på södra Öland är 37 kilometer långt och 15 kilometer brett. Det går flera vägar över Alvaret, så det är lätt att se det från bilen, däremot hittade vi inte många parkeringsplatser som är stora nog för husbil. Har man husbil får man fota från bilen, helt enkelt.
Det finns inte många träd på Alvaret, men det finns många andra unika växter, bland annat orkidéer. Här finns även många olika fåglar.
Stora Alvaret är utsett till världsarv av Unesco.
Vårt nästa stopp på resan var på Ölands södra udde, där man hittar fyren Långe Jan. Här var en del av parkeringen reserverad för husbilar/husvagnar. Det fanns mycket plats på parkeringen. Det är inte långt att gå därifrån till fyren.
Här visar skyltar att övernattning inte är tillåten. Skylten är tydlig och klar, du får inte parkera här på nätterna.
Om det mot förmodan skulle vara fullt på parkeringen, finns den här vägen att vända på. Den är egentligen till för bussar, och det är parkeringsförbud, men vända borde gå bra tycker jag.
Långe Jan ligger i Ås socken. Den tändes första gången 1785. Fyren var från början ca 36 meter hög, men efter några tillbyggnader är den idag 41,6 meter. Detta gör den till Sveriges högsta fyr. Sedan 2008 är den klassad som statligt byggnadsminne.
Namnet Långe Jan kommer från ett medeltida kapell: Capella Beati Johannis eller S:t Johannes. Kapellet låg vid det gamla fiskeläget i Kyrkhamn inte långt från där fyren står idag. Under reformationen revs kapellet, och stenarna användes när man byggde fyren.
Det är väldigt vacker natur på Ölands södra udde. Här finns många fåglar av olika slag, och vid fyrplatsen finns Ottenby fågelstation. Hit kommer många fågelskådare varje år.
För att åka till och från fyren passerar man flera färister, som avgränsar de olika beteshagarna. Här finns både får och kor.
Vi tänkte att eftersom vi är på Öland, och media säger att det är turistkaos och fullt med folk överallt, så är det nog bäst att leta efter nattläger tidigt. Vi ville inte åka genom hela Öland på en gång, så vi valde en plats på sydostkusten, Gräsgårds Hamn. Vi kom fram redan före kl 11.00, och då var det bara vi där. Vi hittade inget kaos och ingen massinvasion av turister, varken på Alvaret, vid Långe Jan eller vid Gräsgårds hamn. Hittills var det bara i Färjestaden vi hade sett mycket folk.
Den lilla butiken öppnade 11.00. Vi hittade en mycket trevlig man där som höll på med förberedelser, och han sa att det bara var att åka in och ställa sig vart man ville. Man kunde betala med swish.
GPS: N 56°19’08” E 16°32’02”
Pris: 80 kr utan el, 110 med el
Faciliteter: soptunna, utedass
Bakom den lilla butiken fanns en stor gräsmatta med några eluttag. Man är många som samsas om samma elcentral, så lång kabel kan vara bra, beroende på vart man hamnar. Vi ställde upp oss, tittade oss omkring, och tänkte att precis vid vattnet skulle det ju vara fint att stå. Jag gick och frågade om det var ok att stå där också, och det var det, men där var det långt till el.
Eftersom vi inte behöver el flyttade vi så att vi fick bilen precis mot vattnet. Utsikt över vatten är ju alltid ett extra plus.
Den stora gräsplanen där vi först ställde oss rymmer många ekipage. Den här platsen var tydligen inte så överbefolkad, vi blev totalt 5 husbilar på hela dygnet tror jag.
Vi stod väldigt fint med utsikt över både vatten, den lilla hamnen och sjöbodarna.
Själva ställplatsen ligger precis bakom den lilla fiskbutiken. Butiken syns till höger i bild. Alla hus utom dassen är privata.
När vi först körde ner till hamnen trodde vi att det var här man skulle stå. På parkeringen finns en skylt där det står ”nattparkering”. Ställplatsen är öppen året runt, så det kan vara bättre att stå på asfalt på vintern kanske. Det var mycket liv och rörelse här, många kom för att handla i fiskbutiken och för att gå runt bland sjöbodarna.
På ställplatsen finns utedass och soptunnor. Man kan inte tömma husbilens toa här.
I den lilla fiskbutiken såldes både färsk och rökt fisk av olika slag. Det kom väldigt mycket folk dit och handlade. Butiken var populär, och vi förstod varför när vi hade provat lite av deras sortiment. Det var fräscht och gott.
Vi köpte varsin fish ‘n chips till lunch, och det var vällagat och gott, och alldeles lagom mycket mat för en lunch. Dessutom var det ok att ta med sig brickan och allt och sätta sig vid bilen och äta, om man inte ville ha för mycket folk omkring sig. Det var inte långt att gå tillbaka med brickan sedan heller. Perfekt.
Vi köpte en rökt makrillfilé och rökta räkor att ha som kvällsgodis. Makrillen var underbart god, och Lelle sa att räkorna var perfekta. Jag äter inte räkor så jag vet inte om de var bra eller inte, jag får lita på Lelle.
Hamnen är inte så stor, den är liten och mysig. Det fanns inga öppna sjöbodar, men det gick bra att promenera runt omkring dem.
Vi pratade med ett par som hade sommarstuga i närheten, och de sa att det gick bra att bada om man gick längst ut på den här bryggan och ut på en stenpir. Det var ganska sent på kvällen, och det blåste kallt från havet, så jag provade inte.
Det låg några fina fiskebåtar i hamnen. Det luktade hamn och fisk när man gick omkring.
Här fanns även lite militärhistoria, som jag var tvungen att googla på. Är man nyfiken så är man, och det är alltid kul att lära sig nya saker.
Enligt SvMM, Svenska Militära Minnesmärken, låg den svenska minröjningsstyrkan utanför Gräsgård i slutet av november 1941. De arbetade med att flytta minor för att tyskarna skulle kunna bärga tre fartyg som hade sprängts utanför Össby. Minorna skulle tas upp för att inte driva iväg med isen.
Trålaren Libanon draggade med en vajer i vattnet, och snärjde och oskadliggjorde minor, en i taget. Med hjälp av en lyftkran lyftes sedan minorna upp på Libanon. Arbetet var väldigt riskfyllt. Något gick fel, och de fick med sig en mina som inte var desarmerad, och som satt ihop med en annan mina. Samtidigt som den desarmerade minan lyftes ombord slog den odesarmerade minan in i aktern på båten, och båten exploderade. Av Libanon blev det bara träsplitter, klädtrasor och annan bråte kvar. 10 personer omkom.
Ägare av minnesmärket är marinbasen i Karlskrona. Stenen restes 2011, 70 år efter händelsen.
Runt ställplatsen finns många åkrar och ängar. Här finns lantbruk, kor och fåglar. Det finns inte mycket annat att göra än att titta på hamnen, köpa fisk i fiskbutiken och titta på naturen. Det är långt till närmsta större by.
Vid Gräsgårds hamn fanns massor av svanar. Vi spenderade kvällen med att titta på dem när de simmade fram och tillbaka.
På den här sidan av ön ser man inga spektakulära solnedgångar, men Östersjön är vacker att se på ändå.
Det fanns tydligen gott om mat åt svanar i hamnen, för många simmade så här.
Jag tränade på att ta svartvita foton i brist på annan sysselsättning. Här fick jag till en hyfsad bild, tycker jag själv i alla fall.
På väg mot Öland. Jag fick för mig att jag ville testa att sova en natt på Svinö, precis nedanför brofästet på fastlandet. Vi har sett platsen från bron flera gånger, och jag var nyfiken. Det ser ju ut att vara fina omgivningar när man ser platsen från bron, men vi hade aldrig stannat där innan vad jag kan minnas. Nu var det alltså dags att prova.
Vi kom fram runt kl 15.00, och hade turen att få en plats i raden närmast gräset, och dessutom i utkanten av raden med parkeringsplatser. Jag tycker om utkanter. Vi hade bron som granne åt ena hållet, och resten av ställplatsen åt andra hållet.
GPS: N 56°40’50” E 16°22’32”
Pris: 100 kr
Faciliteter: tömning för toa och gråvatten, sopcontainer, färskvatten, toalett.
Man betalar med kort i automat vid servicestationen. Där finns även lite info om platsen.
Ställplatsen är en del av en större asfaltparkering. Du får stå med husbil (personbil klass 2) i 18 timmar på markerade platser. Rutorna syns bra med vita streck i asfalten, och de är extra stora. Vid servicestationen finns information om att det ska vara 4 meter mellan bilarna.
Servicestationen ligger bra till. Många gör kortare stopp för att göra det som behövs. Jag hittade ingen info om vad det kostar att använda servicen om man inte övernattar, så jag tror att det är gratis. Mycket bra av kommunen i så fall.
Till en början stod folk precis som det var tänkt. Var och en i sin ruta, och 4 meter mellan varje bil. Det var några personbilar som trodde att de hade personbil klass två och parkerade på husbilsplatserna medan de stannade och fikade, men de åkte ganska fort igen. Det finns två rader för husbilar på parkeringen, med 10 platser i varje rad, alltså totalt 20 ställplatser. Resten av parkeringen är för personbilar.
Framåt kvällen blev det lite si och så med placeringen, när de som inte fick plats på själva ställplatsen ställde sig mellan de som redan stod där. Husvagnen här är bara ett exempel på det, av många. Husvagnen står i en personbilsruta, och tillhörande personbil står på ställplatsen mellan två rutor.
Det som skulle behövas här är att skyltarna ses över, bilden som visar personbil klass två kan t ex bytas ut mot en bild på en husbil, och göras större. Skyltarna är väldigt små, och syns inte så bra om det står höga husbilar för och skymmer dem. Parkeringsvakt som gick en vända på kvällen skulle inte heller göra något om det fanns.
Det har varit tillåtet att övernatta med husvagn förut, men nu får bara husbilar göra det, eftersom de flesta husvagnar inte får plats i rutorna. Det borde också framgå någonstans, många vet uppenbarligen inte vad personbil klass två är. Då skulle man slippa kaoset som blev, och folk skulle slippa problem med att ta sig därifrån på grund av felparkeringar.
Man står lite tråkigt på asfalt, men om man har turen att få plats i innersta raden har man en fin utsikt över vattnet. Det finns fina promenadstråk runt omkring på ön.
Jag trodde att man skulle störas mycket av ljudet från bron, men det var inte så farligt. I början hörde man varenda bil som körde över brofästet, men efter en liten stund vande man sig. Det gick att sova bra på natten.
På andra sidan om den lilla gräsmattan som man har vid bilen finns en fin badplats. Hundar är också tillåtna där, och det var många som kom och badade med sina djur.
På kvällen började det regna igen. Både vi och Olivia höll oss inne. Det såg ut som att hon började bli lika trött på regnet som vi. Det var inte kallt i alla fall.
Vi åkte hem till Västmanland en vända, för att klippa gräs, hämta räkningar, hälsa på nya barnbarnet och prata med grannarna. Vi hann även med att plocka en del hallon och att ta en dusch i hemmaduschen.
Vi kom inte iväg igen förrän efter kl 16.00, och vi ville inte åka så himla långt, så jag började leta efter lämplig plats i appen Park4night.
Vi hittade en plats i närheten av Julita. Platsen ligger vid sjön Aspen, och det är inte långt från väg 56. Platsen ligger mellan Kungsör och Katrineholm. Från stora vägen till parkeringen var det ca 1 kilometer på väldigt smal grusväg. Det fanns ett par platser där det gick att möta personbilar, men husbil eller husvagn skulle ha blivit svårt att möta.
GPS: 59.143686, 16.125701
Faciliteter: soptunna och toa
Pris: gratis
Parkeringen var ganska stor och plan. Det är en kombinerad rastplats och parkering för badgäster. Det finns inga skyltar om campingförbud ännu åtminstone. När vi kom var det ett par personbilar med badgäster där. Det kom en husbil till efter oss.
Sent på kvällen kom en gammal minibuss fullpackad med bärplockare. De stannade för att kasta en massa sopor, använda toa och tvätta sig i sjön, sedan åkte de igen.
Bredvid parkeringen finns en stor gräsmatta med bänkar och bord, precis i anslutning till badplatsen.
Badet var inte stort, men det var väldigt fint och mysigt där nere vid vattnet. Det fanns en bra brygga också.
Vi började dagen med att åka de fem milen in till Idre och handla. Vi hittade tyvärr inget Idrefläsk, salt fläsk kryddat med sirap och kanel. Det var slut. Vi köpte mer torkat renkött i alla fall.
Även idag var det mycket renar på vägen. Vi tuffade fram i sakta mak, medan vi funderade på vart vi ville åka nu. Vi hade ju nyss kommit hem från Norrland, vi hade sett ishotell, Kebnekaise, Vildmarksvägen och Flatruet. Alltså tänkte vi köra åt andra hållet, söderut. Men vart? När det började regna igen, bestämde vi oss för Ölands norra udde. Där brukar det vara sol. Några stopp på vägen dit fick det bli.
Vårt första stopp blev lägerplatsen vid Malingarna längs väg 66, ca 3,5 mil norr om Ludvika. Vi var tvungna att åka hem en sväng av olika skäl innan vi fortsatte vår resa, och Malingarna låg bra till i vår färdriktning. Här finns en väldigt bra informationstavla precis vid infarten.
GPS: 60.355089, 14.844542
Faciliteter: soptunnor och utedass
Pris: gratis
Området runt Malingarna är väldigt fint. Vägen slingrar sig på en ås mellan sjöarna. Lägerplatsen är vid röda markören på kartan. Det finns flera parkeringsplatser i olika storlek mellan sjöarna, men där är det campingförbud.
Vi kom fram ganska sent, men fick ändå plats. Förutom oss var det sju andra ekipage där. Platsen är ganska stor, och det finns många träd, så det känns inte trångt fast man är så många, beroende på hur folk ställer sig förstås.
På platsen finns en koja med eldstad och bänkar utanför. Man tar med sig egen ved. Här finns också en gungställning.
Det finns utedass och ett soprum precis vid infarten.
Om man går fem minuter från platsen hittar man ett vindskydd med eldstad och bänkar precis vid sjön.
Närmast lägerplatsen är det svårt att fiska. Det är väldigt grunt och väldigt mycket näckrosor. Om man vill fiska behöver man inte gå långt. Det går att bada också en liten bit bort.
Sjön är ganska stor. Det går bra att fiska med båt om man har en sådan med sig. Information om hur man köper fiskekort finns på informationstavlan där man kör in på lägerplatsen.
Det ligger lite träd i vattnet nära lägerplatsen. Några av dem syns bra på grund av det klara vattnet, några syns mindre bra, så man får fiska försiktigt.
Vi fiskade inte, men vi hade en regnbåge i frysen som vi tog fram. Dagens festmåltid blev någon form av potatisgratäng med regnbåge, gjord i omnian.
Vi vaknade på morgonen och visste inte riktigt vart vi skulle. Söderut, så mycket var klart, så vi började åka E45 mot Östersund. Längs vägen kom vi på att vi ville ha Idrefläsk, salt fläsk kryddat med sirap och kanel, som säljs på Ica i Idre. Alltså åkte vi till Idre. Det är det som är så härligt med husbil och semester, man tar dagen som den kommer och åker dit man vill.
Vi åkte över Vemdalen, Tännäs och Högvålen. Från Tännäs åkte vi på väg 311. Det var väldigt mycket renar på den vägen, så det gick inte fort. Man hann lagom få upp lite fart så kom nästa gäng.
Eftersom det började bli eftermiddag, bestämde vi oss för att övernatta före Idre. Vi ville inte komma dit sent, handla, och sedan leta övernattningsplats. Näsets Camping i centrala Idre brukar ha platser, men där var vi ju för ett par veckor sedan, och vi ville prova något annat.
Längs väg 311 fanns det många fricampingplatser, både stora och små. Vi passerade flera av dem, eftersom vi ville åka så långt vi vågade mot Idre, utan att för den skull bli utan plats. Det är alltid en chansning att åka förbi en plats i hopp om att det finns en plats till längre fram, det kan ju lika gärna vara så att den platsen som man åker förbi är den sista möjligheten att fricampa längs den vägen.
Vi hittade en väldigt stor plats precis bredvid Fjätälven. Här fanns det stora platser på båda sidor om vägen, och här stannade vi. Avståndet till Idre är ca 5 mil, och det kändes lagom långt inför morgondagens besök på Ica.
GPS: 62.106166, 12.982078.
Faciliteter: inga.
På vår sida om vägen står man precis bredvid älven. Här var platsen mindre än på andra sidan, men det får säkert plats 4-5 ekipage, beroende på hur man ställer sig. På andra sidan vägen får det nog plats det dubbla. Där stod det redan tre ekipage.
Här stod vi väldigt bra. Det var väldigt lite trafik på vägen på kvällen, så det enda som hördes var ljudet från älven.
På platsen fanns vindskydd med eldstad. Det var mycket skräp i eldstaden, tyvärr. Engångsgrill, vinkartong, ölburkar och så vidare.
På vindskyddet fanns en lapp med information om fiske. Fiskekort finns att köpa i varje gård, stod det. Närmsta lilla samhälle är Sörvattnet, ca 5 kilometer från platsen.
Det såg ut att vara fint fiske i älven, men Lelle hade glömt flugfiskegrejerna hemma, så vi kunde inte prova.
Nedströms lugnade älven ner sig lite. Här kunde man gå ner och tvätta ansiktet om man ville, och kanske till och med resten av kroppen. Vi provade inte det heller, för det började regna igen.
Det här är en mycket fin plats att stå på, och vi kommer att lägga den på minnet.
Det finns flera vattenfall och forsar längs vildmarksvägen. Idag skulle vi se några av dem, hade vi tänkt. Det första fallet längs vägen var Gaustafallet, så vi siktade på det. När vi kom fram var det fullt på parkeringen, fastän det var tidigt på morgonen. Det var bara att åka vidare och spara Gaustafallet till nästa gång. Parkeringen där var väldigt liten.
Nästa stopp längs vägen var Ankarede, en samisk kyrkby. Ankarede är en traditionell samisk samlingsplats.
GPS: 64.818298, 14.237747
Vid Ankarede finns en väldigt stor parkering. Där finns även en ställplats som såg helt ok ut för en natt.
Ankarede kapell ligger i Strömsunds kommun, vid Ankarälvens och Leiarälvens utlopp i Stora Blåsjön. En begravningsplats i Ankarede invigdes 1802, och det fanns även ett bönehus, dit en präst kom från Gäddede en gång om året. Hur länge Ankarede har använts som samisk samlingsplats är inte känt.
Den nuvarande kyrkan byggdes 1895-1896. Predikstolen pryds av Frostvikens sameförenings emblem. En omfattande renovering genomfördes 1953-1954.
Ankarede kyrkstad är den enda kyrkstaden i Jämtland som fortfarande är i bruk. Den är klassad som riksintresse för kulturmiljö. Det finns 20-30 träkåtor, några kyrkstugor och några bodar av olika slag.
Landsvägen till Ankarede byggdes på 1920-talet. Innan vägen byggdes var enda sättet att ta sig dit på att gå eller åka båt. Eftersom gudstjänstfirandet kunde pågå i flera dagar, var man tvungen att ha övernattningsmöjligheter. Samerna byggde kåtor och nybyggarna byggde stugor. Kyrkstaden användes framför allt kring midsommar, då man firade i tre dagar. Det var en riktig festhelg med lekar och andra aktiviteter.
Ankarede är en mindre kyrkstad än Fatmomakke, som ligger på andra sidan av Stekenjokkplatån.
När vi hade sett färdigt på Ankarede, åkte vi mot nästa vattenfall längs vägen: Brakkåfallet. Det får vi också spara till en annan gång. Precis som vid Gaustafallet var den lilla parkeringen full.
Sedan åkte vi mot Gäddede. I Gäddede finns tankningsmöjligheter, mataffär och några andra affärer. Vi behövde inget så vi for bara igenom.
Om man vill se Hällingsåfallet, viker man av från väg 342 i Gäddede. Då har man 24 kilometer grusväg att se fram emot. När man har sett fallet, har man två alternativ. Antingen åker man tillbaka till Gäddede, eller så fortsätter man 28 kilometer till Bågede, närmare Strömsund. Där kommer man ut på väg 342 igen.
Grusvägen var som grusvägar brukar vara. Bra på vissa platser, och sämre på andra. På det stora hela var det normal grusvägskörning. Den är tillräckligt bred för att man ska kunna möta andra husbilar och husvagnar, och det finns många mötesplatser.
Uppe vid vattenfallet finns en ganska stor parkering, men den är ändå lite trång. Platsen är välbesökt. Det fanns en vändplan en bit längre in, där det är P-förbud, så vi vände där och lyckades få plats längs vägen på parkeringen. Där var det egentligen bussparkering, men det var vårt enda alternativ.
Direkt när man kliver ur bilen på parkeringen hör man vattenfallet. Det är inte alls långt att gå, och stigen dit är bred och bra. Det finns även spångar och broar.
Vid Hällingsåfallet finns en av Sveriges största ”levande” kanjoner. Lilla Hällingsån kastar sig 43 meter nedför bergväggen och bildar Hällingsåfallet.
Man tror att kanjonen från början var en spricka i berget. Sprickan utvidgades när senaste inlandsisen smälte och förde med sig stenblock. På grund av sol- och frostsprängning som fortfarande pågår blir kanjonen både bredare och längre med tiden.
Om man har tur och har vädret på sin sida, kan man se vackra regnbågar som bildas i de vattendroppar från fallet som hänger i luften. Om det är mulet, som det var när vi kom fram, ser man bara vattenångan.
Vattenfallet är väldigt mäktigt. När man står på bron och tittar på vattnet, känns det nästan som att man ska sugas ner i det.
Här nedanför kan du se två korta videos från fallet. Det var lite synd att vi inte fick se regnbågarna, men fallet är mäktigt att se ändå, oavsett väder.
När vi hade sett Hällingsåfallet åkte vi vidare på grusvägen mot Bågede, där det går en bro över ån så man kommer tillbaka upp på väg 342. Det är ca 28 kilometer på grusväg. Vi bestämde oss för att vi var färdiga med Vildmarksvägen för den här gången, och tog in på campingen i Strömsund. Ställplatsen stod vi på när vi åkte norrut, och den var ok, men saknade möjlighet att tömma och fylla diverse tankar. Vi var i behov av att tömma gråvatten och toakasetter, och att fylla färskvatten och duscha, så det fick bli camping.
På Strömsunds camping finns det gratis bad.
GPS: N 63°50’47.01” E 15°32’1.24”
Pris utan el: 240 kr. Gratis dusch.
Bemötandet i receptionen var helt ok. Varken väldigt trevligt eller otrevligt, utan ok.
Strömsunds camping har tre olika sektioner. Campingen ligger på båda sidor om E45. Hur mycket man hör vägen beror på vart man står. På den sidan om vägen som receptionen ligger på, finns badet. Här finns också vattenpåfyllning, gråvattentömning och toatömning. Toatömning finns på andra sidan E45 också. Det går att ta vatten på andra sidan också, om man vill gå med kannor. På den här delen av campingen står man uppställd i små rondeller med gräs i mitten.
På andra sidan E45 hittar man en stor asfaltparkering, en gräsplan och några platser på en höjd. Vi har stått på höjden förut, med utsikt över E45.
På andra sidan om E45 finns även den här gräsplanen, precis vid sjön. Eftersom vi inte skulle ha el, fick vi ställa oss vart vi ville på höger sida om den lilla vägen. Till vänster är det markerade elplatser, till höger finns inga markeringar och ingen el.
Gräsplanerna är ganska stora, både den med el och den utan el.
Här finns en liten brygga och ett båthus. Jag tror att man kunde hyra båtarna, men jag är inte säker.
Vi fick en väldigt bra plats precis vid vattnet. Vi var väldigt få på våran gräsplan, de flesta verkade vilja ha el.
Precis bredvid oss fanns en liten eldkoja. Ved får man fixa själv. Den här sidan av campingen är väldigt fin och mysig.
På andra sidan, där vi stod, finns ett servicehus med dusch, disk och toatöm. Det här servicehuset vinner pris som årets sämsta dusch. Det finns en ingång till dusch och toalett (eller två, en för herrar och en för damer). Det finns pyttesmå duschbås, man slår i armbågarna i väggen när man rör sig. Det finns ingen möjlighet att stänga in sig och byta om, och det är nog det värsta. I rummet är det både duschar och toaletter, och en dörr som öppnas ut mot campingen. Där får man stå och visa upp sig när man klär av och på sig. Man kan ju klä av sig i båset om man vill, men där finns ingen möjlighet att förvara kläderna, så man måste ändå gå ut med dem. Kläder, glasögon och nycklar lägger man på en bänk med hängare längs väggen i det gemensamma utrymmet. Jag gillar inte att byta om offentligt, och jag gillar inte att alla som går och kommer har tillgång till mina glasögon och nycklar, så det här var ingen dusch för mig.
På kvällen gick vi den dryga kilometern över Ströms Vattudal och beställde mat på Frasses. Kebabtallrik med pommes utan grönsaker åt mig, och Vulkanpizza åt Lelle.
Bra mat, som kom snabbt, och bra service från trevlig personal. De hade fixat markeringar i golvet och det var mellanrum mellan borden, så det var riktigt bra ur Coronasynpunkt. Det var mycket mat, så det var lättare att gå dit än att gå tillbaka.
Vi vaknade ganska tidigt, och gav oss iväg på etapp två på vår resa längs Vildmarksvägen. Dagens mål var Stekenjokk. Vi hade funderingar på att övernatta uppe på platån.
En intressant sak längs vägen är att de flesta skyltar har text både på svenska och samiska. Jag tycker att det är kul att försöka uttala de samiska namnen.
När man åker Vildmarksvägen från Vilhelmina, ser man de här vyerna från bilen. Åker man från Strömsund får man vyerna i ryggen. Många, däribland jag, föredrar att åka från Vilhelmina. Man vill ju inte missa de här vackra vyerna. Andra tycker inte att det spelar någon roll från vilket håll man åker. Det är en smaksak, helt enkelt.
Som ni ser på bilden var vägen förhållandevis bra i år. Det fanns några korta sträckor där den var lite sämre, men på det stora hela var den i bra norrlandsskick utan konstigheter.
Uppe på platån vid Stekenjokk har denna skylt kommit upp. Det har varit många skriverier i media om att turister stör renarnas vandring upp mot kalfjället i år. Jag tror att de flesta vill nog göra rätt, mycket av störningarna beror nog på okunskap. Om man inte bor i renbetesland är det svårt att veta exakt hur man ska bete sig. Vissa saker är självklara för den som har sunt förnuft, andra inte. Visst finns det säkert ett fåtal turister som struntar i att visa hänsyn för att få det där perfekta fotot, men det är förhoppningsvis inte så många. Det finns även sådana som tycker att om markägaren/kommunen/någon annan inte har gjort tömningsstationer för husbilstoan får de skylla sig själva så då är det ok att tömma skiten i naturen. De är förhoppningsvis inte heller så många. Jag vill gärna tro att folk vill göra rätt.
Strömsund, Gäddede och Vilhelmina har satsat hårt på att marknadsföra Vildmarksvägen. De har lyckats bra med det, och därför kommer det turister. Det är inte konstigt.
Det har funnits artiklar i media som säger att någon har fångat en renkalv för att ta en selfie ihop med kalven, och eftersom kalven kom ifrån vajan (mamman) var den tvungen att avlivas. En lös hund jagade och bet en renkalv, som också fick avlivas. Renar har blivit stressade och hoppat över broräcken och drunknat. Renar har inte kunnat gå över vägen på grund av för mycket trafik.
Mycket av det här skulle kunna undvikas med rätt information. Alla läser inte på innan de åker, och om man har läst på är det lätt att glömma bort något. Jag tror att det skulle vara bra med skyltar på strategiska platser längs vägen, inte bara på Stekenjokkplatån. Då vet folk hur man bör göra. Sätt en skylt före varje bro till exempel, som talar om att renar har företräde. Är det renar på bron, stanna bilen på behörigt avstånd och låt dem passera innan du kör ut på bron. Sätt skyltar längs vägen som uppmanar turister att hålla avstånd till renarna. Och så det självklara: håll hunden kopplad även om du litar på att den kommer vid inkallning. Låt inte dina barn gå fram till renarna. De är inga tamdjur.
Har du hund – håll den kopplad. Renarna tror att hundarna är rovdjur, och ser sin största rädsla – vargen.
Gå aldrig rakt emot betande renar, om de står i din tänkta vandringsväg – gå runt dem eller sätt dig ner och betrakta.
Kan du se en ren i ögonen är du för nära.
Om du råkar hamna mitt i en rendrivning, stanna där du är och sätt dig ner.
Du kan alltid fråga någon ur samebyn om aktuella förhållandena.
Uppe på själva Stekenjokkplatån finns en mycket stor parkering. Här kan du övernatta gratis.
GPS: 65.089843, 14.459273
Vi kom dit ca kl 11.00, och då var det redan många ekipage där. Jag tror att vi tog den sista platsen i främre raden, den med bäst utsikt från bilen. Det får plats väldigt många ekipage på parkeringen.
Här finns inga faciliteter. Det skulle behövas soptunnor eller en container, eftersom man har marknadsfört den här platsen som övernattnings- och utsiktsplats. Visst kan man ta med sig sina sopor och kasta någon annan stans, men det finns väldigt få rastplatser längs vägen, så det skulle vara bra om möjligheten fanns just här, där många samlas. Några andra faciliteter behövs inte, det är ju trots allt en vildmarksväg.
Så här såg det ut när vi åkte Vildmarksvägen 2008. Då kunde man stå på flera platser längs vägen. Nu är det den stora grusparkeringen som gäller, och det är nog bra. Det här kortet är taget uppe på platån, i närheten av den stora grusparkeringen. Då var vi helt ensamma där uppe, utan täckning på telefonerna. Bilen ville inte starta, och vi kunde inte ringa efter hjälp. Det löste sig tack vare några samer som var uppe på fjället och fraktade stängsel. Någon hade en komradio och kände någon som kände någon som var bra på att fixa bilar. Han kom på fyrhjuling över fjällen och fixade bilen åt oss. Som tack för hjälpen ville han att vi skulle hjälpa någon annan som var i nöd.
När vi körde i år hade vi 4G-täckning nästan hela tiden. Utvecklingen har gått framåt.
Utsikten uppe på Stekenjokkplatån är helt otroligt vacker. Från parkeringen ser du de snöklädda fjällen. Förr i tiden gick det att fiska i sjöarna, jag vet inte hur det är nu. Då kunde man köpa fiskekort på macken i Klimpfjäll. Det kan förresten vara bra att veta: det finns diesel och bensin i Klimpfäll och i Gäddede längs vägen.
Den här utsikten kan man njuta av hur länge som helst. Vi stod utanför bilen och sög i oss så mycket vi kunde.
När vi hade njutit ett tag kände vi att den vildmarkskänsla som vi kom ihåg från förr inte riktigt fanns där längre. Det var för många andra bilar där, och vi stod tätt inpå varandra. Jag är ok med att stå så i stan, men det kändes inte riktigt rätt här uppe på fjället. Alltså packade vi in det som vi hade hunnit plocka fram, och åkte vidare utan att övernatta på platån.
Om man åker för första gången är det en härlig känsla att övernatta där uppe, men för oss kändes det inte så viktigt. Har man inte gjort det innan, så rekommenderar jag att man övernattar där, bara för att få uppleva platån länge.
Precis nedanför platån finns denna plats, som vi också har varit på innan. Vi åkte dit, det är bara några kilometer åt Strömsundshållet, och där fann vi lugnet som vi sökte.
Här finns ett litet hus med toaletter. Där finns även lite information. Det kostar 50 kr/natt att övernatta här. Man betalar kontant i en låda eller med swish.
GPS: 64.977647, 14.213321
Uppe vid det lilla huset finns mycket plats. Om man följer den lilla vägen hittar man ännu fler platser precis vid forsen. Det finns en vändplan längst in.
Underlaget är hårt. Det finns gott om utrymme. När vi kom fanns det bara en annan bil där. Senare på kvällen kom några till, men vi blev inte många. Max 10 ekipage gissar jag på, utspridda över hela området.
Den bilen som var där när vi kom åkte, så vi flyttade till den platsen istället. Nu hade vi forsen precis utanför dörren, och vi hade dessutom bra utsikt över de snötäckta fjällen.
Man står precis bredvid stora vägen, men man störs inte av någon trafik. Även på platån går vägen precis bredvid, så valet av plats i förhållande till närhet till väg spelar inte så stor roll. På dagarna åker många förbi, men på kvällen och natten blir det väldigt lugnt.
Fjällbjörkar, hård mark, sten till eldstäder. Här finns väldigt bra platser att övernatta på.
Toaletterna är bara till för campinggäster. Man får inte tömma sin husbilstoa i dem, men det var några som stannade till och gjorde det i alla fall innan de åkte vidare.
Soptunnorna är också bara till för campingens övernattande gäster, det är det man betalar för när man står där, och campingen i sin tur betalar för sophämtning. Eftersom det var ont om soptunnor längs vägen, och inte fanns några alls uppe på Stekenjokkplatån, var det många andra som kastade sopor här också, till fåglarnas stora glädje. De var där och åt matrester och annat.
Jag tänker att nu när kommunerna har lyckats marknadsföra vägen som turistväg, så kanske de skulle se till att det finns möjlighet att göra sig av med avfall, åtminstone uppe på platån, där många stannar.
Vi hade tur, sopbilen kom och tömde när vi var där, så vi kunde kasta sopor i tomma tunnor.
Någonstans där uppe, ovanför trädgränsen, finns Stekenjokkplatån.
På andra sidan stora vägen finns en sjö som vi har gått runt och fiskat i förr. Då köpte vi fiskekort i Klimpfjäll.
Vattnet i forsen är alldeles klart. Det är kallt och väldigt gott att dricka. Man får vara försiktig när man går ner till vattnet, för här vill man inte ramla i.
Titta, lyssna och njut. Tänk att somna till forsens vilda brus. Och, som jag skrev tidigare, man vill inte ramla i.
Det fanns en eldstad precis där vi stod. Vi hade ingen ved med oss, och det var ett misstag. Vi kom ganska tidigt på dagen, så vi hade gott om tid på oss att att leta efter torra pinnar på marken. Det fanns inte många pinnar, men vi fick ihop så att det räckte till en dryg timmas brasa. Nästa gång ska vi ha med oss åtminstone en säck ved i bilen, utifall man får möjlighet att elda.
Det gröna som syns precis bakom eldstaden är inte något som vi har plockat, det är ett litet träd som växte bakom eldstaden, och det levde fortfarande när vi åkte.
På kvällen kom det lite duggregn och det blev ganska kallt. Elden hade brunnit ut, så jag hämtade min poncho av alpackaull från Ecuador. Den håller man sig varm i.
Jag hittade några fina blommor när vi promenerade omkring. Jag har ingen aning om vad det är, men de var söta.
Det här inlägget blir lite annorlunda, för det finns så mycket att skriva, och så många bilder.
En liten sammanfattning om vad du kan läsa om här:
Vildmarksvägen: både fakta och våra egna reflektioner och tips och råd
Sagostigen
Utsiktsplatsen i Stalon
Litsjöforsen
Trappstegsforsen
Fatmomakke kyrkby och ställplats
Så, nu kör vi… ut på Vildmarksvägen. Vi har åkt den flera gånger, men det var minst 10 år sedan sist.
Vildmarksvägen går över Stekenjokkplatån mellan Lappland och Jämtland. Den är en av Sveriges högst belägna vägar (högst är vägen till Nipfjällets övre parkering utanför Idre (1003 m), nummer två är vägen över Flatruet (975 m), och som nummer tre kommer Vildmarksvägen(876 m)). Om man åker söderifrån börjar vägen vid E45 i Strömsund och går över fjällen för att sedan ansluta till E45 igen vid Vilhelmina, och sedan tillbaka till Strömsund. Hela sträckan är 500 km. Åker man Strömsund – Stekenjokk – Vilhelmina, det som egentligen brukar kallas Vildmarksvägen, är sträckan 370 km. Vägen är öppen från 6 juni till 15 oktober, utöver det är vägen stängd på grund av för stora snömängder. Vildmarksvägen går genom Sveriges björntätaste områden. Ett tips om du fricampar längs vägen: lämna inga sopor ute över natten. Både björn och andra djur kan lockas dit.
Det finns olika åsikter om hur man ska åka: söderifrån Strömsund eller norrifrån Vilhelmina. Vi har åkt från båda hållen, och jag tycker att man får vackrare vyer över fjällen om man startar i Vilhelmina och åker mot Strömsund. Då får man de flesta fjällen framför sig istället för i backspegeln.
Ett bra tips för dig som vill åka är att gå ut på den här sidan: Wildernessroad.eu. Där får du massor av tips på alla de sevärdheter som finns längs vägen. Det finns många saker att se på nämligen. Där hittar du också kartan som finns på bilden nedanför.
Vårt första stopp längs vägen blev i Rönnäs. Där finns det en kort sagostig på ca 80 meter som är lämplig för lite större barn, som kan gå själva.
Man ser tydligt vart Sagostigen ligger. Parkeringen var inte stor, men det finns en större på andra sidan vägen, där 9 meter husbil och några till får plats utan problem.
Det första man ser när man kommer fram är ”Näcken i bäcken”. Bäcken i fråga heter Kvarnbäcken.
Det finns ett litet bord med tak, men det var upptaget när vi var där.
När man har sett Näcken och tittat på figurerna vid bordet följer man stigen in i skogen. Det är tät skog och mycket mygg. Det är inte svårt att följa stigen, men det finns lite rötter tvärs över den, och lite blötare partier när det regnar.
I skogen hittade vi inga fler figurer, däremot satt det tavlor på träden med kortare sagor och berättelser om olika väsen från folktron, bland annat om vittran. Vitterfolket kunde ställa till med mycket ofog och problem om de inte var nöjda med det du gjorde, så det gällde att passa sig för dem.
Vårt nästa stopp blev utsiktsplatsen i Stalon. Vägen dit är smal, kurvig och givetvis brant, eftersom man ska upp på ett berg. Det går att åka med 9 meter husbil, det går till och med att möta personbilar, vi har provat. Som tur är så är vägen bara 2 kilometer lång.
Väl uppe på utsiktspunkten finns en parkering som är hyfsat stor. Det ska tydligen finnas en väldigt stor parkering bara en liten bit längre bort, längs en grusväg som går från ”vår” parkering, fick vi veta efteråt.
Uppe på berget förstår man verkligen varför det kallas utsiktspunkt. Man ser Ångermanälven och Marsfjället.
Längs Vildmarksvägen finns många forsar. Många är utmärkta med skyltar längs vägen, och de har mer eller mindre stora parkeringar. På bilderna ovanför och nedanför ser du Litsjöforsen. Där fanns en stor parkering med plats för många, både husbilar, husvagnar och personbilar. Forsen ligger lättillgängligt precis vid vägen.
Nästa fors vi såg på var Trappstegsforsen, som du ser på några bilder och en kort video här nedanför. Trappstegsforsen är den största och mest kända forsen längs vägen. Trots att parkeringen är stor var det svårt att få plats. Vi fick vända, backa och trixa lite innan vi hittade ett sätt att stå som var acceptabelt. Man vill ju inte stänga in någon annan.
Vid Trappstegsforsen finns en kombinerad souvenirbutik och matställe med enklare rätter. Vi hade tänkt äta lunch där, men vi hoppade över det, för det var sådan trängsel. Filmen på forsen är tyvärr väldigt mörk, men det kanske går att få lite känsla för hur det ser ut åtminstone.
Trappstegsforsen ligger ca 5 kilometer söder om Saxnäs. Forsen ligger precis vid vägen och det går inte att missa den. Vattnet kommer från Kultsjön, och kastas utför de trappliknande stenarna.
Så var det då dags för vårt sista mål för dagen, Fatmomakke kyrkstad och lite samekultur. Nu för tiden skulle det till och med finnas ställplats där, den såg vi inte för drygt 10 år sedan. Den siktade vi på.
Ställplatsen ser väl inte direkt inbjudande ut, men den funkar. Det var blött och lerigt på grund av vädret, och platserna lutade svagt framåt. Med nivåklossar gick det inte att få bilen riktigt rak, men för en natt funkade det.
GPS: 65.087381, 15.135564
Pris: 100 kr/dygn med el
Faciliteter: Dusch 10 kr, soptunna. Ingen annan service.
Platserna var svagt uppmärkta med vit färg på marken. Man ser spår av det precis till höger om husvagnen. Klockan var strax efter 14.00 när vi kom, och då tog vi en av de sista platserna. Det åkte några senare på kvällen, men det fylldes snabbt på med nya.
Från parkeringen till själva kyrkstaden är det ca 500 meter. Det finns bra grusgångar att gå på.
Det finns en souvenirbutik bredvid parkeringen. Där kan du köpa souvenirer, renskinn, renkött och glass. De hade hand om ställplatsen, och det var där man betalade.
Sedan tittade vi på ett gult hus bredvid, där det fanns café och mat, och där det fanns en skylt om naturcamping. Vi tänkte inte mycket mer på det, inte förrän vi gick över bron över älven till själva kyrkstaden. Från kyrkstaden såg vi nämligen naturcampingen på andra sidan sjön. Den såg betydligt trevligare ut, och låg bakom det gula huset med café. Den kostade också 100 kr/dygn, som betalades i caféet. Nu hade vi ju redan betalat ställplatsen, så det var inte så mycket att göra åt den saken, annat än att konstatera att nu vet vi tills nästa gång.
Fatmomakke kyrkstad är den mest framträdande samiska kyrkstaden i Sverige. Platsen har, och har haft, stor betydelse som en andlig och mångkulturell mötesplats i Norrlands inland sedan 1700-talet. Man har gjort fynd från sten- och järnåldern som visar att fångstfolk vistades på platsen redan då.
Fatmomakke är skyddat som kulturreservat. Man bör visa respekt när man vistas där. De flesta kåtorna är privatägda och används under helger och högtider.
Inne på området är kyrkan den största och mest dominerande byggnaden. Den nuvarande kyrkan byggdes 1884, men den första byggdes på 1700-talet på den gamla samiska mötesplatsen. Runt kyrkan växte kyrkstaden upp. Samerna behövde ha någonstans att bo när de besökte kyrkliga högtider.
Kyrkans dörr var väldigt vacker. Dörren till vapenhuset kommer från Åsele gamla kyrka.
Det är inte ofta jag går i kyrkan, men någon gång händer det. Nyfikenheten tog över, helt enkelt. Jag gillade färgerna i den här kyrkan.
Det här är den första kyrka som jag har varit i som har haft ett renhorn längst fram.
Förr firade man två kyrkhelger om året: vårhelgen och hösthelgen. Dessa helger sammanföll med samernas flytt mellan sommarvistena på kalfjället och vintervistena nedanför trädgränsen.
Nu firar man tre kyrkhelger: Midsommar, Mitthelg och Hösthelg. Mitthelgen kom till när det kom ickesamiska nybyggare till byn, eftersom tidpunkten för den passade deras livsrytm bättre. På våren och hösten var många upptagna med att fylla sina förråd inför vintern, så en helg på sommaren passade bättre.
Det är lummigt, grönt och rofyllt att vandra omkring bland kåtor och andra byggnader. Idag finns ca 80 kåtor i Fatmomakke, och 20 timrade kyrkstugor. Det finns också några andra byggnader. Skyltar på området visar vad som är vad. Det finns mycket intressant läsning där.
Några av kåtorna har renoveringsbehov, andra är nya. Här ser vi en som är någonstans mitt i mellan. Kåtorna på området är från flera olika tidsepoker.
Som jag skrev tidigare, ägs kåtorna av privatpersoner eller familjer. Rör dem inte. Du vill inte att vem som helst petar på ditt hus eller försöker kika in i det, eller hur? På området finns en öppen visningskåta, där allmänheten kan gå in och titta.
Jag tyckte att det var väldigt trångt där inne, men mysigt. Det var lite svårt för mig som inte är så smidig längre att gå in genom dörren.
Nybyggarnas gamla hus ser ut som vilka vanliga trähus som helst. Även dessa är privatägda.
Midsommarfirandet har en lång tradition i Fatmomakke. När kåtor och stugor var iordninggjorda och veden var huggen blev det fiske, lekar och upptåg av olika slag. För ungdomarna var det vanligt med friarlekar, både dag- och nattetid.
Ett av de modernare husen är ett föreningshus.
Nere vid sjön ligger länsmansstugan. Den har anor från 1700-talet. Stugan byggdes först som bostad åt prästen. Runt 1850 byggde man till ett rum. Prästen bodde i det inre rummet, och länsman i det yttre. 1884 fick prästen ett nytt hus. Länsman använde huset till 1927.
Inredningen i länsmansstugan är inte riktigt vad vi är vana vid, men vi hittade en flaska sprit i alla fall. Tyvärr var den tom.
Har ni hört talas om Anna-Lisa Vikström/Öst? Kanske namnet Lapp-Lisa låter mera bekant?
Annars kanske den här textraden känns igen:
”Barnatro, barnatro, upp till himmelen du är en gyllne bro! Barnatro, barnatro, upp till himmelen du är en gyllne bro!”
I Fatmomakke finns en bönekåta som Lapp-Lisa har skänkt till bygden. Den byggdes 1946, och Lapp-Lisa stod för kostnaden. Den används nu av Frälsningsarmén, där Lapp-Lisa var aktiv.
Anna-Lisa Vikström/Öst föddes 1889 ca tre mil från Vilhelmina. Som barn var hon nära att drunkna, och svor till gud att viga sitt liv åt honom. 1911 sökte hon till Frälsningsarméns officersskola, och flyttade till Stockholm när hon blev antagen. Hon kallades för Lapp-Lisa eftersom hon kom från Lappland, och uppträdde i samedräkt fast hon egentligen inte var same. Det var inget hon trivdes med, men hennes chefer tyckte att det var bra marknadsföring.
Jag tyckte att bönekåtan kändes trevligare invändigt än kyrkan. Den var varmare på något vis, och inte lika stel och fyrkantig. Det kanske beror på mina förutfattade meningar om kyrkan, det vet jag inte, oavsett varför kändes kåtan bättre att vara i.
Lapp-Lisa hade en repertoar på över 800 sånger, gjorde 450 grammofoninspelningar och många framträdanden i både radio och TV. Väggen i bönekåtan pryds av några av sångerna hon sjöng.
Jag har faktiskt en av hennes skivor på vinyl. Jag kan ha ärvt den från min mormor, som var frälsningssoldat. Det är en kul grej att ha, men inget jag lyssnar på till vardags.
Nu var det nästan dags att påbörja resan runt Vildmarksvägen. Vi tänkte åka norrifrån, alltså från Vilhelmina.
Från början hade vi tänkt fricampa strax före Vilhelmina. det finns flera fina fricampingplatser längs Vojmån. När vi tänkte på hur vädret hade varit, och hur det såg ut att bli, tänkte vi om. Vi ville inte köra fast på någon lerig skogsväg. Dessutom tänkte vi att det kan vara bra att ta in på camping för att fylla vatten, tömma toakassetterna och tömma gråvatten, så att bilen skulle vara förberedd för eventuella fricampingar längre fram längs vägen.
Vi funderade först på att välja Kolgårdens camping i Vilhelmina. Vi har hört mycket bra om den. Även där tänkte vi om. Vi behöver inte en camping som har allt, och de campingar som andra tycker är underbara brukar vi vantrivas på. Vi kommer att testa den en annan gång, bara för att se vad som är så speciellt.
Vårt val blev Vojmåns Camping längs E45, ca 2,5 mil norr om Vilhelmina. Vi har åkt förbi den många gånger förut och tyckt att den ligger fint vid ån.
GPS: 64.793042, 16.797732
Pris/natt utan el: 250 kr
I receptionen fanns en äldre mycket trumpen och fåordig kvinna. Hon svarade nästan på tilltal, men det var knappt. Jag frågade om hon visste någon affär i närheten som sålde vätska till toan, och fick ett kort och koncist nej till svar. Jag frågade om hon hade tips om någon som kunde tänkas sälja det inne i Vilhelmina då, och fick återigen ett kort nej till svar. Det var liksom ingen mening att försöka prata. När vi frågade om servicehus pekade hon åtminstone ut vart det var, ungefär. Folk på campingar man kommer till brukar ju i allmänhet vara trevliga, men så var det inte här. Tvärtom.
Vi fick i alla fall betala och ställa oss precis vart vi ville. Campingen består av en stor gräsplan som ligger längs med Vojmån. Det finns inga markerade platser. Det här är en mycket fin camping. Läget är underbart, det är en stor och plan gräsyta längs ån, och det finns platser nära träd en bit bort från ån. Allt hade varit perfekt med ett bättre bemötande.
Det var inte mycket folk på campingen. Det var vi och max 10 ekipage till. Här finns i och för sig varken affär, vattenland eller lekpark, men campingen ligger ju fint, och det finns ett servicehus med toa, dusch och annat man kan behöva. Förutom den trumpna kvinnan i receptionen är campingen perfekt. Det skulle kunna gå att göra det här till en helt otroligt populär fiskecamping med rätt marknadsföring, tror jag. Även om det skulle komma mer folk skulle det inte bli trångt.
Vi ställde oss längst bort i ett hörn, så att Olivia skulle kunna ha lång lina. Hon hade inte varit ute just någonting på ett par dagar, så hon var rejält sugen.
Vojmån och rallarrosor. Vackert!
Lelle provade att fiska i några timmar, utan resultat. De fiskegrejer som han ville ha låg kvar hemma i källaren. Fiskekort såldes i receptionen och kostade 100 kr för 24 timmar. Mannen som var där när Lelle köpte kortet var trevligare än kvinnan. Han berättade att det går att fiska sik före mitten av juni, efter det har de vandrat förbi. Harr, öring och abborre ska gå att fiska i juli också.
Senare på eftermiddagen kom ovädret som vi hade väntat på. Lelle var inte långt från bilen, men han hann ändå bli dyngsur innan han tog sig in. Jag som inte stod vid ån och fiskade hann komma in torr.
Det blev ett rejält oväder, vi såg knappt ut när vattnet forsade ner över fönstret. Vi satt inne resten av kvällen och inväntade morgondagens äventyr längs Vildmarksvägen.
När vi vaknade klockan 3 på natten var bilen invaderad av myggor. Vi slog ihjäl så många vi kunde, många av dem lämnade blodiga fläckar i bilen. Efter lite detektivarbete hittade vi förhoppningsvis vart de tog sig in. Mörkläggningsgardinen för takfläkten inne på toa hade varit fördragen sedan vi hämtade bilen i maj, och när vi drog ifrån den upptäckte vi att myggnätet inte var fördraget. Vi fixade det, slog ihjäl ett gäng myggor till, och försökte sova vidare till surrandet.
På morgonen började vi resan mot Vildmarksvägen i sakta mak. Först passade vi på att besöka ishotellet när vi ändå var i närheten. Det var bara ca 8 mil att åka till Jukkasjärvi från Nikkaluokta, och det räknas väl som nära där uppe. Vi har pratat om att se ishotellet länge, och nu var det dags.
Det första vi upptäckte var att om man kommer ca 10 – 10.30 på förmiddagen, är det svårt att parkera 9 meter husbil. Vi fick inte plats på parkeringen helt enkelt, för det var redan en hel del bilar där. Där lastbilen på bilden står var det parkeringsförbud om man inte hörde till ishotellet. Vårt alternativ var bussparkeringen längs vägen, och så hoppades vi på att inte få böter. Det blev inga böter den här gången, och när vi kom ut hade fler husbilar följt vårt exempel.
Biljetter för att se insidan av hotellet köper man i receptionen. För oss två vuxna kostade det 498 kr. Vi fick låna varsin poncho att ha på oss. Innertemperaturen i ishotellet är minus 5 grader. Med anledning av Covid 19 hade de utökat antalet visningar, och släppte in färre människor på varje visning. Vi behövde bara vänta ca 15 minuter.
GPS: 67.850150, 20.597000
Det man kan se på sommaren kallas Icehotel 365. Det finns i den här byggnaden. Hotellet grundades 1989, och är skapat helt och hållet av is och snö från Torne älv. Sedan 2016 kan man övernatta i rummen med iskonst året runt. Den här sommaren har man inte kunnat övernatta mellan 14 april och 31 juli, pga Corona. Det var egentligen bra för oss, för alla rummen var öppna när vi var där. Annars får man bara titta in i obokade rum.
Icehotel 365 finns kvar året runt, med olika skulpturer i rummen. Det byggs även ett ishotell bredvid 365, där man kan övernatta mellan december och april. Det hotellet smälter ner varje vår, för att sedan byggas upp igen.
Inne i hotellet finns en korridor som leder till de olika rummen.
Det finns en bar där man kan slå sig ner och njuta av en drink ur ett glas gjort av is.
Även kristallkronorna i taket är gjorda av is.
Jag utforskar en av sittplatserna vid baren. Det var en väldigt bra poncho man fick låna. Den skulle jag ha velat behålla. Det var intressant med brandsläckaren också, det måste betyda att allt inte är snö och is.
Vi gick in i alla rum och tittade. Det var helt otroliga konstverk som fanns.
Det skulle vara häftigt att övernatta i ett sånt här rum, men jag skulle antagligen frysa ordentligt.
Ett av rummen hade ett eget bibliotek.
Nästa stopp idag blev vid Harsprångsfallet i Porjus, längs E45.
GPS: 66.877683, 19.818278
Det finns en utsiktsplats med bra parkering bredvid. För att komma till själva utsiktsplatsen följer man bara träspången. Det är inte långt att gå, men det finns en hel del trappor.
Längs gångvägen passerar man denna minnessten, rest till minne av dem som dog när dammen byggdes. Beslut om att bygga dammen togs 1918. Man började bygga samma år, men byggandet lades ner 1922 pga lågkonjunktur efter 1:a världskriget. 1945 började man bygga igen.
Längs vägen ser man flera små vattendrag som letar sig fram över stenarna.
När man närmar sig själva älvfåran och utsiktsplatsen möts man av varningsskyltar och stängsel. Det ska vara riskfritt att gå där om man håller sig till träspångarna.
Den naturliga älvfåran ska ha varit en av Sveriges mäktigaste forssträckor, kanske till och med större än Storforsen i Pite älv. Under en sträcka på 4,2 kilometer, störtade sig älven ner 75 meter.
Namnet Harsprånget (Njommelsaska på Lulesamiska) kommer från de snabba svängarna som fallet gör. Svängarna kan liknas med de svängar en hare på flykt gör.
Harsprånget är Sveriges största vattenkraftverk. Under ett normalt år står man för 1,5% av Sveriges elproduktion.
Att Harsprånget är en del av Luleälven kan vara svårt att se här. Det som är intressant att se är med vilken kraft vattnet har putsat stenarna en gång i tiden. Det skulle ha varit en väldigt maffig fors att se på om den hade funnits kvar.
Eftersom vi blev ordentligt svettiga av att gå i trapporna vid Harsprångsfallet, bestämde vi oss för att ta in på camping för att få en rejäl dusch. Valet föll på Skabram Camping & stugby utanför Jokkmokk.
GPS: N 66°36’22” E 19°45’44”
Pris utan el: 175 kr
När vi kom möttes vi av ett väldigt trevligt värdpar. Vi checkade in och mannen följde med Lelle och tittade efter plats. Han visade alternativen, och så var det bara att välja. Han ville ha oss på den delen av campingen där det var hårt underlag, på grund av regnet som hade varit, i övrigt fick vi stå vart vi ville.
Hela det här området och lite till blev våran plats. Det hade fått plats fler ekipage där, men de flesta ville nog ha nära till ström, så vi blev själva.
Campingen har två och en halv sektion, kan man säga. Det finns en grusplan, som vi fick ena änden av, och så stod de andra runt en liten rund gräsmatta.
Den andra sektionen var lite mer skogscamping med gräs och mycket träd runt. Där ville de inte ha oss just den här gången. Marken var mjuk efter allt regn så de var rädda att vi skulle köra fast.
På andra sidan stora vägen (som inte är så stor) ägde campingen plats nere vid sjön. Det är det jag menar med två och en halv sektion, för de hade plats för två ekipage där också.
Vid sjön fanns en vedeldad bastu, båtar, en liten brygga och badplats. Det var ingen jättestrand, men alldeles tillräcklig.
De hade det finaste soprummet som jag har sett på en camping någon gång: en timrad stuga med pynt på.
Det röda servicehuset i bakgrunden var väldigt fräscht och bra.
Det fanns en gemensam grillplats med partytält, bänkar och bord.
Det här är en camping helt i min smak. Den är liten, det finns en sjö, det finns träd, trevliga värdar och lugnt och skönt.
Campingägarna hade en liten minifarm precis bredvid campingen. Där fanns getter av olika slag, höns och alpackor. Vissa av djuren var lättare att ta kort på än andra.
Igår fick vi för oss att vi ville se Kebnekaise. Det har vi inte gjort tidigare. Enklaste sättet att komma nära och övernatta är att åka till Nikkaluokta Sarri fjällstation, som har en ställplats. Eftersom det är nästan 7 mil enkel resa på återvändsväg från Kiruna, och vi verkligen ville övernatta där, frångick vi våra principer om att boka plats i förväg. Lelle ringde alltså igår och bokade plats nr. 6.
Vi åkte väg 870 mot Nikkaluokta. Redan på avstånd såg vi Kebnekaise, som är Sveriges högsta berg. Det finns två huvudtoppar. Nordtoppen har berg till 2096 meter över havet. Den är kal på sommaren. Sydtoppen har berg till 2060 meter över havet, och är täckt av en ca 40 meter tjock glaciär. Glaciären har gjort sydtoppen till Sveriges högsta punkt. På grund av att glaciären har smält var sydtoppen ca 1 meter lägre än nordtoppen när man mätte 2019. I Kebnekaisemassivet finns ett 40-tal glaciärer.
Nikkaluokta ligger i Gällivare kommun, på gränsen mot Kiruna kommun. Närmaste tätort är Kiruna, 66 kilometer bort. Byn ligger vid länsväg 870:s vändpunkt, i gränslandet mellan Laevas sameby och Girjas sameby. Vägen dit byggdes i omgångar och blev klar 1972.
Vi kom fram till Nikkaluokta Sarri fjällstation tidigt på eftermiddagen. Vi hittade en himla massa parkeringsplatser, men ingen ställplats. Det fanns många skyltar mot olika saker, men ingen med någon husbil på. Vi ställde oss vid busshållplatsen, för det var där vi fick plats, och gick till receptionen och frågade, helt enkelt.
I receptionen var det en mycket trevlig tjej som visade vart vi skulle ta vägen på en karta över området. Vi blev incheckade på en gång, och om det skulle vara så att vi inte fick plats på vår bokade plats skulle vi bara höra av oss, så skulle de fixa någon annan plats.
GPS: 67.850837, 19.012959
Pris: 150 kr/dygn utan el. 200 kr/dygn med el.
Faciliteter. Soptunna. Toa, dusch och kök i fjällstationens servicehus. Färskvatten. Toatömning och spillvattentömning finns inte.
Det finns 10 platser för husbil. Alla har el, men man kan välja bort det. Det är tydliga nummer på platserna. Underlaget är hårt och plant.
Från bilen har man utsikt över bergsmassivet. Man ser verkligen hur högt och mäktigt det är. Många av bergen har mycket snö kvar. Det bästa med den här ställplatsen är alla vackra vyer. Man ser en del från bilen, och man behöver bara gå en liten bit för att se vackra vyer åt alla håll. Bemötandet i receptionen var också mycket bra.
En nackdel med ställplatsen är avsaknaden av markeringar för hur personbilar ska parkeras. Ställplatserna är i en ring runt den stora personbilsparkeringen. Det var väldigt mycket folk där, det är en långtidsparkering för dem som ska ut och vandra. Eftersom raderna av personbilar fylldes på ut mot kanterna, bortanför skylten om personbilsparkering, var det i stort sett omöjligt för oss att ta oss in på någon annan plats än just nummer 6, så vi hade tur som fick just den. Det skulle kunna gå att lösa väldigt enkelt med bättre markeringar eller någon typ av avspärrningsband där personbilsparkeringen slutade.
Om man vill vandra på Kebnekaise har man ofta Nikkaluokta Sarri fjällstation som utgångspunkt. Där finns stugor, restaurang och servicehus med dusch och toalett. Där finns även en liten butik med souvenirer, myggmedel, konserver och annat man kan behöva.
Vandringen runt Nikkaluokta är en del av Kungsleden. Från Nikkaluokta till Kebnekaise fjällstation är det en vandring på 19 kilometer.
Förutom att vandra, kan man åka helikopter till eller från Kebnekaise. Det finns också olika turer man kan göra med båt. Vi testade inget av det. Helikoptern skulle ha blivit dyr, eftersom vi ville åka både upp och ner i så fall, istället för att vandra ena vägen. Båt kändes inte heller så lockande i blåsten och regnet som kom på eftermiddagen. Det går även att fiska i området, om man har rätt fiskekort. Jag tror att fjällstationen sålde fiskekort.
I området runt Kebnekaise har det funnits samiska bosättningar sedan flera tusen år tillbaka. Från början var de nomader. De första fast bosatta i Nikkaluokta slog sig ned där ca 1910. Nikkaluokta var en bra boplats eftersom möjligheterna till jakt och fiske var bra. Dessutom låg platsen längs flyttleden. De som bosatte sig där då var renskötande familjer ”njargajohttit ” som sökte annan försörjning, då de hade förlorat renhjordarna på grund av svåra vintrar.
Byn har idag ett 10-tal familjer. Huvudnäringen är turism, men man ägnar sig också åt renskötsel, konst, slöjd och transporter.
En av de första familjerna som slog sig ner i Nikkaluokta var Nils Olsson och Maria Sarri, som fick 14 barn. Det äldsta barnet, Enok Sarri (1909-2004), var turistguide. Han hade alltid traditionell kolt och mössa när han mötte turister. Han var SMHI:s väderobservatör i Nikkaluokta, och kombinerade det arbetet med att spå väder genom att avläsa fisk- och renmagar.
Vi såg helikoptern åka skytteltrafik upp och ner från fjället, både med människor och saker.
Det finns väldigt många fina vatten runt fjällstationen. Hela området är mycket vackert, och man kan titta på det hur länge som helst.
Utanför fjällstationen, vid en av parkeringarna, finns en byggnad som är full av olika informationstavlor om området. Det går även att fråga om saker inne i fjällstugans reception.
Hit vill jag åka igen, någon gång när det är bättre väder.
Det finns vissa saker som man gör om flera gånger om man får tillfälle. Att äta på Frasses gatukök i Pajala är en sådan sak. Där har de nämligen en lokal meny och man kan beställa souvastallrik med pommes eller mos. Det är ungefär som renskav.
Man får väldigt mycket mat, mest strips, men det finns en hel del gott renkött där under.
Vi ville fricampa någonstans mellan Pajala och Kiruna, men det visade sig att det var svårt att hitta platser som vi såg längs vägen. De grusvägar vi såg hade antingen brevlådor eller soptunnor bredvid sig, och då bor det ju antagligen människor i slutet av vägen. Där vill man inte stå. Många vägar hade bommar.
Jag testade appen Park4night för första gången. Med hjälp av den hittade vi en plats som vi tyckte var värd att titta på. Appen funkade bra, det var lätt att använda den och den beskrev bra vad det var för typ av platser den visade.
Strax efter Vittangi (mot Kiruna) körde vi ut på den här vägen. Det var stora stenar som stack upp, och stora gropar som man fick trixa sig förbi. Som tur var behövde vi bara åka 1 kilometer på den.
Vi kom fram till en stor parkeringsplats mitt ute i ingenstans. Parkeringen hör till sportstugan Posiorova.
GPS: 67.672553, 21.590156
Faciliteter: inga alls
På informationstavlan såg vi att det fanns upplysta skidspår på vintern, och med hjälp av annan information drog vi slutsatsen att parkeringen inte verkar vara så välanvänd på sommaren. Här bör vi kunna övernatta, tänkte vi. Vi tänkte alldeles rätt, under kvällen kom det upp en bil med någon som gick en rejäl hundpromenad, i övrigt såg vi inte en människa.
Parkeringen är stor, så det får plats många bilar på den, och det är absolut inga problem att vända. Vi ställde oss längst bort från den lilla vägen som ledde från parkeringen upp till sportstugan, utifall någon skulle vilja besöka stugan. Man vill ju inte vara i vägen.
Gott om plats, gott om skog, gott om mygg och knott. Trots att solen sken blev vi sittande inne hela kvällen i stort sett. Vi var så pass långt från stora vägen så den hörde vi inte.
Utsikt från bilen. Mycket skog och en stig eller ett skidspår.
Vi trotsade mygg och knott en liten stund och gick längs den lilla vägen upp mot sportstugan. Det var ett par hundra meter från parkeringen gissar jag på.
Stugan ligger mycket fint uppe på ett berg.
Från stugan hade man utsikt över myrar, sjöar, berg och skog. Det såg ut att finnas bra fiskevatten där. Där fanns också en grillplats. Ved fanns inte, det får man nog ta med sig själv.
Det här var en väldigt bra plats att bara övernatta på när man är på genomresa.
Ändrade resplaner idag också, men nu var det faktiskt Lelle som ändrade dem. Jag hade tänkt Kiruna, ostkusten, Vildmarksvägen, men det tyckte Lelle blev lite väl mycket åkande åt höger och vänster, så istället blev det ostkusten, Kiruna och sedan Vildmarksvägen. Kanske. Jag vill till Pajala också, för där finns det souvas på Frasses gatukök.
Vi kom fram till Kukkolaforsen vid Torne älv ganska tidigt på eftermiddagen, och kunde välja och vraka mellan ett antal platser på en karta. Det är mycket trevlig personal som jobbar och driver anläggningen. Vi sa att vi ville ha en plats där det inte var så mycket folk på grund av katten, och fick en plats i ett hörn av campingen. Vi körde in, och såg att det fanns bara ett annat ekipage på hela området. Perfekt, tänkte vi, ända tills vi såg att de hade tre hundar. Inte för att vi har något emot hundar om de är kopplade, och det var de här, men det kändes inte så lämpligt ändå med tanke på katten Olivia. Medan Lelle ställde sig provisoriskt i andra änden av planen, gick jag och frågade om vi kunde byta till den platsen där han väntade, och det var självklart inga problem. Kanonbra. Det var bara att gå tillbaka och packa upp bord och stolar och sådant.
GPS: N 65°57’44.69” E 24°2’19.76”
Pris (el går tyvärr ej att väljas bort): från 300 kr/dygn. Dusch och viss bastu ingår.
Det finns flera olika kategorier av platser, vilket jag tycker är bra. A-plats kostar 350 kr. Då finns det tv-uttag, färskvatten och gråvattentöm på platsen. Utsiktsplats kostar 395. Tomt med egen bastu och grillkåta kostar 650 kr/natt (år 2020). Det finns även standardplatser som kostar 300 kr/dygn. Det jag saknar är att man inte kan välja bort el, för det behöver inte vi.
Platsen som vi stod på är kategori C, standardplats. På kvällen kom det ett par ekipage till, jag tror att vi blev totalt 4 ekipage på hela planen.
Platserna där är väl uppmärkta. Man står på grus och har stor gräsmatta utanför bilen. Här är man inte snål på utrymmet. Sist vi var där, 2012 tror jag, var det gräs, och det här blev faktiskt bättre, särskilt om det regnar mycket. Man riskerar inte att köra fast lika lätt.
Närmare servicehuset och forsen var det mycket mera folk. Jag tror att det är där som kategori A-platserna är.
Bredvid vårt område finns det flera små stugor som ser mysiga ut.
På campingen finns en vedeldad bastu som man eldar i själv. Ved ingår i campingavgiften. Vi hade tänkt basta först, men vi ändrade oss pga Covid 19. Vi tänkte att om vi tänder bastun kommer säkert fler människor att komma dit, så det kändes inte helt ok den här gången. Det finns andra bastur, men de är lite speciella, så de kostar en slant.
Servicehuset är fräscht, med ett minus för duschen. Det är en sådan som vattnet slutar rinna i på en gång om man inte håller knappen intryckt hela tiden. I övrigt är det rent, fräscht och fint.
Det går att hyra badtunna om man vill, med utsikt över forsen.
På baksidan av servicehuset finns en stor terrass. Det var en del folk där, men inte mer än att det gick att hålla avstånd. Det var lagom många, helt enkelt. I restaurangen finns en a la carte meny med diverse rätter, många med fisk.
Vi köpte varsin lokal öl och firade att det inte regnade på hela dagen. Det här var nog den första helt regnfria dagen på semestern.
Lilla gudsonen Philip, 1,5 år, tycker säkert om rengodis tänkte jag, så det passade ju bra att de sålde sådant i receptionen. Han är ju redan 1,5 år, så det är dags att han börjar äta ren nu. Han har flera tänder att tugga med.
Vi köpte även en rökt sik att mumsa i oss. De är himla goda.
Campingen har flera olika aktiviteter, en av dem är forsränning. Det skulle inte jag våga i den forsen.
Om man vill kan man prova att håva sik. Vi gjorde det för några år sedan, och det var kul men väldigt jobbigt.
Jag hittade ett gammalt foto på mig när jag försöker håva sik. Det är från 2012. Jag skrämde bort varenda sik när jag slog håven mot stenarna på botten. Vi provade inte i år, dels för att vi redan har provat, och det var kul, dels för att jag skulle ha blivit liggande efteråt på grund av fibromyalgin. Ibland får man inse sina begränsningar.
Detta är en gammal fiskemetod med anor från 1500-talet. Denna metod att fiska på finns bara i Östra Norrbotten och i Amazonfloden. Om man vill prova kostar det 480 kr för fyra personer. Man håller på i en timme och har en instruktör med sig. En timme kanske låter lite, men man blir faktiskt helt slut i armarna om man inte är van.
Ut i vattnet går det sådana här bryggor som kallas för Pator. Fisket i området har anor från 1200-talet, och har haft stor betydelse för befolkningen. Än idag används Pator för håvfiske. Man använder även speciella forsbåtar. Fram till 1950-talet fiskade man mest lax. När tillgången på lax minskade övergick man till sik.
Bredvid forsen, nära campingens reception, finns ett öppet museum med flera byggnader. Det är gratis entré. Det gula tornet som man ser är ett ur från 1887. Det användes för att hålla reda på fiskelagens olika fångsttider. Det visade fiskarna när arbetsskiftet började och slutade.
Det finns två kvarnar på området, det här är den övre, uppförd på 1850-talet. Det går att gå in i dem och titta också. Till kvarnarna hörde sågverk och virkesmagasin.
Utöver kvarnarna finns sex fiskebodar i varierande ålder kvar. Det finns även halstringsbod, isbod, såg och ett fiskemuseum som öppnade 1987.
Som ni ser så finns det mycket att göra och se på runt campingen. Den som tröttnar på fiskemuseum, sikhåvning, forsränning och restaurang, kan göra ett besök i bastumuseet. Där finns inte mindre än 13 olika bastur från olika tidsepoker och olika områden.
Svenska Bastuakademien har sitt säte i Kukkolaforsen. De sprider information om hur bastukulturen utvecklas och sprids. De förespråkar ingen speciell typ av bastu. ”Oavsett om bastun är vedeldad, rök, torr bastu eller av annat slag är det i samtliga fall frågan om bastu,” säger de själva.
Här nedanför kommer ett antal bilder inifrån byggnaderna i museet.
Vi började dagen med ett stopp på OKQ8 i Strömsund. Gårdagens bärgare hade nämligen tipsat oss om att det fanns förlängare där så att vi kunde känna på hjulmuttrarna själva. Mycket riktigt, det fanns inne på lagret. Dessvärre fanns ingen hylsa som var tillräckligt smal för att passa i hålen, så det får vi fortsätta att leta efter.
Vi ändrade resplanerna och beslutade oss för att ta Vildmarksvägen senare, när det förhoppningsvis skulle vara klart med förflyttning av renar från skog till fjäll. Det var enligt media mycket folk där som störde renarnas flytt, så vi skippade det tills vidare. Nytt mål blev Kiruna.
Vi åkte ju mycket norrut för x antal år sedan, och när vi passerade Sorsele på E45 kände vi igen grillen som ligger längs vägen. Det var bra mat där för 10 år sedan eller något, och bra parkering mellan Q8 och grillen, så vi stannade där och åt lunch. Lövbit till mig och grillbit till Lelle. Maten var precis lika bra som vi kom ihåg det, men det tog lite tid, eftersom det var så mycket folk. De flesta satt ute, så vi satte oss inne, där det var bra avstånd.
Vi siktade på fricamping strax utanför Arvidsjaur, vid Byske älv, längs med E45. Där har vi varit flera gånger innan, och visste att det fanns gott om plats. Det fanns det nu också. Vi blev helt själva, visade det sig. Det kom några ekipage då och då, de gick ut och sprang fort in igen, innan de åkte vidare. Det var nämligen invasion av knott, av den större modellen. Och massor av bromsar.
GPS: 65.642619, 19.141181
Faciliteter: 0
Man står väldigt fint, precis bredvid älven. Det är hård och plan mark.
Nackdelen med den här platsen är att E45 går över älven på en bro inte långt från platsen. Det låter en del när bilar och långtradare åker över brofästena.
Det finns flera väldigt fina platser längre in längs en liten väg, där man inte hör stora vägen, men vi vågade inte åka in till dem. Det har kommit upp flera stora stenar i vägen, och eftersom vi inte var helt vana med bilen, som är ny för oss, och eftersom vi tyckte att det räcker med en assistansutryckning/semester, så undvek vi det.
Oavsett vart man ställer sig på de här platserna, så är det väldigt vackert med älven som flyter långsamt förbi, eller forsar lite längre upp, och alla rosalila rallarrosor. Det brukar komma renar gående på andra sidan älven, sedan tar de bron över och kommer till den sidan där man campar.
Det som hjälpte bäst mot knotten på det här stället var Bushman. Den funkade ändå inte så bra, fast den var bäst, för så fort den hade torkat på huden kom knotten tillbaka. Som tur var började det duggregna så vi kunde sätta oss inne utan dåligt samvete.
Vägen från Flatruet till Ljungdalen var bättre än vägen från Funäsdalen och upp, som tur var. Det gick att köra lite fortare än 30 km/h. Under resans gång kom vi på att vi skulle åka och kolla läget på Vildmarksvägen. Vi har varit där många gånger förut, men det var väldigt länge sedan.
Eftersom vi behövde komma in på ett apotek, letade vi reda på ett lämpligt sådant längs vägen. Vi hittade ett i Svenstavik.
Ibland hittar man bra saker längs vägen. I Svenstavik hittade vi en kombinerad ställplats och parkering för några husbilar. Det fanns en mycket bra informationstavla, där det gick att läsa allt man behövde veta.
Platserna var väldigt väl uppmärkta, och tillräckligt stora för 9 meter husbil. Vi parkerade, och gick och handlade det vi skulle ha. Vi skulle egentligen ha behövt tömma toan, men 100 kr för att göra det tyckte vi var lite väl dyrt, så vi struntade i det. Vi har en extra kassett, så vi klarade oss ändå. Det var i alla fall väldigt bra att ha fixat iordning en sådan bra parkering, precis bredvid affärer och apotek.
Vi fortsatte norrut på E45. Ett par mil från Strömsund kände Lelle vibrationer i ratten, så vi stannade längs vägkanten och tände varningsblinkers. Lelle gick ut och tittade efter fel, och såg att hjulbultarna i vänster framhjul var på väg ut.
Vi upptäckte att den hylsa vi hade inte passade i hålen till hjulbultarna, så vi kunde inte få fast hjulet på något vis. Eftersom vi stod på en väg utan vägren, med en hastighetsbegränsning på 100 km/h (tror jag) så var det inte så lockande att ligga ute i vägen och skruva även om vi hade haft rätt verktyg.
Vi stod på en raksträcka som tur var, för vi kunde ju inte köra vidare till något P. På med gula västar och ut med varningstriangel alltså.
Lelle ringde närmaste vägassistans, som visade sig vara Assistanskåren i Strömsund 2 mil bort. Efter mindre än en timme kom bärgaren, en mycket trevlig man som plockade bort hela däcket för att kunna se om något hade blivit skadat, men allt var ok, som tur var. Det var bara att skruva fast däcket igen. Han tipsade dessutom om vart vi skulle kunna få tag på rätt verktyg, och vart i Strömsund han höll till.
När vi bytte bil i maj följde tydligen inte vägassistansförsäkringen med, så Lelle ringde och fixade det på en gång efteråt så den började gälla från dagen därpå. Nu har vi gratis assistans igen, och det är bra, för det blev lite dyrt när bärgaren kom.
Efter vårt lilla äventyr med hjulhaveriet bestämde vi oss för att övernatta i Strömsund. Där skulle vi kunna hitta rätt verktyg utifall hjulbultarna skulle lossna igen av någon anledning. Dessutom började klockan bli sen eftermiddag.
Vi har stått på campingen förut, så nu valde vi ställplatsen vid hembygdsgården. Precis där man körde in fanns denna stora informationsskylt. Det gillar jag.
GPS: N 63°50’56” E 15°33’11”
Pris: 100 kr/dygn, swish eller kontant
Service: soptunnor, toalett i hembygdsgården.
Platserna var lite lutande, men det funkade. Underlaget var hårt. Det var en lastningskaj precis bakom, där gula bilen stod, men man stördes inte av den. Det var inte så mycket verksamhet där.
Centrum ligger nära inom gångavstånd, och man har Frasses gatukök precis bredvid ställplatsen.
Personbilsparkering finns före ställplatsen, men alla bilförare är ju inte riktigt säkra på vad de kör för sorts bil. Det är synd när husbilar inte får plats på grund av det. En vaktrunda/kväll hade varit bra.
En sak som verkligen skulle behövas här, är en uppmärkning av platserna. Det finns info om att det ska vara 4 meter mellan bilarna på den här platsen, men det blir lite si och så med det. Vissa tar 6 meter för att komma ännu längre från grannen, andra mindre. När det dessutom kommer husvagnar och ställer personbilen 1 – 1,5 meter från sidan på sin husvagn blir det ännu trängre. Allt detta skulle kunna lösas enkelt och billigt med bra markeringar.
Ställplatsen ligger som sagt precis vid hembygdsgården. Hembygdsgården i Strömsund är mycket mer än en gård, det är ett helt område. Där finns lekplats, bollplan, utomhusscen och flera hus som har fraktats dit från olika platser. Husen är från olika tidpunkter och visar Ströms Vattudals historia.
När vi kom dit var allt stängt för dagen, men själva området var öppet. Det var flera barnfamiljer vid lekplatsen och motionärer på grusgångarna runt i området.
Vid hembygdsgården finns en utställning om Beppe Wolgers, som bland annat skrev Beppes godnattstund och Dunderklumpen och spelade Pippi Långstrumps pappa Efraim Långstrump. Beppe Wolgers var mycket produktiv och skrev åtta diktsamlingar, fem prosaböcker, sju barnböcker och kanske tusen sångtexter. Beppe dog 1986, endast 57 år gammal.
I parken vid hembygdsgården hittar man en staty av Jätten Jorm från filmen Dunderklumpen. Han är 6 meter hög och väger 65 ton. Statyn avtäcktes 26/9 1974, samma dag som filmen hade världspremiär i Strömsund.
Jätten Jorm är hög som ett fjäll, har granskog som hår och en stuga på näsan. Han älskar att bada!
Bredvid hembygdsgården har man Ströms Vattudal. Ströms Vattudal är en sjö i Strömsunds kommun i Jämtland och ingår i Ångermanälvens huvudavrinningsområde. Sjön är 73 meter djup och har en yta på 146 kvadratkilometer. Vattudalen sträcker sig från Kvarnbergsvattnet i norr, nära Gäddede vid norska gränsen, till Russfjärden vid Strömsund i söder där den rinner ut i Faxälven nära Ulriksfors.
På andra sidan bron ligger Strömsunds camping.
När man har haft biltrubbel och känner sig för lat för att laga mat, funkade de här faktiskt över förväntan. Enkelt och bra smak, med lite extra kryddning. Perfekt snabbmat för trötta resenärer.
Laddad med laddade batterier i kameran, for vi vidare tidigt på morgonen. Vi började med att åka upp till Nipfjället. Någon av oss (jag) fick för sig att vi var tvungna att åka på Sveriges högst belägna väg, nämligen, och den råkar finnas vid övre parkeringen på Nipfjället.
För den lite mer nördiga finns en liten lista här:
Nipfjället, övre parkeringen
1003 m över havet
Enskild väg. Ej plogad vintertid. Högsta vägen i Sverige. Allmän väg slutar vid Nipstugan, 858 m.
Funäsdalen – Ljungdalen
975 m över havet
Flatruetvägen. Högst av alla allmänna vägar i Sverige. Grusväg.
Gäddede – Klimpfjäll, nära Stekenjokk.
876 m över havet
Kallas Vildmarksvägen. Högsta asfalterade vägen.
När man åker upp till Nipfjället passerar man den här skylten. Det är ett optiskt fenomen som gör att det ser ut som att bilen rullar nedför en uppförsbacke om man följer instruktionerna. Vi kunde inte göra det nu, för det var för mycket bilar både bakom och framför oss, men vi har gjort det förut, och det är verkligen häftigt. Detta fenomen finns bara på ett fåtal platser i världen.
Uppe på parkeringen var det redan mycket folk, trots att vi var tidiga. Det är förbjudet att campa där, men vissa såg ut att ha gjort det ändå, tyvärr. Vi fick plats i alla fall, och gick ut och fotade fjällen.
Det är väldigt vackert runt Nipfjället. Det finns flera vandringsleder, och chansen att se renar är väldigt stor.
I år höll sig renarna en bit bort från parkeringen. Tidigare år har de gått runt bland bilarna, men de var lite skyggare nu. Det var många skrikande barn och skällande hundar, varav en lös, på parkeringen, så det kanske var därför de höll sig på avstånd. Jag kan inte minnas att det har varit sådant liv där förr om åren.
Vi åkte vidare på väg 311, med Flatruet som mål. Längs vägen hittade vi flera platser där det skulle kunna gå att fricampa. Här är en av dem, en stor parkering bredvid en liten å.
Längs väg 311 var det väldigt mycket renar. Man hann lagom komma upp i nästan 60-70 km/h så var det dags att stanna och släppa förbi ett gäng.
När vi ändå hade åkt på Sveriges högst belägna väg, passade vi på att åka igenom Högvålen, Sveriges högst belägna by också. Den ligger 830 meter över havet. Högvålen har funnits sedan 1700-talet, och har som mest haft ca 100 bofasta. Nu finns det 13 bofasta personer. Byn fick en väg under 1920-talet.
Högvålen GPS: 62.262015, 12.940405, eller så följer man bara väg 311.
Högvålen är ingen stor stad, det kan den inte vara med endast 13 personer som invånare (enligt Visit Funäsdalen). Här finns ingen affär, men en mysig liten by med underbar natur runt omkring.
Vi fortsatte resan mot Flatruet på en grusväg som inte var i särskilt bra skick. Det gick att köra, men absolut inte fortare än 30 km/h, för då höll vi på att skaka sönder. Grusvägen är drygt 4 mil, med Flatruet på mitten ungefär.
Flatruet ligger nära Mittådalen, längs grusvägen som går mellan Funäsdalen och Ljungdalen, och enda sättet att komma dit med bil är att följa den här grusvägen. Den är åtminstone bred, så det går bra att mötas, och att släppa förbi personbilar som kör fortare.
Det första man ser när man kommer upp till Flatruet borde vara den här skylten. Den är stor. Stenarna som ligger bakom ligger runt hela parkeringen, så det är inte svårt att se vart man inte ska köra.
Mitt uppe på Flatruet är det tillåtet att övernatta på parkeringen. Det är inga problem att få plats, det finns stora parkeringar på båda sidor av vägen. Man får köra försiktigt, för marken är stenig och gropig. De större stenarna som visar vart parkeringen slutar och vart terrängen börjar är lätta att se.
GPS: 62.740447, 12.741096
Pris: 0 kr
Faciliteter: inga alls. Sopor tar man med sig därifrån, och man använder husbilens/husvagnens toalett.
På Flatruet är man utlämnad till naturen. Man får en vidunderlig utsikt över platån och bergen långt borta. Det finns vandringsleder och flera små fjällsjöar.
Grusvägen går rakt igenom hela platån. Det finns inga träd, bara lågt växande buskar och lavar.
På parkeringsplatsen finns ett monument där människor har fyllt på med egna handskrivna texter på små stenar.
Det finns inte så mycket renar uppe på platån, vi har inte sett många när vi har varit där åtminstone. Det finns några enstaka renar, men i övrigt är det lugnt.
Flatruet. Det är svårt att beskriva känslan när man är där, den måste upplevas. Det är stort. Det är platt. Det är kargt. Det är tyst, men ändå högljutt på grund av vinden. Trots att det är fler människor på parkeringen känner man sig ganska ensam, kanske för att man ser så långt utan att se spår av människor. Förutom elledningarna då, men man kan ju titta åt andra hållet så slipper man se dem.
Vi var 15 ekipage som övernattade sammanlagt på de båda parkeringarna.
Det hade varit lite mulet nästan hela dagen. På kvällen såg vi det här ovädret närma sig. När det kommer ett sådant oväder så kommer det fort. Har man tur går det över fort också, men man hinner bli ordentligt blöt och kall om man är ute på fjället. Vi var nära husbilen som tur var, så vi klarade oss.
På kvällen hade vi bara 4,2 grader ute, på dagen var det åtminstone nästan 12 grader.
Ovädret försvann lika fort som det kom. Det är så himla häftigt att se hur molnen rör sig när det är så öppet, och att se hur färgerna skiftar i naturen. Flatruet måste helt enkelt upplevas.
På kvällen tog jag och Olivia fram min målarbok. Ingen av oss ville vara ute i regnet, blåsten och kylan.
Nu hade vi bestämt resans första mål, Flatruet, och vi rörde oss ditåt i sakta mak. Vi visste att vi behövde checka in på camping till kvällen, för jag hade glömt att ladda batterierna till min kamera, så den var helt död. Till det behövs el. Alternativet var att fortsätta fotografera med telefonen, och det ville jag inte göra. Vilken camping vi skulle till visste vi inte på morgonen.
Vi började med ett stopp vid dammen i Trängslet, ca 5 mil norr om Älvdalen.
Trängseldammen är ett av Sveriges största vattenkraftverk. Den har en fallhöjd på 142 meter, och driver 3 turbiner med varsin generator. Energin som produceras räcker till drygt 300 000 lägenheter under 1 år.
Trängseldammen har ett regleringsmagasin (sjön) som rymmer 880 miljoner m³. Det är väldigt mycket vatten.
Trängseldammen är Sveriges högsta damm, på 120 meter. Mellan Trängslet och Siljan finns fyra dammar till. De ägs helt eller delvis av Fortum, en av Nordens största elproducenter.
Trängseldammen byggdes 1955-1960, och gjorde det möjligt att reglera Österdalälven. Den byggdes för Stora Kopparbergs Bergslags AB, för att klara det ökade elbehovet i bolagets sågverk, massafabriker och smältverk. Samtidigt bildades sjön. Där sjön ligger idag fanns det alltså en fritt rinnande älv förut.
Vy från vägen över kraftstationen. På ena sidan vägen ser man sjön, på andra sidan ser man det här. Vattnet går genom turbinerna och leds i en underjordisk sprängd tunnel på 4,5 km. Den gamla älvfåran är helt torrlagd.
Det känns på något vis både vackert, kraftfullt och vemodigt på en gång när man ser på dammen. Det är väldigt vackra vyer ut över sjön, men samtidigt vet man att det fanns en fritt rinnande älv genom området för många år sedan, innan människan byggde om alltihop. El behöver vi ju, men det måste finnas bättre sätt att få el på om man vill, kan jag tycka.
Det går en väg som är öppen för biltrafik över hela dammen. Det går att vända med 9 meter husbil i en korsning på andra sidan.
Om man inte vill köra över dammen finns det en stor parkering precis bredvid.
När man besöker dammen får man hålla koll på vad som står på olika skyltar. Man är väldigt nära Älvdalens skjutfält, och där vill man inte råka hamna.
En liten bit längre bort kommer den före detta Österdalälven ut ur berget, och blir älv igen.
Vi for vidare till Näsets Camping i Idre. Det är en sådan plats som vi kommer tillbaka till med ojämna mellanrum. Vi trivs där helt enkelt. Värdparet är mycket trevliga, och det finns träd och en sjö. Vi fick en bra plats som var lätt att både komma in och ut från, och där marken var hård. Det hade regnat en del, så vi ville inte köra fast. Campingvärden följer med och visar olika platser.
GPS: N 61°51’19” E 12°43’44”
Pris med el: 260 kr/dygn
Näsets Camping ligger centralt i Idre. Det tar 5-10 minuter att gå sakta till centrum, där det finns både Coop och Ica, hembygdsgård och souvenirer. Nu har de fått systembolag också.
Campingen är inte stor. Den är uppdelad i två sektioner, en sektion på en stor gräsplan utan träd, och en sektion med träd.
Om man står på sektionen med träd har man väldigt nära till campingens badstrand.
Uppe vid receptionen finns den andra sektionen, där man står mer öppet. Där finns disk, toatöm, tvättmaskin och sådana saker. Dusch finns i servicehuset mellan de två sektionerna.
På campingen finns minigolf. Precis vid campingen finns en sjö som det går att fiska i, och en badplats. Vi hyrde en roddbåt och fiskade abborre för många år sedan.
Vi gick till Idregrillen i centrum för att äta. Det har blivit tradition när vi är i Idre. De har bra mat och bra service där, dessutom är lokalen mysig.
Lelle åt en väldigt stor plankstek, som dessutom var god, och jag åt en god pizza.
Till efterrätt åt vi torkat renkött som vi hittade i mataffären. Underbart gott.
Igår kväll kom vi på att vi ville ha varsitt litet campingbord, att använda på mindre platser eller där det känns onödigt eller olämpligt att ta fram det stora bordet. Med hjälp av google hittade vi de bord som vi helst ville ha på Jula, och närmaste Julaaffär om man hade tänkt åka norrut var i Borlänge, så dit åkte vi.
Enkla och smidiga bord, med ölhållare och allt. 99 kr/st. Perfekt på trånga ställplatser eller om man bara vill ha ett bord en liten stund.
Från Borlänge åkte vi vidare norrut lite planlöst, ända tills vi kom på att vi skulle åka och övernatta på Flatruet igen. Det var väldigt länge sedan vi gjorde det. Det var långt att åka på en dag, så vi tog vägen förbi Älvdalen, där det har funnits fricamping förr.
Strax efter Älvdalen, längs väg 70, ligger Lokarakan. Det är en raksträcka som har flera lägerplatser. De har varit gratis förr, men nu kostade de 60 kr/dygn. Man betalar med swish eller kontant. Det fanns väldigt bra information vid infarten, i alla fall vid lägerplatsen Lokarakan Mitt, som vi hamnade på.
GPS: 61.260967 14.020043
Pris: 60 kr
Faciliteter: soptunna och ved
På informationstavlan fanns info på olika språk om vad som gällde på lägerplatserna. Mycket bra.
Platserna är väl markerade. Det är tillåtet att campa med både husbil och husvagn. På Lokarakan Mitt är platserna både långa och breda. Från alla platser ser man ut över Österdalälven. Här finns det 8 numrerade platser som man får stå vid.
Det finns en eldkoja och gratis ved som man får använda i kojan.
Det går bra att fiska i älven precis bredvid campingplatserna. Fiskekort köps i Älvdalen (det kanske går att köpa via internet också, det är jag osäker på, för vi fiskade inte).
Det är riktigt häftiga trädrötter längs älven. Jag är förvånad att träden inte rasar.
Klockan 22.00 på kvällen var vi 4 husbilar, så det fanns gott om plats kvar. Det var bara 11 grader ute, och en hel del knott och mygg.
Helens resor 