När man har varit i Rothenburg an der Fulda, blir ju Rothenburg ob der Tauber ett givet resmål. Åtminstone när man är som mig. Alltså styrde vi ut på autobahn och åkte till Rothenburg ob der Tauber, en sträcka på drygt 20 mil. Trafiken flöt som den brukar göra på A7: stau (kö), fritt fram, vägarbete, stau igen.

Jag hade ställt in gps:n på P2, en parkering/ställplats för husbilar precis utanför stadsmuren, sedan var det bara för mig att luta mig tillbaka medan Lelle körde. Vi har varit där flera gånger förut, så vi visste ju att det var till just P2 vi skulle.

Ställplatsen P2 består av två delar. Åker man till vänster från infarten kommer man till en stor parkering med markerade husbilsplatser på asfalt. Där brukar vi hamna, eftersom vi brukar komma fram sent, och då är det fullt på den högra delen. Åker man till höger från infarten, kommer man till en stor parkering med platser på ”rasengittersteinen”, betongstenar med gräs i mitten. Där finns några elplatser. Den här gången fick vi plats där, utan el men med delvis skugga, eftersom vi var framme redan kl 13. Det var dessutom färre besökare än vanligt, så det var lättare att få plats.

GPS: 49.370476, 10.182519

Pris: 12 €/24 timmar.

Det finns ett litet servicehus med toaletter, och en väldigt bra servicestation där man kan tömma toa och spillvatten och fylla färskvatten. Där finns också en betalautomat, som jag blev väldigt osams med. Jag stoppade i mynt, och de ramlade ut vartefter. Mannen som stod på kö för att betala efter mig blev arg på automaten (inte på mig som tur var), sa ett högljutt scheiße och gav den ett rejält slag med knytnäven så att det skramlade ordentligt om den. Nu funkar den nog, sa han, och det gjorde den faktiskt.

Det är breda gator på ställplatsen, så det är lätt att köra. Det enda man behöver tänka på är att man får ställa sig strategiskt om man ställer sig som vi gjorde, alltså längs med en kant. De platserna är långa, och om man har otur kommer det någon och ställer sig nära både bakom och framför, och då kan man få problem att trixa sig ut. Vi ställde oss längst fram på vår plats, med lite marginal framåt, så då kunde bilen bakom oss köra väldigt nära utan att vi fick problem att ta oss ut, och dessutom fick det plats ytterligare en lång bil efter honom.

Från ställplatsen P2´s infart till stadsmuren är det alldeles lagom långt att gå om det är varmt. 140 meter enligt google maps.

I Rothenburg ob der Tauber finns det många gamla byggnader bevarade. Vi har utforskat de flesta av dem, eftersom vi bodde där i nästan en vecka när kopplingen rasade på husbilen för några år sedan.

Den gamla stadsmuren och omgivningarna däromkring är värda att ta en extra titt på. Där är det oftast inte så mycket folk, och det är svalt och skönt att gå där när solen steker.

Det finns gångvägar utanför och mellan stadsmuren och byggnaderna. Staden fick stadsprivilegier år 1241, men dalen har varit befolkad sedan 900-talet. Rothenburg ob der Tauber ligger i Bayern och har 11.243 invånare (2019).

I Rothenburg ob der Tauber finns mycket att se på. Förutom de färgglada korsvirkeshusen finns mängder av små butiker, och några större. Här finns ett kriminalmuseum med olika utställningar, ett fint rådhus, leksaksaffärer och ett stort julmuseum, Käthe Wolfart, i tre våningar. Här finns många olika restauranger och Biergartens, bageri, bryggeri och så vidare.

På torget var det mycket liv och rörelse, men inte lika mycket som tidigare år. Vi försökte hålla avstånd så gott det gick. Det var munskyddskrav i alla affärer och butiker.

I riddaraffären finns allt möjligt, både billigt kravs och väldigt dyra saker. Vi köpte några träsvärd åt barnbarn och systerbarn, för det behöver de ju ha.

I skyltfönstret vid riddaraffären visas de halvdyra sakerna upp. De riktigt dyra sakerna är inlåsta.

Vid julmuseumet Käthe Wolfart, som även är affär, var man tvungen att använda den tjockare modellen av munskydd för att få komma in. De var väldigt noga med att räkna folk. Vi köpte lite julgranskulor, bland annat en korv med bröd som vi ångrade att vi inte köpte förut när vi var där.

Vi hittade ett bord vid en av serveringarna på torget där vi åt. Det här var årets första schnitzel i Tyskland. Lelle åt rumpstek. Maten var ok, men vi har ätit bättre på andra ställen. Det var fullsatt på serveringen, men vi hade turen att hitta ett bord längst bort i ett hörn, så vi hade avstånd åt ett par håll åtminstone.

Här var det munskydd som gällde så fort man reste sig från bordet, precis som på andra ställen där vi åt. Däremot behövde vi inte använda appen Luca. Det var tydligen olika i olika delstater, och den här delen av Bayern använde den inte.

Det var väldigt intressant att se skillnaderna på de båda orterna med samma namn. Det märktes så väl vilken som är mest populär hos turisterna. Vi kommer antagligen att åka tillbaka till båda två någon gång, men av olika anledningar.