Jag hade läst om betalvägarna i Portugal, och att man behöver anmäla sig och sitt fordon när man åker över gränsen. För enkelhetens skull valde vi A25, en ganska stor motorväg. Vi tänkte att någon måste veta hur man gör längs med en större väg.
Ungefär en mil in i Portugal hittade vi en skylt där det stod ”Area de Servico” och en annan skylt där det stod ”Foreigners”. Där åkte vi in. Vi förstod att vi antagligen var på rätt plats, men vi förstod inte alls hur vi skulle göra.
Vi gick in i byggnaden, som var både bensinmack, restaurang, butik och en massa annat. Vi hittade en tjej som såg ut att jobba där, och frågade henne. Hon kunde ingen engelska, men hon förstod nog ungefär vad vi ville. Hon skrattade hjärtligt och pekade på en kille i gul väst som stod utanför. Han förklarade på klockren engelska att vi skulle åka fram till några bommar en bit bort, och där skulle vi få hjälp.
Vi åkte till bommarna, och där var det två stycken som hjälptes åt att förklara på engelska hur man gjorde. Mycket bra service. Vi fick åka fram till en fotocell, där bilens registreringsnummer fotades. Sedan fick vi hjälp att stoppa in mitt VISA-kort i en automat, (de var mycket noga med att vi tittade på hela tiden, så det kändes säkert) och registrera kortet till bilens nummerskylt. De hjälpte oss med allt. När det var gjort var det bara att åka.
De förklarade att vi hade ett turistavtal som gällde i 30 dagar. Det innebar att vi kunde åka på de motorvägar som hade elektronisk betaltjänst i 30 dagar från och med idag. Med jämna mellanrum fotades registreringsnumret av kameror som satt längs med vägen, och sedan fakturerades kortet som var kopplat till bilen. Priset var ungefär samma som i Frankrike och Spanien, alltså ca 12 kr / mil. Det fanns olika klasser beroende på hur stor bil man hade. Vi hamnade i en dyr klass. Mycket smidigt ändå.
Längs med motorvägen fanns det skyltar med jämna mellanrum, som talade om vad det kostade att åka till nästa avfart. Vi hamnade i klass 3, eftersom bilen är så lång. Runt Porto var det vanlig betalväg. Där fick man en biljett när man körde på vägen, och betalade när man körde av.
Det var mycket backar, både uppför och nedför. Med jämna mellanrum fanns det nödstopp, utifall bromsarna skulle sluta fungera. Det såg ut att vara löst, djupt grus i backarna, och högst upp var det bildäck som man skulle krocka med om inte gruset fick stopp på bilen. Smart!
På många platser var vägen rak och platt, men oftast var den kurvig och lutande. Vägarna var i mycket bra skick.
Det var inte mycket trafik på vägarna. Folk körde bra och visade hänsyn när vi kom med våran stora bil.
I byarna vi passerade var det lite trångt ibland, men det gick bra att ta sig fram ändå.
Det som var svårast var att ta sig fram till campingarna, för dit var vägarna väldigt smala.
Campingarna i Portugal var mycket trevliga. Vi blev väl emottagna överallt. På en av campingarna blev vi bjudna på varsin kall öl i receptionen medan vi checkade in. Att vi skulle köra in på campingen sedan spelade ingen roll. De som vi träffade var inte så bra på engelska, men vi förstod varandra ändå, med hjälp av skratt, teckenspråk, en ordbok och bilder. Alla var väldigt välkomnande och hjälpsamma.
Även omgivningarna på campingarna var bra. Vi fick bra platser, trots att vi inte hade bokat, och allt var rent och fräscht, fastän vi valde mindre, lite billigare campingar.
Vi betalade med kontanter på mindre ställen, och med kort på större.
Helens resor 