Premiär

I helgen hade lilla barnbarnet Wilgot sin premiär i husbilslivet. Wilgot kom till världen i juni, så det var hög tid nu. Han fyller ju snart tre månader.

Lilla Wilgot är van att åka personbil kortare sträckor. Det längsta han har åkt innan är 4 mil. Nu skulle vi åka ända till Vansbro för att hälsa på gammelfarmor för första gången. 20 mil enkel resa blev det. Vi var lite oroliga för att det skulle bli jobbigt och långtråkigt för lillemannen, men han var nöjd hela vägen.

Vi bytte bil till en Rapido i maj, och det här är den första bilen vi har haft som det går att fästa en bakåtvänd bilbarnstol i. Det skulle väl ha gått i de andra också om man hade kopplat ur airbagen, men i den här bilen byggde man om soffan bak så att det gick att fästa stolen bakåtvänd där. Själva ombyggnaden tog ca 10 minuter, eftersom vi fick prova oss fram, men nu när vi vet hur man gör kommer det att gå fortare. Det var mycket smidigt.

Lillemannen såg inte så mycket av omgivningarna, han sov nästan hela vägen. Skramlet som blir i husbilen brydde han sig inte om. Nu vet vi att det faktiskt fungerar både att fästa bilbarnstolen och att åka 20 mil, så det kommer med största säkerhet att bli fler husbilsresor för den här lilla krabaten.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , | Lämna en kommentar

Semester 2020

Semestern 2020 är slut. I år blev det en annorlunda resa för oss. Vi har lärt oss en hel del nya ord i år, och börjat använda några gamla ord som vi sällan använder oss av. Corona, Covid 19, hemester, svemester, social distansering och smittspridning är några av orden.

2013 nådde vi Nordkap. Efter det bestämde vi oss för att utforska Europa söderut. Sedan 2014 har vi åkt genom många länder, bland annat Tyskland, Spanien, Portugal och Italien. I år hoppades vi in i det längsta att gränserna skulle öppnas och att faran skulle vara över, men så blev det inte. När vi åkte hemifrån var vi svenskar inte välkomna någonstans.

Det blev en helsvensk semester för oss, även om vissa gränser öppnades under resans gång. Det är bättre att ta det säkra före det osäkra i det här fallet, tänkte vi. Vi hann se mycket som vi har sett förut, och en hel del nya platser. Visst är det vackert i Sverige, och visst är det trevligt att resa här, men känslan av att sitta fast försvann nog aldrig helt, trots att vi flyttade i stort sett varje dag. Vi mådde bra, njöt av naturen och förundrades av omgivningarna, men frihetskänslan som man får när man kan röra sig hur som helst saknades på något vis.

I vilket fall som helst så blev det en bra resa, först norrut och sedan söderut. Österut och västerut blev det också. 28 nätter låg vi ute, på campingar, ställplatser och fricampingplatser i skogen. Bloggen kommer att uppdateras med inlägg dag för dag. Här kommer en liten försmak.

Ingen semester utan bärgningsbil, är ett uttryck som vi har börjat använda. Här står vi på E45 strax söder om Strömsund. Hjulmuttrarna hade lossnat på vänster framhjul, och vi hade ingen hylsa som passade. Även om vi hade haft det, så kändes det bättre att Assistancekåren fixade det, så himla kul är det inte att ligga ute i vägbanan och skruva när folk kör förbi i 100 km/h.

Kukkolaforsen utanför Haparanda har vi besökt flera gånger förut, och den är lika maffig varje gång. På andra sidan ligger Finland.

Ishotellet i Jukkasjärvi var en ny upplevelse för oss. Det var lite kyligt, men vilka härliga skulpturer de hade gjort.

Nikkaluokta var en ny plats för oss. Om man ska vandra på Kebnekaise är det här en bra utgångspunkt.

Stekenjokk ligger längs Vildmarksvägen. Vi har åkt där många gånger förr. Det här är en sådan plats som faktiskt var bättre förr. 2008 stod vi ensamma där, nu var det säkert över 50 ekipage. Det kändes inte direkt som vildmark längre om man jämför.

Efter en snabbvända hemma på några timmar, ville vi ha sol, och åkte till Öland.

Ställplatsen i hamnen i Bua är väldigt populär. Vi ville veta varför så vi åkte dit. Nu befann vi oss helt plötsligt på västkusten, och vi förstår inte varför just den här platsen är så populär.

Strax utanför Hjo, nära den lilla byn Gate, ligger en stor bisonfarm. Den fick också ett besök.

Resan avslutades med några dagars fiske vid Hänglandstjärn utanför Hällefors. Det regnade mycket, men det var väldigt rofyllt.

 

Publicerat i Camping | Märkt , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

2020-08-03 – 2020-08-06, dag 26 – 29. Fiske i Hänglandstjärn.

Sista etappen på semestern brukar kännas väldigt vemodig, och så kändes det när vi lämnade bisonfarmen i Gate också. Vi ville inte åka hem, men vi ville inte åka för långt åt fel håll heller. Vi började åka norrut, och längs vägen kom vi på att vi skulle fiska några dagar. Hällefors låg nästan åt rätt håll, så vi siktade på det.

Vi tog en omväg förbi Kristinehamn för att väga bilen. Det finns en fordonsvåg längs E18 där. Med semesterpackning, ca 200 liter vatten och halv tank diesel vägde vi 4720 kg. 280 kg till godo. Det kändes himla bra.

Vi försökte komma åt bolaget i Kristinehamn, men vi hittade ingen parkering i närheten. I Karlskoga hittade vi parkering, handlade och lyckades trixa oss därifrån med ett antal omtag. Mat hade vi redan i bilen.

Framme vid Hänglandstjärn. När vi kom fram var det ett par tyska dagsfiskare där, men vi lyckades tråckla oss in mellan dem och vindskyddet.

GPS: 59.929233, 14.549250

Faciliteter: soptunna, dass, vindskydd

Vi har varit vid Hänglandstjärn många gånger förut. Det är en mycket bra plats att stå på. Här får det plats ca 5 ekipage, beroende på hur den som kommer först ställer sig. Om det skulle vara fullt här, hoppa ur bilen och prata med dem som står där. Det finns flera platser i närheten, vid andra sjöar, och med lite tur kan ni få tips och vägbeskrivning dit.

Närmaste stad är Hällefors. Närmaste större stad är Karlskoga, ca 8 mil söderut.

Saker som är bra att tänka på här är att man inte ställer sig så att andra inte kan vända. Platsen ligger i slutet av en smal skogsväg, som man åker ca 2 kilometer på. Man får ta det lite lugnt där, för det kan finnas sten och gropar i vägen. Tar man det lugnt är det inga problem. Får man möte får man komma överens om vem som ska backa till närmsta plats som det går att passera varandra på.

Man står väldigt fint precis vid vattnet, eller uppe mot skogen om de sjönära platserna är upptagna.

Det finns ett vindskydd och en eldstad. Ved tar man med sig själv. På vindskyddets vägg hittar man information om fiskekort.

Precis vid vindskyddet finns en brygga. Den här platsen kanske främst är till för människor som vill fiska, men det är inte förbjudet att stå här utan fiskekort. Om man vill fiska köper man fiskekort i automat i Sävsjö, på macken i Hällefors eller via swish. Vi brukar swisha när vi kommer fram och vet att vi får plats.

Det är enkelt att komma åt att fiska här för den som inte är van. I sjön finns regnbåge, abborre, mört och gädda.

Fiskekort finns i olika former. Vi brukar köpa familjekort för 300 kr. Det gäller för make/maka och barn under 18 år i 24 timmar från det klockslag man köper kortet, och man får ta upp 5 laxartade fiskar. Personligt kort kostar 200 kr, gäller i 24 timmar och man får ta upp 3 fiskar.

Sjön är ganska stor. Det finns en vandringsled runt hela sjön, den är ca 3,5 kilometer. Hänglandstjärn är en del av Sävälven.

Det är många som fiskar inne i viken, där sjön rinner ut i älven. Det finns en del trästockar på botten, så här kan man fastna med sin krok. Fiskar man från bryggan är risken att fastna mindre.

Eftersom vädret var väldigt omväxlande under de tre nätter som vi var där, var det skönt att ha en markis att sitta under. Vi varvade bottenmete med flöte och spinnare, beroende på väder. Det är inte så kul att gå och kasta när regnet vräker ner.

Olivia trivs väldigt bra här. Hon tycker om att sitta och spana ut över vattnet. Det har hänt flera gånger när vi har varit här att vi har fått säga åt folk att koppla sina hundar så att de ska låta katten vara ifred, det är det enda som är störande med den här platsen. Någon tyckte att vi skulle ta in katten så att deras hund kunde gå lös, och det är drygt att behöva ta sådana diskussioner. Den här gången var det lugnt.

Som jag skrev, vi hade omväxlande väder. Här hade vi sol och regn samtidigt.

I viken inte långt ifrån där man står finns en liten bro som leder till en gammal damm. Den är en del av vandringsleden runt sjön.

Här finns en informationsskylt om forna tiders timmerflottning i älven. Några av de stockarna ligger kvar på botten i sjön, och det händer att man fastnar i dem när man fiskar om man har otur.

Bron över dammen är lite vinglig, men det går att gå på den något år till åtminstone.

Från bron kan man se ner över dammen och älven på andra sidan. Här har det varit flugfiske, men jag vet inte om det är det nu.

Dammen har sett sina bästa dagar. Jag hoppas att det är säkert att gå på bron, och att de sätter upp varningsskyltar när det inte är säkert längre.

Ryktet säger att dammen ska rivas, för att göra om fisket. Jag vet inte hur det blir då, för det var redan lågt vatten i sjön, och tar de bort dammen misstänker jag att det blir ännu mindre vatten i sjön.

Sörälven är vacker nedanför dammen. Om man går en liten bit längs med den finns det flera fågelholkar och information om fåglar.

Vi håller på att experimentera fram en egen viltkrydda, och vid Hänglandstjärn hittade vi ytterligare en ingrediens: harsyra. Den ligger på tork nu.

Det nappade inte så bra, och det regnade, så jag hade ett bottenmete ute och satt under markisen och målade.

På tre dygn fick vi tre regnbågar. Det brukar nappa bättre än så. Vi provade allt vi kunde komma på: bottenmete, flöte med olika agn, spinnare, vobbler osv osv… Det som vi fick fisk på var spinnare den här gången, annars brukar bottenmete funka.

Vi såg en fiskgjuse på håll, högt uppe i en talltopp. Fiskgjusar är himla stora, de kan ha ett vingspann på 145 – 170 centimeter.

Vi såg när den fångade en fisk, men jag fick inget kort på det tyvärr. Jag var så fascinerad så jag glömde bort att ta upp kameran, helt enkelt.

På kvällarna blev det lite kyligt, men väldigt vackert. Det var bara vi och ett äldre par i husvagn där som övernattade, så det var väldigt tyst. Vi hörde lommen som sa godnatt över sjön medan dimman kom smygande mot oss. Underbart.

På dagarna var det väldigt många dagsfiskare där, så då hörde man inte så mycket ljud från naturen. Det är många tyskar som bor på en vildmarkscamping en bit bort, och de åker tydligen hit och fiskar. De var väldigt ordentliga, men de lät mycket.

 

När man tar kort på stenarna på andra sidan viken, kan man se underliga varelser om man har lite fantasi. Om man vrider på bilden ovanför, ser man någon form av gubbe (se bilden nedanför).

På bilderna nedanför kan man se en skalle om man har ganska mycket fantasi. Original överst, sedan vriden bild.

Så var semestern 2020 slut. Torsdagen 6/8 åkte vi hem. Lelle skulle jobba på måndagen, jag började med att vara permitterad. Ett år kvar tills nästa långa resa. Det känns vemodigt. Jag hoppas att södra Europa är säkert från virus då, för jag saknar värmen, kulturen och alltihop där nere, från Tyskland och nedåt.

Innan dess kommer det bli en himla massa mer fricamping och ställplatser. Vi kommer säkert att hinna med ett antal kortare turer över helgerna.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

2020-08-02, dag 25. Bisonfarmen i Gate.

När vi satt och såg på koltrastar och rådjur på ställplatsen i Grebbestad, funderade vi på vart vi skulle ta vägen som nästa mål. Jag satt och kollade lite på Facebook för att fördriva tid, och såg att någon hade varit på en ställplats där det fanns bisonoxar. Från trastar och rådjur är steget inte långt till bisonoxar, och platsen låg i rätt riktning, så vi åkte dit.

Mot bisonfarmen i Gate utanför Hjo, alltså.

När vi först kom fram såg vi en parkering. Vi blev lite lurade för det stod både ett par husbilar och en husvagn bland personbilarna, så vi trodde att ställplatsen var där. Ser man en husbil så kan man ju tro att det är ställplats, liksom. Parkeringen var full, så vi åkte in på en gårdsplan för att vända (det var enda platsen det gick att vända på) och såg den här skylten. Vi hade hittat den riktiga ställplatsen. De som stod på vanliga parkeringen var tydligen dagsgäster. Man ska alltså åka över gårdsplanen för att komma till ställplatsen.

GPS: N 58°10’24” E 14°09’38”

Pris: 190 kr med el (går inte att välja bort)

Faciliteter: vatten, toa, soptunnor, toatömning.

Platserna är bra gjorda och väl markerade. Det är hårt underlag på grus. Man står i två etapper så man har utsikt över både bisonoxar och Vättern oavsett vilken plats man står på.

Det är bra längd på platserna, och ganska stor bredd. Det är lätt att ta sig både in och ut, även med stor bil.

Det är lite svårt att se på bilden, men Vättern finns faktiskt långt där borta. Vädret var väldigt omväxlande, så ibland såg det mer ut som moln än en stor sjö.

Från alla platser såg man den största hjorden med bisonoxar, som gick på ett stort område nära ställplatsen.

På gården finns ett boningshus, en stor lada, en saloon och en gårdsbutik.

I gårdsbutiken säljs bisonkött, lite souvenirer och andra produkter från gården.

Saloonen serverar hamburgare gjorda av bisonkött, smörgåsar, våfflor, glass med mera. Här kan man också boka bisonsafari eller betala ställplatsen, om man inte vill betala den med swish.

När man är på en bisonfarm måste man givetvis åka på safari, tänkte vi. Safari kostar 100 kr/vuxen och 50 kr/barn. Safarit är intressant för både vuxna och barn. Varje tur tar drygt 30 minuter. I år hade de extra turer på grund av Covid19.

Bisonoxarna har flera olika hägn, i det här hägnet fanns den största hjorden. Om jag inte minns fel, var det ca 50 djur i det här hägnet; 2 tjurar, resten var kor och kalvar. På hela farmen fanns 147 bisonoxar.

Under rundturen i hägnet fick vi mycket bra och intressant information om bisonoxarna från farmens ägare Simon. Det märktes att han tyckte mycket om sina djur och var mån om att de skulle trivas.

2005 kom de första oxarna till farmen, och de verkar trivas bra där. Den sorten som finns på farmen är amerikansk präriebison.

Varje år föds mellan 30 och 40 kalvar på farmen. Korna kan föda 1 gång per år tills de blir 25-30 år gamla. En bison blir ca 40 år.

När kon ska föda går hon iväg från flocken. Hon tar ofta med sig en vän som kan jaga bort rävar och fåglar under själva födseln. Kon känner av vädret och föder oftast dagen före regn. Det kan vara för att spåren efter födseln försvinner när det regnar.

Den yngsta kalven i hägnet var bara 4 dagar gammal, men den ville inte vara med på bild. Här är en ko tillsammans med en äldre kalv.

Här kommer en ko som har fått tvillingar. Det är väldigt ovanligt fick vi lära oss. Både kon och de båda syskonen mådde bra. Tvillingarna är 1,5 månad på bilden.

År 1860 uppskattar man att det fanns ca 60 miljoner bisonoxar på amerikanska prärien. I slutet av 1800-talet var de nästan utrotade. Varför? Jo, för att den amerikanska regeringen och armén kom på att om man dödade indianernas mat, blev det lättare att tvinga in dem på reservat och kuva dem. Armén och järnvägsbolagen samarbetade, och betalade jägare för att skjuta hela hjordar, oavsett om man kunde ta hand om köttet eller inte. De skulle bara dö, till vilket pris som helst.

En känd person är William Cody, eller Buffalo Bill som han kallades, som ska ha skjutit 4000 bisonoxar på 18 månader.

Idag gissar man på att det finns omkring 350 000 bisonoxar.

Bisonoxar är stora djur. En ko väger normalt 600 till 700 kilo. En oxe väger mer. De kan springa med en hastighet på 70 km/h.

Den största tjuren på gården heter Bamse. Han går i ett eget hägn tillsammans med en annan stor tjur. Bamse väger 1400 kg, och har en mankhöjd på över två meter. Som jämförelse väger en normal älgtjur mellan 380 och 540 kg. En väldigt stor älgtjur kan väga upp till 700 kg, med en mankhöjd på 180-210 meter.

En stor bisonoxe är alltså väldigt stor.

På gården fanns inte bara bisonoxar. Här hittade jag ett par små hästar.

Det fanns även grisar, som var lite trötta just när vi var där.

Det fanns fåglar av olika slag. Hönsen gick omkring lite som de ville.

Den som ville kunde hyra fyrhjuling och åka runt och se sig om i omgivningarna.

Saloonen var väldigt fin invändigt. Vi bestämde oss för att prova deras bisonburgare, när vi ändå var där.

Bisonburgare på bisonfarmen i Gate. 225 kr. Det såg inte mycket ut, men man blev proppmätt. Burgaren var god, saftig och mättande, och servicen var mycket bra, men de missade en del i köket tyvärr. Jag tål inte lök, och beställde därför utan lök. Jag såg att hon som tog beställningen skrev upp det. Sedan kommer burgaren med lök i alla fall. Jag var hungrig, och jag är för feg för att klaga, så jag pillade bort all lök enligt konstens alla regler. Då upptäckte jag att det saknades bacon, som det stod att det skulle finnas på burgaren. Lelle kollade därför sin burgare och hittade inte heller något bacon. Alltså: plus för service, smak, mängd mat och omgivning, men ett stort minus till köket. Allergier ska man ta på allvar som kock.

Det här var en intressant upplevelse. Det var kul att se de stora djuren och att lära sig mer om dem av ägaren Simon. Är man där, så rekommenderar jag att åka på safari.

Ställplatsen var bra iordninggjord, men det finns inte så mycket annat än djuren att se på just där. Om vi bara ska göra ett övernattningsstopp längs vägen i framtiden väljer vi en annan plats, för nu har vi sett vad som finns att se där, och det räcker med en gång, känns det som. Jag rekommenderar folk som inte har varit där att åka dit, en gång åtminstone, bara för att få se oxarna, för det var himla häftigt.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

2020-08-01, dag 24. Grebbestad Naturställplats.

Vi lämnade Bua och körde vidare norrut. Vi siktade på Grebbestad och Grebbestad naturställplats, eftersom vi hoppades på att det skulle finnas lite gräs där att stå på åt katten. När vi kom fram till Grebbestad såg vi att det var väldigt mycket folk där. Själva staden såg väldigt mysig ut, med uteserveringar och promenadstråk precis vid vattnet, men folk gick omkring som packade sillar. De som inte fick plats på trottoaren gick på vägen, så det var gånghastighet på bilen som gällde.

Precis vid infarten till ställplatsen finns denna stora informationsskylt. Mycket bra, här var det klart och tydligt hur det fungerade.

GPS: N 58°41’06” E 11°16’02”

Pris: 250 kr med el (200 kr utan el enligt ställplatstidningen, men vi hittade inga sådana platser)

Faciliteter: soptunna och färskvatten. Tömning av toa och gråvatten finns vid Sportshopen i Grebbestad, och ingår om man står på ställplatsen.

Det här var en annorlunda ställplats vad gäller betalning. Man kan inte bara åka in och ta en plats, för den kan vara upptagen. Man bokar sin plats på sportshopens hemsida. Är man osäker på vilket platsnummer man vill ha, kan man köra in och titta först, och sedan gå in på hemsidan och kolla om platsen är ledig.

När man har bokat får man ett mail med detaljerade parkeringsanvisningar. Platsen övervakas av Securitas, som både kollar att man har betalat, och att man står på rätt plats osv…

Platsen är uppdelad i tre sektioner: väst, mitten och öst. På väst var det en hel del ekipage när vi kom, men det fanns fortfarande tomma platser. Om de var lediga vet jag inte. Väst verkade vara mest populärt, kanske för att det låg närmast centrum. Från väst var det ca 500 meter att gå in till Grebbestad.

Vi tänkte att några meter mer eller mindre att gå spelar inte så stor roll, så vi åkte vidare och utforskade resten av ställplatsen. Det är bra väg längs med hela platsen.

Ju längre bort vi kom desto färre ekipage blev det. Vid område mitt fanns det många tomma platser hela kvällen.

Vi åkte till område öst. Här fanns en stor gräsplan som vi blev totalt fyra husbilar på. Perfekt åt oss och perfekt åt katten. Vi ställde oss i ett hörn, i vanlig ordning.

Från område öst hade vi ungefär 1 kilometer till Grebbestad. Vi satt och funderade på hur vi skulle göra, om vi skulle gå dit eller inte. Efter en stunds funderande hit och dit kände vi att vi skippar Grebbestad den här gången. Om vi har undvikit stora folksamlingar och trängsel hela semestern, varför ska vi då utsätta oss för det nu, tänkte vi. Grebbestad kommer att finnas kvar, och nu vet vi att den här ställplatsen finns, så vi utforskar staden en annan gång.

På område öst var det väldigt lugnt. Den enda som körde runt inne på området var en bil från Securitas, som kom ett par gånger.

Platserna till vänster ser ut att luta väldigt mycket på bilden, men det var inte så illa som det ser ut. Vissa platser lutade lite, men inte alla.

Platserna var väl uppmärkta med små skyltar. Vi stod med en åker som närmsta granne, eftersom vi hade åkt så långt in man kunde komma på ställplatsen.

En nackdel var att vissa platser blev väldigt mjuka när det regnade. Det fanns spår lite här och där i gräset.

Vi spenderade kvällen vid bilen tillsammans med ett gäng koltrastar. Här har en av dem lyckats fånga en stor mask.

Senare på kvällen fick vi besök av den här filuren. Det var lite svårt att få bra kort på grund av avståndet, men det var ett trevligt besök i alla fall.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

2020-07-31, dag 23. Bua Hamn ställplats.

Bua Hamn. Jag tror att många i husbilsvärlden har hört talas om den platsen. Jag har läst om att det ska vara helt otroligt underbart där, och efter ytterligare ett tips om platsen bestämde vi oss för att åka dit. Nyfikenhet, ni vet…

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Bua Hamn utan att låta som värsta gnällkärringen, för jag trivdes inte alls där. Jag kan inte sätta fingret på varför, vi har stått i massor av hamnar genom Europa, och där har jag trivts, så varför inte här? Jag vet inte. Fredag, för många högljudda onyktra svenskar, för mycket vuxendagis kanske? Jag har ingen aning.

Vi börjar från början.

När vi kom fram hittade vi det här huset precis vid infarten. Där skötte man incheckning. Man betalade med kort. Det fanns väldigt bra information om hur man gick till väga.

GPS: N 57°14’21” E 12°06’53”

Pris: 200 kr. El ingår, går ej att väljas bort.

Faciliteter: dusch, toa, tvättstuga, pentry, tömning för toa- och gråvatten, för extra kostnad.

Vi åkte in längs raderna med husbilar och konstaterade att det redan var fullt, fastän vi kom före kl 12.00. Längst in gick det att vända, så det gjorde vi. Platserna är numrerade och väl uppmärkta med rutor på asfalten. Husvagnar är tillåtna, men personbilen får parkeras en bit bort.

Längst in på platsen finns ett stort servicehus med all möjlig form av service.

När vi åkte tillbaka kom jag på att det satt en skylt om extraplatser borta vid stugan där man checkade in, men jag kom inte ihåg vad som stod på den, så vi åkte bort och kollade.

En sådan här skylt blir man glad över att se. Eftersom bilen stod i riktning mot ”bastun” så åkte vi dit.

På extraplatsen vid bastun var det ett par platser lediga närmast infarten, och vi tog den yttersta. På den platsen kunde vi backa in dessutom, utan att inkräkta på någon annans utrymme, så att vi kunde stå så att vi slapp sitta och titta på någon annans bil. Här fläktade det lite från havet, och man stod på grus istället för på asfalt, och det passar oss bättre. Det blir inte lika varmt för mig och för katten som går barfota. Även här var platserna väl uppmärkta och numrerade. Det var väldigt välordnat på det viset. Vi parkerade och gick iväg för att betala. Det funkade smidigt. En hamnvärd kom förbi med jämna mellanrum och kollade att man hade sitt kvitto i fönstret.

De flesta platserna var mer än tillräckligt långa för 9 meter bil, och man hade lite utrymme på sidorna också. Det var inget fel på ställplatsen på det viset.

Här nere vid bastun tyckte jag att man stod finare än på de ordinarie platserna. Det var lite lugnare och inte lika mycket folk. Man såg inte hamnen i och för sig, men de som hade fått plats längst in hade väldigt fin utsikt över vattnet. Jag såg också vattnet om jag ställde mig på en sten framför bilen. Det gick fina promenadvägar längs vattnet i närheten av platsen.

För att komma in till vår plats åkte man förbi en fiskindustri och någon annan byggnad.

Det här kändes mycket trevligare än de ordinarie platserna i hamnen. Ju längre in på platsen man stod, desto bättre utsikt.

När vi satt utanför vår bil hade vi bra uppsikt över fiskindustrin. De verkade jobba hårt, men vi stördes inte av något ljud därifrån.

Här ser man en liten del av hamnen och raden med husbilar innanför. Jag tror att det var för stort och för lyxigt för min smak. Här fanns allt, men det fanns samtidigt ingenting. Det fanns ingen mysfaktor som man kan hitta i en mindre hamn, och det fanns inte heller den häftiga känslan som man kan få i en skitig hamn full med stora fraktbåtar eller fiskebåtar.

Det fanns ingen mysig stadskärna att gå och titta på, och det fanns just inget att se på i hamnen heller, förutom en massa båtar och husbilar. Man kunde följa promenadvägen längs vattnet bort från ställplatsen, men det var det enda.

Vid inre delen av hamnen fanns det en hel rad med sjöbodar. Alla var stängda, jag tror att det var privatpersoner som ägde dem. Det var inte som i hamnen i Byxelkrok till exempel, där det finns öppna sjöbodar med roliga saker att titta på i.

Bakom de här sjöbodarna låg den andra reservställplatsen. Vi var där och tittade, och där stod man också på grus, fast med baksidan av bodarna som utsikt.

Vi hittade en station där man kunde byta gasoltuber på något vis, det har vi aldrig sett förut.

I hamnen fanns en liten servering, där de hade enklare mat och dryck. Vi funderade på lunch, men det var för mycket folk där och en väldig trängsel i kön och bland borden.

Vi gick runt lite i området, och såg att det fanns ett litet stånd där de sålde grönsaker på parkeringen. Det skulle även finnas en fiskaffär i närheten, så vi bestämde oss för att leta reda på den.

Fiskhuset var inte svårt att hitta. Här tog man Covid19 på allvar, och släppte bara in ett sällskap i taget genom dörren. Det var bara två par före oss i kön, så vi behövde inte vänta länge. Här köpte vi färsk fisk, både lax och kummel. Sedan gick vi förbi och köpte de grönsaker vi hittade. Planen var att göra fisksoppa. Vi fick tag på morötter och tomater, potatis hade vi sedan innan, och sedan fick Lelle experimentera fram något utifrån det.

Eftersom det fortfarande var tidigt på dagen, passade vi på att gå runt lite i hamnen. Det här är en väldigt stor hamn, så det finns många båtar att se på.

Jag tyckte bäst om fiskebåtarna. Några av dem användes som turistbåtar nu för tiden.

Mellan hamnen och ställplatsen finns en lång träbrygga. Det blev mer och mer folk på den under dagen. På kvällen hamnade det även bord och stolar där,

Vi ägnade oss åt avancerad (nåja) matlagning i husbilen. Eller Lelle gjorde det, rättare sagt. Matlagning är inte min grej.

Det blev en fisksoppa med lax, kummel, morötter, potatis, tomat, vitlök, vatten, grönsaksbuljong, salt, fiskkrydda, vitt vin och en redning på mjölk och vin. Det var vad vi hade att använda i bilen. Vi måste köpa fiskbuljong och mer grönsaker till nästa gång, och kanske lite grädde, men det blev bra ändå.

På kvällen gick vi bort till den lilla serveringen och tittade. Där var det massor av folk. Vi ställde oss i kö väldigt länge, ca 45 minuter, fastän kön före oss var kort. Bakom oss växte den. Vi köpte varsin flaska öl för 79 kr styck. 3,5 %. Det var det enda med alkohol som de hade. Övriga gäster hade med sig egen dryck. Jag ville ha en bild på mig i solen, i en hamn, med en pilsner i handen, så vi fixade det och sedan satte vi oss lite längre bort.

Vid serveringen spelade två äldre herrar musik i slow motion. Paul Anka, Cornelis Vreeswijk och Rolling Stones bland annat. När de sa att de skulle köra en rockigare låt med Rolling Stones, och spelade den i halva tempot mot vad den brukar låta på skiva, så gick vi. Någon måtta får det lov att vara, man kan inte slakta musik på det viset. Jag gillar både Cornelis och Rolling Stones, och har x antal skivor med dem, och man får inte misshandla musik så illa.

Där vi stod fanns en bastu där man kunde gå direkt ner i havet. Det var häftigt. Bastun var avstängd på grund av Corona, och det var nog lika bra, med tanke på att de som stod närmast var ett gäng väldigt onyktra människor som knappt kunde gå själva.

Nu har vi testat Bua Hamn, och intrycket var att ställplatsen är väldigt överreklamerad. Det här är inget för oss. För mycket folk, för mycket av många saker och för lite av andra saker. Jag tycker om ställplatser i hamnar, men de bästa jag har stått i ligger i Tyskland, Holland och kanske Danmark. Många svenska hamnar verkar vara väldigt iordninggjorda för turister, eller iordninggjorda på ett annat sätt än utomlands. Det är som jag skrev tidigare väldigt svårt att sätta fingret på vad jag inte gillar, men jag kommer tillbaka till att det kändes som en lekstuga för vuxna.

Platserna var bra uppmärkta och platsen var välorganiserad, men en bättre uteservering med riktig mat till vettiga priser i närheten skulle ha lyft platsen ett rejält snäpp.

När man stod bredvid bastun såg man kärnkraftverket Ringhals på andra sidan vattnet. Verket har tre reaktorer igång, Ringhals 1, 3 och 4. Ringhals 2 är under avveckling. Här produceras ungefär 1 sjättedel av den elektricitet som används i Sverige.

På kvällen gick det att ta fina bilder över solnedgången, och så övade jag lite mer på att ta svartvita bilder under dagen. Här nedanför kommer ett gäng av dem.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

2020-07-30, dag 22. Ställplats Bengt i Örkelljunga.

Igår när vi stod stilla och tvättade hann vi fundera en del. Vi hade ju först varit i Norrland, och nu på Öland, så varför inte ta västkusten på väg norrut igen? Sagt och gjort, mot västkusten.

Vi passerade Köpingsvik, och blev förvånade över hur det såg ut där. Folk stod som packade sillar på campingen, och trots vädret var det massor av människor ute i rörelse och inne vid de stora shoppingplatserna. Vi tänkte att det här måste ju vara en Corona-smitthärd utan dess like. Tur att vi hittade bättre platser på Öland.

Vi åkte in till Kalmar, och hittade trafikverkets fordonsvåg. Vi var nyfikna på bilens vikt när den var semesterpackad. Vågen i Kalmar fungerade inte för oss, för den vägde först fram- och sedan bakaxel, och sedan hela vikten. Vi har ju fyra hjul bak, och det ville inte den vågen gå med på.

Precis bredvid fordonsvågen hittade vi Gasolkungen, och passade på att fylla gasol. 275 kr för en tub.

Både Gasolkungen och Trafikverkets fordonsvåg ligger vid Kalmar Dämme längs E22.

Det tog tid för oss att köra, och det spöregnade mer eller mindre hela dagen, så istället för att köra ända fram till västkusten och börja leta plats där sent på kvällen i regnet, valde vi ett säkert kort: ställplatsen vid husbils/husvagnsfirman Bengt i Örkelljunga. Där brukar man få plats, och vi kom precis i rätt tid för att hinna in i butiken och köpa ett ihopfällbart durkslag.

GPS: N 56°17’09” E 13°20’26”

Pris: 50 kr utan el, 100 kr med el. Kan betalas med swish.

Faciliteter: soptunna, toa- och gråvattentömning. Färskvatten 15 kr för 100 liter.

Platsen ligger precis bredvid E4, men man störs inte av trafiken. Det finns McDonalds och mack bredvid.

Det här är ingen rolig ställplats, men den är perfekt att stanna och övernatta vid. Det är en parkering med tillgång till service, kan man säga. Den som tror att 4-metersrekommendationen är en regel bör välja en annan plats. Det här är en regelrätt ställplats där du stannar för att övernatta och eventuellt tömma eller fylla tankar i bilen. De flesta platserna är tillräckligt långa för att en lång bil ska få plats.

Servicestationen är mycket lätt att komma åt.

Vi har stått här många gånger förut, och kommer säkert att övernatta här igen om vi har vägarna förbi. Det här är en sådan plats som är bra att känna till när man är på resande fot.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

2020-07-29, dag 21. Wikegårds Camping

Ibland måste man göra tråkiga saker fast det är semester. Tvätta är ett exempel på det. Vi brukar ofta stå en natt på varje ställe, sedan rör vi på oss. Antingen långt eller kort, beroende på vad vi vill se eller hur långt vi känner för att åka just den dagen. När man ska tvätta brukar vi stå stilla för att kunna göra det i lugn och ro, och för att få tvätten torr ordentligt. Alltså stannade vi på Wikegårds Camping en dag till.

När vi vaknade på morgonen var vädret perfekt. Sol och ganska blåsigt. Vi gick iväg till receptionen och bokade tvättstugan i två timmar för 60 kr. Lite dyrt kan man tycka eftersom man bara hann tvätta en maskin, men campingen hade eget vatten och var rädda om det.

Tvättstugan var fräsch och fin, och det dröjde inte länge innan vi hade tvätt hängande under hela markisen. Vi hade fäst markisen med rejäla stormlinor, och vi satt ute och vaktade hela tiden eftersom det blåste så mycket.

Utsikten över havet blev lite sådär med all tvätt hängande, men vi såg lite i alla fall.

Sedan kom regnet. Vi möblerade om tvätten väldigt fort, och lyckades på något vis få allt att hänga utom räckhåll för regnet.

Framåt eftermiddagen blev vädret bättre igen, och vi satt och tittade på mängden av sjöfåglar som fanns runt omkring oss.

Vi hittade en bänk längst ute på en pir där vi satt en stund och tittade på vatten, moln och sjöfåglar.

Det här blev en sådan där lång mellandag. Vi åkte ingenstans, vi såg inget speciellt förutom en massa tvätt, och vi gjorde inget särskilt. Jag målade i min målarbok och Lelle pysslade med lite småsaker i och runt bilen.

Vädret växlade mellan sol, regn och blåst hela dagen, men tvätten blev torr, så det var en bra dag ändå.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

2020-07-28, dag 20. Störlinge kvarnrad, Neptuni åkrar, Horns kustväg, Byrums raukar, Wikegårds Camping.

När man är på Öland känns det nästan som ett måste att se åtminstone en väderkvarn. Det fick bli dagens första mål.

Störlinge ligger i Borgholms kommun i Gärdslösa socken. Här finns sju kvarnar i en lång rad. Parkeringen vid kvarnarna är väldigt liten, men vi hade tur och var själva där, så vi fick plats.

GPS: 56.812814, 16.745653

Kvarntypen i raden består av den typiska öländska stubbkvarnen. Det finns ett par hundra sådana kvarnar på ön. Många av kvarnarna har rustats upp av hembygdsföreningar. Störlinge är en av få byar där de flesta gårdar har sin kvarn kvar.

Nästa stopp var Löttorp, där vi skulle göra två saker: gå på bolaget och Ica. Bolaget löste vi genom att trixa oss in bredvid parkeringen, riva åt oss det vi skulle ha, betala, och sedan skynda oss ut. Det var väldigt fullt och trångt på parkeringen. Ica fick vi hoppa över, vi fick helt enkelt inte plats. Inne i Löttorp var det massor av folk och trängsel.

På vägen norrut kom vi förbi Ica i Böda (inte Böda Sand), och där var det nästan tomt både på parkeringen och inne i affären. Där kunde vi handla.

Vi fortsatte norrut med bilen full med både mat och dryck. Vårt nästa stopp blev Neptuni Åkrar. Jag tycker att det är mer sevärt än Alvaret, med sina stora stenåkrar.

Neptuni Åkrar ligger bredvid väg 136, ca 2 kilometer norr om Byxelkrok. Det är lätt att titta på fältet. Det finns flera ganska stora parkeringsplatser precis längs vägen.

Neptuni Åkrar är ett klapperstensfält längs kusten. Det fick sitt namn av Carl von Linné 1741. Namnet kommer från den romerska havsguden Neptunus.

Det finns stigar på området om man vill gå eller cykla och utforska. Bilkörning, camping och parkering är förbjuden. Man får bara parkera på anvisad plats för att inte förstöra den unika naturen.

Området är naturreservat. Här finns väldigt många exempel på fossiler.  Det är förbjudet att knacka loss fossiler ur kalkstenen. Man får inte heller plocka lösa fossiler för att ta med sig hem (källa Länsstyrelsen).

Det är väldigt sparsam vegetation på Neptuni Åkrar, men det finns ändå en hel del växter som tål det karga klimatet och överlever. På sommaren lyser åkrarna blått av blommande blåeld. Det finns även andra växter att titta på.

I södra delen av fältet finns lämningar från vikingatiden. Det är ett gravfält som är 150 meter långt och 30 meter brett. Vi har inte sett det någon gång, för parkeringen i närheten där har alltid varit upptagen.

Vi njöt av den karga miljön, växterna och utsikten över vattnet och Blå Jungfrun.

Följande text ”lånade” jag från Länsstyrelsens informationssida om Neptuni Åkrar:

Inom naturreservatet är det inte tillåtet att:
  1. Skada eller borttaga fasta naturföremål eller ytbildningar
  2. skada eller borttaga växande träd, buskar eller växter, blomplockning härunder inbegripen.
  3. jaga, döda, fånga eller skada vilda däggdjur eller fåglar eller deras ungar,
  4. borttaga eller skada ägg eller bon eller annorledes störa djurlivet,
  5. skada eller borttaga befintliga hägnadsanordningar,
  6. medföra okopplad hund,
  7. framföra motordrivet fordon eller annat transportmedel med undantag för på för ändamålet särskilt iordningställd väg,
  8. parkera fordon annorstädes än på för ändamålet avsedda platser,
  9. göra upp eld,
  10. tälta eller uppställa husvagn samt
  11. på störande sätt använda radio, grammofon, bandspelare eller dylikt.

Vår fortsatta resa gick genom Byxelkrok, där vi först hade tänkt ta in på camping för att tvätta. När vi kom fram såg vi trängseln, både vid sjöbodar, restauranger och på campingen, så vi åkte bara förbi.

Nästa stopp skulle bli Byrums Raukar, men där var det alldeles proppfullt på parkeringen. Det skulle knappt ha gått att parkera med en cykel. Även längs vägen före raukarna stod det bilar. Inga raukar i Byrum för oss i år alltså. Vi har ju sett dem förut, så det gjorde inte så mycket att vi missade dem i år.

Vi for vidare på grusvägen Horns kustväg, som går längs kusten mellan Byrum och Sandvik. Vi har hört om att många fricampar där, och att det är vackert, så vi tänkte göra ett försök.

När man kör längs vägen passerar man sjöbodar, rester från gammal stenindustri, pågående stenbrott och gravfält. Man har en otrolig utsikt över vattnet och ön Blå Jungfrun.

Vägen är smal, men man ser i god tid om man får möten, och det finns flera små mötesfickor. Det är bara att stanna på en mötesplats i god tid om man får möte, så funkar det bra.

Hela området är, precis som Neptuni åkrar, naturreservat. Det fanns flera skyltar om campingförbud längs vägen. Det fanns en lite större parkering längs grusvägen, ganska nära Byrum, där det inte stod något om campingförbud, men där stod det redan folk. Det fick plats 3-4 ekipage där.

Det fanns flera små sandvägar som delade sig i två, och som ledde upp till stugor eller fårhagar. På någon av dessa vägar fanns också campare. Vi tänkte att det där är ju privata vägar, även om de är delade i två, ungefär som en infart och en utfart, och ägaren blir nog inte så glad om man campar på deras väg även om de har en till väg att åka på, så vi körde vidare.

Jag vet inte hur många skyltar om campingförbud vi passerade, men det var väldigt många. Vi konstaterade att det här är en vacker väg, i vacker miljö, men övernatta får vi nog göra någon annan stans. I höjd med Sandvik körde vi ut på stora vägen igen.

Precis där vi kom ut på stora vägen såg vi en skylt mot Wikegårds camping. Dit åkte vi, det var någon kilometer på liten men bra asfaltväg innan man kom fram till campingen på östra sidan av ön.

GPS: N 57°04’46” E 16°58’06”

Pris: 300 kr/dygn utan el

I receptionen blev vi mottagna av en trevlig karl. Alla som vi pratade med i receptionen var mycket trevliga. Eftersom vi inte skulle ha el kunde vi stå längst ner mot havet. Det fanns el där också om man hade lång kabel.

Det finns flera olika sektioner på campingen. Det finns en speciell avdelning för småbarnsfamiljer, där ”barn med mycket spring i benen” kan röra sig utan att störa den som vill ha lugnt omkring sig. För den som vill ha lugn och ro finns ”retreat-avdelningen”, där småbarn inte är tillåtna. Utöver det finns det flera andra sektioner. Ett bra koncept faktiskt, då kan alla få en plats som passar just dem.

2013 hissade Wikegårds Camping regnbågsflaggan, för att visa att de främjar mångfald och allas lika värde.

Vi körde längs med campingen på den lilla vägen som ledde till den sektion som vi ville stå på. Här var det långt till elstolpar, men väldigt nära havet, och väldigt gott om plats. Med extra elkabel funkar det om man absolut vill ha el. Vi fick långt att gå till servicehuset, men när toaletterna i bilen var tömda klarade vi oss bra ändå.

Vår plats de kommande två dagarna. Vi hade kommit på att vi behövde tvätta, så vi tog en extra natt. Närmare havet än så här är det ovanligt att komma på en camping.

Nere på vår gräsplan var det väldigt gott om plats. Vi konstaterade att den här turistinvasionen som media rapporterade om tydligen bara gällde vissa platser på Öland. Färjestaden, Byxelkrok, Löttorp och Byrums raukar hade ju varit väldigt trånga hittills, men både här och på ställplatsen i Gräsgårds hamn var det inte alls mycket folk.

Vi var duktiga och gick ur bilen och kollade innan vi parkerade. Visa av tidigare erfarenhet visste vi att där det finns hav, kan det finnas sand att köra fast i, och vi ville gärna undvika det. Vi ställde oss så nära sanden vi kunde utan att riskera att gräva ner hjulen. Vi fick fast mark och en underbar utsikt på köpet.

Det fanns flera bra platser att bada på. Det fanns hundbad som var bra skyltat, bad för folk som inte vill bada med hundar, och ett naturistbad en bit längre bort. Det blåste kallt och regnade på kvällen, så det blev inget bad för mig. Det var väldigt långgrunt, så det är bra bad för barn, men jag är liksom van att ta ett eller två steg och sedan bottnar man inte, så det kändes som att det var lite för långt att gå innan man blev blöt ordentligt.

Här ser vi vår sektion på lite avstånd, bara för att visa hur stort utrymme vi faktiskt hade.

Jag är väldigt förvånad över att det inte var fler människor här. Jag hittade inget att slå ner på. Bra bad finns, trevligt folk i receptionen, fräscht och rent i servicehuset, agilitybana för hundar, vandring i området osv osv. Det saknas i och för sig shoppingcenter, vattenland och anordnade aktiviteter dygnet runt, och det kanske är det som de flesta vill ha?

Här har vi en av de andra sektionerna på campingen. Mellan oss fanns ett område som var lite mjukt. Det gjorde att campingen fick mer rymd.

Det fanns en sektion nära servicehus och reception där det fanns lite träd och buskar. Det passar bra för den som vill ha lite skydd från blåsten.

Det fanns även denna sektion, där det fanns massor av plats. Om någon säger att Covid19 spreds mycket på Öland så var det inte här i alla fall.

Omgivningarna runt campingen bjuder på vacker natur. Här finns mycket fåglar och några kor.

Olivia var glad över den stora ytan, där hon kunde gå med lång lina och utforska allt som fanns omkring oss.

På kvällen kom det en regnskur igen. Vi började bli vana vid det den här sommaren. Vi passade på att skära ut lite hål i en sittdyna som passar att ställa olika glas i, för att få tyst i skåpet. Det blev väldigt bra.

Med hjälp av nyinköpta ingredienser fixade Lelle någon form av kasslergratäng i omnian. Snabbt, enkelt och gott, även om det inte såg så aptitligt ut på tallriken. Perfekt mat för regniga dagar. När omnian står på ett tag får man lite värme samtidigt som det drivs ut fukt ur bilen, så det blir en sådan där bra kombination: bra mat och torr och varm bil samtidigt.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar

2020-07-27, dag 19. Alvaret, Långe Jan, Ställplats i Gräsgårds hamn, militärt minnesmärke.

På morgonen fortsatte vi vår färd över Ölandsbron. När vi kom över till Öland undvek vi Färjestaden. Vi körde bara rakt igenom, för det var alldeles för mycket folk för vår smak där, i alla fall under rådande läge med pandemi, virus och grejer.

Vi åkte söderut längs västkusten tills vi var nästan i höjd med mitten av Stora Alvaret, där svängde vi över till östra sidan av ön för att åka över Alvaret.

Jag har lärt mig att alvar är en typ av landskap som består av kalkstensberggrund med ett tunt lager av växtlighet. Det lämpar sig inte för åkerbruk. Ordet hade samma betydelse redan i fornsvenska, och används numera även internationellt.

Första gången jag såg det måste ha varit för över 40 år sedan, vi var ofta på Öland när jag var liten. Det är fortfarande ganska speciellt att se, även om det finns många platser som är mer imponerande.

Alvaret på södra Öland är 37 kilometer långt och 15 kilometer brett. Det går flera vägar över Alvaret, så det är lätt att se det från bilen, däremot hittade vi inte många parkeringsplatser som är stora nog för husbil. Har man husbil får man fota från bilen, helt enkelt.

Det finns inte många träd på Alvaret, men det finns många andra unika växter, bland annat orkidéer. Här finns även många olika fåglar.

Stora Alvaret är utsett till världsarv av Unesco.

Vårt nästa stopp på resan var på Ölands södra udde, där man hittar fyren Långe Jan. Här var en del av parkeringen reserverad för husbilar/husvagnar. Det fanns mycket plats på parkeringen. Det är inte långt att gå därifrån till fyren.

Här visar skyltar att övernattning inte är tillåten. Skylten är tydlig och klar, du får inte parkera här på nätterna.

Om det mot förmodan skulle vara fullt på parkeringen, finns den här vägen att vända på. Den är egentligen till för bussar, och det är parkeringsförbud, men vända borde gå bra tycker jag.

Långe Jan ligger i Ås socken. Den tändes första gången 1785. Fyren var från början ca 36 meter hög, men efter några tillbyggnader är den idag 41,6 meter. Detta gör den till Sveriges högsta fyr. Sedan 2008 är den klassad som statligt byggnadsminne.

Namnet Långe Jan kommer från ett medeltida kapell: Capella Beati Johannis eller S:t Johannes. Kapellet låg vid det gamla fiskeläget i Kyrkhamn inte långt från där fyren står idag. Under reformationen revs kapellet, och stenarna användes när man byggde fyren.

Det är väldigt vacker natur på Ölands södra udde. Här finns många fåglar av olika slag, och vid fyrplatsen finns Ottenby fågelstation. Hit kommer många fågelskådare varje år.

För att åka till och från fyren passerar man flera färister, som avgränsar de olika beteshagarna. Här finns både får och kor.

Vi tänkte att eftersom vi är på Öland, och media säger att det är turistkaos och fullt med folk överallt, så är det nog bäst att leta efter nattläger tidigt. Vi ville inte åka genom hela Öland på en gång, så vi valde en plats på sydostkusten, Gräsgårds Hamn. Vi kom fram redan före kl 11.00, och då var det bara vi där. Vi hittade inget kaos och ingen massinvasion av turister, varken på Alvaret, vid Långe Jan eller vid Gräsgårds hamn. Hittills var det bara i Färjestaden vi hade sett mycket folk.

Den lilla butiken öppnade 11.00. Vi hittade en mycket trevlig man där som höll på med förberedelser, och han sa att det bara var att åka in och ställa sig vart man ville. Man kunde betala med swish.

GPS: N 56°19’08” E 16°32’02”

Pris: 80 kr utan el, 110 med el

Faciliteter: soptunna, utedass

Bakom den lilla butiken fanns en stor gräsmatta med några eluttag. Man är många som samsas om samma elcentral, så lång kabel kan vara bra, beroende på vart man hamnar. Vi ställde upp oss, tittade oss omkring, och tänkte att precis vid vattnet skulle det ju vara fint att stå. Jag gick och frågade om det var ok att stå där också, och det var det, men där var det långt till el.

Eftersom vi inte behöver el flyttade vi så att vi fick bilen precis mot vattnet. Utsikt över vatten är ju alltid ett extra plus.

Den stora gräsplanen där vi först ställde oss rymmer många ekipage. Den här platsen var tydligen inte så överbefolkad, vi blev totalt 5 husbilar på hela dygnet tror jag.

Vi stod väldigt fint med utsikt över både vatten, den lilla hamnen och sjöbodarna.

Själva ställplatsen ligger precis bakom den lilla fiskbutiken. Butiken syns till höger i bild. Alla hus utom dassen är privata.

När vi först körde ner till hamnen trodde vi att det var här man skulle stå. På parkeringen finns en skylt där det står ”nattparkering”. Ställplatsen är öppen året runt, så det kan vara bättre att stå på asfalt på vintern kanske. Det var mycket liv och rörelse här, många kom för att handla i fiskbutiken och för att gå runt bland sjöbodarna.

På ställplatsen finns utedass och soptunnor. Man kan inte tömma husbilens toa här.

I den lilla fiskbutiken såldes både färsk och rökt fisk av olika slag. Det kom väldigt mycket folk dit och handlade. Butiken var populär, och vi förstod varför när vi hade provat lite av deras sortiment. Det var fräscht och gott.

Vi köpte varsin fish ‘n chips till lunch, och det var vällagat och gott, och alldeles lagom mycket mat för en lunch. Dessutom var det ok att ta med sig brickan och allt och sätta sig vid bilen och äta, om man inte ville ha för mycket folk omkring sig. Det var inte långt att gå tillbaka med brickan sedan heller. Perfekt.

Vi köpte en rökt makrillfilé och rökta räkor att ha som kvällsgodis. Makrillen var underbart god, och Lelle sa att räkorna var perfekta. Jag äter inte räkor så jag vet inte om de var bra eller inte, jag får lita på Lelle.

Hamnen är inte så stor, den är liten och mysig. Det fanns inga öppna sjöbodar, men det gick bra att promenera runt omkring dem.

Vi pratade med ett par som hade sommarstuga i närheten, och de sa att det gick bra att bada om man gick längst ut på den här bryggan och ut på en stenpir. Det var ganska sent på kvällen, och det blåste kallt från havet, så jag provade inte.

Det låg några fina fiskebåtar i hamnen. Det luktade hamn och fisk när man gick omkring.

Här fanns även lite militärhistoria, som jag var tvungen att googla på. Är man nyfiken så är man, och det är alltid kul att lära sig nya saker.

Enligt SvMM, Svenska Militära Minnesmärken, låg den svenska minröjningsstyrkan utanför Gräsgård i slutet av november 1941. De arbetade med att flytta minor för att tyskarna skulle kunna bärga tre fartyg som hade sprängts utanför Össby. Minorna skulle tas upp för att inte driva iväg med isen.

Trålaren Libanon draggade med en vajer i vattnet, och snärjde och oskadliggjorde minor, en i taget. Med hjälp av en lyftkran lyftes sedan minorna upp på Libanon. Arbetet var väldigt riskfyllt. Något gick fel, och de fick med sig en mina som inte var desarmerad, och som satt ihop med en annan mina. Samtidigt som den desarmerade minan lyftes ombord slog den odesarmerade minan in i aktern på båten, och båten exploderade. Av Libanon blev det bara träsplitter, klädtrasor och annan bråte kvar. 10 personer omkom.

Ägare av minnesmärket är marinbasen i Karlskrona. Stenen restes 2011, 70 år efter händelsen.

Runt ställplatsen finns många åkrar och ängar. Här finns lantbruk, kor och fåglar. Det finns inte mycket annat att göra än att titta på hamnen, köpa fisk i fiskbutiken och titta på naturen. Det är långt till närmsta större by.

Vid Gräsgårds hamn fanns massor av svanar. Vi spenderade kvällen med att titta på dem när de simmade fram och tillbaka.

På den här sidan av ön ser man inga spektakulära solnedgångar, men Östersjön är vacker att se på ändå.

Det fanns tydligen gott om mat åt svanar i hamnen, för många simmade så här.

Jag tränade på att ta svartvita foton i brist på annan sysselsättning. Här fick jag till en hyfsad bild, tycker jag själv i alla fall.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar

2020-07-26, dag 18. Ställplats Ölandsbron.

På väg mot Öland. Jag fick för mig att jag ville testa att sova en natt på Svinö, precis nedanför brofästet på fastlandet. Vi har sett platsen från bron flera gånger, och jag var nyfiken. Det ser ju ut att vara fina omgivningar när man ser platsen från bron, men vi hade aldrig stannat där innan vad jag kan minnas. Nu var det alltså dags att prova.

Vi kom fram runt kl 15.00, och hade turen att få en plats i raden närmast gräset, och dessutom i utkanten av raden med parkeringsplatser. Jag tycker om utkanter. Vi hade bron som granne åt ena hållet, och resten av ställplatsen åt andra hållet.

GPS: N 56°40’50” E 16°22’32”

Pris: 100 kr

Faciliteter: tömning för toa och gråvatten, sopcontainer, färskvatten, toalett.

Man betalar med kort i automat vid servicestationen. Där finns även lite info om platsen.

Ställplatsen är en del av en större asfaltparkering. Du får stå med husbil (personbil klass 2) i 18 timmar på markerade platser. Rutorna syns bra med vita streck i asfalten, och de är extra stora. Vid servicestationen finns information om att det ska vara 4 meter mellan bilarna.

Servicestationen ligger bra till. Många gör kortare stopp för att göra det som behövs. Jag hittade ingen info om vad det kostar att använda servicen om man inte övernattar, så jag tror att det är gratis. Mycket bra av kommunen i så fall.

Till en början stod folk precis som det var tänkt. Var och en i sin ruta, och 4 meter mellan varje bil. Det var några personbilar som trodde att de hade personbil klass två och parkerade på husbilsplatserna medan de stannade och fikade, men de åkte ganska fort igen. Det finns två rader för husbilar på parkeringen, med 10 platser i varje rad, alltså totalt 20 ställplatser. Resten av parkeringen är för personbilar.

Framåt kvällen blev det lite si och så med placeringen, när de som inte fick plats på själva ställplatsen ställde sig mellan de som redan stod där. Husvagnen här är bara ett exempel på det, av många. Husvagnen står i en personbilsruta, och tillhörande personbil står på ställplatsen mellan två rutor.

Det som skulle behövas här är att skyltarna ses över, bilden som visar personbil klass två  kan t ex bytas ut mot en bild på en husbil, och göras större. Skyltarna är väldigt små, och syns inte så bra om det står höga husbilar för och skymmer dem. Parkeringsvakt som gick en vända på kvällen skulle inte heller göra något om det fanns.

Det har varit tillåtet att övernatta med husvagn förut, men nu får bara husbilar göra det, eftersom de flesta husvagnar inte får plats i rutorna. Det borde också framgå någonstans, många vet uppenbarligen inte vad personbil klass två är. Då skulle man slippa kaoset som blev, och folk skulle slippa problem med att ta sig därifrån på grund av felparkeringar.

Man står lite tråkigt på asfalt, men om man har turen att få plats i innersta raden har man en fin utsikt över vattnet. Det finns fina promenadstråk runt omkring på ön.

Jag trodde att man skulle störas mycket av ljudet från bron, men det var inte så farligt. I början hörde man varenda bil som körde över brofästet, men efter en liten stund vande man sig. Det gick att sova bra på natten.

På andra sidan om den lilla gräsmattan som man har vid bilen finns en fin badplats. Hundar är också tillåtna där, och det var många som kom och badade med sina djur.

På kvällen började det regna igen. Både vi och Olivia höll oss inne. Det såg ut som att hon började bli lika trött på regnet som vi. Det var inte kallt i alla fall.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , | 1 kommentar

2020-07-25, dag 17. Fricamping vid Aspen.

Vi åkte hem till Västmanland en vända, för att klippa gräs, hämta räkningar, hälsa på nya barnbarnet och prata med grannarna. Vi hann även med att plocka en del hallon och att ta en dusch i hemmaduschen.

Vi kom inte iväg igen förrän efter kl 16.00, och vi ville inte åka så himla långt, så jag började leta efter lämplig plats i appen Park4night.

Vi hittade en plats i närheten av Julita. Platsen ligger vid sjön Aspen, och det är inte långt från väg 56. Platsen ligger mellan Kungsör och Katrineholm. Från stora vägen till parkeringen var det ca 1 kilometer på väldigt smal grusväg. Det fanns ett par platser där det gick att möta personbilar, men husbil eller husvagn skulle ha blivit svårt att möta.

GPS: 59.143686, 16.125701

Faciliteter: soptunna och toa

Pris: gratis

Parkeringen var ganska stor och plan. Det är en kombinerad rastplats och parkering för badgäster. Det finns inga skyltar om campingförbud ännu åtminstone. När vi kom var det ett par personbilar med badgäster där. Det kom en husbil till efter oss.

Sent på kvällen kom en gammal minibuss fullpackad med bärplockare. De stannade för att kasta en massa sopor, använda toa och tvätta sig i sjön, sedan åkte de igen.

Bredvid parkeringen finns en stor gräsmatta med bänkar och bord, precis i anslutning till badplatsen.

Badet var inte stort, men det var väldigt fint och mysigt där nere vid vattnet. Det fanns en bra brygga också.

 

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , , , , | 1 kommentar

2020-07-24, dag 16. Fricamping vid Malingarna.

Vi började dagen med att åka de fem milen in till Idre och handla. Vi hittade tyvärr inget Idrefläsk, salt fläsk kryddat med sirap och kanel. Det var slut. Vi köpte mer torkat renkött i alla fall.

Även idag var det mycket renar på vägen. Vi tuffade fram i sakta mak, medan vi funderade på vart vi ville åka nu. Vi hade ju nyss kommit hem från Norrland, vi hade sett ishotell, Kebnekaise, Vildmarksvägen och Flatruet. Alltså tänkte vi köra åt andra hållet, söderut. Men vart? När det började regna igen, bestämde vi oss för Ölands norra udde. Där brukar det vara sol. Några stopp på vägen dit fick det bli.

Vårt första stopp blev lägerplatsen vid Malingarna längs väg 66, ca 3,5 mil norr om Ludvika. Vi var tvungna att åka hem en sväng av olika skäl innan vi fortsatte vår resa, och Malingarna låg bra till i vår färdriktning. Här finns en väldigt bra informationstavla precis vid infarten.

GPS: 60.355089, 14.844542

Faciliteter: soptunnor och utedass

Pris: gratis

Området runt Malingarna är väldigt fint. Vägen slingrar sig på en ås mellan sjöarna. Lägerplatsen är vid röda markören på kartan. Det finns flera parkeringsplatser i olika storlek mellan sjöarna, men där är det campingförbud.

Vi kom fram ganska sent, men fick ändå plats. Förutom oss var det sju andra ekipage där. Platsen är ganska stor, och det finns många träd, så det känns inte trångt fast man är så många, beroende på hur folk ställer sig förstås.

På platsen finns en koja med eldstad och bänkar utanför. Man tar med sig egen ved. Här finns också en gungställning.

Det finns utedass och ett soprum precis vid infarten.

Om man går fem minuter från platsen hittar man ett vindskydd med eldstad och bänkar precis vid sjön.

Närmast lägerplatsen är det svårt att fiska. Det är väldigt grunt och väldigt mycket näckrosor. Om man vill fiska behöver man inte gå långt. Det går att bada också en liten bit bort.

Sjön är ganska stor. Det går bra att fiska med båt om man har en sådan med sig. Information om hur man köper fiskekort finns på informationstavlan där man kör in på lägerplatsen.

Det ligger lite träd i vattnet nära lägerplatsen. Några av dem syns bra på grund av det klara vattnet, några syns mindre bra, så man får fiska försiktigt.

Vi fiskade inte, men vi hade en regnbåge i frysen som vi tog fram. Dagens festmåltid blev någon form av potatisgratäng med regnbåge, gjord i omnian.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , | 1 kommentar

2020-07-23, dag 15. Fricamping längs väg 311.

Vi vaknade på morgonen och visste inte riktigt vart vi skulle. Söderut, så mycket var klart, så vi började åka E45 mot Östersund. Längs vägen kom vi på att vi ville ha Idrefläsk, salt fläsk kryddat med sirap och kanel, som säljs på Ica i Idre. Alltså åkte vi till Idre. Det är det som är så härligt med husbil och semester, man tar dagen som den kommer och åker dit man vill.

Vi åkte över Vemdalen, Tännäs och Högvålen. Från Tännäs åkte vi på väg 311. Det var väldigt mycket renar på den vägen, så det gick inte fort. Man hann lagom få upp lite fart så kom nästa gäng.

Eftersom det började bli eftermiddag, bestämde vi oss för att övernatta före Idre. Vi ville inte komma dit sent, handla, och sedan leta övernattningsplats. Näsets Camping i centrala Idre brukar ha platser, men där var vi ju för ett par veckor sedan, och vi ville prova något annat.

Längs väg 311 fanns det många fricampingplatser, både stora och små. Vi passerade flera av dem, eftersom vi ville åka så långt vi vågade mot Idre, utan att för den skull bli utan plats. Det är alltid en chansning att åka förbi en plats i hopp om att det finns en plats till längre fram, det kan ju lika gärna vara så att den platsen som man åker förbi är den sista möjligheten att fricampa längs den vägen.

Vi hittade en väldigt stor plats precis bredvid Fjätälven. Här fanns det stora platser på båda sidor om vägen, och här stannade vi. Avståndet till Idre är ca 5 mil, och det kändes lagom långt inför morgondagens besök på Ica.

GPS: 62.106166, 12.982078.

Faciliteter: inga.

På vår sida om vägen står man precis bredvid älven. Här var platsen mindre än på andra sidan, men det får säkert plats 4-5 ekipage, beroende på hur man ställer sig. På andra sidan vägen får det nog plats det dubbla. Där stod det redan tre ekipage.

Här stod vi väldigt bra. Det var väldigt lite trafik på vägen på kvällen, så det enda som hördes var ljudet från älven.

På platsen fanns vindskydd med eldstad. Det var mycket skräp i eldstaden, tyvärr. Engångsgrill, vinkartong, ölburkar och så vidare.

På vindskyddet fanns en lapp med information om fiske. Fiskekort finns att köpa i varje gård, stod det. Närmsta lilla samhälle är Sörvattnet, ca 5 kilometer från platsen.

Det såg ut att vara fint fiske i älven, men Lelle hade glömt flugfiskegrejerna hemma, så vi kunde inte prova.

Nedströms lugnade älven ner sig lite. Här kunde man gå ner och tvätta ansiktet om man ville, och kanske till och med resten av kroppen. Vi provade inte det heller, för det började regna igen.

Det här är en mycket fin plats att stå på, och vi kommer att lägga den på minnet.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , | 1 kommentar

2020-07-22, dag 14. Gaustafallet, Ankarede, Brakkåfallet, Hällingsåfallet, Strömsunds Camping.

Det finns flera vattenfall och forsar längs vildmarksvägen. Idag skulle vi se några av dem, hade vi tänkt. Det första fallet längs vägen var Gaustafallet, så vi siktade på det. När vi kom fram var det fullt på parkeringen, fastän det var tidigt på morgonen. Det var bara att åka vidare och spara Gaustafallet till nästa gång. Parkeringen där var väldigt liten.

Nästa stopp längs vägen var Ankarede, en samisk kyrkby. Ankarede är en traditionell samisk samlingsplats.

GPS: 64.818298, 14.237747

Vid Ankarede finns en väldigt stor parkering. Där finns även en ställplats som såg helt ok ut för en natt.

Ankarede kapell ligger i Strömsunds kommun, vid Ankarälvens och Leiarälvens utlopp i Stora Blåsjön. En begravningsplats i Ankarede invigdes 1802, och det fanns även ett bönehus, dit en präst kom från Gäddede en gång om året. Hur länge Ankarede har använts som samisk samlingsplats är inte känt.

Den nuvarande kyrkan byggdes 1895-1896. Predikstolen pryds av Frostvikens sameförenings emblem. En omfattande renovering genomfördes 1953-1954.

Ankarede kyrkstad är den enda kyrkstaden i Jämtland som fortfarande är i bruk. Den är klassad som riksintresse för kulturmiljö. Det finns 20-30 träkåtor, några kyrkstugor och några bodar av olika slag.

Landsvägen till Ankarede byggdes på 1920-talet. Innan vägen byggdes var enda sättet att ta sig dit på att gå eller åka båt. Eftersom gudstjänstfirandet kunde pågå i flera dagar, var man tvungen att ha övernattningsmöjligheter. Samerna byggde kåtor och nybyggarna byggde stugor. Kyrkstaden användes framför allt kring midsommar, då man firade i tre dagar. Det var en riktig festhelg med lekar och andra aktiviteter.

Ankarede är en mindre kyrkstad än Fatmomakke, som ligger på andra sidan av Stekenjokkplatån.

När vi hade sett färdigt på Ankarede, åkte vi mot nästa vattenfall längs vägen: Brakkåfallet. Det får vi också spara till en annan gång. Precis som vid Gaustafallet var den lilla parkeringen full.

Sedan åkte vi mot Gäddede. I Gäddede finns tankningsmöjligheter, mataffär och några andra affärer. Vi behövde inget så vi for bara igenom.

Om man vill se Hällingsåfallet, viker man av från väg 342 i Gäddede. Då har man 24 kilometer grusväg att se fram emot. När man har sett fallet, har man två alternativ. Antingen åker man tillbaka till Gäddede, eller så fortsätter man 28 kilometer till Bågede, närmare Strömsund. Där kommer man ut på väg 342 igen.

Grusvägen var som grusvägar brukar vara. Bra på vissa platser, och sämre på andra. På det stora hela var det normal grusvägskörning. Den är tillräckligt bred för att man ska kunna möta andra husbilar och husvagnar, och det finns många mötesplatser.

Uppe vid vattenfallet finns en ganska stor parkering, men den är ändå lite trång. Platsen är välbesökt. Det fanns en vändplan en bit längre in, där det är P-förbud, så vi vände där och lyckades få plats längs vägen på parkeringen. Där var det egentligen bussparkering, men det var vårt enda alternativ.

Direkt när man kliver ur bilen på parkeringen hör man vattenfallet. Det är inte alls långt att gå, och stigen dit är bred och bra. Det finns även spångar och broar.

Vid Hällingsåfallet finns en av Sveriges största ”levande” kanjoner. Lilla Hällingsån kastar sig 43 meter nedför bergväggen och bildar Hällingsåfallet.

Man tror att kanjonen från början var en spricka i berget. Sprickan utvidgades när senaste inlandsisen smälte och förde med sig stenblock. På grund av sol- och frostsprängning som fortfarande pågår blir kanjonen både bredare och längre med tiden.

Om man har tur och har vädret på sin sida, kan man se vackra regnbågar som bildas i de vattendroppar från fallet som hänger i luften. Om det är mulet, som det var när vi kom fram, ser man bara vattenångan.

Vattenfallet är väldigt mäktigt. När man står på bron och tittar på vattnet, känns det nästan som att man ska sugas ner i det.

Här nedanför kan du se två korta videos från fallet. Det var lite synd att vi inte fick se regnbågarna, men fallet är mäktigt att se ändå, oavsett väder.

När vi hade sett Hällingsåfallet åkte vi vidare på grusvägen mot Bågede, där det går en bro över ån så man kommer tillbaka upp på väg 342. Det är ca 28 kilometer på grusväg. Vi bestämde oss för att vi var färdiga med Vildmarksvägen för den här gången, och tog in på campingen i Strömsund. Ställplatsen stod vi på när vi åkte norrut, och den var ok, men saknade möjlighet att tömma och fylla diverse tankar. Vi var i behov av att tömma gråvatten och toakasetter, och att fylla färskvatten och duscha, så det fick bli camping.

På Strömsunds camping finns det gratis bad.

GPS: N 63°50’47.01” E 15°32’1.24”

Pris utan el: 240 kr. Gratis dusch.

Bemötandet i receptionen var helt ok. Varken väldigt trevligt eller otrevligt, utan ok.

Strömsunds camping har tre olika sektioner. Campingen ligger på båda sidor om E45. Hur mycket man hör vägen beror på vart man står. På den sidan om vägen som receptionen ligger på, finns badet. Här finns också vattenpåfyllning, gråvattentömning och toatömning. Toatömning finns på andra sidan E45 också. Det går att ta vatten på andra sidan också, om man vill gå med kannor. På den här delen av campingen står man uppställd i små rondeller med gräs i mitten.

På andra sidan E45 hittar man en stor asfaltparkering, en gräsplan och några platser på en höjd. Vi har stått på höjden förut, med utsikt över E45.

På andra sidan om E45 finns även den här gräsplanen, precis vid sjön. Eftersom vi inte skulle ha el, fick vi ställa oss vart vi ville på höger sida om den lilla vägen. Till vänster är det markerade elplatser, till höger finns inga markeringar och ingen el.

Gräsplanerna är ganska stora, både den med el och den utan el.

Här finns en liten brygga och ett båthus. Jag tror att man kunde hyra båtarna, men jag är inte säker.

Vi fick en väldigt bra plats precis vid vattnet. Vi var väldigt få på våran gräsplan, de flesta verkade vilja ha el.

Precis bredvid oss fanns en liten eldkoja. Ved får man fixa själv. Den här sidan av campingen är väldigt fin och mysig.

På andra sidan, där vi stod, finns ett servicehus med dusch, disk och toatöm. Det här servicehuset vinner pris som årets sämsta dusch. Det finns en ingång till dusch och toalett (eller två, en för herrar och en för damer). Det finns pyttesmå duschbås, man slår i armbågarna i väggen när man rör sig. Det finns ingen möjlighet att stänga in sig och byta om, och det är nog det värsta. I rummet är det både duschar och toaletter, och en dörr som öppnas ut mot campingen. Där får man stå och visa upp sig när man klär av och på sig. Man kan ju klä av sig i båset om man vill, men där finns ingen möjlighet att förvara kläderna, så man måste ändå gå ut med dem. Kläder, glasögon och nycklar lägger man på en bänk med hängare längs väggen i det gemensamma utrymmet. Jag gillar inte att byta om offentligt, och jag gillar inte att alla som går och kommer har tillgång till mina glasögon och nycklar, så det här var ingen dusch för mig.

På kvällen gick vi den dryga kilometern över Ströms Vattudal och beställde mat på Frasses. Kebabtallrik med pommes utan grönsaker åt mig, och Vulkanpizza åt Lelle.

Bra mat, som kom snabbt, och bra service från trevlig personal. De hade fixat markeringar i golvet och det var mellanrum mellan borden, så det var riktigt bra ur Coronasynpunkt. Det var mycket mat, så det var lättare att gå dit än att gå tillbaka.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , , , , | 1 kommentar

2020-07-21, dag 13. Stekenjokk.

Vi vaknade ganska tidigt, och gav oss iväg på etapp två på vår resa längs Vildmarksvägen. Dagens mål var Stekenjokk. Vi hade funderingar på att övernatta uppe på platån.

En intressant sak längs vägen är att de flesta skyltar har text både på svenska och samiska. Jag tycker att det är kul att försöka uttala de samiska namnen.

När man åker Vildmarksvägen från Vilhelmina, ser man de här vyerna från bilen. Åker man från Strömsund får man vyerna i ryggen. Många, däribland jag, föredrar att åka från Vilhelmina. Man vill ju inte missa de här vackra vyerna. Andra tycker inte att det spelar någon roll från vilket håll man åker. Det är en smaksak, helt enkelt.

Som ni ser på bilden var vägen förhållandevis bra i år. Det fanns några korta sträckor där den var lite sämre, men på det stora hela var den i bra norrlandsskick utan konstigheter.

Uppe på platån vid Stekenjokk har denna skylt kommit upp. Det har varit många skriverier i media om att turister stör renarnas vandring upp mot kalfjället i år. Jag tror att de flesta vill nog göra rätt, mycket av störningarna beror nog på okunskap. Om man inte bor i renbetesland är det svårt att veta exakt hur man ska bete sig. Vissa saker är självklara för den som har sunt förnuft, andra inte. Visst finns det säkert ett fåtal turister som struntar i att visa hänsyn för att få det där perfekta fotot, men det är förhoppningsvis inte så många. Det finns även sådana som tycker att om markägaren/kommunen/någon annan inte har gjort tömningsstationer för husbilstoan får de skylla sig själva så då är det ok att tömma skiten i naturen. De är förhoppningsvis inte heller så många. Jag vill gärna tro att folk vill göra rätt.

Strömsund, Gäddede och Vilhelmina har satsat hårt på att marknadsföra Vildmarksvägen. De har lyckats bra med det, och därför kommer det turister. Det är inte konstigt.

Det har funnits artiklar i media som säger att någon har fångat en renkalv för att ta en selfie ihop med kalven, och eftersom kalven kom ifrån vajan (mamman) var den tvungen att avlivas. En lös hund jagade och bet en renkalv, som också fick avlivas. Renar har blivit stressade och hoppat över broräcken och drunknat. Renar har inte kunnat gå över vägen på grund av för mycket trafik.

Mycket av det här skulle kunna undvikas med rätt information. Alla läser inte på innan de åker, och om man har läst på är det lätt att glömma bort något. Jag tror att det skulle vara bra med skyltar på strategiska platser längs vägen, inte bara på Stekenjokkplatån. Då vet folk hur man bör göra. Sätt en skylt före varje bro till exempel, som talar om att renar har företräde. Är det renar på bron, stanna bilen på behörigt avstånd och låt dem passera innan du kör ut på bron. Sätt skyltar längs vägen som uppmanar turister att hålla avstånd till renarna. Och så det självklara: håll hunden kopplad även om du litar på att den kommer vid inkallning. Låt inte dina barn gå fram till renarna. De är inga tamdjur.

På informationssidan wildernessroad.eu finns följande att läsa:

  • Undvik fjällen under kalvningstiden i maj
  • Har du hund – håll den kopplad. Renarna tror att hundarna är rovdjur, och ser sin största rädsla – vargen.
  • Gå aldrig rakt emot betande renar, om de står i din tänkta vandringsväg – gå runt dem eller sätt dig ner och betrakta.
  • Kan du se en ren i ögonen är du för nära.
  • Om du råkar hamna mitt i en rendrivning, stanna där du är och sätt dig ner.
  • Du kan alltid fråga någon ur samebyn om aktuella förhållandena.

Uppe på själva Stekenjokkplatån finns en mycket stor parkering. Här kan du övernatta gratis.

GPS: 65.089843, 14.459273

Vi kom dit ca kl 11.00, och då var det redan många ekipage där. Jag tror att vi tog den sista platsen i främre raden, den med bäst utsikt från bilen. Det får plats väldigt många ekipage på parkeringen.

Här finns inga faciliteter. Det skulle behövas soptunnor eller en container, eftersom man har marknadsfört den här platsen som övernattnings- och utsiktsplats. Visst kan man ta med sig sina sopor och kasta någon annan stans, men det finns väldigt få rastplatser längs vägen, så det skulle vara bra om möjligheten fanns just här, där många samlas. Några andra faciliteter behövs inte, det är ju trots allt en vildmarksväg.

 

Så här såg det ut när vi åkte Vildmarksvägen 2008. Då kunde man stå på flera platser längs vägen. Nu är det den stora grusparkeringen som gäller, och det är nog bra. Det här kortet är taget uppe på platån, i närheten av den stora grusparkeringen. Då var vi helt ensamma där uppe, utan täckning på telefonerna. Bilen ville inte starta, och vi kunde inte ringa efter hjälp. Det löste sig tack vare några samer som var uppe på fjället och fraktade stängsel. Någon hade en komradio och kände någon som kände någon som var bra på att fixa bilar. Han kom på fyrhjuling över fjällen och fixade bilen åt oss. Som tack för hjälpen ville han att vi skulle hjälpa någon annan som var i nöd.

När vi körde i år hade vi 4G-täckning nästan hela tiden. Utvecklingen har gått framåt.

Utsikten uppe på Stekenjokkplatån är helt otroligt vacker. Från parkeringen ser du de snöklädda fjällen. Förr i tiden gick det att fiska i sjöarna, jag vet inte hur det är nu. Då kunde man köpa fiskekort på macken i Klimpfjäll. Det kan förresten vara bra att veta: det finns diesel och bensin i Klimpfäll och i Gäddede längs vägen.

Den här utsikten kan man njuta av hur länge som helst. Vi stod utanför bilen och sög i oss så mycket vi kunde.

När vi hade njutit ett tag kände vi att den vildmarkskänsla som vi kom ihåg från förr inte riktigt fanns där längre. Det var för många andra bilar där, och vi stod tätt inpå varandra. Jag är ok med att stå så i stan, men det kändes inte riktigt rätt här uppe på fjället. Alltså packade vi in det som vi hade hunnit plocka fram, och åkte vidare utan att övernatta på platån.

Om man åker för första gången är det en härlig känsla att övernatta där uppe, men för oss kändes det inte så viktigt. Har man inte gjort det innan, så rekommenderar jag att man övernattar där, bara för att få uppleva platån länge.

Precis nedanför platån finns denna plats, som vi också har varit på innan. Vi åkte dit, det är bara några kilometer åt Strömsundshållet, och där fann vi lugnet som vi sökte.

Här finns ett litet hus med toaletter. Där finns även lite information. Det kostar 50 kr/natt att övernatta här. Man betalar kontant i en låda eller med swish.

GPS: 64.977647, 14.213321

Uppe vid det lilla huset finns mycket plats. Om man följer den lilla vägen hittar man ännu fler platser precis vid forsen. Det finns en vändplan längst in.

Underlaget är hårt. Det finns gott om utrymme. När vi kom fanns det bara en annan bil där. Senare på kvällen kom några till, men vi blev inte många. Max 10 ekipage gissar jag på, utspridda över hela området.

Den bilen som var där när vi kom åkte, så vi flyttade till den platsen istället. Nu hade vi forsen precis utanför dörren, och vi hade dessutom bra utsikt över de snötäckta fjällen.

Man står precis bredvid stora vägen, men man störs inte av någon trafik. Även på platån går vägen precis bredvid, så valet av plats i förhållande till närhet till väg spelar inte så stor roll. På dagarna åker många förbi, men på kvällen och natten blir det väldigt lugnt.

Fjällbjörkar, hård mark, sten till eldstäder. Här finns väldigt bra platser att övernatta på.

Toaletterna är bara till för campinggäster. Man får inte tömma sin husbilstoa i dem, men det var några som stannade till och gjorde det i alla fall innan de åkte vidare.

Soptunnorna är också bara till för campingens övernattande gäster, det är det man betalar för när man står där, och campingen i sin tur betalar för sophämtning. Eftersom det var ont om soptunnor längs vägen, och inte fanns några alls uppe på Stekenjokkplatån, var det många andra som kastade sopor här också, till fåglarnas stora glädje. De var där och åt matrester och annat.

Jag tänker att nu när kommunerna har lyckats marknadsföra vägen som turistväg, så kanske de skulle se till att det finns möjlighet att göra sig av med avfall, åtminstone uppe på platån, där många stannar.

Vi hade tur, sopbilen kom och tömde när vi var där, så vi kunde kasta sopor i tomma tunnor.

Någonstans där uppe, ovanför trädgränsen, finns Stekenjokkplatån.

På andra sidan stora vägen finns en sjö som vi har gått runt och fiskat i förr. Då köpte vi fiskekort i Klimpfjäll.

 

Vattnet i forsen är alldeles klart. Det är kallt och väldigt gott att dricka. Man får vara försiktig när man går ner till vattnet, för här vill man inte ramla i.

Titta, lyssna och njut. Tänk att somna till forsens vilda brus. Och, som jag skrev tidigare, man vill inte ramla i.

Det fanns en eldstad precis där vi stod. Vi hade ingen ved med oss, och det var ett misstag. Vi kom ganska tidigt på dagen, så vi hade gott om tid på oss att att leta efter torra pinnar på marken. Det fanns inte många pinnar, men vi fick ihop så att det räckte till en dryg timmas brasa. Nästa gång ska vi ha med oss åtminstone en säck ved i bilen, utifall man får möjlighet att elda.

Det gröna som syns precis bakom eldstaden är inte något som vi har plockat, det är ett litet träd som växte bakom eldstaden, och det levde fortfarande när vi åkte.

På kvällen kom det lite duggregn och det blev ganska kallt. Elden hade brunnit ut, så jag hämtade min poncho av alpackaull från Ecuador. Den håller man sig varm i.

Jag hittade några fina blommor när vi promenerade omkring. Jag har ingen aning om vad det är, men de var söta.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar

2020-07-20, dag 12. Vildmarksvägen, Sagostigen, Utsiktsplats i Stalon, Litsjöforsen, Trappstegsforsen, Fatmomakke Kyrkstad.

Det här inlägget blir lite annorlunda, för det finns så mycket att skriva, och så många bilder.

En liten sammanfattning om vad du kan läsa om här:

  • Vildmarksvägen: både fakta och våra egna reflektioner och tips och råd
  • Sagostigen
  • Utsiktsplatsen i Stalon
  • Litsjöforsen
  • Trappstegsforsen
  • Fatmomakke kyrkby och ställplats

Så, nu kör vi… ut på Vildmarksvägen. Vi har åkt den flera gånger, men det var minst 10 år sedan sist.

Vildmarksvägen går över Stekenjokkplatån mellan Lappland och Jämtland. Den är en av Sveriges högst belägna vägar (högst är vägen till Nipfjällets övre parkering utanför Idre (1003 m), nummer två är vägen över Flatruet (975 m), och som nummer tre kommer Vildmarksvägen(876 m)). Om man åker söderifrån börjar vägen vid E45 i Strömsund och går över fjällen för att sedan ansluta till E45 igen vid Vilhelmina, och sedan tillbaka till Strömsund. Hela sträckan är 500 km. Åker man Strömsund – Stekenjokk – Vilhelmina, det som egentligen brukar kallas Vildmarksvägen, är sträckan 370 km. Vägen är öppen från 6 juni till 15 oktober, utöver det är vägen stängd på grund av för stora snömängder. Vildmarksvägen går genom Sveriges björntätaste områden. Ett tips om du fricampar längs vägen: lämna inga sopor ute över natten. Både björn och andra djur kan lockas dit.

Det finns olika åsikter om hur man ska åka: söderifrån Strömsund eller norrifrån Vilhelmina. Vi har åkt från båda hållen, och jag tycker att man får vackrare vyer över fjällen om man startar i Vilhelmina och åker mot Strömsund. Då får man de flesta fjällen framför sig istället för i backspegeln.

Ett bra tips för dig som vill åka är att gå ut på den här sidan: Wildernessroad.eu. Där får du massor av tips på alla de sevärdheter som finns längs vägen. Det finns många saker att se på nämligen. Där hittar du också kartan som finns på bilden nedanför.

Vårt första stopp längs vägen blev i Rönnäs. Där finns det en kort sagostig på ca 80 meter som är lämplig för lite större barn, som kan gå själva.

Man ser tydligt vart Sagostigen ligger. Parkeringen var inte stor, men det finns en större på andra sidan vägen, där 9 meter husbil och några till får plats utan problem.

Det första man ser när man kommer fram är ”Näcken i bäcken”. Bäcken i fråga heter Kvarnbäcken.

Det finns ett litet bord med tak, men det var upptaget när vi var där.

När man har sett Näcken och tittat på figurerna vid bordet följer man stigen in i skogen. Det är tät skog och mycket mygg. Det är inte svårt att följa stigen, men det finns lite rötter tvärs över den, och lite blötare partier när det regnar.

I skogen hittade vi inga fler figurer, däremot satt det tavlor på träden med kortare sagor och berättelser om olika väsen från folktron, bland annat om vittran. Vitterfolket kunde ställa till med mycket ofog och problem om de inte var nöjda med det du gjorde, så det gällde att passa sig för dem.

Vårt nästa stopp blev utsiktsplatsen i Stalon. Vägen dit är smal, kurvig och givetvis brant, eftersom man ska upp på ett berg. Det går att åka med 9 meter husbil, det går till och med att möta personbilar, vi har provat. Som tur är så är vägen bara 2 kilometer lång.

Väl uppe på utsiktspunkten finns en parkering som är hyfsat stor. Det ska tydligen finnas en väldigt stor parkering bara en liten bit längre bort, längs en grusväg som går från ”vår” parkering, fick vi veta efteråt.

Uppe på berget förstår man verkligen varför det kallas utsiktspunkt. Man ser Ångermanälven och Marsfjället.

Längs Vildmarksvägen finns många forsar. Många är utmärkta med skyltar längs vägen, och de har mer eller mindre stora parkeringar. På bilderna ovanför och nedanför ser du Litsjöforsen. Där fanns en stor parkering med plats för många, både husbilar, husvagnar och personbilar. Forsen ligger lättillgängligt precis vid vägen.

Nästa fors vi såg på var Trappstegsforsen, som du ser på några bilder och en kort video här nedanför. Trappstegsforsen är den största och mest kända forsen längs vägen. Trots att parkeringen är stor var det svårt att få plats. Vi fick vända, backa och trixa lite innan vi hittade ett sätt att stå som var acceptabelt. Man vill ju inte stänga in någon annan.

Vid Trappstegsforsen finns en kombinerad souvenirbutik och matställe med enklare rätter. Vi hade tänkt äta lunch där, men vi hoppade över det, för det var sådan trängsel. Filmen på forsen är tyvärr väldigt mörk, men det kanske går att få lite känsla för hur det ser ut åtminstone.

Trappstegsforsen ligger ca 5 kilometer söder om Saxnäs. Forsen ligger precis vid vägen och det går inte att missa den. Vattnet kommer från Kultsjön, och kastas utför de trappliknande stenarna.

Så var det då dags för vårt sista mål för dagen, Fatmomakke kyrkstad och lite samekultur. Nu för tiden skulle det till och med finnas ställplats där, den såg vi inte för drygt 10 år sedan. Den siktade vi på.

Ställplatsen ser väl inte direkt inbjudande ut, men den funkar. Det var blött och lerigt på grund av vädret, och platserna lutade svagt framåt. Med nivåklossar gick det inte att få bilen riktigt rak, men för en natt funkade det.

GPS: 65.087381, 15.135564

Pris: 100 kr/dygn med el

Faciliteter: Dusch 10 kr, soptunna. Ingen annan service.

Platserna var svagt uppmärkta med vit färg på marken. Man ser spår av det precis till höger om husvagnen. Klockan var strax efter 14.00 när vi kom, och då tog vi en av de sista platserna. Det åkte några senare på kvällen, men det fylldes snabbt på med nya.

Från parkeringen till själva kyrkstaden är det ca 500 meter. Det finns bra grusgångar att gå på.

Det finns en souvenirbutik bredvid parkeringen. Där kan du köpa souvenirer, renskinn, renkött och glass. De hade hand om ställplatsen, och det var där man betalade.

Sedan tittade vi på ett gult hus bredvid, där det fanns café och mat, och där det fanns en skylt om naturcamping. Vi tänkte inte mycket mer på det, inte förrän vi gick över bron över älven till själva kyrkstaden. Från kyrkstaden såg vi nämligen naturcampingen på andra sidan sjön. Den såg betydligt trevligare ut, och låg bakom det gula huset med café. Den kostade också 100 kr/dygn, som betalades i caféet. Nu hade vi ju redan betalat ställplatsen, så det var inte så mycket att göra åt den saken, annat än att konstatera att nu vet vi tills nästa gång.

Fatmomakke kyrkstad är den mest framträdande samiska kyrkstaden i Sverige. Platsen har, och har haft, stor betydelse som en andlig och mångkulturell mötesplats i Norrlands inland sedan 1700-talet. Man har gjort fynd från sten- och järnåldern som visar att fångstfolk vistades på platsen redan då.

Fatmomakke är skyddat som kulturreservat. Man bör visa respekt när man vistas där. De flesta kåtorna är privatägda och används under helger och högtider.

Inne på området är kyrkan den största och mest dominerande byggnaden. Den nuvarande kyrkan byggdes 1884, men den första byggdes på 1700-talet på den gamla samiska mötesplatsen. Runt kyrkan växte kyrkstaden upp. Samerna behövde ha någonstans att bo när de besökte kyrkliga högtider.

Kyrkans dörr var väldigt vacker. Dörren till vapenhuset kommer från Åsele gamla kyrka.

Det är inte ofta jag går i kyrkan, men någon gång händer det. Nyfikenheten tog över, helt enkelt. Jag gillade färgerna i den här kyrkan.

Det här är den första kyrka som jag har varit i som har haft ett renhorn längst fram.

Förr firade man två kyrkhelger om året: vårhelgen och hösthelgen. Dessa helger sammanföll med samernas flytt mellan sommarvistena på kalfjället och vintervistena nedanför trädgränsen.

Nu firar man tre kyrkhelger: Midsommar, Mitthelg och Hösthelg. Mitthelgen kom till när det kom ickesamiska nybyggare till byn, eftersom tidpunkten för den passade deras livsrytm bättre. På våren och hösten var många upptagna med att fylla sina förråd inför vintern, så en helg på sommaren passade bättre.

Det är lummigt, grönt och rofyllt att vandra omkring bland kåtor och andra byggnader. Idag finns ca 80 kåtor i Fatmomakke, och 20 timrade kyrkstugor. Det finns också några andra byggnader. Skyltar på området visar vad som är vad. Det finns mycket intressant läsning där.

Några av kåtorna har renoveringsbehov, andra är nya. Här ser vi en som är någonstans mitt i mellan. Kåtorna på området är från flera olika tidsepoker.

Som jag skrev tidigare, ägs kåtorna av privatpersoner eller familjer. Rör dem inte. Du vill inte att vem som helst petar på ditt hus eller försöker kika in i det, eller hur? På området finns en öppen visningskåta, där allmänheten kan gå in och titta.

Jag tyckte att det var väldigt trångt där inne, men mysigt. Det var lite svårt för mig som inte är så smidig längre att gå in genom dörren.

Nybyggarnas gamla hus ser ut som vilka vanliga trähus som helst. Även dessa är privatägda.

Midsommarfirandet har en lång tradition i Fatmomakke. När kåtor och stugor var iordninggjorda och veden var huggen blev det fiske, lekar och upptåg av olika slag. För ungdomarna var det vanligt med friarlekar, både dag- och nattetid.

Ett av de modernare husen är ett föreningshus.

Nere vid sjön ligger länsmansstugan. Den har anor från 1700-talet. Stugan byggdes först som bostad åt prästen. Runt 1850 byggde man till ett rum. Prästen bodde i det inre rummet, och länsman i det yttre. 1884 fick prästen ett nytt hus. Länsman använde huset till 1927.

Inredningen i länsmansstugan är inte riktigt vad vi är vana vid, men vi hittade en flaska sprit i alla fall. Tyvärr var den tom.

Har ni hört talas om Anna-Lisa Vikström/Öst? Kanske namnet Lapp-Lisa låter mera bekant?

Annars kanske den här textraden känns igen:

”Barnatro, barnatro,
upp till himmelen du är en gyllne bro!
Barnatro, barnatro,
upp till himmelen du är en gyllne bro!”

I Fatmomakke finns en bönekåta som Lapp-Lisa har skänkt till bygden. Den byggdes 1946, och Lapp-Lisa stod för kostnaden. Den används nu av Frälsningsarmén, där Lapp-Lisa var aktiv.

Anna-Lisa Vikström/Öst föddes 1889 ca tre mil från Vilhelmina. Som barn var hon nära att drunkna, och svor till gud att viga sitt liv åt honom. 1911 sökte hon till Frälsningsarméns officersskola, och flyttade till Stockholm när hon blev antagen. Hon kallades för Lapp-Lisa eftersom hon kom från Lappland, och uppträdde i samedräkt fast hon egentligen inte var same. Det var inget hon trivdes med, men hennes chefer tyckte att det var bra marknadsföring.

Jag tyckte att bönekåtan kändes trevligare invändigt än kyrkan. Den var varmare på något vis, och inte lika stel och fyrkantig. Det kanske beror på mina förutfattade meningar om kyrkan, det vet jag inte, oavsett varför kändes kåtan bättre att vara i.

Lapp-Lisa hade en repertoar på över 800 sånger, gjorde 450 grammofoninspelningar och många framträdanden i både radio och TV. Väggen i bönekåtan pryds av några av sångerna hon sjöng.

Jag har faktiskt en av hennes skivor på vinyl. Jag kan ha ärvt den från min mormor, som var frälsningssoldat. Det är en kul grej att ha, men inget jag lyssnar på till vardags.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

2020-07-19, dag 11. Vojmåns Camping.

Nu var det nästan dags att påbörja resan runt Vildmarksvägen. Vi tänkte åka norrifrån, alltså från Vilhelmina.

Från början hade vi tänkt fricampa strax före Vilhelmina. det finns flera fina fricampingplatser längs Vojmån. När vi tänkte på hur vädret hade varit, och hur det såg ut att bli, tänkte vi om. Vi ville inte köra fast på någon lerig skogsväg. Dessutom tänkte vi att det kan vara bra att ta in på camping för att fylla vatten, tömma toakassetterna och tömma gråvatten, så att bilen skulle vara förberedd för eventuella fricampingar längre fram längs vägen.

Vi funderade först på att välja Kolgårdens camping i Vilhelmina. Vi har hört mycket bra om den. Även där tänkte vi om. Vi behöver inte en camping som har allt, och de campingar som andra tycker är underbara brukar vi vantrivas på. Vi kommer att testa den en annan gång, bara för att se vad som är så speciellt.

Vårt val blev Vojmåns Camping längs E45, ca 2,5 mil norr om Vilhelmina. Vi har åkt förbi den många gånger förut och tyckt att den ligger fint vid ån.

GPS: 64.793042, 16.797732

Pris/natt utan el: 250 kr

I receptionen fanns en äldre mycket trumpen och fåordig kvinna. Hon svarade nästan på tilltal, men det var knappt. Jag frågade om hon visste någon affär i närheten som sålde vätska till toan, och fick ett kort och koncist nej till svar. Jag frågade om hon hade tips om någon som kunde tänkas sälja det inne i Vilhelmina då, och fick återigen ett kort nej till svar. Det var liksom ingen mening att försöka prata. När vi frågade om servicehus pekade hon åtminstone ut vart det var, ungefär. Folk på campingar man kommer till brukar ju i allmänhet vara trevliga, men så var det inte här. Tvärtom.

Vi fick i alla fall betala och ställa oss precis vart vi ville. Campingen består av en stor gräsplan som ligger längs med Vojmån. Det finns inga markerade platser. Det här är en mycket fin camping. Läget är underbart, det är en stor och plan gräsyta längs ån, och det finns platser nära träd en bit bort från ån. Allt hade varit perfekt med ett bättre bemötande.

Det var inte mycket folk på campingen. Det var vi och max 10 ekipage till. Här finns i och för sig varken affär, vattenland eller lekpark, men campingen ligger ju fint, och det finns ett servicehus med toa, dusch och annat man kan behöva. Förutom den trumpna kvinnan i receptionen är campingen perfekt. Det skulle kunna gå att göra det här till en helt otroligt populär fiskecamping med rätt marknadsföring, tror jag. Även om det skulle komma mer folk skulle det inte bli trångt.

Vi ställde oss längst bort i ett hörn, så att Olivia skulle kunna ha lång lina. Hon hade inte varit ute just någonting på ett par dagar, så hon var rejält sugen.

Vojmån och rallarrosor. Vackert!

Lelle provade att fiska i några timmar, utan resultat. De fiskegrejer som han ville ha låg kvar hemma i källaren. Fiskekort såldes i receptionen och kostade 100 kr för 24 timmar. Mannen som var där när Lelle köpte kortet var trevligare än kvinnan. Han berättade att det går att fiska sik före mitten av juni, efter det har de vandrat förbi. Harr, öring och abborre ska gå att fiska i juli också.

Senare på eftermiddagen kom ovädret som vi hade väntat på. Lelle var inte långt från bilen, men han hann ändå bli dyngsur innan han tog sig in. Jag som inte stod vid ån och fiskade hann komma in torr.

Det blev ett rejält oväder, vi såg knappt ut när vattnet forsade ner över fönstret. Vi satt inne resten av kvällen och inväntade morgondagens äventyr längs Vildmarksvägen.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

2020-07-18, dag 10. Ishotellet i Jukkasjärvi, Harsprångsfallet i Porjus och Skabram Camping utanför Jokkmokk.

När vi vaknade klockan 3 på natten var bilen invaderad av myggor. Vi slog ihjäl så många vi kunde, många av dem lämnade blodiga fläckar i bilen. Efter lite detektivarbete hittade vi förhoppningsvis vart de tog sig in. Mörkläggningsgardinen för takfläkten inne på toa hade varit fördragen sedan vi hämtade bilen i maj, och när vi drog ifrån den upptäckte vi att myggnätet inte var fördraget. Vi fixade det, slog ihjäl ett gäng myggor till, och försökte sova vidare till surrandet.

På morgonen började vi resan mot Vildmarksvägen i sakta mak. Först passade vi på att besöka ishotellet när vi ändå var i närheten. Det var bara ca 8 mil att åka till Jukkasjärvi från Nikkaluokta, och det räknas väl som nära där uppe. Vi har pratat om att se ishotellet länge, och nu var det dags.

Det första vi upptäckte var att om man kommer ca 10 – 10.30 på förmiddagen, är det svårt att parkera 9 meter husbil. Vi fick inte plats på parkeringen helt enkelt, för det var redan en hel del bilar där. Där lastbilen på bilden står var det parkeringsförbud om man inte hörde till ishotellet. Vårt alternativ var bussparkeringen längs vägen, och så hoppades vi på att inte få böter. Det blev inga böter den här gången, och när vi kom ut hade fler husbilar följt vårt exempel.

Biljetter för att se insidan av hotellet köper man i receptionen. För oss två vuxna kostade det 498 kr. Vi fick låna varsin poncho att ha på oss. Innertemperaturen i ishotellet är minus 5 grader. Med anledning av Covid 19 hade de utökat antalet visningar, och släppte in färre människor på varje visning. Vi behövde bara vänta ca 15 minuter.

GPS: 67.850150, 20.597000

Det man kan se på sommaren kallas Icehotel 365. Det finns i den här byggnaden. Hotellet grundades 1989, och är skapat helt och hållet av is och snö från Torne älv. Sedan 2016 kan man övernatta i rummen med iskonst året runt. Den här sommaren har man inte kunnat övernatta mellan 14 april och 31 juli, pga Corona. Det var egentligen bra för oss, för alla rummen var öppna när vi var där. Annars får man bara titta in i obokade rum.

Icehotel 365 finns kvar året runt, med olika skulpturer i rummen. Det byggs även ett ishotell bredvid 365, där man kan övernatta mellan december och april. Det hotellet smälter ner varje vår, för att sedan byggas upp igen.

Inne i hotellet finns en korridor som leder till de olika rummen.

Det finns en bar där man kan slå sig ner och njuta av en drink ur ett glas gjort av is.

Även kristallkronorna i taket är gjorda av is.

Jag utforskar en av sittplatserna vid baren. Det var en väldigt bra poncho man fick låna. Den skulle jag ha velat behålla. Det var intressant med brandsläckaren också, det måste betyda att allt inte är snö och is.

Vi gick in i alla rum och tittade. Det var helt otroliga konstverk som fanns.

Det skulle vara häftigt att övernatta i ett sånt här rum, men jag skulle antagligen frysa ordentligt.

Ett av rummen hade ett eget bibliotek.

Nästa stopp idag blev vid Harsprångsfallet i Porjus, längs E45.

GPS: 66.877683, 19.818278

Det finns en utsiktsplats med bra parkering bredvid. För att komma till själva utsiktsplatsen följer man bara träspången. Det är inte långt att gå, men det finns en hel del trappor.

Längs gångvägen passerar man denna minnessten, rest till minne av dem som dog när dammen byggdes. Beslut om att bygga dammen togs 1918. Man började bygga samma år, men byggandet lades ner 1922 pga lågkonjunktur efter 1:a världskriget. 1945 började man bygga igen.

Längs vägen ser man flera små vattendrag som letar sig fram över stenarna.

När man närmar sig själva älvfåran och utsiktsplatsen möts man av varningsskyltar och stängsel. Det ska vara riskfritt att gå där om man håller sig till träspångarna.

Den naturliga älvfåran ska ha varit en av Sveriges mäktigaste forssträckor, kanske till och med större än Storforsen i Pite älv. Under en sträcka på 4,2 kilometer, störtade sig älven ner 75 meter.

Namnet Harsprånget (Njommelsaska på Lulesamiska) kommer från de snabba svängarna som fallet gör. Svängarna kan liknas med de svängar en hare på flykt gör.

Harsprånget är Sveriges största vattenkraftverk. Under ett normalt år står man för 1,5% av Sveriges elproduktion.

Att Harsprånget är en del av Luleälven kan vara svårt att se här. Det som är intressant att se är med vilken kraft vattnet har putsat stenarna en gång i tiden. Det skulle ha varit en väldigt maffig fors att se på om den hade funnits kvar.

Eftersom vi blev ordentligt svettiga av att gå i trapporna vid Harsprångsfallet, bestämde vi oss för att ta in på camping för att få en rejäl dusch. Valet föll på Skabram Camping & stugby utanför Jokkmokk.

GPS: N 66°36’22” E 19°45’44”

Pris utan el: 175 kr

När vi kom möttes vi av ett väldigt trevligt värdpar. Vi checkade in och mannen följde med Lelle och tittade efter plats. Han visade alternativen, och så var det bara att välja. Han ville ha oss på den delen av campingen där det var hårt underlag, på grund av regnet som hade varit, i övrigt fick vi stå vart vi ville.

Hela det här området och lite till blev våran plats. Det hade fått plats fler ekipage där, men de flesta ville nog ha nära till ström, så vi blev själva.

Campingen har två och en halv sektion, kan man säga. Det finns en grusplan, som vi fick ena änden av, och så stod de andra runt en liten rund gräsmatta.

Den andra sektionen var lite mer skogscamping med gräs och mycket träd runt. Där ville de inte ha oss just den här gången. Marken var mjuk efter allt regn så de var rädda att vi skulle köra fast.

På andra sidan stora vägen (som inte är så stor) ägde campingen plats nere vid sjön. Det är det jag menar med två och en halv sektion, för de hade plats för två ekipage där också.

Vid sjön fanns en vedeldad bastu, båtar, en liten brygga och badplats. Det var ingen jättestrand, men alldeles tillräcklig.

De hade det finaste soprummet som jag har sett på en camping någon gång: en timrad stuga med pynt på.

Det röda servicehuset i bakgrunden var väldigt fräscht och bra.

Det fanns en gemensam grillplats med partytält, bänkar och bord.

Det här är en camping helt i min smak. Den är liten, det finns en sjö, det finns träd, trevliga värdar och lugnt och skönt.

Campingägarna hade en liten minifarm precis bredvid campingen. Där fanns getter av olika slag, höns och alpackor. Vissa av djuren var lättare att ta kort på än andra.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , , | 1 kommentar

2020-07-17, dag 9. Nikkaluokta Sarri och Kebnekaise.

Igår fick vi för oss att vi ville se Kebnekaise. Det har vi inte gjort tidigare. Enklaste sättet att komma nära och övernatta är att åka till Nikkaluokta Sarri fjällstation, som har en ställplats. Eftersom det är nästan 7 mil enkel resa på återvändsväg från Kiruna, och vi verkligen ville övernatta där, frångick vi våra principer om att boka plats i förväg. Lelle ringde alltså igår och bokade plats nr. 6.

Vi åkte väg 870 mot Nikkaluokta. Redan på avstånd såg vi Kebnekaise, som är Sveriges högsta berg. Det finns två huvudtoppar. Nordtoppen har berg till 2096 meter över havet. Den är kal på sommaren. Sydtoppen har berg till 2060 meter över havet, och är täckt av en ca 40 meter tjock glaciär. Glaciären har gjort sydtoppen till Sveriges högsta punkt. På grund av att glaciären har smält var sydtoppen ca 1 meter lägre än nordtoppen när man mätte 2019. I Kebnekaisemassivet finns ett 40-tal glaciärer.

Nikkaluokta ligger i Gällivare kommun, på gränsen mot Kiruna kommun. Närmaste tätort är Kiruna, 66 kilometer bort. Byn ligger vid länsväg 870:s vändpunkt, i gränslandet mellan Laevas sameby och Girjas sameby. Vägen dit blev klar 1957.

Vi kom fram till Nikkaluokta Sarri fjällstation tidigt på eftermiddagen. Vi hittade en himla massa parkeringsplatser, men ingen ställplats. Det fanns många skyltar mot olika saker, men ingen med någon husbil på. Vi ställde oss vid busshållplatsen, för det var där vi fick plats, och gick till receptionen och frågade, helt enkelt.

I receptionen var det en mycket trevlig tjej som visade vart vi skulle ta vägen på en karta över området. Vi blev incheckade på en gång, och om det skulle vara så att vi inte fick plats på vår bokade plats skulle vi bara höra av oss, så skulle de fixa någon annan plats.

GPS: 67.850837, 19.012959

Pris: 150 kr/dygn utan el. 200 kr/dygn med el.

Faciliteter. Soptunna. Toa, dusch och kök i fjällstationens servicehus. Färskvatten. Toatömning och spillvattentömning finns inte.

Det finns 10 platser för husbil. Alla har el, men man kan välja bort det. Det är tydliga nummer på platserna. Underlaget är hårt och plant.

Från bilen har man utsikt över bergsmassivet. Man ser verkligen hur högt och mäktigt det är. Många av bergen har mycket snö kvar. Det bästa med den här ställplatsen är alla vackra vyer. Man ser en del från bilen, och man behöver bara gå en liten bit för att se vackra vyer åt alla håll. Bemötandet i receptionen var också mycket bra.

En nackdel med ställplatsen är avsaknaden av markeringar för hur personbilar ska parkeras. Ställplatserna är i en ring runt den stora personbilsparkeringen. Det var väldigt mycket folk där, det är en långtidsparkering för dem som ska ut och vandra. Eftersom raderna av personbilar fylldes på ut mot kanterna, bortanför skylten om personbilsparkering, var det i stort sett omöjligt för oss att ta oss in på någon annan plats än just nummer 6, så vi hade tur som fick just den. Det skulle kunna gå att lösa väldigt enkelt med bättre markeringar eller någon typ av avspärrningsband där personbilsparkeringen slutade.

Om man vill vandra på Kebnekaise har man ofta Nikkaluokta Sarri fjällstation som utgångspunkt. Där finns stugor, restaurang och servicehus med dusch och toalett. Där finns även en liten butik med souvenirer, myggmedel, konserver och annat man kan behöva.

Vandringen runt Nikkaluokta är en del av Kungsleden. Från Nikkaluokta till Kebnekaise fjällstation är det en vandring på 19 kilometer.

Förutom att vandra, kan man åka helikopter till eller från Kebnekaise. Det finns också olika turer man kan göra med båt. Vi testade inget av det. Helikoptern skulle ha blivit dyr, eftersom vi ville åka både upp och ner i så fall, istället för att vandra ena vägen. Båt kändes inte heller så lockande i blåsten och regnet som kom på eftermiddagen. Det går även att fiska i området, om man har rätt fiskekort. Jag tror att fjällstationen sålde fiskekort.

I området runt Kebnekaise har det funnits samiska bosättningar sedan flera tusen år tillbaka. Från början var de nomader. De första fast bosatta i Nikkaluokta slog sig ned där ca 1910. Nikkaluokta var en bra boplats eftersom möjligheterna till jakt och fiske var bra. Dessutom låg platsen längs flyttleden. De som bosatte sig där då var renskötande familjer ”njargajohttit ” som sökte annan försörjning, då de hade förlorat renhjordarna på grund av svåra vintrar.

Byn har idag ett 10-tal familjer. Huvudnäringen är turism, men man ägnar sig också åt renskötsel, konst, slöjd och transporter.

En av de första familjerna som slog sig ner i Nikkaluokta var Nils Olsson och Maria Sarri, som fick 14 barn. Det äldsta barnet, Enok Sarri (1909-2004), var turistguide. Han hade alltid traditionell kolt och mössa när han mötte turister. Han var SMHI:s väderobservatör i Nikkaluokta, och kombinerade det arbetet med att spå väder genom att avläsa fisk- och renmagar.

Vi såg helikoptern åka skytteltrafik upp och ner från fjället, både med människor och saker.

Det finns väldigt många fina vatten runt fjällstationen. Hela området är mycket vackert, och man kan titta på det hur länge som helst.

Utanför fjällstationen, vid en av parkeringarna, finns en byggnad som är full av olika informationstavlor om området. Det går även att fråga om saker inne i fjällstugans reception.

Hit vill jag åka igen, någon gång när det är bättre väder.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

2020-07-16, dag 8. Souvas på Frasses och fricamping utanför Vittangi.

Det finns vissa saker som man gör om flera gånger om man får tillfälle. Att äta på Frasses gatukök i Pajala är en sådan sak. Där har de nämligen en lokal meny och man kan beställa souvastallrik med pommes eller mos. Det är ungefär som renskav.

Man får väldigt mycket mat, mest strips, men det finns en hel del gott renkött där under.

Vi ville fricampa någonstans mellan Pajala och Kiruna, men det visade sig att det var svårt att hitta platser som vi såg längs vägen. De grusvägar vi såg hade antingen brevlådor eller soptunnor bredvid sig, och då bor det ju antagligen människor i slutet av vägen. Där vill man inte stå. Många vägar hade bommar.

Jag testade appen Park4night för första gången. Med hjälp av den hittade vi en plats som vi tyckte var värd att titta på. Appen funkade bra, det var lätt att använda den och den beskrev bra vad det var för typ av platser den visade.

Strax efter Vittangi (mot Kiruna) körde vi ut på den här vägen. Det var stora stenar som stack upp, och stora gropar som man fick trixa sig förbi. Som tur var behövde vi bara åka 1 kilometer på den.

Vi kom fram till en stor parkeringsplats mitt ute i ingenstans. Parkeringen hör till sportstugan Posiorova.

GPS: 67.672553, 21.590156

Faciliteter: inga alls

På informationstavlan såg vi att det fanns upplysta skidspår på vintern, och med hjälp av annan information drog vi slutsatsen att parkeringen inte verkar vara så välanvänd på sommaren. Här bör vi kunna övernatta, tänkte vi. Vi tänkte alldeles rätt, under kvällen kom det upp en bil med någon som gick en rejäl hundpromenad, i övrigt såg vi inte en människa.

Parkeringen är stor, så det får plats många bilar på den, och det är absolut inga problem att vända. Vi ställde oss längst bort från den lilla vägen som ledde från parkeringen upp till sportstugan, utifall någon skulle vilja besöka stugan. Man vill ju inte vara i vägen.

Gott om plats, gott om skog, gott om mygg och knott. Trots att solen sken blev vi sittande inne hela kvällen i stort sett. Vi var så pass långt från stora vägen så den hörde vi inte.

Utsikt från bilen. Mycket skog och en stig eller ett skidspår.

Vi trotsade mygg och knott en liten stund och gick längs den lilla vägen upp mot sportstugan. Det var ett par hundra meter från parkeringen gissar jag på.

Stugan ligger mycket fint uppe på ett berg.

Från stugan hade man utsikt över myrar, sjöar, berg och skog. Det såg ut att finnas bra fiskevatten där. Där fanns också en grillplats. Ved fanns inte, det får man nog ta med sig själv.

Det här var en väldigt bra plats att bara övernatta på när man är på genomresa.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

2020-07-15, dag 7. Kukkolaforsen Turist och konferens.

Ändrade resplaner idag också, men nu var det faktiskt Lelle som ändrade dem. Jag hade tänkt Kiruna, ostkusten, Vildmarksvägen, men det tyckte Lelle blev lite väl mycket åkande åt höger och vänster, så istället blev det ostkusten, Kiruna och sedan Vildmarksvägen. Kanske. Jag vill till Pajala också, för där finns det souvas på Frasses gatukök.

All fakta som finns i det här inlägget är hämtad från Kukkolaforsens hemsida.

Vi kom fram till Kukkolaforsen vid Torne älv ganska tidigt på eftermiddagen, och kunde välja och vraka mellan ett antal platser på en karta. Det är mycket trevlig personal som jobbar och driver anläggningen. Vi sa att vi ville ha en plats där det inte var så mycket folk på grund av katten, och fick en plats i ett hörn av campingen. Vi körde in, och såg att det fanns bara ett annat ekipage på hela området. Perfekt, tänkte vi, ända tills vi såg att de hade tre hundar. Inte för att vi har något emot hundar om de är kopplade, och det var de här, men det kändes inte så lämpligt ändå med tanke på katten Olivia. Medan Lelle ställde sig provisoriskt i andra änden av planen, gick jag och frågade om vi kunde byta till den platsen där han väntade, och det var självklart inga problem. Kanonbra. Det var bara att gå tillbaka och packa upp bord och stolar och sådant.

GPS: N 65°57’44.69” E 24°2’19.76”

Pris (el går tyvärr ej att väljas bort): från 300 kr/dygn. Dusch och viss bastu ingår.

Det finns flera olika kategorier av platser, vilket jag tycker är bra. A-plats kostar 350 kr. Då finns det tv-uttag, färskvatten och gråvattentöm på platsen. Utsiktsplats kostar 395. Tomt med egen bastu och grillkåta kostar 650 kr/natt (år 2020). Det finns även standardplatser som kostar 300 kr/dygn. Det jag saknar är att man inte kan välja bort el, för det behöver inte vi.

Platsen som vi stod på är kategori C, standardplats. På kvällen kom det ett par ekipage till, jag tror att vi blev totalt 4 ekipage på hela planen.

Platserna där är väl uppmärkta. Man står på grus och har stor gräsmatta utanför bilen. Här är man inte snål på utrymmet. Sist vi var där, 2012 tror jag, var det gräs, och det här blev faktiskt bättre, särskilt om det regnar mycket. Man riskerar inte att köra fast lika lätt.

Närmare servicehuset och forsen var det mycket mera folk. Jag tror att det är där som  kategori A-platserna är.

Bredvid vårt område finns det flera små stugor som ser mysiga ut.

På campingen finns en vedeldad bastu som man eldar i själv. Ved ingår i campingavgiften. Vi hade tänkt basta först, men vi ändrade oss pga Covid 19. Vi tänkte att om vi tänder bastun kommer säkert fler människor att komma dit, så det kändes inte helt ok den här gången. Det finns andra bastur, men de är lite speciella, så de kostar en slant.

Servicehuset är fräscht, med ett minus för duschen. Det är en sådan som vattnet slutar rinna i på en gång om man inte håller knappen intryckt hela tiden. I övrigt är det rent, fräscht och fint.

Det går att hyra badtunna om man vill, med utsikt över forsen.

På baksidan av servicehuset finns en stor terrass. Det var en del folk där, men inte mer än att det gick att hålla avstånd. Det var lagom många, helt enkelt. I restaurangen finns en a la carte meny med diverse rätter, många med fisk.

Vi köpte varsin lokal öl och firade att det inte regnade på hela dagen. Det här var nog den första helt regnfria dagen på semestern.

Lilla gudsonen Philip, 1,5 år, tycker säkert om rengodis tänkte jag, så det passade ju bra att de sålde sådant i receptionen. Han är ju redan 1,5 år, så det är dags att han börjar äta ren nu. Han har flera tänder att tugga med.

Vi köpte även en rökt sik att mumsa i oss. De är himla goda.

Campingen har flera olika aktiviteter, en av dem är forsränning. Det skulle inte jag våga i den forsen.

Om man vill kan man prova att håva sik. Vi gjorde det för några år sedan, och det var kul men väldigt jobbigt.

Jag hittade ett gammalt foto på mig när jag försöker håva sik. Det är från 2012. Jag skrämde bort varenda sik när jag slog håven mot stenarna på botten. Vi provade inte i år, dels för att vi redan har provat, och det var kul, dels för att jag skulle ha blivit liggande efteråt på grund av fibromyalgin. Ibland får man inse sina begränsningar.

Detta är en gammal fiskemetod med anor från 1500-talet. Denna metod att fiska på finns bara i Östra Norrbotten och i Amazonfloden. Om man vill prova kostar det 480 kr för fyra personer. Man håller på i en timme och har en instruktör med sig. En timme kanske låter lite, men man blir faktiskt helt slut i armarna om man inte är van.

Ut i vattnet går det sådana här bryggor som kallas för Pator. Fisket i området har anor från 1200-talet, och har haft stor betydelse för befolkningen. Än idag används Pator för håvfiske. Man använder även speciella forsbåtar. Fram till 1950-talet fiskade man mest lax. När tillgången på lax minskade övergick man till sik.

Bredvid forsen, nära campingens reception, finns ett öppet museum med flera byggnader. Det är gratis entré. Det gula tornet som man ser är ett ur från 1887. Det användes för att hålla reda på fiskelagens olika fångsttider. Det visade fiskarna när arbetsskiftet började och slutade.

Det finns två kvarnar på området, det här är den övre, uppförd på 1850-talet. Det går att gå in i dem och titta också. Till kvarnarna hörde sågverk och virkesmagasin.

Utöver kvarnarna finns sex fiskebodar i varierande ålder kvar. Det finns även halstringsbod, isbod, såg och ett fiskemuseum som öppnade 1987.

Som ni ser så finns det mycket att göra och se på runt campingen. Den som tröttnar på fiskemuseum, sikhåvning, forsränning och restaurang, kan göra ett besök i bastumuseet. Där finns inte mindre än 13 olika bastur från olika tidsepoker och olika områden.

Svenska Bastuakademien har sitt säte i Kukkolaforsen. De sprider information om hur bastukulturen utvecklas och sprids. De förespråkar ingen speciell typ av bastu. ”Oavsett om bastun är vedeldad, rök, torr bastu eller av annat slag är det i samtliga fall frågan om bastu,” säger de själva.

Här nedanför kommer ett antal bilder inifrån byggnaderna i museet.

 

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , , | 3 kommentarer

2020-07-14, dag 6. Mat på Sorselegrillen och fricamping utanför Arvidsjaur.

Vi började dagen med ett stopp på OKQ8 i Strömsund. Gårdagens bärgare hade nämligen tipsat oss om att det fanns förlängare där så att vi kunde känna på hjulmuttrarna själva. Mycket riktigt, det fanns inne på lagret. Dessvärre fanns ingen hylsa som var tillräckligt smal för att passa i hålen, så det får vi fortsätta att leta efter.

Vi ändrade resplanerna och beslutade oss för att ta Vildmarksvägen senare, när det förhoppningsvis skulle vara klart med förflyttning av renar från skog till fjäll. Det var enligt media mycket folk där som störde renarnas flytt, så vi skippade det tills vidare. Nytt mål blev Kiruna.

Vi åkte ju mycket norrut för x antal år sedan, och när vi passerade Sorsele på E45 kände vi igen grillen som ligger längs vägen. Det var bra mat där för 10 år sedan eller något, och bra parkering mellan Q8 och grillen, så vi stannade där och åt lunch. Lövbit till mig och grillbit till Lelle. Maten var precis lika bra som vi kom ihåg det, men det tog lite tid, eftersom det var så mycket folk. De flesta satt ute, så vi satte oss inne, där det var bra avstånd.

Vi siktade på fricamping strax utanför Arvidsjaur, vid Byske älv, längs med E45. Där har vi varit flera gånger innan, och visste att det fanns gott om plats. Det fanns det nu också. Vi blev helt själva, visade det sig. Det kom några ekipage då och då, de gick ut och sprang fort in igen, innan de åkte vidare. Det var nämligen invasion av knott, av den större modellen. Och massor av bromsar.

GPS: 65.642619, 19.141181

Faciliteter: 0

Man står väldigt fint, precis bredvid älven. Det är hård och plan mark.

Nackdelen med den här platsen är att E45 går över älven på en bro inte långt från platsen. Det låter en del när bilar och långtradare åker över brofästena.

Det finns flera väldigt fina platser längre in längs en liten väg, där man inte hör stora vägen, men vi vågade inte åka in till dem. Det har kommit upp flera stora stenar i vägen, och eftersom vi inte var helt vana med bilen, som är ny för oss, och eftersom vi tyckte att det räcker med en assistansutryckning/semester, så undvek vi det.

Oavsett vart man ställer sig på de här platserna, så är det väldigt vackert med älven som flyter långsamt förbi, eller forsar lite längre upp, och alla rosalila rallarrosor. Det brukar komma renar gående på andra sidan älven, sedan tar de bron över och kommer till den sidan där man campar.

Det som hjälpte bäst mot knotten på det här stället var Bushman. Den funkade ändå inte så bra, fast den var bäst, för så fort den hade torkat på huden kom knotten tillbaka. Som tur var började det duggregna så vi kunde sätta oss inne utan dåligt samvete.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar

2020-07-13, dag 5. Bilhaveri, ställplats vid Strömsunds hembygdsgård och Jätten Jorm.

Vägen från Flatruet till Ljungdalen var bättre än vägen från Funäsdalen och upp, som tur var. Det gick att köra lite fortare än 30 km/h. Under resans gång kom vi på att vi skulle åka och kolla läget på Vildmarksvägen. Vi har varit där många gånger förut, men det var väldigt länge sedan.

Eftersom vi behövde komma in på ett apotek, letade vi reda på ett lämpligt sådant längs vägen. Vi hittade ett i Svenstavik.

Ibland hittar man bra saker längs vägen. I Svenstavik hittade vi en kombinerad ställplats och parkering för några husbilar. Det fanns en mycket bra informationstavla, där det gick att läsa allt man behövde veta.

Platserna var väldigt väl uppmärkta, och tillräckligt stora för 9 meter husbil. Vi parkerade, och gick och handlade det vi skulle ha. Vi skulle egentligen ha behövt tömma toan, men 100 kr för att göra det tyckte vi var lite väl dyrt, så vi struntade i det. Vi har en extra kassett, så vi klarade oss ändå. Det var i alla fall väldigt bra att ha fixat iordning en sådan bra parkering, precis bredvid affärer och apotek.

Vi fortsatte norrut på E45. Ett par mil från Strömsund kände Lelle vibrationer i ratten, så vi stannade längs vägkanten och tände varningsblinkers. Lelle gick ut och tittade efter fel, och såg att hjulbultarna i vänster framhjul var på väg ut.

Vi upptäckte att den hylsa vi hade inte passade i hålen till hjulbultarna, så vi kunde inte få fast hjulet på något vis. Eftersom vi stod på en väg utan vägren, med en hastighetsbegränsning på 100 km/h (tror jag) så var det inte så lockande att ligga ute i vägen och skruva även om vi hade haft rätt verktyg.

Vi stod på en raksträcka som tur var, för vi kunde ju inte köra vidare till något P. På med gula västar och ut med varningstriangel alltså.

Lelle ringde närmaste vägassistans, som visade sig vara Assistanskåren i Strömsund 2 mil bort. Efter mindre än en timme kom bärgaren, en mycket trevlig man som plockade bort hela däcket för att kunna se om något hade blivit skadat, men allt var ok, som tur var. Det var bara att skruva fast däcket igen. Han tipsade dessutom om vart vi skulle kunna få tag på rätt verktyg, och vart i Strömsund han höll till.

När vi bytte bil i maj följde tydligen inte vägassistansförsäkringen med, så Lelle ringde och fixade det på en gång efteråt så den började gälla från dagen därpå. Nu har vi gratis assistans igen, och det är bra, för det blev lite dyrt när bärgaren kom.

 

Efter vårt lilla äventyr med hjulhaveriet bestämde vi oss för att övernatta i Strömsund. Där skulle vi kunna hitta rätt verktyg utifall hjulbultarna skulle lossna igen av någon anledning. Dessutom började klockan bli sen eftermiddag.

Vi har stått på campingen förut, så nu valde vi ställplatsen vid hembygdsgården. Precis där man körde in fanns denna stora informationsskylt. Det gillar jag.

GPS: N 63°50’56” E 15°33’11”

Pris: 100 kr/dygn, swish eller kontant

Service: soptunnor, toalett i hembygdsgården.

Platserna var lite lutande, men det funkade. Underlaget var hårt. Det var en lastningskaj precis bakom, där gula bilen stod, men man stördes inte av den. Det var inte så mycket verksamhet där.

Centrum ligger nära inom gångavstånd, och man har Frasses gatukök precis bredvid ställplatsen.

Personbilsparkering finns före ställplatsen, men alla bilförare är ju inte riktigt säkra på vad de kör för sorts bil. Det är synd när husbilar inte får plats på grund av det. En vaktrunda/kväll hade varit bra.

En sak som verkligen skulle behövas här, är en uppmärkning av platserna. Det finns info om att det ska vara 4 meter mellan bilarna på den här platsen, men det blir lite si och så med det. Vissa tar 6 meter för att komma ännu längre från grannen, andra mindre. När det dessutom kommer husvagnar och ställer personbilen 1 – 1,5 meter från sidan på sin husvagn blir det ännu trängre. Allt detta skulle kunna lösas enkelt och billigt med bra markeringar.

Ställplatsen ligger som sagt precis vid hembygdsgården. Hembygdsgården i Strömsund är mycket mer än en gård, det är ett helt område. Där finns lekplats, bollplan, utomhusscen och flera hus som har fraktats dit från olika platser. Husen är från olika tidpunkter och visar Ströms Vattudals historia.

När vi kom dit var allt stängt för dagen, men själva området var öppet. Det var flera barnfamiljer vid lekplatsen och motionärer på grusgångarna runt i området.

Vid hembygdsgården finns en utställning om Beppe Wolgers, som bland annat skrev Beppes godnattstund och Dunderklumpen och spelade Pippi Långstrumps pappa Efraim Långstrump. Beppe Wolgers var mycket produktiv och skrev åtta diktsamlingar, fem prosaböcker, sju barnböcker och kanske tusen sångtexter. Beppe dog 1986, endast 57 år gammal.

I parken vid hembygdsgården hittar man en staty av Jätten Jorm från filmen Dunderklumpen. Han är 6 meter hög och väger 65 ton. Statyn avtäcktes 26/9 1974, samma dag som filmen hade världspremiär i Strömsund.

Jätten Jorm är hög som ett fjäll, har granskog som hår och en stuga på näsan. Han älskar att bada!

Bredvid hembygdsgården har man Ströms Vattudal. Ströms Vattudal är en sjö i Strömsunds kommun i Jämtland och ingår i Ångermanälvens huvudavrinningsområde. Sjön är 73 meter djup och har en yta på 146 kvadratkilometer. Vattudalen sträcker sig från Kvarnbergsvattnet i norr, nära Gäddede vid norska gränsen, till Russfjärden vid Strömsund i söder där den rinner ut i Faxälven nära Ulriksfors.

På andra sidan bron ligger Strömsunds camping.

             

När man har haft biltrubbel och känner sig för lat för att laga mat, funkade de här faktiskt över förväntan. Enkelt och bra smak, med lite extra kryddning. Perfekt snabbmat för trötta resenärer.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

2020-07-12, dag 4. Nipfjället, Sveriges högst belägna väg 1 och 2, Sveriges högst belägna by och Flatruet.

Laddad med laddade batterier i kameran, for vi vidare tidigt på morgonen. Vi började med att åka upp till Nipfjället. Någon av oss (jag) fick för sig att vi var tvungna att åka på Sveriges högst belägna väg, nämligen, och den råkar finnas vid övre parkeringen på Nipfjället.

För den lite mer nördiga finns en liten lista här:

Nipfjället, övre parkeringen 1003 m över havet Enskild väg. Ej plogad vintertid. Högsta vägen i Sverige. Allmän väg slutar vid Nipstugan, 858 m.
Funäsdalen – Ljungdalen 975 m över havet Flatruetvägen. Högst av alla allmänna vägar i Sverige. Grusväg.
Gäddede – Klimpfjäll, nära Stekenjokk. 876 m över havet Kallas Vildmarksvägen. Högsta asfalterade vägen.

När man åker upp till Nipfjället passerar man den här skylten. Det är ett optiskt fenomen som gör att det ser ut som att bilen rullar nedför en uppförsbacke om man följer instruktionerna. Vi kunde inte göra det nu, för det var för mycket bilar både bakom och framför oss, men vi har gjort det förut, och det är verkligen häftigt. Detta fenomen finns bara på ett fåtal platser i världen.

Uppe på parkeringen var det redan mycket folk, trots att vi var tidiga. Det är förbjudet att campa där, men vissa såg ut att ha gjort det ändå, tyvärr. Vi fick plats i alla fall, och gick ut och fotade fjällen.

Det är väldigt vackert runt Nipfjället. Det finns flera vandringsleder, och chansen att se renar är väldigt stor.

I år höll sig renarna en bit bort från parkeringen. Tidigare år har de gått runt bland bilarna, men de var lite skyggare nu. Det var många skrikande barn och skällande hundar, varav en lös, på parkeringen, så det kanske var därför de höll sig på avstånd. Jag kan inte minnas att det har varit sådant liv där förr om åren.

Vi åkte vidare på väg 311, med Flatruet som mål. Längs vägen hittade vi flera platser där det skulle kunna gå att fricampa. Här är en av dem, en stor parkering bredvid en liten å.

Längs väg 311 var det väldigt mycket renar. Man hann lagom komma upp i nästan 60-70 km/h så var det dags att stanna och släppa förbi ett gäng.

När vi ändå hade åkt på Sveriges högst belägna väg, passade vi på att åka igenom Högvålen, Sveriges högst belägna by också. Den ligger 830 meter över havet. Högvålen har funnits sedan 1700-talet, och har som mest haft ca 100 bofasta. Nu finns det 13 bofasta personer. Byn fick en väg under 1920-talet.

Högvålen GPS: 62.262015, 12.940405, eller så följer man bara väg 311.

Högvålen är ingen stor stad, det kan den inte vara med endast 13 personer som invånare (enligt Visit Funäsdalen). Här finns ingen affär, men en mysig liten by med underbar natur runt omkring.

Vi fortsatte resan mot Flatruet på en grusväg som inte var i särskilt bra skick. Det gick att köra, men absolut inte fortare än 30 km/h, för då höll vi på att skaka sönder. Grusvägen är drygt 4 mil, med Flatruet på mitten ungefär.

Flatruet ligger nära Mittådalen, längs grusvägen som går mellan Funäsdalen och Ljungdalen, och enda sättet att komma dit med bil är att följa den här grusvägen. Den är åtminstone bred, så det går bra att mötas, och att släppa förbi personbilar som kör fortare.

Det första man ser när man kommer upp till Flatruet borde vara den här skylten. Den är stor. Stenarna som ligger bakom ligger runt hela parkeringen, så det är inte svårt att se vart man inte ska köra.

Mitt uppe på Flatruet är det tillåtet att övernatta på parkeringen. Det är inga problem att få plats, det finns stora parkeringar på båda sidor av vägen. Man får köra försiktigt, för marken är stenig och gropig. De större stenarna som visar vart parkeringen slutar och vart terrängen börjar är lätta att se.

GPS: 62.740447, 12.741096

Pris: 0 kr

Faciliteter: inga alls. Sopor tar man med sig därifrån, och man använder husbilens/husvagnens toalett.

På Flatruet är man utlämnad till naturen. Man får en vidunderlig utsikt över platån och bergen långt borta. Det finns vandringsleder och flera små fjällsjöar.

Grusvägen går rakt igenom hela platån. Det finns inga träd, bara lågt växande buskar och lavar.

På parkeringsplatsen finns ett monument där människor har fyllt på med egna handskrivna texter på små stenar.

Det finns inte så mycket renar uppe på platån, vi har inte sett många när vi har varit där åtminstone. Det finns några enstaka renar, men i övrigt är det lugnt.

Flatruet. Det är svårt att beskriva känslan när man är där, den måste upplevas. Det är stort. Det är platt. Det är kargt. Det är tyst, men ändå högljutt på grund av vinden. Trots att det är fler människor på parkeringen känner man sig ganska ensam, kanske för att man ser så långt utan att se spår av människor. Förutom elledningarna då, men man kan ju titta åt andra hållet så slipper man se dem.

Vi var 15 ekipage som övernattade sammanlagt på de båda parkeringarna.

Det hade varit lite mulet nästan hela dagen. På kvällen såg vi det här ovädret närma sig. När det kommer ett sådant oväder så kommer det fort. Har man tur går det över fort också, men man hinner bli ordentligt blöt och kall om man är ute på fjället. Vi var nära husbilen som tur var, så vi klarade oss.

På kvällen hade vi bara 4,2 grader ute, på dagen var det åtminstone nästan 12 grader.

Ovädret försvann lika fort som det kom. Det är så himla häftigt att se hur molnen rör sig när det är så öppet, och att se hur färgerna skiftar i naturen. Flatruet måste helt enkelt upplevas.

På kvällen tog jag och Olivia fram min målarbok. Ingen av oss ville vara ute i regnet,  blåsten och kylan.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , , | 1 kommentar

2020-07-11, dag 3. Trängseldammen och Näsets Camping i Idre.

Nu hade vi bestämt resans första mål, Flatruet, och vi rörde oss ditåt i sakta mak. Vi visste att vi behövde checka in på camping till kvällen, för jag hade glömt att ladda batterierna till min kamera, så den var helt död. Till det behövs el. Alternativet var att fortsätta fotografera med telefonen, och det ville jag inte göra. Vilken camping vi skulle till visste vi inte på morgonen.

Vi började med ett stopp vid dammen i Trängslet, ca 5 mil norr om Älvdalen.

Trängseldammen är ett av Sveriges största vattenkraftverk. Den har en fallhöjd på 142 meter, och driver 3 turbiner med varsin generator. Energin som produceras räcker till drygt 300 000 lägenheter under 1 år.

Trängseldammen har ett regleringsmagasin (sjön) som rymmer 880 miljoner m³. Det är väldigt mycket vatten.

Trängseldammen är Sveriges högsta damm, på 120 meter. Mellan Trängslet och Siljan finns fyra dammar till. De ägs helt eller delvis av Fortum, en av Nordens största elproducenter.

Trängseldammen byggdes 1955-1960, och gjorde det möjligt att reglera Österdalälven.  Den byggdes för Stora Kopparbergs Bergslags AB, för att klara det ökade elbehovet i bolagets sågverk, massafabriker och smältverk. Samtidigt bildades sjön. Där sjön ligger idag fanns det alltså en fritt rinnande älv förut.

Vy från vägen över kraftstationen. På ena sidan vägen ser man sjön, på andra sidan ser man det här. Vattnet går genom turbinerna och leds i en underjordisk sprängd tunnel på 4,5 km. Den gamla älvfåran är helt torrlagd.

Det känns på något vis både vackert, kraftfullt och vemodigt på en gång när man ser på dammen. Det är väldigt vackra vyer ut över sjön, men samtidigt vet man att det fanns en fritt rinnande älv genom området för många år sedan, innan människan byggde om alltihop. El behöver vi ju, men det måste finnas bättre sätt att få el på om man vill, kan jag tycka.

Det går en väg som är öppen för biltrafik över hela dammen. Det går att vända med 9 meter husbil i en korsning på andra sidan.

Om man inte vill köra över dammen finns det en stor parkering precis bredvid.

När man besöker dammen får man hålla koll på vad som står på olika skyltar. Man är väldigt nära Älvdalens skjutfält, och där vill man inte råka hamna.

En liten bit längre bort kommer den före detta Österdalälven ut ur berget, och blir älv igen.

Vi for vidare till Näsets Camping i Idre. Det är en sådan plats som vi kommer tillbaka till med ojämna mellanrum. Vi trivs där helt enkelt. Värdparet är mycket trevliga, och det finns träd och en sjö. Vi fick en bra plats som var lätt att både komma in och ut från, och där marken var hård. Det hade regnat en del, så vi ville inte köra fast. Campingvärden följer med och visar olika platser.

GPS: N 61°51’19” E 12°43’44”

Pris med el: 260 kr/dygn

Näsets Camping ligger centralt i Idre. Det tar 5-10 minuter att gå sakta till centrum, där det finns både Coop och Ica, hembygdsgård och souvenirer. Nu har de fått systembolag också.

Campingen är inte stor. Den är uppdelad i två sektioner, en sektion på en stor gräsplan utan träd, och en sektion med träd.

Om man står på sektionen med träd har man väldigt nära till campingens badstrand.

Uppe vid receptionen finns den andra sektionen, där man står mer öppet. Där finns disk, toatöm, tvättmaskin och sådana saker. Dusch finns i servicehuset mellan de två sektionerna.

På campingen finns minigolf. Precis vid campingen finns en sjö som det går att fiska i, och en badplats. Vi hyrde en roddbåt och fiskade abborre för många år sedan.

Vi gick till Idregrillen i centrum för att äta. Det har blivit tradition när vi är i Idre. De har bra mat och bra service där, dessutom är lokalen mysig.

Lelle åt en väldigt stor plankstek, som dessutom var god, och jag åt en god pizza.

Till efterrätt åt vi torkat renkött som vi hittade i mataffären. Underbart gott.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

2020-07-10, dag 2. Lokarakan mitt, ställplats.

Igår kväll kom vi på att vi ville ha varsitt litet campingbord, att använda på mindre platser eller där det känns onödigt eller olämpligt att ta fram det stora bordet. Med hjälp av google hittade vi de bord som vi helst ville ha på Jula, och närmaste Julaaffär om man hade tänkt åka norrut var i Borlänge, så dit åkte vi.

Enkla och smidiga bord, med ölhållare och allt. 99 kr/st. Perfekt på trånga ställplatser eller om man bara vill ha ett bord en liten stund.

Från Borlänge åkte vi vidare norrut lite planlöst, ända tills vi kom på att vi skulle åka och övernatta på Flatruet igen. Det var väldigt länge sedan vi gjorde det. Det var långt att åka på en dag, så vi tog vägen förbi Älvdalen, där det har funnits fricamping förr.

Strax efter Älvdalen, längs väg 70, ligger Lokarakan. Det är en raksträcka som har flera lägerplatser. De har varit gratis förr, men nu kostade de 60 kr/dygn. Man betalar med swish eller kontant. Det fanns väldigt bra information vid infarten, i alla fall vid lägerplatsen Lokarakan Mitt, som vi hamnade på.

GPS: 61.260967 14.020043

Pris: 60 kr

Faciliteter: soptunna och ved

På informationstavlan fanns info på olika språk om vad som gällde på lägerplatserna. Mycket bra.

Platserna är väl markerade. Det är tillåtet att campa med både husbil och husvagn. På Lokarakan Mitt är platserna både långa och breda. Från alla platser ser man ut över Österdalälven. Här finns det 8 numrerade platser som man får stå vid.

Det finns en eldkoja och gratis ved som man får använda i kojan.

Det går bra att fiska i älven precis bredvid campingplatserna. Fiskekort köps i Älvdalen (det kanske går att köpa via internet också, det är jag osäker på, för vi fiskade inte).

Det är riktigt häftiga trädrötter längs älven. Jag är förvånad att träden inte rasar.

Klockan 22.00 på kvällen var vi 4 husbilar, så det fanns gott om plats kvar. Det var bara 11 grader ute, och en hel del knott och mygg.

Publicerat i Ställplatser | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

2020-07-09, dag 1. Bränsle till Efoy och fricamping i Färna Ekopark.

Semester! Äntligen! Några dagar tidigare än beräknat till och med. Både jag och Lelle är permitterade från jobbet både torsdag och fredag, och efter en dubbelkoll med våra respektive chefer att vi inte skulle bli inringda på jobb så kunde vi åka redan på torsdagen veckan innan den egentliga semestern började.

Husbilen körde vi hem på onsdagskvällen, så den var halvt packad redan. Resten packade vi i lugn och ro på torsdagen.

Innan vi kunde åka hemifrån blev det en tur till Västerås, 4 mil enkel resa, med personbilen. I vår nya husbil, som vi köpte i maj, fanns det en Efoy bränslecell. Att få tag i ren metanol för att kunna driva den visade sig vara ett litet problem. Lelle hade ringt runt till alla husbilsfirmor i närheten, men ingen sålde sådan metanol. Det närmaste vi hade hittat var i Smedjebacken, drygt 7,5 mil härifrån. Tack vare tips från en båtägande arbetskollega hittade vi metanol på Hjertmans båttillbehör i Västerås. Perfekt. Annars hade vi börjat semestern med övernattning i Smedjebacken.

Vi hade bestämt oss för att hålla oss i Sverige den här sommaren. Vi visste inte riktigt vart vi skulle, men vi tänkte oss norrut, och sedan ta dagen som den kom och följa våra infall. Mest mina infall, faktiskt, det är jag som blir rastlös och kommer på mer eller mindre möjliga resmål. På torsdagen ville vi mest komma iväg, så vi åkte bara ca 5 mil hemifrån, till sjön Långbjörken i Färna Ekopark.

GPS: 59.778907, 15.939942

Service på plats: ingen alls.

Pris: 0 kr

Grusvägen är i förhållandevis bra skick. Det finns flera platser att stå på. men bara två platser som vi får plats på längs med sjön. Den finaste platsen är tyvärr ockuperad hela vår-, sommar- och höstsäsongen av en husvagn som står uppställd där på heltid. Husvagnen håller sig borta sent på hösten och på vintern, så då är det fritt fram för oss andra, men det plogas inte där. Den andra platsen är en lång parkeringsficka längs med grusvägen. Det är väldigt lugnt att stå där, det kan gå flera timmar utan att en enda bil kör förbi, så man blir inte störd av närheten till vägen.

Trots att man står på en parkeringsficka har man gott om utrymme att sitta på mellan bilen och sjön.

Det går att gå i och bada om man vill, men det finns ingen iordninggjord badplats. Badskor kan vara bra, för det går bra att fiska abborre i sjön, så det kan finnas fiskekrokar som folk har tappat. Det är Sveafiskekort Mitt som gäller om man ska fiska.

På platsen finns ingen service alls. Inga soptunnor, inget utedass, man får klara sig med det man har med sig helt enkelt.

Vad gör man i Färna Ekopark mer än att njuta av stillheten i naturen? Det finns flera saker att se om man orkar gå en bit. Trollberget är ett område med äldre granskog. Träden är fulla med hänglav. Där finns många mossklädda stenblock som trollen bodde under, enligt folktron. Dit går man lätt från parkeringen som vi övernattade på.

Brudgumsbacken kan man se. Jag vet inte riktigt vad det är, men det står en skylt mot den. Det är för långt att gå från vår övernattningsplats.

Sedan har man ju såklart hela ekoparken att titta på, med allt vad det innebär av orörd natur. Man kan plocka svamp och bär, men man ska vara extra försiktig eftersom det är en ekopark. När vi har stått där på vintern har vi hört vargarna yla sent på kvällen. På sommarkvällen kan man höra lommen sjunga över sjön.

Det här är alltså en plats för dig som tycker om att vistas ute i naturen.

Publicerat i Fricamping | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Pintrip

I år blir det ingen resa till Danmark för oss, vi håller oss i Sverige för säkerhets skull pga Corona och Covid19. Nästa år åker vi säkert söderut i Europa igen, och då kör vi via Danmark.

Vi har åkt genom Danmark flera gånger, och använt oss av relativt nystartade Pintrip de senaste gångerna. Här tipsar jag om dem och hur vi har upplevt att det har fungerat. Vill du läsa mer på deras egen sida så hittar du dem på Facebook här: Pintrip.

Pintrip drivs av ett par, som har gjort en katalog där anslutna värdar annonserar om ställplatser för husbilar. Du får övernatta gratis i anslutning till deras verksamhet.

För att bli medlem beställer du deras katalog via hemsidan. Den kostar 299 Dkr och gäller för ett år. Du får ett klistermärke som du sätter i rutan på bilen.

2020 finns det över 250 anslutna verksamheter. Det finns vägkrogar, bondgårdar, mejerier, museum, vingårdar, bryggerier, fiskesjöar, glasbruk, gårdsbutiker, hotell, hjortfarmar, vikingabyar osv osv. Det finns, kort sagt, det mesta.

Det som alla platser har gemensamt är att de har 1 eller flera platser för övernattande husbilar som är medlemmar i Pintrip. Övernattning är alltid gratis. Det kan finnas en viss service på några platser, men de flesta har inte det. Alla platser har en egen sida i katalogen där verksamheten beskrivs. Där finns också information om vilken service som finns, eventuella öppettider och om du måste ringa först.

Om du brukar åka igenom Danmark, och ta in på camping eller ställplats, kan du spara in den summan på en eller ett par nätter med Pintrip. Du får träffa människor som du inte skulle ha träffat annars, och du får se annorlunda saker.

Det finns liknande i Sverige, Swede Stops, men den är inte lika bra uppbyggd. I Frankrike heter motsvarigheten France Passion.

Vi har stannat vid flera Pintrip-platser, och det har funkat bra. Platserna har varit väl uppmärkta med speciella skyltar för Pintrip. När vi har ringt innan till dem som vill det, har vi alltid blivit väl bemötta.

Förra året bytte vi bil precis före semestern, och jag fick ett nytt klistermärke väldigt smidigt när jag kontaktade ansvariga via messenger. De postade märket samma dag, så att jag skulle hinna få det i tid, och om det inte skulle hinna fram, så skulle de komma ihåg mig, så då var det bara att be värdarna kontakta de ansvariga om det skulle bli problem. Mycket bra service tycker jag.

En av våra favoriter, Renbæk fiskesø i södra Danmark. Här finns tre platser precis vid en liten fiskesjö. Fiskekort 60 Dkr. Det är förbjudet att övernatta om man inte är medlem i Pintrip, eftersom det är privat mark.

En av våra favoriter, Renbæk fiskesø i södra Danmark. Här finns tre platser precis vid en liten fiskesjö. Fiskekort 60 Dkr.

Ibland är vägen smal, som här till Ølleriet Håndgjow, ett microbryggeri nära Limfjorden.

Ølleriet Håndgjow, ett microbryggeri nära Limfjorden.

Skovgaard Gårdsbutik.

 

Skovgaard Gårdsbutik.

 

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Semesterförberedelser

Nu är det mycket som ska fixas innan semestern. Jordgubbarna ska plockas. Vinbären och hallonen är inte mogna ännu, så dem får husvakt, grannar och andra vänner ta hand om. Det kommer att vara full fart i trädgården när vi är borta, och det är ju bra, men jag skulle gärna ha hunnit äta lite hallon.

Dessutom ska jag hinna jobba nästa vecka också. Två dagar, om inget oförutsett händer. Resten av veckan är jag permitterad. Lelle jobbar fyra dagar, om det inte ändras.

Håret ska färgas svart bak, och lila, rött eller grönt fram. Eller alla färger. Det måste i vilket fall som helst blekas först. Under resans gång går det att fylla på med lila, röd eller grön toning. Den är så pass miljövänlig så att man kan göra rent håret ute med vatten i en hink, beroende på vart man befinner sig. En sjö funkar också bra.

Idag hade vi en liten inventering i husbilen. Vi har en himla massa saker där redan, men det måste kompletteras. Om man ska resa runt i en månad och eventuellt röra sig bland folk i en stad, behövs lite andra kläder än om man är ensam i skogen vid en fiskesjö över en helg.

Vi behöver få tag på metanol till vår bränslecell. Vi har aldrig haft någon sådan förut. Det har visat sig vara svårt att hitta rätt sorts bränsle. Lelle har ringt runt till både husbilsförsäljare och båtförsäljare i närheten, men ingen har det och de kan inte ta hem. Det närmaste vi har hittat är Smedjebacken, ca 8 mil hemifrån. Det set ut som att Smedjebacken blir vårt första delmål, med andra ord. Vi måste ha tag på bränsle till vår efoy, för det finns inga solceller på den här bilen, och vi hade tänkt fricampa mer än vad vi står på camping.

Efter ett tips från någon någonstans har vi gjort matlådor. Det har vi aldrig haft med oss förut, men det känns praktiskt nu när vi ska undvika folk och hålla oss i Sverige. I Tyskland kan man ju få en bra schnitzel och en pilsner för dryga hundralappen, men här hemma blir det dyrare att äta ute. En matlåda kan säkert funka himla bra om man kommer fram sent. Den är ju bara att tina upp medan man åker, och värma på när man kommer fram, och koka pasta eller vad man vill ha till. Enkelt, snabbt och smidigt. Annars brukar vi laga samma mat som vi lagar hemma i bilen.

Det börjar kännas ordentligt i kroppen nu att semestern närmar sig. Vart vi ska vet vi inte, nu när vi inte kommer att åka söderut i Europa. Vi satsar på att åka norrut i Sverige till att börja med. Jag vill gärna åka ner till solen och värmen, men det finns kvar till ett annat år. Vi reste mycket i norra Sverige innan vi började åka till resten av Europa, och det känns som att vi har sett mycket redan. Vildmarksvägen har vi åkt fler gånger än jag minns, Flatruet har vi sett, Höga Kusten imponerade inte på mig. Vi får se vart vi hamnar, helt enkelt. Det kanske blir en sådan tur då vi åker och tittar hur mycket saker har ändrats sedan vi var där sist. Kiruna är annorlunda nu än för 15 år sedan, kan jag tro.

Jag brukar alltid göra en packningslista inför semestern. Mitt minne är inte så bra, så det behövs, oavsett vart man ska åka. Så här ser den ut:

Medicin
Necessär
Underkläder
Strumpor
Linnen
T-shirts
Tunika
Långbyxor
Kortbyxor
Jacka
Poncho
Regnkläder
Sandaler
Gympaskor
Vandringskängor
Dagbok
Kartbok
Campingkatalog
Laptop + laddare
Kamera + laddare
Räkningar
Bok
Målarbok
Broderi
El-cigg + vätskor + laddare
Sängkläder
Handdukar
Badkläder
Minikubb
Mölky

Olivia: kattsand
Olivia: blötmat
Olivia: torrfoder
Olivia: medicin
Olivia: pass + vaccinationskort

Hur ser eran packning ut?

Publicerat i Betraktelser | Lämna en kommentar

2020-06-22. Midsommarfirande och besök i ett gammalt flyktingläger för ryssar från 1944.

Midsommar, med strålande sol. Det är länge sedan vi hade en sådan midsommar.

Om du bara vill läsa om det ryska flyktingläger som fanns i området fram till 1944, kan du göra det i slutet av det här inlägget.

Vi jobbade på torsdagen, så vi visste att vi skulle komma iväg sent. Tidigt på onsdag morgon blev dessutom Lelle morfar, och jag blev bonusmormor. Eftersom vi har en envis dotter, åkte hon hem från BB tidigt, så vi slutade jobbet lite tidigare för att hinna hälsa på den nya lilla familjemedlemmen på torsdagen. På behörigt avstånd. Sedan gav vi oss ut för att slåss om plats i skogarna.

Vi åkte till Krampen, 4 mil hemifrån, för att komma fram fort. Det var väldigt mycket folk där, men alldeles tomt vid en flugfiskesjö, så där hamnade vi. Vi skulle inte fiska, och vi vet inte om de håller på att kalka sjön, något skumt bör det vara eftersom det var tomt där.

Vid Bredtjärn fanns det gott om plats. Det är en hård och plan yta att stå på. Nackdelar är att vissa kör väldigt fort på grusvägen som går förbi, och att sjön ligger bakom en ås så att man inte ser den. Det känns nästan värre än om man inte har någon sjö alls, den retas på något vis. Man vet att den finns där, men man ser den inte från bilen fastän man är så nära. Om man går bakom vår bil och bredvid åsen så har man sjön där.

Vid Bredtjärn finns soptunnor och fräscht dass. Vill man tömma husbilens toa får man köra en bit till en korsning vid stora Krampensjön, där finns toatömning. Det är gratis att stå där över natten.

Den urgrävda åsen, som bildar en mur mot sjön. Den bildar också ett effektivt vindskydd, på gott och på ont.

Bredtjärn är en fin liten sjö. Det är bara flugfiske som är tillåtet där. Det är inte badvänligt.

Det finns en liten plats där det får plats en husbil om man åker in på en liten väg från planen vi stod på, men den var upptagen. Dessutom skulle vi bli fler, så vi behövde större utrymme.

Det var inte mycket mygg, men knott fanns det. Det som hjälpte bäst var det här medlet, som jag köpte på Pharmacia i Peru, när jag var där och blev allergisk mot deras mosquitos. Våra knott och mygg gillar inte det här medlet. Det är ett sånt medel som gör väldigt ont att råka gnugga in i ögonen, de rinner i flera timmar efteråt, men det är himla effektivt.

På torsdagskvällen fick vi besök av kompisarna Sadik och Mehmet, som hade varit och fiskat i en annan sjö i området. Vi fick en fin regnbåge av dem. Härligt!

På fredagen kom Marie och Johnny, våra underbara vänner, och slog upp sitt tält. Vi satt i solen och åt typisk midsommarmat, innan vi övergick till allvarliga tävlingar. Här ser vi Marie göra en segergest eller något. Det var nämligen hon som vann, till oss andras stora förtret.

Det var en himla bra midsommar, och vi höll åtminstone lite avstånd till en början. Varken jag och Lelle eller Marie och Johnny har träffat så mycket folk den senaste tiden pga viruset, så det var skönt och kul att bara kunna vara en stund.

Lelle och Johnny avslutade middagen med en himla massa kräftor som vi hade med oss. Vi fick dem levande i höstas tror jag att det var, och de har legat vakumförpackade i frysen sedan dess. Det var inget fel på dem i alla fall, visade det sig.

Olivia låg mest inne under fläkten, som satt monterad i en lucka när vi köpte bilen. Den var ganska effektiv visade det sig, men inte lika bra som en AC.

Lelle gjorde iskaffe. Det var en ny sak för mig. Han frös in överblivet kaffe, och la iskuberna i ett glas med mjölk och socker. Det blev en fräsch och uppfriskande koffeinkick i värmen.

Den här krabaten trivdes under vårt bord. Hen kom på fredagen och stannade tills vi åkte hem på söndagen.

På lördagseftermiddagen och på söndagen var vi lite kulturella. Precis i närheten av Bredtjärn ligger Rysstenen. Det är ett minnesmärke över de ryssar som vistades i läger i Sverige under andra världskriget. Vi gick dit på lördagen, en promenad på ett par minuter från bilen.

Om man vill se Rysstenen är det lämpligast att parkera vid Bredtjärn, där vi stod med husbilen. Det är bara ca 100 meter att gå därifrån.

Stenen restes av ortsbor till minne av flyktingarna, på 55-årsdagen av de första soldaternas hemresa.

På söndagen tog vi vägen förbi ryssarnas flyktingläger. Det ligger  drygt en halvmil från stenen.

Det gick bra att parkera med husbilen. Av själva lägret finns bara en källare kvar. Man har renoverat en gammal tvättstuga, där det numera är museum.

Museet är bara öppet vissa tider. 2020 är det öppet 5/7, 12/7, 19/7 och 26/7 (alltså söndagar i juli), mellan kl. 14.00 och 16.00.

Runt om museet och längs vägen finns det skyltar som berättar om lägret.

 

Runt om i Bergslagen fanns hundratals sovjetiska soldater i olika läger under andra världskriget. Kvar av lägret i Krampen finns inte så många spår. Det fanns tre olika läger i Skinnskattebergs kommun; i Baggå, Baggbron och Krampen. De som bodde i lägren var sovjetiska militärer som hade rymt från krigsläger i Norge, som var ockuperat av Nazityskland, och från läger i Finland. I krigslägren hade de utnyttjats som slavarbetare.

I lägret i Krampen arbetade flyktingarna i skogen eller med vägbyggen. Detta arbete fick de lön för. De fick röra sig fritt men inom ett begränsat område. Många fick goda vänner bland lokalbefolkningen.

Sent en kväll 9:e oktober 1944 sattes flyktingarna på tåg, för att skickas tillbaka till Sovjet, som då styrdes av  Josef Stalin. Dörrarna låstes ordentligt på tåget. Från Krampen utlämnades ca 300 personer. Sovjet ställde krav på att flyktingarna skulle skickas tillbaka, och Sverige vågade inte annat än att lyda. Det här är något som man helst inte skriver i historieböckerna. Historien har helt enkelt tystats ner.

I Josef Stalins Sovjet räknades en krigsfånge som landsförrädare. Som soldat skulle man spara sin sista kula åt sig själv, och ta livet av sig istället för att låta sig fångas. Detta visste man så klart om i Sverige, därför har det diskuterats om det verkligen var rätt att lämna ut flyktingarna. Några stora debatter om detta har det inte varit. Det har, som sagts, tystats ner.

Ungefär 2500 personer utlämnades till Sovjet totalt. Man vet inte vad som hände med dem, mer än att många hamnade i fruktansvärda arbetsläger i Sovjet, med en väldigt osäker framtid. Några påstår att ingen av dem som skickades tillbaka överlevde, men det finns inga säkra källor om det. Ingen som vet, vill berätta.

Bild på en gammal källare, som är den enda byggnaden som finns kvar.

Jag såg någon annan övervuxen sak i skogen, men jag vet inte om den har med lägret att göra.

Det enklaste sättet att hitta lägret är att åka mellan Uttersberg och Aronsberg, och svänga mot Krampen där jag har ritat kryss. Det finns en skylt mot Krampen där. Sedan följer man grusvägen ca 1 kilometer.

Det här är de GPS-koordinater jag har hittat. Jag vet inte om de stämmer:
N 59°44’29.8″ E 15°34’18.7″

Mer information kan du hitta på Ekoturism Bergslagen.

Efter ett tips från min far fick jag ännu mer spännande information. Det finns tydligen en bevarad byggnad kvar i alla fall, som inte nämns vid informationstavlorna i Krampen eller på Ekoturisms hemsida. Bygdegården i Grönbo byggdes ursprungligen i Krampen åt de ryska flyktingarna. Den användes under åren 1939-1940, och fungerade då som biograf.

En Filip Karis i Näverkärret har berättat att han såg sin första film i Krampen. På den tiden gick persontåg mellan Näverkärret och Krampen, en resa på bara några minuter.

Cykelhandlarna ska ha gjort bra affärer, för många köpte cyklar för att ta sig till och från lägret. I Uttersberg såldes mest hårvatten i Sverige, en förklaring till det tros ha varit att det fanns ont om starka drycker, och hårvatten kunde drickas istället.

När ryssarna sändes tillbaka stod barackerna öde, och ryska ambassaden skänkte filmlokalen till Grönbo revir, eftersom de hade upplåtit sin mark till ryssarna. Lokalen skänktes till Domänverket, flyttades från Krampen till Grönbo, och invigdes som samlingslokal i Grönbo 1946. Man byggde även till en vaktmästarbostad på byggnaden.

1984 bytte lokalen namn och blev då Grönbo bygdegård, som den heter idag. Grönbo bygdegårdsförening köpte byggnaden av Assidomän 1997, och påbörjade en stor renovering år 2000.

Här hittar du mer information om Grönbo bygdegårdsföreing.

Precis bredvid tvättstugan går järnvägen. Vi gick en liten bit längs med den på en dåligt asfalterad vägsnutt.

I änden av vägen hittade vi den här platsen, där man skulle kunna övernatta, om man inte störs av godståg. Det går tunga tåg på järnvägen, väldigt ofta, och man står ju nästan kant i kant med järnvägsrälsen.

Jag skulle antagligen sova bra trots godståg, jag skulle vara mer rädd för att det finns kvar några spökande ryska flyktingar i skogen, som ville hämnas för att de blev inlåsta på ett av tågen och ivägskickade.

Publicerat i Fricamping | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer