Det första ordet jag tänker på när det gäller Tyskland är ”kontanter”. Se till att ha kontanter. Längs med Autobahn kan man betala med kort på vissa ställen, men på landsbygden vill de ofta att man betalar kontant, både på campingar, i affärer och på andra platser.
Tyskland är ett bra land för husbilsresenärer. Det finns många campingar i varierande storlek och prisklass. Dessutom finns det väldigt många ställplatser. På vissa tar de emot husvagnar, men det är sällan man ser någon husvagn där. Ställplatserna är anpassade för resande husbilsfolk, helt enkelt.
Vissa ställplatser är bemannade dygnet runt, med full service, andra är helt obemannade. Där betalar man allt i automater. Det finns betalautomater för allt ifrån färskvatten till toatömning.
På campingplatserna tar de ofta betalt dels för bilen, och dels per person. Priserna varierar mycket mellan campingarna. På en del platser har de fasta elpriser, på andra betalar man för den el man har förbrukat. Vi har även fått betala en turistskatt på några campingar.
En station där man kunde tömma toa, få färskvatten, öppna brunnslocket för spillvatten med mera. Allt med hjälp av några mynt och rätt val i den tyska menyn.
Betalstation på en obemannad ställplats.
Det är väldigt stor skillnad på ställplatserna, vissa påminner om parkeringsplatser, andra ser mer ut som campingplatser.
Den här ställplatsen var som en vanlig parkeringsplats.
En stor och fin ställplats vid havet.
Jag hade hört mycket om Autobahn innan vi åkte till Tyskland. Det skulle vara en hemsk upplevelse, folk skulle köra som på en rallybana och det skulle vara rent utav livsfarligt. Det stämde inte alls. Visst fanns det folk som åkte fort, men de hade en egen fil att åka i. Vi höll oss i innerfilen, när vi inte körde om långtradare, och det gick hur bra som helst. Autobahn är däremot väldigt tråkig att köra på, det är bara en transportsträcka. Dessutom är den full av skarvar, så det låter som om man åker på en järnväg. Skyltningen runt större städer är mycket bra, man ser i god tid vilken fil man ska ligga i för att hamna rätt.
Det är ofta kö på Autobahn, mycket beroende på ständiga förbättringar. På helgerna flyter trafiken lite smidigare, det är inte så många långtradare i rörelse då.
Kö på Autobahn utanför Hamburg. Det brukar det vara.
De små vägarna i Tyskland är mycket trevligare att köra på. Om man väljer dem får man se både landskapet och lite små byar längs med vägen. Tempot är lugnare, och man kan passa på att gå in i någon rolig affär som man passerar.
Tysk landsväg.
Väg A9 i Rhen-dalen. Mycket trevligare än Autobahn.
Längs Autobahn finns stora rastplatser, ”Autohof”. De är verkligen stora. Där finns förutom diesel både mat, fika, kiosk med mera. Dessutom finns det stora parkeringsplatser om man behöver ha en paus.
En typisk parkering på en Autohof.
I Tyskland (i alla fall utanför storstäderna) vill folk inte gärna prata engelska. Jag hade pluggat tyska innan vi åkte, och det hade jag stor nytta av. När jag började försöka prata tyska blev de flesta väldigt trevliga och ville lära mig mer. Några försökte dessutom blanda in lite knagglig engelska. De kan alltså bara de vill. Försöker man prata tyska med dem på campingar blir de riktigt trevliga, annars kan de vara lite barska.
Umweltzone, är något som många större städer har infört. Det motsvarar ungefär våra miljözoner. För att få köra in där måste man ha en dekal på vindrutan, som talar om vilken miljöklass bilen har. Antalet städer med Umweltzone ökar hela tiden, så om man vill vara säker är det lika bra att skaffa ett klistermärke. Det kostar bara några hundralappar, och går att beställa här: http://www.dekra-automotive.se/en/miljodekaler. Det var inte alls svårt att fixa ett sådant märke, all information finns på länken här, på svenska.
Det finns inga speciella vägavgifter i Tyskland, det är bara att åka.
Helens resor 