Nu vaknade vi alltså i Jokkmokk. På morgonen när vi vaknade upptäckte vi att kylskåpet inte funkade på gasol, men vi tänkte inte så mycket mer på det. Det kopplas ändå om på 12 volt när vi kör.

När vi var i Landskrona tyckte Lelle att jag var galen när jag ville åka till Kiruna, eftersom det var för långt och vi hade kört från Tyskland, men nu var det ju inte så långt dit längre. Alltså styrde vi iväg mot Kiruna. När vi kom fram till Kiruna hade vår GPS lite trubbel. Det går inte att uppdatera kartorna i den, och det går inte att koppla upp den online, eftersom den är beställd från Kina. Det är inte så bra ibland. Å andra sidan kan vi köpa 5-6 sådana GPS för samma pris som en av de dyrare som heter Garmin Camper, och så gillar jag vår Kina-gps bättre än Garmin. Vägarna i Kiruna låg inte riktigt på samma plats som vår GPS trodde att de låg. Kiruna såg dessutom lite trist ut just den här dagen. I alla fall tyckte jag det. Jag tog fram google maps i telefonen, och letade reda på en bensinmack där bilen fick diesel och vi varsin korv.

Valet nu var att antingen åka mot Abisko eller mot Pajala, eftersom vi (jag) inte ville vara kvar i Kiruna. Lelle la in sitt veto som chaufför, så det blev Pajala. Om vi hade kört mot Abisko skulle vi ha fått köra hela vägen dit och sedan vända och åka samma väg tillbaka. Vi kunde liksom inte åka över gränsen in till Norge efter att vi hade varit i gränshandeln i Tyskland, särskilt inte när tullen kollade alla bilar pga covid och covidpass. Vi hade lite för mycket alkohol i bilen för att vilja stanna i en norsk tullstation.

Alltså, mot Pajala. Efter en stund råkade jag se i google maps att vägen till Pajala var röd pga vägarbete. Alltså ändrades planen och vi åkte väg E45 mot Karesuando istället. Där fick vi också vägarbete, en mil på uppfräst asfalt. Det var guppigt och det for sten från bilarna vi mötte, men vi slapp både stenskott och punka. Vi tuffade fram i 20 km/h, så det tog lite tid.

Sen eftermiddag/kväll hittade jag en rastplats som såg trevlig ut på google maps. Det såg ut som att det gick en liten väg längs med E45, runt en liten sjö, och sedan tillbaka ut på stora vägen igen. Vi chansade på att svänga in där. Kommer man inte runt kan man ju alltid backa. Det är kul att prova sådana vägar, och på maps såg det ut som att det skulle gå att köra runt utan problem. Det visade sig att det gick att köra runt. Perfekt.

Det visade sig att det fanns en väldigt fin liten rastplats där vi svängde in. Platsen heter Ryssäjoki, och ligger ca 1 mil norr om Övre Sopporo längs E45.

På skylten står det intressant information om platsen. Här finns gamla fångstgropar och spår efter två hyddor. Hyddorna som har funnits här är från stenåldern, någon gång mellan 4000 och 2000 före kristus. De kan alltså vara 6000 år gamla. Vi såg i och för sig inte spåren efter hyddorna, fastän de skulle finnas precis framför oss, men det var intressant att veta att platsen hade använts som rastplats så länge. Det var nämligen det man trodde att hyddorna hade använts till.

Längs en stig fanns spår efter härdar, eldstäder, som brukade finnas i mitten av flyttbara kåtor. Dessa är från 700-talet efter kristus, och användes av samiska nomader. Även här finns fångstgropar, som användes för att fånga både vilda renar och älgar. Man grävde ofta fångstgropar i djurens vandringsstråk eller vid sjöar och vattendrag där djuren gick och drack vatten.

Allt detta kan man läsa på skylten vid rastplatsen.

Det kändes inte riktigt rätt att övernatta där tyckte vi, även om det var fint. Med vår stora bil skulle vi stjäla så mycket yta så att andra skulle ha fått svårt att få plats på rastplatsen. Vi åkte vidare på den lilla sandvägen längs sjön. Det var väldigt hårt packad sand på vägen, så det var inga problem att ta sig fram.

Vädret var väldigt bra på eftermiddagen/kvällen, och bjöd på vackra färger ut över landskapet.

I bakgrunden ser man kalfjällskedjan Kuormakka. Den har tre toppar och flera hedar mellan topparna. I hela området finns fångstgropar med olika ålder.

Längs med den lilla sandvägen fanns flera små fickor där man kunde övernatta. Vi bestämde oss för att köra hela vägen för att se vilken ficka som var finast. Sedan kunde vi ju bara åka tillbaka på asfaltvägen och ta samma vända en gång till. Det var inte så långt.

Hela sandvägen är 600 meter lång. Den går precis bredvid E45. Det finns in- och utfart från båda håll.

I norra änden av vägen fanns det en lite större plan med ett par fickor, och där bestämde vi oss för att stå över natten. E45 gick väldigt nära, men vi hade inte sett en enda bil på evigheter, så det kändes inte som att vi skulle störas av någon trafik.

Här stod vi väldigt bra, med fjällbjörkar runt bilen. Eldstad hade vi både framför och bakom bilen utifall vi skulle vilja elda.

Vi hade bra koll på trafikläget på europavägen. Det kom ett par långtradare och ett par personbilar, i övrigt var det ingen trafik alls.

Vi gick och utforskade området där det fanns flera fångstgropar och spår efter härdar, det såg ut som på bilden. Det var väldigt fint, men jag ser inte skillnad på en vanlig grop, en före detta fångstgrop och en härd, så vi fick använda fantasin och beundra naturen istället.

Bakom vår bil fanns en liten stig ner till en lite större sjö, Kalatorjärvi. Vi gick inte ner dit, för det var snårigt och mygg och knott attackerade i flock. De var riktigt ilskna.

Vi hittade väldigt mycket enbär runt bilen, både omogna och mogna. Vi plockade det som var moget och började planera vilka ingredienser vi ska ha i årets hemmagjorda skogskrydda.

Väldigt sent på kvällen gick solen ner över sjön och fjällbjörkarna. Mörkare än så här blev det inte. Planer började smidas inför morgondagen. Vi hade värme på i bilen eftersom det var kallt ute. Kylskåpet funkade fortfarande inte på gasol, och sakerna i frysen började långsamt tina upp. Vi konstaterade att det skulle bli enkelt att bre frukostsmörgåsen eftersom smöret var väldigt mjukt. Morgondagens plan blev alltså att hitta en lämplig camping, för att prova om kylskåpet funkade på el.