Laddad med laddade batterier i kameran, for vi vidare tidigt på morgonen. Vi började med att åka upp till Nipfjället. Någon av oss (jag) fick för sig att vi var tvungna att åka på Sveriges högst belägna väg, nämligen, och den råkar finnas vid övre parkeringen på Nipfjället.

För den lite mer nördiga finns en liten lista här:

När man åker upp till Nipfjället passerar man den här skylten. Det är ett optiskt fenomen som gör att det ser ut som att bilen rullar nedför en uppförsbacke om man följer instruktionerna. Vi kunde inte göra det nu, för det var för mycket bilar både bakom och framför oss, men vi har gjort det förut, och det är verkligen häftigt. Detta fenomen finns bara på ett fåtal platser i världen.

Uppe på parkeringen var det redan mycket folk, trots att vi var tidiga. Det är förbjudet att campa där, men vissa såg ut att ha gjort det ändå, tyvärr. Vi fick plats i alla fall, och gick ut och fotade fjällen.

Det är väldigt vackert runt Nipfjället. Det finns flera vandringsleder, och chansen att se renar är väldigt stor.

I år höll sig renarna en bit bort från parkeringen. Tidigare år har de gått runt bland bilarna, men de var lite skyggare nu. Det var många skrikande barn och skällande hundar, varav en lös, på parkeringen, så det kanske var därför de höll sig på avstånd. Jag kan inte minnas att det har varit sådant liv där förr om åren.

Vi åkte vidare på väg 311, med Flatruet som mål. Längs vägen hittade vi flera platser där det skulle kunna gå att fricampa. Här är en av dem, en stor parkering bredvid en liten å.

Längs väg 311 var det väldigt mycket renar. Man hann lagom komma upp i nästan 60-70 km/h så var det dags att stanna och släppa förbi ett gäng.

När vi ändå hade åkt på Sveriges högst belägna väg, passade vi på att åka igenom Högvålen, Sveriges högst belägna by också. Den ligger 830 meter över havet. Högvålen har funnits sedan 1700-talet, och har som mest haft ca 100 bofasta. Nu finns det 13 bofasta personer. Byn fick en väg under 1920-talet.

Högvålen GPS: 62.262015, 12.940405, eller så följer man bara väg 311.

Högvålen är ingen stor stad, det kan den inte vara med endast 13 personer som invånare (enligt Visit Funäsdalen). Här finns ingen affär, men en mysig liten by med underbar natur runt omkring.

Vi fortsatte resan mot Flatruet på en grusväg som inte var i särskilt bra skick. Det gick att köra, men absolut inte fortare än 30 km/h, för då höll vi på att skaka sönder. Grusvägen är drygt 4 mil, med Flatruet på mitten ungefär.

Flatruet ligger nära Mittådalen, längs grusvägen som går mellan Funäsdalen och Ljungdalen, och enda sättet att komma dit med bil är att följa den här grusvägen. Den är åtminstone bred, så det går bra att mötas, och att släppa förbi personbilar som kör fortare.

Det första man ser när man kommer upp till Flatruet borde vara den här skylten. Den är stor. Stenarna som ligger bakom ligger runt hela parkeringen, så det är inte svårt att se vart man inte ska köra.

Mitt uppe på Flatruet är det tillåtet att övernatta på parkeringen. Det är inga problem att få plats, det finns stora parkeringar på båda sidor av vägen. Man får köra försiktigt, för marken är stenig och gropig. De större stenarna som visar vart parkeringen slutar och vart terrängen börjar är lätta att se.

GPS: 62.740447, 12.741096

Pris: 0 kr

Faciliteter: inga alls. Sopor tar man med sig därifrån, och man använder husbilens/husvagnens toalett.

På Flatruet är man utlämnad till naturen. Man får en vidunderlig utsikt över platån och bergen långt borta. Det finns vandringsleder och flera små fjällsjöar.

Grusvägen går rakt igenom hela platån. Det finns inga träd, bara lågt växande buskar och lavar.

På parkeringsplatsen finns ett monument där människor har fyllt på med egna handskrivna texter på små stenar.

Det finns inte så mycket renar uppe på platån, vi har inte sett många när vi har varit där åtminstone. Det finns några enstaka renar, men i övrigt är det lugnt.

Flatruet. Det är svårt att beskriva känslan när man är där, den måste upplevas. Det är stort. Det är platt. Det är kargt. Det är tyst, men ändå högljutt på grund av vinden. Trots att det är fler människor på parkeringen känner man sig ganska ensam, kanske för att man ser så långt utan att se spår av människor. Förutom elledningarna då, men man kan ju titta åt andra hållet så slipper man se dem.

Vi var 15 ekipage som övernattade sammanlagt på de båda parkeringarna.

Det hade varit lite mulet nästan hela dagen. På kvällen såg vi det här ovädret närma sig. När det kommer ett sådant oväder så kommer det fort. Har man tur går det över fort också, men man hinner bli ordentligt blöt och kall om man är ute på fjället. Vi var nära husbilen som tur var, så vi klarade oss.

På kvällen hade vi bara 4,2 grader ute, på dagen var det åtminstone nästan 12 grader.

Ovädret försvann lika fort som det kom. Det är så himla häftigt att se hur molnen rör sig när det är så öppet, och att se hur färgerna skiftar i naturen. Flatruet måste helt enkelt upplevas.

På kvällen tog jag och Olivia fram min målarbok. Ingen av oss ville vara ute i regnet,  blåsten och kylan.