När man är på Öland känns det nästan som ett måste att se åtminstone en väderkvarn. Det fick bli dagens första mål.

Störlinge ligger i Borgholms kommun i Gärdslösa socken. Här finns sju kvarnar i en lång rad. Parkeringen vid kvarnarna är väldigt liten, men vi hade tur och var själva där, så vi fick plats.

GPS: 56.812814, 16.745653

Kvarntypen i raden består av den typiska öländska stubbkvarnen. Det finns ett par hundra sådana kvarnar på ön. Många av kvarnarna har rustats upp av hembygdsföreningar. Störlinge är en av få byar där de flesta gårdar har sin kvarn kvar.

Nästa stopp var Löttorp, där vi skulle göra två saker: gå på bolaget och Ica. Bolaget löste vi genom att trixa oss in bredvid parkeringen, riva åt oss det vi skulle ha, betala, och sedan skynda oss ut. Det var väldigt fullt och trångt på parkeringen. Ica fick vi hoppa över, vi fick helt enkelt inte plats. Inne i Löttorp var det massor av folk och trängsel.

På vägen norrut kom vi förbi Ica i Böda (inte Böda Sand), och där var det nästan tomt både på parkeringen och inne i affären. Där kunde vi handla.

Vi fortsatte norrut med bilen full med både mat och dryck. Vårt nästa stopp blev Neptuni Åkrar. Jag tycker att det är mer sevärt än Alvaret, med sina stora stenåkrar.

Neptuni Åkrar ligger bredvid väg 136, ca 2 kilometer norr om Byxelkrok. Det är lätt att titta på fältet. Det finns flera ganska stora parkeringsplatser precis längs vägen.

Neptuni Åkrar är ett klapperstensfält längs kusten. Det fick sitt namn av Carl von Linné 1741. Namnet kommer från den romerska havsguden Neptunus.

Det finns stigar på området om man vill gå eller cykla och utforska. Bilkörning, camping och parkering är förbjuden. Man får bara parkera på anvisad plats för att inte förstöra den unika naturen.

Området är naturreservat. Här finns väldigt många exempel på fossiler.  Det är förbjudet att knacka loss fossiler ur kalkstenen. Man får inte heller plocka lösa fossiler för att ta med sig hem (källa Länsstyrelsen).

Det är väldigt sparsam vegetation på Neptuni Åkrar, men det finns ändå en hel del växter som tål det karga klimatet och överlever. På sommaren lyser åkrarna blått av blommande blåeld. Det finns även andra växter att titta på.

I södra delen av fältet finns lämningar från vikingatiden. Det är ett gravfält som är 150 meter långt och 30 meter brett. Vi har inte sett det någon gång, för parkeringen i närheten där har alltid varit upptagen.

Vi njöt av den karga miljön, växterna och utsikten över vattnet och Blå Jungfrun.

Följande text ”lånade” jag från Länsstyrelsens informationssida om Neptuni Åkrar:

Vår fortsatta resa gick genom Byxelkrok, där vi först hade tänkt ta in på camping för att tvätta. När vi kom fram såg vi trängseln, både vid sjöbodar, restauranger och på campingen, så vi åkte bara förbi.

Nästa stopp skulle bli Byrums Raukar, men där var det alldeles proppfullt på parkeringen. Det skulle knappt ha gått att parkera med en cykel. Även längs vägen före raukarna stod det bilar. Inga raukar i Byrum för oss i år alltså. Vi har ju sett dem förut, så det gjorde inte så mycket att vi missade dem i år.

Vi for vidare på grusvägen Horns kustväg, som går längs kusten mellan Byrum och Sandvik. Vi har hört om att många fricampar där, och att det är vackert, så vi tänkte göra ett försök.

När man kör längs vägen passerar man sjöbodar, rester från gammal stenindustri, pågående stenbrott och gravfält. Man har en otrolig utsikt över vattnet och ön Blå Jungfrun.

Vägen är smal, men man ser i god tid om man får möten, och det finns flera små mötesfickor. Det är bara att stanna på en mötesplats i god tid om man får möte, så funkar det bra.

Hela området är, precis som Neptuni åkrar, naturreservat. Det fanns flera skyltar om campingförbud längs vägen. Det fanns en lite större parkering längs grusvägen, ganska nära Byrum, där det inte stod något om campingförbud, men där stod det redan folk. Det fick plats 3-4 ekipage där.

Det fanns flera små sandvägar som delade sig i två, och som ledde upp till stugor eller fårhagar. På någon av dessa vägar fanns också campare. Vi tänkte att det där är ju privata vägar, även om de är delade i två, ungefär som en infart och en utfart, och ägaren blir nog inte så glad om man campar på deras väg även om de har en till väg att åka på, så vi körde vidare.

Jag vet inte hur många skyltar om campingförbud vi passerade, men det var väldigt många. Vi konstaterade att det här är en vacker väg, i vacker miljö, men övernatta får vi nog göra någon annan stans. I höjd med Sandvik körde vi ut på stora vägen igen.

Precis där vi kom ut på stora vägen såg vi en skylt mot Wikegårds camping. Dit åkte vi, det var någon kilometer på liten men bra asfaltväg innan man kom fram till campingen på östra sidan av ön.

GPS: N 57°04’46” E 16°58’06”

Pris: 300 kr/dygn utan el

I receptionen blev vi mottagna av en trevlig karl. Alla som vi pratade med i receptionen var mycket trevliga. Eftersom vi inte skulle ha el kunde vi stå längst ner mot havet. Det fanns el där också om man hade lång kabel.

Det finns flera olika sektioner på campingen. Det finns en speciell avdelning för småbarnsfamiljer, där ”barn med mycket spring i benen” kan röra sig utan att störa den som vill ha lugnt omkring sig. För den som vill ha lugn och ro finns ”retreat-avdelningen”, där småbarn inte är tillåtna. Utöver det finns det flera andra sektioner. Ett bra koncept faktiskt, då kan alla få en plats som passar just dem.

2013 hissade Wikegårds Camping regnbågsflaggan, för att visa att de främjar mångfald och allas lika värde.

Vi körde längs med campingen på den lilla vägen som ledde till den sektion som vi ville stå på. Här var det långt till elstolpar, men väldigt nära havet, och väldigt gott om plats. Med extra elkabel funkar det om man absolut vill ha el. Vi fick långt att gå till servicehuset, men när toaletterna i bilen var tömda klarade vi oss bra ändå.

Vår plats de kommande två dagarna. Vi hade kommit på att vi behövde tvätta, så vi tog en extra natt. Närmare havet än så här är det ovanligt att komma på en camping.

Nere på vår gräsplan var det väldigt gott om plats. Vi konstaterade att den här turistinvasionen som media rapporterade om tydligen bara gällde vissa platser på Öland. Färjestaden, Byxelkrok, Löttorp och Byrums raukar hade ju varit väldigt trånga hittills, men både här och på ställplatsen i Gräsgårds hamn var det inte alls mycket folk.

Vi var duktiga och gick ur bilen och kollade innan vi parkerade. Visa av tidigare erfarenhet visste vi att där det finns hav, kan det finnas sand att köra fast i, och vi ville gärna undvika det. Vi ställde oss så nära sanden vi kunde utan att riskera att gräva ner hjulen. Vi fick fast mark och en underbar utsikt på köpet.

Det fanns flera bra platser att bada på. Det fanns hundbad som var bra skyltat, bad för folk som inte vill bada med hundar, och ett naturistbad en bit längre bort. Det blåste kallt och regnade på kvällen, så det blev inget bad för mig. Det var väldigt långgrunt, så det är bra bad för barn, men jag är liksom van att ta ett eller två steg och sedan bottnar man inte, så det kändes som att det var lite för långt att gå innan man blev blöt ordentligt.

Här ser vi vår sektion på lite avstånd, bara för att visa hur stort utrymme vi faktiskt hade.

Jag är väldigt förvånad över att det inte var fler människor här. Jag hittade inget att slå ner på. Bra bad finns, trevligt folk i receptionen, fräscht och rent i servicehuset, agilitybana för hundar, vandring i området osv osv. Det saknas i och för sig shoppingcenter, vattenland och anordnade aktiviteter dygnet runt, och det kanske är det som de flesta vill ha?

Här har vi en av de andra sektionerna på campingen. Mellan oss fanns ett område som var lite mjukt. Det gjorde att campingen fick mer rymd.

Det fanns en sektion nära servicehus och reception där det fanns lite träd och buskar. Det passar bra för den som vill ha lite skydd från blåsten.

Det fanns även denna sektion, där det fanns massor av plats. Om någon säger att Covid19 spreds mycket på Öland så var det inte här i alla fall.

Omgivningarna runt campingen bjuder på vacker natur. Här finns mycket fåglar och några kor.

Olivia var glad över den stora ytan, där hon kunde gå med lång lina och utforska allt som fanns omkring oss.

På kvällen kom det en regnskur igen. Vi började bli vana vid det den här sommaren. Vi passade på att skära ut lite hål i en sittdyna som passar att ställa olika glas i, för att få tyst i skåpet. Det blev väldigt bra.

Med hjälp av nyinköpta ingredienser fixade Lelle någon form av kasslergratäng i omnian. Snabbt, enkelt och gott, även om det inte såg så aptitligt ut på tallriken. Perfekt mat för regniga dagar. När omnian står på ett tag får man lite värme samtidigt som det drivs ut fukt ur bilen, så det blir en sådan där bra kombination: bra mat och torr och varm bil samtidigt.