Dag 1 på vår årliga påsksemester. Det fick bli en kort resa i år också. Vi brukar ta ledigt i en hel vecka och åka söderut för att möta våren, men den tanken fick vi ge upp pga covid i år också. Jäklar vad trött jag börjar bli på ordet pandemi. Blä för det.

En liten resa ville vi ha åtminstone, men vi nöjde oss med de röda dagarna som vi var lediga, och tog inte ut någon extra tid.

Lelle jobbade eftermiddag, men vi ville komma iväg på kvällen, bara för att komma iväg. Vi började med en kort tur till Krampens nedlagda järnvägsstation, ca 4 mil hemifrån. Där brukar det alltid finnas plats.

GPS: 59.741380, 15.580498

Pris: 0 kr

Service: ingen

Det här är en plats som vi tycker om. Den ligger inte långt hemifrån, man stör inte folk som vill fiska i Krampensjöarna, det är inte så många andra som vill övernatta där eftersom tågen går förbi några meter från bilen. Både tunga godståg och persontåg. Det skallrar i skåpen. Dygnet runt. Nåja, det har också sin charm. Om man sitter ute och vinkar brukar lokföraren tuta som hälsning.

Det finns två vägar till Krampens järnvägsstation. Man kan dels komma från Kolsva och Karmansbo, eller från Uttersberg. Om man väljer första alternativet är det lång grusväg, men man passerar Krampensjöarna. Väljer man vägen via Uttersberg är det asfalt nästan ända fram. Vi valde Uttersbergsvägen, eftersom det hade regnat mycket och vi misstänkte att grusvägen kunde vara mjuk. Där man ställer bilen är det gammal asfalt, så där är det hårt.

För att komma till platsen som vi står på följer man den här vägen en liten bit från Krampens museum. Den är helt ok att åka på.

Längs järnvägen finns fortfarande spår kvar från den tiden då tågen stannade där, men det syns inte mycket.

Platsen är full av historia. Jag tror att det spökar där, men det tror inte Lelle. På bilden ovanför syns Krampens museum, som håller öppet vissa dagar under sommaren.

Här låg ett läger för ryska krigsfångar under andra världskriget. Av själva lägret finns bara en källare kvar. Man har renoverat en gammal tvättstuga, där det numera är museum.

Runt om i Bergslagen fanns hundratals sovjetiska soldater i olika läger under andra världskriget. Kvar av lägret i Krampen finns inte så många spår. Det fanns tre olika läger i Skinnskattebergs kommun; i Baggå, Baggbron och Krampen. De som bodde i lägren var sovjetiska militärer som hade rymt från krigsläger i Norge, som var ockuperat av Nazityskland, och från läger i Finland. I krigslägren hade de utnyttjats som slavarbetare.

I lägret i Krampen arbetade flyktingarna i skogen eller med vägbyggen. Detta arbete fick de lön för. De fick röra sig fritt men inom ett begränsat område. Många fick goda vänner bland lokalbefolkningen.

Sent en kväll 9:e oktober 1944 sattes flyktingarna på tåg, för att skickas tillbaka till Sovjet, som då styrdes av  Josef Stalin. Dörrarna låstes ordentligt på tåget. Från Krampen utlämnades ca 300 personer. Sovjet ställde krav på att flyktingarna skulle skickas tillbaka, och Sverige vågade inte annat än att lyda. Det här är något som man helst inte skriver i historieböckerna. Historien har helt enkelt tystats ner.

I Josef Stalins Sovjet räknades en krigsfånge som landsförrädare. Som soldat skulle man spara sin sista kula åt sig själv, och ta livet av sig istället för att låta sig fångas. Detta visste man så klart om i Sverige, därför har det diskuterats om det verkligen var rätt att lämna ut flyktingarna. Några stora debatter om detta har det inte varit. Det har, som sagts, tystats ner.

Ungefär 2500 personer utlämnades till Sovjet totalt. Man vet inte vad som hände med dem, mer än att många hamnade i fruktansvärda arbetsläger i Sovjet, med en väldigt osäker framtid. Några påstår att ingen av dem som skickades tillbaka överlevde, men det finns inga säkra källor om det. Ingen som vet, vill berätta.