Det här inlägget blir lite annorlunda, för det finns så mycket att skriva, och så många bilder.

En liten sammanfattning om vad du kan läsa om här:

• Vildmarksvägen: både fakta och våra egna reflektioner och tips och råd
• Sagostigen
• Utsiktsplatsen i Stalon
• Litsjöforsen
• Trappstegsforsen
• Fatmomakke kyrkby och ställplats

Så, nu kör vi… ut på Vildmarksvägen. Vi har åkt den flera gånger, men det var minst 10 år sedan sist.

Vildmarksvägen går över Stekenjokkplatån mellan Lappland och Jämtland. Den är en av Sveriges högst belägna vägar (högst är vägen till Nipfjällets övre parkering utanför Idre (1003 m), nummer två är vägen över Flatruet (975 m), och som nummer tre kommer Vildmarksvägen(876 m)). Om man åker söderifrån börjar vägen vid E45 i Strömsund och går över fjällen för att sedan ansluta till E45 igen vid Vilhelmina, och sedan tillbaka till Strömsund. Hela sträckan är 500 km. Åker man Strömsund – Stekenjokk – Vilhelmina, det som egentligen brukar kallas Vildmarksvägen, är sträckan 370 km. Vägen är öppen från 6 juni till 15 oktober, utöver det är vägen stängd på grund av för stora snömängder. Vildmarksvägen går genom Sveriges björntätaste områden. Ett tips om du fricampar längs vägen: lämna inga sopor ute över natten. Både björn och andra djur kan lockas dit.

Det finns olika åsikter om hur man ska åka: söderifrån Strömsund eller norrifrån Vilhelmina. Vi har åkt från båda hållen, och jag tycker att man får vackrare vyer över fjällen om man startar i Vilhelmina och åker mot Strömsund. Då får man de flesta fjällen framför sig istället för i backspegeln.

Ett bra tips för dig som vill åka är att gå ut på den här sidan: Wildernessroad.eu. Där får du massor av tips på alla de sevärdheter som finns längs vägen. Det finns många saker att se på nämligen. Där hittar du också kartan som finns på bilden nedanför.

Vårt första stopp längs vägen blev i Rönnäs. Där finns det en kort sagostig på ca 80 meter som är lämplig för lite större barn, som kan gå själva.

Man ser tydligt vart Sagostigen ligger. Parkeringen var inte stor, men det finns en större på andra sidan vägen, där 9 meter husbil och några till får plats utan problem.

Det första man ser när man kommer fram är ”Näcken i bäcken”. Bäcken i fråga heter Kvarnbäcken.

Det finns ett litet bord med tak, men det var upptaget när vi var där.

När man har sett Näcken och tittat på figurerna vid bordet följer man stigen in i skogen. Det är tät skog och mycket mygg. Det är inte svårt att följa stigen, men det finns lite rötter tvärs över den, och lite blötare partier när det regnar.

I skogen hittade vi inga fler figurer, däremot satt det tavlor på träden med kortare sagor och berättelser om olika väsen från folktron, bland annat om vittran. Vitterfolket kunde ställa till med mycket ofog och problem om de inte var nöjda med det du gjorde, så det gällde att passa sig för dem.

Vårt nästa stopp blev utsiktsplatsen i Stalon. Vägen dit är smal, kurvig och givetvis brant, eftersom man ska upp på ett berg. Det går att åka med 9 meter husbil, det går till och med att möta personbilar, vi har provat. Som tur är så är vägen bara 2 kilometer lång.

Väl uppe på utsiktspunkten finns en parkering som är hyfsat stor. Det ska tydligen finnas en väldigt stor parkering bara en liten bit längre bort, längs en grusväg som går från ”vår” parkering, fick vi veta efteråt.

Uppe på berget förstår man verkligen varför det kallas utsiktspunkt. Man ser Ångermanälven och Marsfjället.

Längs Vildmarksvägen finns många forsar. Många är utmärkta med skyltar längs vägen, och de har mer eller mindre stora parkeringar. På bilderna ovanför och nedanför ser du Litsjöforsen. Där fanns en stor parkering med plats för många, både husbilar, husvagnar och personbilar. Forsen ligger lättillgängligt precis vid vägen.

Nästa fors vi såg på var Trappstegsforsen, som du ser på några bilder och en kort video här nedanför. Trappstegsforsen är den största och mest kända forsen längs vägen. Trots att parkeringen är stor var det svårt att få plats. Vi fick vända, backa och trixa lite innan vi hittade ett sätt att stå som var acceptabelt. Man vill ju inte stänga in någon annan.

Vid Trappstegsforsen finns en kombinerad souvenirbutik och matställe med enklare rätter. Vi hade tänkt äta lunch där, men vi hoppade över det, för det var sådan trängsel. Filmen på forsen är tyvärr väldigt mörk, men det kanske går att få lite känsla för hur det ser ut åtminstone.

Trappstegsforsen ligger ca 5 kilometer söder om Saxnäs. Forsen ligger precis vid vägen och det går inte att missa den. Vattnet kommer från Kultsjön, och kastas utför de trappliknande stenarna.

Så var det då dags för vårt sista mål för dagen, Fatmomakke kyrkstad och lite samekultur. Nu för tiden skulle det till och med finnas ställplats där, den såg vi inte för drygt 10 år sedan. Den siktade vi på.

Ställplatsen ser väl inte direkt inbjudande ut, men den funkar. Det var blött och lerigt på grund av vädret, och platserna lutade svagt framåt. Med nivåklossar gick det inte att få bilen riktigt rak, men för en natt funkade det.

GPS: 65.087381, 15.135564

Pris: 100 kr/dygn med el

Faciliteter: Dusch 10 kr, soptunna. Ingen annan service.

Platserna var svagt uppmärkta med vit färg på marken. Man ser spår av det precis till höger om husvagnen. Klockan var strax efter 14.00 när vi kom, och då tog vi en av de sista platserna. Det åkte några senare på kvällen, men det fylldes snabbt på med nya.

Från parkeringen till själva kyrkstaden är det ca 500 meter. Det finns bra grusgångar att gå på.

Det finns en souvenirbutik bredvid parkeringen. Där kan du köpa souvenirer, renskinn, renkött och glass. De hade hand om ställplatsen, och det var där man betalade.

Sedan tittade vi på ett gult hus bredvid, där det fanns café och mat, och där det fanns en skylt om naturcamping. Vi tänkte inte mycket mer på det, inte förrän vi gick över bron över älven till själva kyrkstaden. Från kyrkstaden såg vi nämligen naturcampingen på andra sidan sjön. Den såg betydligt trevligare ut, och låg bakom det gula huset med café. Den kostade också 100 kr/dygn, som betalades i caféet. Nu hade vi ju redan betalat ställplatsen, så det var inte så mycket att göra åt den saken, annat än att konstatera att nu vet vi tills nästa gång.

Fatmomakke kyrkstad är den mest framträdande samiska kyrkstaden i Sverige. Platsen har, och har haft, stor betydelse som en andlig och mångkulturell mötesplats i Norrlands inland sedan 1700-talet. Man har gjort fynd från sten- och järnåldern som visar att fångstfolk vistades på platsen redan då.

Fatmomakke är skyddat som kulturreservat. Man bör visa respekt när man vistas där. De flesta kåtorna är privatägda och används under helger och högtider.

Inne på området är kyrkan den största och mest dominerande byggnaden. Den nuvarande kyrkan byggdes 1884, men den första byggdes på 1700-talet på den gamla samiska mötesplatsen. Runt kyrkan växte kyrkstaden upp. Samerna behövde ha någonstans att bo när de besökte kyrkliga högtider.

Kyrkans dörr var väldigt vacker. Dörren till vapenhuset kommer från Åsele gamla kyrka.

Det är inte ofta jag går i kyrkan, men någon gång händer det. Nyfikenheten tog över, helt enkelt. Jag gillade färgerna i den här kyrkan.

Det här är den första kyrka som jag har varit i som har haft ett renhorn längst fram.

Förr firade man två kyrkhelger om året: vårhelgen och hösthelgen. Dessa helger sammanföll med samernas flytt mellan sommarvistena på kalfjället och vintervistena nedanför trädgränsen.

Nu firar man tre kyrkhelger: Midsommar, Mitthelg och Hösthelg. Mitthelgen kom till när det kom ickesamiska nybyggare till byn, eftersom tidpunkten för den passade deras livsrytm bättre. På våren och hösten var många upptagna med att fylla sina förråd inför vintern, så en helg på sommaren passade bättre.

Det är lummigt, grönt och rofyllt att vandra omkring bland kåtor och andra byggnader. Idag finns ca 80 kåtor i Fatmomakke, och 20 timrade kyrkstugor. Det finns också några andra byggnader. Skyltar på området visar vad som är vad. Det finns mycket intressant läsning där.

Några av kåtorna har renoveringsbehov, andra är nya. Här ser vi en som är någonstans mitt i mellan. Kåtorna på området är från flera olika tidsepoker.

Som jag skrev tidigare, ägs kåtorna av privatpersoner eller familjer. Rör dem inte. Du vill inte att vem som helst petar på ditt hus eller försöker kika in i det, eller hur? På området finns en öppen visningskåta, där allmänheten kan gå in och titta.

Jag tyckte att det var väldigt trångt där inne, men mysigt. Det var lite svårt för mig som inte är så smidig längre att gå in genom dörren.

Nybyggarnas gamla hus ser ut som vilka vanliga trähus som helst. Även dessa är privatägda.

Midsommarfirandet har en lång tradition i Fatmomakke. När kåtor och stugor var iordninggjorda och veden var huggen blev det fiske, lekar och upptåg av olika slag. För ungdomarna var det vanligt med friarlekar, både dag- och nattetid.

Ett av de modernare husen är ett föreningshus.

Nere vid sjön ligger länsmansstugan. Den har anor från 1700-talet. Stugan byggdes först som bostad åt prästen. Runt 1850 byggde man till ett rum. Prästen bodde i det inre rummet, och länsman i det yttre. 1884 fick prästen ett nytt hus. Länsman använde huset till 1927.

Inredningen i länsmansstugan är inte riktigt vad vi är vana vid, men vi hittade en flaska sprit i alla fall. Tyvärr var den tom.

Har ni hört talas om Anna-Lisa Vikström/Öst? Kanske namnet Lapp-Lisa låter mera bekant?

Annars kanske den här textraden känns igen:

”Barnatro, barnatro,
upp till himmelen du är en gyllne bro!
Barnatro, barnatro,
upp till himmelen du är en gyllne bro!”

I Fatmomakke finns en bönekåta som Lapp-Lisa har skänkt till bygden. Den byggdes 1946, och Lapp-Lisa stod för kostnaden. Den används nu av Frälsningsarmén, där Lapp-Lisa var aktiv.

Anna-Lisa Vikström/Öst föddes 1889 ca tre mil från Vilhelmina. Som barn var hon nära att drunkna, och svor till gud att viga sitt liv åt honom. 1911 sökte hon till Frälsningsarméns officersskola, och flyttade till Stockholm när hon blev antagen. Hon kallades för Lapp-Lisa eftersom hon kom från Lappland, och uppträdde i samedräkt fast hon egentligen inte var same. Det var inget hon trivdes med, men hennes chefer tyckte att det var bra marknadsföring.

Jag tyckte att bönekåtan kändes trevligare invändigt än kyrkan. Den var varmare på något vis, och inte lika stel och fyrkantig. Det kanske beror på mina förutfattade meningar om kyrkan, det vet jag inte, oavsett varför kändes kåtan bättre att vara i.

Lapp-Lisa hade en repertoar på över 800 sånger, gjorde 450 grammofoninspelningar och många framträdanden i både radio och TV. Väggen i bönekåtan pryds av några av sångerna hon sjöng.