Ändrade resplaner idag också, men nu var det faktiskt Lelle som ändrade dem. Jag hade tänkt Kiruna, ostkusten, Vildmarksvägen, men det tyckte Lelle blev lite väl mycket åkande åt höger och vänster, så istället blev det ostkusten, Kiruna och sedan Vildmarksvägen. Kanske. Jag vill till Pajala också, för där finns det souvas på Frasses gatukök.

All fakta som finns i det här inlägget är hämtad från Kukkolaforsens hemsida.

Vi kom fram till Kukkolaforsen vid Torne älv ganska tidigt på eftermiddagen, och kunde välja och vraka mellan ett antal platser på en karta. Det är mycket trevlig personal som jobbar och driver anläggningen. Vi sa att vi ville ha en plats där det inte var så mycket folk på grund av katten, och fick en plats i ett hörn av campingen. Vi körde in, och såg att det fanns bara ett annat ekipage på hela området. Perfekt, tänkte vi, ända tills vi såg att de hade tre hundar. Inte för att vi har något emot hundar om de är kopplade, och det var de här, men det kändes inte så lämpligt ändå med tanke på katten Olivia. Medan Lelle ställde sig provisoriskt i andra änden av planen, gick jag och frågade om vi kunde byta till den platsen där han väntade, och det var självklart inga problem. Kanonbra. Det var bara att gå tillbaka och packa upp bord och stolar och sådant.

GPS: N 65°57’44.69” E 24°2’19.76”

Pris (el går tyvärr ej att väljas bort): från 300 kr/dygn. Dusch och viss bastu ingår.

Det finns flera olika kategorier av platser, vilket jag tycker är bra. A-plats kostar 350 kr. Då finns det tv-uttag, färskvatten och gråvattentöm på platsen. Utsiktsplats kostar 395. Tomt med egen bastu och grillkåta kostar 650 kr/natt (år 2020). Det finns även standardplatser som kostar 300 kr/dygn. Det jag saknar är att man inte kan välja bort el, för det behöver inte vi.

Platsen som vi stod på är kategori C, standardplats. På kvällen kom det ett par ekipage till, jag tror att vi blev totalt 4 ekipage på hela planen.

Platserna där är väl uppmärkta. Man står på grus och har stor gräsmatta utanför bilen. Här är man inte snål på utrymmet. Sist vi var där, 2012 tror jag, var det gräs, och det här blev faktiskt bättre, särskilt om det regnar mycket. Man riskerar inte att köra fast lika lätt.

Närmare servicehuset och forsen var det mycket mera folk. Jag tror att det är där som  kategori A-platserna är.

Bredvid vårt område finns det flera små stugor som ser mysiga ut.

På campingen finns en vedeldad bastu som man eldar i själv. Ved ingår i campingavgiften. Vi hade tänkt basta först, men vi ändrade oss pga Covid 19. Vi tänkte att om vi tänder bastun kommer säkert fler människor att komma dit, så det kändes inte helt ok den här gången. Det finns andra bastur, men de är lite speciella, så de kostar en slant.

Servicehuset är fräscht, med ett minus för duschen. Det är en sådan som vattnet slutar rinna i på en gång om man inte håller knappen intryckt hela tiden. I övrigt är det rent, fräscht och fint.

Det går att hyra badtunna om man vill, med utsikt över forsen.

På baksidan av servicehuset finns en stor terrass. Det var en del folk där, men inte mer än att det gick att hålla avstånd. Det var lagom många, helt enkelt. I restaurangen finns en a la carte meny med diverse rätter, många med fisk.

Vi köpte varsin lokal öl och firade att det inte regnade på hela dagen. Det här var nog den första helt regnfria dagen på semestern.

Lilla gudsonen Philip, 1,5 år, tycker säkert om rengodis tänkte jag, så det passade ju bra att de sålde sådant i receptionen. Han är ju redan 1,5 år, så det är dags att han börjar äta ren nu. Han har flera tänder att tugga med.

Vi köpte även en rökt sik att mumsa i oss. De är himla goda.

Campingen har flera olika aktiviteter, en av dem är forsränning. Det skulle inte jag våga i den forsen.

Om man vill kan man prova att håva sik. Vi gjorde det för några år sedan, och det var kul men väldigt jobbigt.

Jag hittade ett gammalt foto på mig när jag försöker håva sik. Det är från 2012. Jag skrämde bort varenda sik när jag slog håven mot stenarna på botten. Vi provade inte i år, dels för att vi redan har provat, och det var kul, dels för att jag skulle ha blivit liggande efteråt på grund av fibromyalgin. Ibland får man inse sina begränsningar.

Detta är en gammal fiskemetod med anor från 1500-talet. Denna metod att fiska på finns bara i Östra Norrbotten och i Amazonfloden. Om man vill prova kostar det 480 kr för fyra personer. Man håller på i en timme och har en instruktör med sig. En timme kanske låter lite, men man blir faktiskt helt slut i armarna om man inte är van.

Ut i vattnet går det sådana här bryggor som kallas för Pator. Fisket i området har anor från 1200-talet, och har haft stor betydelse för befolkningen. Än idag används Pator för håvfiske. Man använder även speciella forsbåtar. Fram till 1950-talet fiskade man mest lax. När tillgången på lax minskade övergick man till sik.

Bredvid forsen, nära campingens reception, finns ett öppet museum med flera byggnader. Det är gratis entré. Det gula tornet som man ser är ett ur från 1887. Det användes för att hålla reda på fiskelagens olika fångsttider. Det visade fiskarna när arbetsskiftet började och slutade.

Det finns två kvarnar på området, det här är den övre, uppförd på 1850-talet. Det går att gå in i dem och titta också. Till kvarnarna hörde sågverk och virkesmagasin.

Utöver kvarnarna finns sex fiskebodar i varierande ålder kvar. Det finns även halstringsbod, isbod, såg och ett fiskemuseum som öppnade 1987.

Som ni ser så finns det mycket att göra och se på runt campingen. Den som tröttnar på fiskemuseum, sikhåvning, forsränning och restaurang, kan göra ett besök i bastumuseet. Där finns inte mindre än 13 olika bastur från olika tidsepoker och olika områden.

Svenska Bastuakademien har sitt säte i Kukkolaforsen. De sprider information om hur bastukulturen utvecklas och sprids. De förespråkar ingen speciell typ av bastu. ”Oavsett om bastun är vedeldad, rök, torr bastu eller av annat slag är det i samtliga fall frågan om bastu,” säger de själva.

Här nedanför kommer ett antal bilder inifrån byggnaderna i museet.