Helens resor

En dag i eftertänksamhetens tecken. Dag 10 nådde vi resans huvudmål, den amerikanska krigskyrkogården vid Omaha Beach i Normandie.

Vi fortsatte västerut på väg 514. Mellan Port-en-Bessin och Vierville-sur-Mer fanns det skyltar till kyrkogården, så det var inte svårt att hitta dit. Det fanns även skyltar mot bland annat den engelska och den tyska kyrkogården.

GPS: N 49°20.910 W 0°51.285

Vad jag förstår så ligger kyrkogården på amerikansk mark. Det finns, förutom själva kyrkogården, en stor utställningshall med information om kriget och landstigningen på Dagen D. Man behöver inte gå in i utställningshallen, men jag rekommenderar att man gör det. Det fanns informationstavlor på flera språk, det fanns bilder och flera korta filmer att se på.

I utställningshallen fanns det personal som pratade engelska. För att komma in var man tvungen att passera en säkerhetskontroll. Lelle och jag hamnade i olika kontroller, eftersom jag hade handväska. Lelle fick lyfta upp tröjan och visa spännet på bältet, eftersom det pep. Jag fick visa handväskan, fick den skannad, och sedan blev jag själv skannad. Om man bara har normala saker i handväskan är det bara att passera. Jag fick visa upp mina cigarettändare, kameran och lite annat, men det var inga problem att ta med sig allt. Jag fick behålla alla mina saker efter att ha visat dem.

Allt är gratis, även utställningen.

När vi kom hölls det en ceremoni. Den var gripande. Jag är ingen älskare av Amerika, däremot tycker jag inte att någon människa ska behöva dö i ett krig. Här spelade de den amerikanska nationalsången med ett klockspel, sedan sköt de salut. Det stod äldre män i givakt och grät. Det var flera andra som grät också.

På hela området råder gravfrid. Det betyder alltså att man bör uppföra sig därefter.

Att kyrkogården är stor, det hade jag förstått innan. Jag har sett reportage på tv, och jag har sett bilder. Att den är så stor som den faktiskt är, det hade jag inte kunnat föreställa mig innan. Det går nog inte. Det är så himla många kors. De står tätt placerade, över ett stort område. 9387 stycken. Det är namn på alla. Det finns även en minnesplats för de 1557 stycken som inte gick att identifiera. 172.5 acres, står det. Jag vet inte om jag har räknat rätt, men det borde vara ca 70 hektar. 1 hektar är ungefär lika stort som två fotbollsplaner. 140 fotbollsplaner, alltså. Med gravar överallt.

Det finns flera olika monument, och ett kapell. Korsen bara fortsätter. Det väcker många olika känslor att gå runt på kyrkogården. Avsky för krigets fasor, ödmjukhet, sorg, vemod, tacksamhet. Tacksamhet för att jag undrar hur världen skulle ha sett ut idag om inte de allierade hade stigit iland som de gjorde och bidragit till att vinna kriget. Hade nazisterna fortsatt sin framfart med förintelseläger? Hur skulle våra liv ha sett ut idag i så fall?

Många av dem som ligger under de här korsen visste att de inte skulle överleva. De offrade sig för resten av världens skull. För våran skull.

De två bilderna ovanför är tagna i det lilla kapellet, som finns mitt bland alla kors. Taket hade en stor målning.

Från kyrkogården såg man ner över Omaha Beach. Det gick en gångväg ner dit, men Lelles onda knä satte stopp för den vandringen, så vi gick aldrig ner dit.

Det fanns en stor parkering precis utanför kyrkogården, det var inga problem att få plats med husbil. Husbilar hade en helt egen avdelning att parkera på.

Vid Vierville-sur-Mer fanns en tillräckligt bred bilväg för att det skulle gå att köra ner till vattnet med husbil. Däremot fanns det bara parkering för små bilar, så vi parkerade en bit bort längs vägen istället. Jag ville känna på vattnet.

Efter lite klättrande var jag nere vid vattnet. Nu har jag badat fötterna vid Omaha Beach.

När vi kände oss färdiga med kyrkogårdar och landstigning, körde vi mot syd-väst. Mot floden Loires mynning. Mot bättre väder. På vägen dit skulle vi passera klostret Mont Saint-Michel. Det ville jag se. Det ligger inte långt ifrån staden Avranches. Det finns skyltar mot klostret därifrån.

En bit från klostret fanns en stor, bemannad parkering. De som jobbade pratade bra engelska. Vi blev hänvisade en plats på husbilsparkeringen. Vi åkte dit, och såg att den var full, dessutom tog den bara emot bilar som var max 7 meter. Våran är nio meter. Vi åkte tillbaka till personalen vid entrén, och berättade som det var. Vi frågade om vi fick stå på bussparkeringen, som låg bredvid husbilsparkeringen. Den var både stor och tom. Det gick inte. Vi skulle åka till husbilsparkeringen. Oavsett om den var full eller inte. Oavsett längd på bilen. Vi åkte och tittade igen. Fortfarande fullt. Tillbaka till personalen, som inte tyckte att det var fullt. Då gav vi upp och åkte vidare.

Vi hittade en ställplats i byn Beauvoir, några kilometer bort, och tänkte att det måste ju gå att lösa det där med klostret på något sätt. Ställplatsen finns i BordAtlas.

GPS: 48°35’39”N 1°30’44”W

Ställplatsen var stor. 110 platser, enligt BordAtlas. Man kunde välja underlag, det fanns både gräs, grus och asfalt.

Nackdelen med gräsplatserna var att de låg precis bredvid huvudgatan genom byn. Det var en del trafik på den, men det var tyst på natten.

Platserna var stora, för att vara på en ställplats. Grus- och asfaltplatserna var mindre.

Det fanns en hel del platser kvar, även sent på kvällen.

Ställplatsen är lätt att hitta. Om man inte ser bilarna från vägen när man kör genom byn, kanske man ser den här stora skylten.

Det fanns en reception på platsen. Den var öppen ett par timmar varje dag.

Man betalade med kort i en sådan här automat. 15 € för 24 timmar. Då ingick el, vatten, wifi (som det inte fanns täckning på), toa- och spillvattentömning. Man fick en kod som användes till allt, även bommarna när man skulle köra in och ut.

Det fanns tre mycket bra tömstationer bredvid varandra, precis utanför ställplatsen. Det var mycket välplanerat.

Vid den stängda receptionen hittade vi en turlista. Det gick alltså buss från byn till klostret, konstaterade vi. Vi gick runt lite i byn, som faktiskt inte hade så mycket att erbjuda. Några restauranger, en mataffär och en full camping.

Vi hittade busshållplatsen, sedan var det bara att vänta. Det kostade 6.40 € enkel resa för två personer att åka till klostret. Resan tog ca 10 minuter. Busschauffören pratade bara franska, men det gick bra ändå. Klostret var ändhållplatsen.

Ombord på bussen. Vi börjar närma oss klostret. Vi passerade parkeringen där vi inte kunde parkera tidigare. Före klostret fanns det också en riktig semesterby. De hade egna bussar ut till klostret. Det fanns camping, hotell, restauranger, hoppborgar, butiker, souvenirer… Och folk, överallt. Tur att vi inte hamnade mitt i den smeten.

De här bussarna gick mellan klostret och parkeringen där vi inte kunde parkera. De stannade även i semesterbyn. Våran buss åkte bara förbi där.

Framme vid klostret fanns det busshållplatser. Privat fordonstrafik över bron var förbjuden. När vi var där fanns det inget vatten, tidvattnet hade dragit bort vattnet till klostrets baksida.

Här kom det en hästtransport från turistbyn. Det kom några utklädda människor därifrån också.

Själva klostret var väldigt imponerande. Byggt på en klippa i havet. Det var riktigt stort. Och högt. Entrén var gratis ungefär halvvägs upp, sedan fick man betala 9 € / person. Man ser mycket utan att betala, men när man ändå är där är det värt att betala för att få gå ända upp.

Utanför klostret och i de nedre delarna var det trångt och mycket folk. Det fanns många trappor, och ju längre upp vi kom, desto mindre folk blev det.

I de nedre delarna fanns det restauranger, hotell, souvenirbutiker, små butiker, allt med väldigt höga priser.

Vi hoppade över affärerna och började gå i trapporna istället. Det fanns väldigt många sådana. Det var bra, för antalet människor minskade vartefter utsikten ökade. Här ser man bron som vi kom över med bussen.

En klo, av något slag.

Människorna där nere blev mindre och mindre. Nu började det också komma in lite vatten. Det fanns varningsskyltar som berättade när tidvattnet skulle komma in, och att man gick där på egen risk.

Det fanns, förutom många trappor, många olika gångar att gå i. Det fanns skyltar som pekade vart man kunde gå för att ta sig ner igen, som tur var.

Nu är människorna där nere bara väldigt små prickar.

Byggnaden var väldigt vacker, både på insidan och på utsidan.

Det fanns många olika rum. I många av dem fanns det statyer eller små altare.

Lelle, som gillar att laga mat, har ställt sig i en av ugnarna.

Nere igen. Det var lättare att gå ner än att gå upp.

Vi såg att vi hade gott om tid på oss innan nästa buss skulle gå tillbaka till ställplatsen, så vi trotsade turistpriserna och beställde varsin öl. 18 €, kostade det.

Mat köpte vi i ett stånd utanför restaurangen. En kycklingnuggets att dela på.

En öl till, och ett glas vin. 15 €. Det var vad vi hann göra innan det var dags att gå till bussen.

Det gick bra att hitta bussen, det gick bra att få den att stanna vid rätt hållplats. Att kliva av gick däremot inte så bra. Lelle klev av, men när jag skulle gå av stängdes dörren när jag var halvvägs ute. Jag ropade de få franska ord jag kunde (bonjour, merci osv) för att få chaufförens uppmärksamhet, men antingen struntade han i det, eller så gick det inte att få dörrarna att öppna sig igen när de väl hade börjat stänga sig. Jag fick helt enkelt pressa mig ut, med skrapsår och klämmärken på armen som följd. Så kan det gå när man åker buss i Frankrike.