Redan igår kväll bestämde vi att vi hade fått nog av Hollands brist på campingar, vi ville in i Tyskland igen. Vi ville bo vid havet, bada lite, och vi ville dessutom bo bra. Jag hade hittat en ny ställplatskatalog några dagar innan, en katalog innehållande 85 stycken topplatser, ”Ausgezeichnete Reisemobil-Stellplätze”. I den fanns en ställplats vid Nordsjö-lagunen, som det så fint hette. 120 platser på gräs. Där borde vi ju kunna hitta en plats, tänkte vi.

Vi vaknade tidigt av värmen, och tog vägen via Groningen in i Tyskland. När det gäller bilkörning får holländarna faktiskt beröm, vi hittade nästan inga köer där, men det räckte att köra någon mil in i Tyskland för att hamna i en bilkö. Därefter valde vi små vägar mot Butjadingen och Burhave Strand, som ligger i norra Tyskland mellan Wilhelmshaven och Bremerhaven.

Ställplatsen var verkligen stor. Det fanns till och med asfalterade vägar. På ena sidan om huvudvägen fanns det elplatser. Eftersom man fick placera bilen som man ville på gräsmattan, såg det ut att kunna bli lite kaos, så vi valde sidan utan el. På kvällen fick vi gratis underhållning, när det började bli trångt på elplatserna. Vissa ville inte ha grannar för nära, någon stod i vägen och så vidare. Det blev lite tjafs där ett tag. Vi och våra grannar tog en öl i lugn och ro och jämförde kartböcker i stället.

Precis bredvid ställplatsen ligger det en stor camping, med äventyrsbad och en massa annat. Jag vet inte vad campingen heter, ställplatsen heter Knaus Campingpark Burhave. Åt andra hållet fanns det enklare restauranger och uthyrning av solstolar. Det här är ett riktigt tyskt strandparadis. Man kunde se havet och stranden från ställplatsen, det var bara att resa sig ur stolen. Det var gångavstånd till byn, där det fanns lite affärer.

Man checkade in i campingens lilla reception. Där satt det en väldigt trevlig karl, som bara pratade tyska. När jag sa att jag hade lite svårt att förstå pratade han mycket långsamt, väntade för att se om jag hängde med, och upprepade allt flera gånger. Mycket bra.

Priset för en natt med tre personer var 19.60 €. Om man ville använda campingens servicehus kostade det extra, 3.50 € per person. Det gick att kasta sopor, tömma toa och fylla färskvatten (som betalades med mynt) på ställplatsen, så vi skippade servicehuset.

Framför avspärrningsbanden var det mjuk sand, där var det förbjudet att köra.

Strålande sol och utsikt över havet. Ytor att röra oss på hade vi också. Tyskarna kan det där med ställplatser.

Stranden bestod av gräs. När tidvattnet kom in nådde vattnet ända upp till promenadvägen.

Dessa solstolar gick att hyra för en dyr slant vid strandens restaurang. Det var ändå många som hyrde dem för att få lite skugga.

Det var väldigt långgrunt, det syntes när tidvattnet var ute.

Vi fick för oss att gå mot vattnet. Det var inte någon bra idé visade det sig. Leran blev bara djupare och djupare, och den var väldigt svår att få bort sedan. Den var säkert bra för huden, benen blev väldigt lena.

Bentvätt i en av duscharna som fanns på stranden. Det var tur att det fanns duschar där, annars hade vi nog fått betala för att använda servicehuset i alla fall.

När vattnet kom in passade jag och Miranda på att doppa oss från en trapp som ledde ner från en brygga. Vi ville inte gå på bottnen, för fötterna bara sjönk i leran. Efter badet var det bara att duscha av sig all grå färg i strandens duschar.

På kvällen såg man ljusen från Bremerhaven över vattnet. Det var riktigt fint, faktiskt, men frågan är hur hälsosamt det var att bada i det där vattnet, med tanke på alla industrier och stora båtar som fanns där.

Ställplatsen var fin, men badparadis? Nej, det tycker jag inte. Ett badparadis för mig har åtminstone en liten sandstrand, här var det bara lera och lerigt gräs.