En ny dag, och nya mål. Vi började med att åka tillbaka några mil på väg 33 mot Triberg, där Tysklands största vattenfall finns. Vattenfall? I mina ögon påminde det mer om en brant fors, i alla fall om man jämför med de vattenfall som vi har sett i Norge. Enligt uppgift är fallet 163 meter, men då är det inte fritt fall de menar.

Den lilla staden Triberg var fin, men det var väldigt trångt och mycket turister. Hela staden var turistig. Det fanns mycket klockaffärer, kanske pga att de tillverkar gökur där. Många av husen hade fina väggmålningar.

Vid ingången till vattenfallet såg det ut så här. Man betalade entré för att få komma in och gå på promenadvägen runt. Vi struntade i det, eftersom vi har sett vattenfall som är mindre turistanpassade förr. Det här kändes för mycket för oss. Om man vill se fallet på kvällen så är det upplyst.

Vi såg en del av en bäck som kom från vattenfallet, vi nöjde oss med det.

Informationstavlan läste vi också på innan vi bestämde oss för att inte göra de andra turisterna sällskap.

Vi åkte tillbaka på väg 33 igen, mot Offenburg. Några kilometer väster om Triberg hittade vi världens största gökur. Det måste vi ju se.

Här har vi gökuret. Uret består av hela det mellersta huset. Gökens längd är 4,5 meter, och han väger 150 kg. Pendelns längd är 8 meter, och vikten 100 kg. Urverket är gjort av trä och fungerar. Göken kommer till och med ut och kockar. Det kostade bara 2 € att gå in i uret och titta. Den enda vägen ut var genom souvenirbutiken, där de sålde både små gökur och väldigt stora ur. De flesta var mycket vackra. Jag fastnade för ett handgjort halvstort gökur, jag skulle ha köpt det om det inte hade varit för priset, nästan 10.000 kr (1050 €). Jag vet inte hur länge jag skulle ha stått ut med en kockande gök hemma, så det kanske var lika bra att det inte blev något köp.

Göken tittade ut, han syns tyvärr lite dåligt på bilden.

Göken bakifrån. Här sitter han och väntar på att sätta igång.

Det fanns en del andra urverk inne i gökuret också, det var som ett litet museum.

Vi for vidare mot Offenburg, där vi åkte ut på A6. På en rastplats hittade jag den här skylten, parkeringsplatser reserverade för kvinnor. Det var inget speciellt med platserna, men tydligen fanns det ett behov av sådana. De låg lite närmare toaletterna än de andra, det kanske var därför?

Vi fortsatte på olika motorvägar tills vi kom till Bingen, där valde vi väg 9 norrut längs med Rhen istället. Vilken väg! Det var mycket vackert där.

Vägen slingrar sig längs med floden, det fanns vinodlingar, borgar och små byar överallt. Så fint! Den här vägen kan jag verkligen rekommendera. Ställplatsen och byn Bacharach också.

Genom en del av byarna var det lite trångt att ta sig fram med husbil, men det fungerade ändå bra.

Vi hamnade på en ställplats i byn Bacharach, som jag hittade i BordAtlas. Det var lätt att hitta dit, den låg precis mellan väg 9 och Rhen. Det var gångavstånd in till Bacharach centrum. Trots närheten till vägen blev man inte störd, det var mycket lugnt.

Det finns 30 platser för husbilar. På längden var platserna ok, men man står väldigt nära varandra på bredden. Platserna är markerade med plankor i gruset. Det kostade 10.50 € för en natt med ström.

Precis bredvid ställplatsen ligger Campingplatz Sonnenstrand, där man checkar in till ställplatsen också. Dusch finns på campingen. På ställplatsen finns toatömning och vattenpåfyllning, 1 € för 4 minuter vatten. Har man vattenkanna får man springa fort för att hinna få i så mycket vatten som möjligt på 4 minuter.

Framför ställplatsen finns det en promenadväg längs med floden. Vägen ledde också fram till en liten badplats som hörde till campingen.

Platserna på campingen var mycket små. Vi skulle inte ha fått plats med vår bil där, om vi hade velat stå på campingen.

Det var mycket båttrafik på Rhen. Det kom allt ifrån lyxkryssare till platta pråmar, som den som knappt syns på bilden.

Det fanns små byar på båda sidorna om floden, och vinodlingar på kullarna runt omkring.

Borgar och kyrkor fanns det också gott om. Vissa var restaurerade, andra var ruiner.

Jag hittade en annorlunda sandfärgad fågel med ungar.

Jag undrade om det här var fågelns attackposition, och vågade inte stanna kvar i närheten så länge.

Vi bestämde oss för att gå från ställplatsen till centrum. Det tog ca 5 minuter för oss att gå.

I Bacharach finns ringmuren och många andra gamla byggnader kvar. Bacharach var en av de städer som sparades från bombningar under världskriget.

Bacharach var en vacker stad att promenera i. Det fanns både små och stora gränder, många fina hus och uteserveringar, och det var kullersten på de flesta gatorna.

Det gick att köra in i staden med personbil. Vi tror att det kan gå med husbil också, om man hittar rätt väg, men det finns ingen anledning att göra det. Det var trångt och det fanns både ställplatsen och vanlig parkering utanför muren att stå på.

Ett modernare hus, med stadsmuren precis bakom, och vinodlingar så klart. Mitt uppe bland vinodlingarna fanns det ett utsiktstorn, som vi tog sikte på.

För att komma till utsiktstornet fick man gå mitt i vinodlingarna.

Uppe i utsiktstornet såg man nästan hela byn, en gammal kyrkoruin till höger i bild, Rhen och en borg åt andra hållet.