Idag testade vi att åka på betalmotorväg. Bara för att prova. Vi åkte från Honfleur mot Caen. Det var kö på flera ställen, alltid före betalstationerna, som satt ganska tätt. Vi åkte ca 6 -7 mil, och betalade 7.40 €. Drygt 1 € per mil. Det var i alla fall enkelt att betala. Vi åkte i filen där man fick betala till en person, läste på en display vilken summa som gällde, och lämnade några mynt till personen som satt där.

Från Caen åkte vi ut mot kusten igen, till Courseulles-sur-Mer. Där tog vi väg D514 västerut, mot Omaha Beach, där de allierade steg iland på Dagen D. Vägen var smal men i bra skick. Den gick längs med havet och över åkrar, och genom flera små byar. Det var en vacker sträcka. Det fanns mycket monument från andra världskriget, men få parkeringar för en stor husbil.

Precis före Arromanches-les-Bains fanns det en parkering som var tillräckligt stor för våran bil. Där stannade vi. Parkeringen kostade 6 €.

Camping förbjuden. Interdit var nästa franska ord jag lärde mig. Folk hade tydligen övernattat på parkeringen, därför hade skyltarna kommit upp, fick vi veta.

På platsen fanns en kortare vandringsled med informationsskyltar om landstigningen.

Här är en av broarna som användes för att ta sig i land.

Ute i vattnet fanns det också en hel del spår från kriget. Man hade en väldigt bra utsikt.

Det fanns en biograf som visade film från andra världskriget. Här tog snålheten över, så vi tittade på allt som fanns utomhus istället.

Här ser man ner över Arromanches-les-Bains, som låg i en dal nedanför området.

Det fanns massor av monument och statyer, många föreställde Jesus eller olika helgon. Jag är inte så bra på sådant, så jag vet inte vem det här skulle föreställa.

Här kommer vi genom nästa trånga by. Det var verkligen trångt. Jag är inte förvånad att så många bilar i Frankrike hade bucklor eller repor i lacken. I och för sig gick det inte så fort, men det där med att inte gena i kurvor var de inte så bra på.

Vi hittade en camping strax före Omaha Beach, ca 5 km tror jag. Vi tänkte att det kunde vara en bra utgångspunkt inför morgondagen. Campingen heter Port´land, det fanns skyltar dit från väg 514.

GPS: 49.34726°N 0.77344°E

Pris, två personer utan el: 37.70 €

Det här var en av semesterns dyraste övernattningar. I och för sig fick vi en lyxplats, eftersom vi hade stor bil, men ändå. Vi hade både eget vatten och eget avlopp på vår plats, och duscharna var gratis. Dessutom fick vi egna häckar runt hela platsen, det hade man inte på de mindre platserna. Men ändå…

På campingen fanns allt. Den var verkligen stor. Lekplats, två pooler, tre fiskesjöar (som var mer som pölar), restaurang, pizzeria, affär…

I receptionen pratade de flytande engelska. Det var första och enda gången det hände i Frankrike.

Den största fiskepölen, med uteserveringen och receptionen i bakgrunden.

Det här var vårat område. De flesta platserna var ganska stora, men den här var störst.

Vi fick nära till servicehuset, så vi passade på att duscha. Servicehuset var helt ok, det var rent och fräscht, men inte särskilt modernt.

Inne på campingen fanns det gångstigar, som nästan var som en labyrint. Vi höll nästan på att gå vilse där.

För att komma till byn, gick man igenom den här grinden, som var låst med magnetlås.

Det tog ca 20 minuter att gå till byn, och 30 minuter tillbaka, för då var det en väldigt brant och lång uppförsbacke. Byn hette Port-en-Bessin, och låg nere i en djup dal. Det var inte så jobbigt att gå dit, men uppförsbacken var inte att leka med när vi skulle gå tillbaka.

Det fanns en liten småbåtshamn med fiskebåtar och andra båtar i byn.

Byn var trång. Här hade man serveringen på gatan. Det åkte faktiskt bilar där, åt ena hållet. Det var inte mycket till godo mellan borden och husväggen.

Återigen, många restauranger. Undrar om fransmän i den här regionen lagar mat hemma över huvud taget?

Byn var inte så trevlig. De flesta restaurangerna låg längs med gatan vid vattnet, och det åkte ganska många bilar förbi just där.

Vi gick förbi det här stället, där vi såg att någon hade köpt något intressant. Vi ville också prova.

En sådan här fick vi. Jag kommer inte ihåg vad det hette, men det var väldigt sött och smakade nästan som munkar. Om man doppade dem i muggen, där innehållet påminde om nutella, blev det ännu sötare, så den kastade vi. Pinnarna åt vi på vägen tillbaka mot campingen.