På morgonen tog vi farväl av våra trevliga grannar, bytte e-mailadresser, och åkte vidare. Två nätter på samma plats känns som en väldigt lång tid. Vi åkte mot nordost, på små vägar mot Montbeliard och Belfort.

Vägen längs floden Doub var mycket vacker. Den var smal, men helt ok ändå. Vi passerade fler vinodlingar här än längs med Loire-floden. Det fanns många små fina byar med gamla hus och slussar längs vägen.

Vi fortsatte mot Colmar. På några sträckor, oftast genom byar, var det en maxvikt på 3,5 ton, men det fanns inga broar, så vi körde ändå. Är man turist så är man, tänkte vi. De ville väl undvika tung trafik genom byarna, antar jag.

Jag hittade en camping i ACSI-katalogen, Camping Vauban, nära byn Neuf-Brisach. Den tog vi sikte på. Det visade sig vara en lyckoträff. Vi visste inget om byn eller regionen innan. När vi kom fram visade det sig att byn Neuf-Brisach var en väldigt unik by, som finns på UNESCO’s världsarvslista. Mer om det längre ner, campingen först.

Camping Vauban var perfekt för mig. Jag tycker om träd och buskar, och det fanns det gott om här. Området var ganska stort, men kändes litet.

Damen i receptionen var väldigt trevlig. Hon pratade ingen engelska, men hon kunde lite tyska. Vi klarade oss med tyska och de få franska ord som vi hade lärt oss längs vägen. Trevlighet kommer man långt med, och det hade hon ju gott om.

Det fanns inga bestämda platser, det var bara att åka in. Vi fick en karta över byn, och en förklaring över hur vi lättast tog oss dit till fots. Eftersom hon var trevlig köpte Lelle vin i receptionen också.

Vi betalade 18.30 € för två personer, med el. Då ingick dusch.

GPS: 48°0’57”N 7°32’8”E

Det hade varit torrt i den här delen av Frankrike också, gräset var torrt och gult, men buskarna och träden var åtminstone gröna.

Vi valde en plats med egen plantering, och ett bra träd, där vi kunde knyta en kombination av stormlina och tvättlina. Det började blåsa på eftermiddagen, och vi behövde tvätta, så vi tyckte att det var lika bra att använda linorna på ett vettigt sätt. En maskin tvätt kostade 5 €, och då fick man tvättmedel på köpet.

Vi valde en annan plats först, men där fanns det en väldigt stor hund i närheten. Den slet av kopplet och försökte jaga katten flera gånger. Vi pratade med de tyska hundägarna, men det hjälpte inte mycket, de gjorde bara några nya knutar på kopplet, och så slet hunden av det igen, så vi bytte plats i stället. Jag tycker inte om när folk inte har ordentlig koll på sina djur på offentliga platser.

Det fanns gott om småvägar och träd på hela campingen. Däremot fanns det inte så mycket lampor, så vi använde pannlampor på kvällen.

I bakgrunden syns ett av de gula servicehusen. De var helt ok, allt vi behövde fanns där.

När vi checkade in på campingen fick vi en karta över byn Neuf-Brisach. Byn såg annorlunda ut, minst sagt. Vi fick veta att det var en bit att gå från campingen, om vi valde asfaltsvägen, men det fanns en genväg genom en fårhage och genom några vallgravar. Den vägen valde vi. Det tog ca 10 minuter att gå.

Byn har ringmurar som består av tre lager med vallgravar mellan. Det unika är att murarna och vallgravarna är byggda som en stjärna. Det här gjorde byn väldigt svår att erövra. De som försvarade byn kunde skjuta från så många olika vinklar. Gångarna mellan murarna är ca 20 meter breda, och murarna är mellan 10 och 15 meter höga. Det finns fyra stadsportar, och ett litet torg mitt i staden.

På väg mot den yttersta ringmuren, genom fårhagen.

När vi gick mellan murarna kändes vägen väldigt lång. Det kändes nästan som om vi gick i en labyrint, utan att hitta utgången.

Vi hittade en väg som vi följde, vi tänkte att den måste leda oss någonstans, åtminstone. Det var inte lätt att följa en fransk vägbeskrivning när man inte kan franska.

Vi hittade ut, och hittade en av stadsportarna i den innersta ringmuren. Äntligen.

Det gick att åka personbil inne i stan, men jag skulle inte åka in med en husbil. Inte ens med en liten husbil. Stadsporten på andra sidan, mitt emot den här, går knappt att passera med personbil.

Vi gick fram till torget i centrum. Vi visste inte riktigt vad vi skulle titta på i byn, eftersom kartan med de utmärkta platserna var på franska, men vi tänkte att om vi utgår från torget så borde vi ju kunna hitta någonting att se på.

Torgets fontän och monument behövde en ordentlig renovering.

När vi kom upp från vallgravarna som vi hade gått i på vägen mot stan, såg vi det här lilla tåget.

På torget hittade vi tåget och chauffören igen. Det här var en lustig och glad liten man. Vi förstod inte mycket av vad han sa. Han pratade franska, så klart, italienska och lite tyska, med väldigt fransk-italiensk brytning. Han skrattade hela tiden, och såg snäll ut, så vi satte oss på tåget och åkte med på en guidad rundtur som tog ganska lång tid. Det kostade 6 € / vuxen. Det fanns högtalare på tåget, som knastrade och tjöt, så jag tror inte att det hade spelat någon roll vilket språk mannen talade. Vi skulle inte ha förstått något ändå. När han ville säga något extra viktigt stannade han tåget och gick mellan vagnarna och berättade. Samtidigt gav han de andra passagerarna order om att se till att jag och Lelle förstod.

Mannen var väldigt stolt över sitt tåg, så mycket förstod vi. Det var det enda fungerande tåget i hela världen, sa han. Det var ett äkta tåg, med äkta delar också. Allt var äkta. Att köra det tåget var en ära, och det fanns ingen annan som kunde göra det så bra, enligt honom själv. En härlig, stolt och lycklig man, var han, vår chaufför.

Tåget tog oss med genom trånga gränder och förbi speciella byggnader i byn. Med jämna mellanrum tutade han ordentligt, så att personbilarna skulle stanna och hålla sig ur vägen.

Här är en av stadsportarna. Om man åker in med husbil genom den porten där vi kom in först, och följer huvudvägen, så hamnar man här. Det går inte att ta sig igenom med ett större fordon. Alltså: husbil = omväg runt byn. Vi hade tänkt fortsätta på den här vägen från campingen nästa dag, så det var tur att tåget tog oss dit först, så vi fick se hur trångt det var.

Tåget kunde precis ta sig under ringmuren vid den här stadsporten.

Vi åkte runt lite med tåget i vallgravarna, och fick veta en hel del historiska fakta, olika händelser, och en hel del saker om själva konstruktionen. Han var en duktig berättare, tror jag. Han försökte på tyska, medpassagerarna tolkade lite när de fick order om det, och jag fick berätta för Lelle, så det var en himla blandning av språk ett tag. Och skratt.

Byggnaden som syns i muren är baksidan på byns museum. I vallgraven fanns också ett konstverk i form av en båt. Den hade byggts för att fira något jubileum eller en fest eller något.

Soldaternas vattenreservoar fanns fortfarande kvar, men det såg inte ut som dricksvatten längre.

Efter tågresan kände vi oss nöjda med byn, dessutom var vi hungriga, så vi letade upp en pizzeria. Pizza, kebab och 4 öl, ca 48 €. På pizzerian pratade de bara franska, de var inte särskilt trevliga heller, de var nästan otrevliga till och med, men vi var hungriga, så vi pekade på bilderna och fick det vi ville ha. På natten blev vi dåliga i magen.

Alltså: Campa på Camping Vauban, åk tåget i Neuf-Brisach, men undvik pizzerian som ligger mellan torget och stadsporten närmast campingen.