Den 26/2 2011 var jag och klappade vargar i Kolmårdens hägn.
Det är mycket tragiskt, det som har hänt med den dödade djurvårdaren. Jag hoppas att de hittar ett vettigt svar på vad som hände med henne. Visst, vargar är vilda djur, de är rovdjur, det kan ingen förneka, men vad var det som gjorde att de attackerade sin vårdare just den här gången?
Jag har läst om andras skräckupplevelser inne i varghägnet, och jag kan inte alls känna igen mig. För mig var det helt underbart att komma så nära inpå vargarna och känna vilken pondus och styrka de hade. Jag var inte direkt stöddig där inne, det måste jag erkänna. De hade inte världens bästa andedräkt heller, när de flåsade mig i ansiktet.
En av skräckupplevelserna jag har läst om handlade om en tjej med hundfobi som hade fått panik inne i hägnet. Då kunde jag inte låta bli att ställa mig frågan: om man nu vet att man har hundfobi, vad gör man då i ett varghägn över huvud taget? Jag menar, om man vet att man har fobi för hundar, som är tama, är inte sannolikheten ganska stor att man får panik om man är instängd med ett gäng vilda vargar då? Vissa hundraser påminner ju faktiskt lite om vargar till utseendet. Det kanske hade varit en bra idé att titta på dem genom stängslet först? Det kanske hon i och för sig gjorde, det vet inte jag.
När vi var där fick vi ett väldigt bra bemötande av de två kvinnliga djurvårdarna som skulle följa med oss in i hägnet. Vi fick mycket bra information om hur vi främlingar, som var lägst i rang där inne, skulle uppföra oss. Vi fick absolut inte springa, eftersom vargarna då skulle se oss som ett lovligt byte. Vi fick inte ligga ner, då var vi deras leksak.
Vi fick inte heller knuffa undan dem själva om vi tyckte att de var för närgångna, som lågt stående besökare skulle det ha setts som en väldig förolämpning av vargarna. Om vi tyckte att någon blev för närgången skulle vi i stället be skötarna om hjälp, eftersom de stod högt i rang. Allt detta fungerade utan problem.
Under tiden vi var där inne fick vi mycket information om hur vargen fungerar och lever, både i vilt tillstånd och i hägn. Båda vårdarna var väldigt kunniga, de respekterade vargarna, och vargarna i sin tur respekterade dem.
Sedan kan man ju ha olika åsikter om huruvida vargar ska vara i hägn över huvud taget, eller om de ska få springa omkring fritt i skog och mark, men det är en helt annan fråga. Det är synd om vargmotståndarna använder den här händelsen som ett argument till att utrota de vilda vargarna.
För mig var upplevelsen i hägnet tillsammans med de 9 vilda vargkillarna en underbar upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Om jag fick göra om det igen, så skulle jag inte tveka en sekund innan jag gick in igen, givetvis i sällskap med en skötare.
Vilda vargar har jag hört i skogen, både i Krampen där jag brukar vara och fiska, och vid sjön Van i Dalarna. Det är lika maffigt varje gång. Det går kalla kårar längs med ryggraden och nackhåren reser sig, men det är ändå härligt.
Oavsett om man träffar vargarna i hägn i Kolmården eller hör dem yla vilt i skogen, så förstår man vilken styrka och pondus de har. De är inga små söta Disney-figurer, de är rovdjur, med allt vad det innebär, och så tycker jag att det ska få fortsätta vara.
2011-02-26
2011-02-26
2011-02-26
2011-02-26
2011-02-26
2011-02-26
Helens resor 