Ja, vad ska man säga? Vackert? Storslaget? Det räcker inte. Hardangervidda och Hardangerjökul måste upplevas för att man ska förstå. Ett tips är att se till att bromsarna är bra på bilen innan man åker.

2010-07-17

Väg nr 7, som går över Hardangervidda och passerar Hardangerjökul. Vägen är förhållandevis bra, för att vara i Norge. Det här var nog den enda raka biten, resten av vägen slingrade sig runt fjälltoppar och små och stora vattendrag.

2010-07-17

Här ser man ismassorna från Hardangerjökul i bakgrunden.

2010-07-17

Hardangerjökul.

2010-07-17

Hardangerjökul. Man kände faktiskt kylan från isen även på långt håll.

2010-07-17

På Hardangervidda finns ett fint högfjällshotell. Vi tänkte slå på stort och äta fin mat på fin restaurang åtminstone en gång i Norge, så vi passade på här. Fin restaurang? Ja. Fin mat? Det beror på tycke och smak. Hutlösa priser? Ett högt JA.

Jag beställde färsk pasta med bolognese, vilket visade sig vara en klump pasta som knappt gick att få isär, och typisk burkköttfärssås, med mera morötter än köttfärs. Till det drack jag vatten, som kostade extra. Sallad till maten ingick inte. För att få sallad fick man beställa sallad från lunchmenyn, så vi skippade den. Lelle åt köttkaker (pannbiff) med kål. Han beställde också ett glas vatten. Hela kalaset gick på över 500 Nok. Kaffe kokade vi i bilen.

Nästa gång vi kommer förbi så stannar vi på parkeringen och värmer en egen burk med köttfärssås, det blir billigare så. Då blir dessutom vattnet gratis, eftersom tanken rymmer 100 liter.

2010-07-17

Vy från högfjällshotellet

2010-07-17

Parkering nedanför Hardangervidda. Det var många som stannade och lät bromsarna svalna efter den branta och slingriga vägen som gick i en tunnel ner från fjället. Vi stog stilla i 30 – 40 minuter, drack lite kaffe och sträckte på benen. Det fanns ganska fräscha dass så det gick ingen nöd på oss, förutom att lukten av brända bromsar satt kvar i näsan hela tiden.