Vilken dag! Vilken upplevelse! Valsafari med Arctic Whale Tours!

Fakta som finns på den här sidan är hämtat från Arctic Whale Tours och Visitnorway.com.

Vi gick upp tidigt på morgonen, åt en rejäl frukost, och gick till hamnen i Stø. Det tog ca 10 minuter från ställplatsen. Man skulle vara där senast 9.30, båten skulle gå 10.30. Vi betalade våra biljetter, som skulle kosta 910 kr / person, men med diverse familjerabatter och studierabatt för Miranda slutade kalaset på 2520 Nok, för oss tre. Dyrt, men det var det värt.

Vi skrev upp oss på passagerarlistan och fick varsitt sjösjukepiller, Postafen. De rekommenderade att man tog ett sådant, eftersom vi skulle en bra bit ut på havet, till Bleikdypet. Det kunde vara ganska hård sjö där, eftersom det låg vid slutet av en kontinentalplatta. Jag brukar inte bli sjösjuk, men så här i efterhand är jag glad att jag tog pillret. Fastän havet var lugnt, gungade det en hel del. Folk stod med spypåsar lite varstans, andra hängde över relingen och spydde. Havet mår jag inte illa av, däremot mår jag illa av andras spyor, men det gick bra. Jag var bara lite slö av pillret. Slö men lycklig.

Kl 10.00 var det information om valar, fåglar och båtsäkerhet. Informationen hölls på engelska. Vi var de enda svenskarna, det var ett fåtal norrmän med, de flesta var tyskar och fransmän. Det fanns lite fler nationaliteter också.

Här har vi den lilla hamnen i Stø. Det var en mycket vacker liten by.

Lelle och Miranda inspekterar båten som vi skulle åka med, M/S Leonora. Arctic Whale Tours har två båtar. M/S Leonora har använts som fraktbåt och kustvaktarbåt, och är den äldre av de två båtarna. Hon tar 84 passagerare. Den nyare båten, M/S Arctic Whale, tar 60 passagerare.

Kapten på M/S Leonora var Helge, som har varit kapten i 30 år. Valsafarikapten hade han varit sedan 2009. Han såg ut som en riktig kapten, med tatueringar och guldring i örat. Man ser hans ansikte på bilden nedanför när han tittar ut ur fönstret.

På väg! Äntligen!

Vi åkte förbi ställplatsen på vägen ut mot första stoppet.

Här lämnar vi Stø bakom oss, och åker mot Anda Naturreservat för att se på fåglar. Det var en av anledningarna till att vi valde att åka med Arctic Whale Tours. De var de enda som hade kombinerat val-, säl- och fågelsafari.

Enligt uppgift grundades Arctic Whale Tours 2004, och de har tagit fasta på att göra safarin så skonsam för djur och miljö som möjligt. De samarbetar med Whale and Dolphin Conservation Society. På safarin finns det alltid med marinbiologer eller speciella naturguider. De har bestämda regler för hur de åker fram mot valarna, de åker aldrig för nära, och aldrig så de kommer framför valen. De ser till så att valen kan simma rakt fram därifrån när den vill.

Med oss på resan var:
Baldur, Island, MSc degree i ekoturism
Frank, Tyskland, marinbiolog
Maaike, Holland, marinbiolog och oceanograf
Isabelle, Frankrike, marinbiolog

Varje tur tar mellan 7 och 8 timmar, beroende på vart valarna befinner sig. Man kan få se flera olika typer av valar, vanligast är kaskelot. Man ser val 95% av resorna. Om man inte skulle se någon, får man en gratis ny tur eller en del av pengarna tillbaka.

Här närmar vi oss Anda Naturreservat, det tog ca 30 minuter att komma dit. Det fanns massor av olika fåglar där, bland annat en stor koloni med Lunnefåglar. Guiderna som var med hade en mycket bättre kamera än mig, de hade ett objektiv som var jättestort, så de fick bättre bilder, men jag gjorde ett försök i alla fall. Dessutom fick de sitta på taket på båten, och det fick inte jag.

Här har vi ett gäng Lunnefåglar på en klippa. Hela luften var full av dem, det var riktigt häftigt.

Lunnefåglar i mängder.

Ett fågelberg.

Det här tror jag var Storskarv, eller så var det Toppskarv.

Storskarv eller Toppskarv.

En himla massa måsar fanns det också. Vi såg även Tobisgrissla, Sillgrissla, Tordmule och Stormfågel, men dem har jag inga bilder på.

Det fanns sälar i vattnet, men de lyckades gömma sig när jag skulle ta kort.

När vi hade kryssat omkring ett tag i Anda Naturreservat åkte vi mot Bleikdypet, där kontinentalplattan slutar, för att leta efter valar. Vid Bleikdypet bildas det strömmar med mycket fisk, det lockar dit kaskelotvalen, som äter där. I norra Norge finns bara hanar, honor och ungar lever i varmare vatten, fick vi lära oss.

En kaskelothane kan bli 10-18 meter lång, och väga mellan 40 och 60 ton. Det gör den till världens största tandförsedda djur. De kan bli 60-70 år gamla. Valarna dyker oftast 500-700 meter ner, och stannar i djupet ca 30 minuter, innan de kommer upp till ytan för att vila. Det är då man kan få se dem. På vägen ut till Bleikdypet kan man få se andra valar om man har tur. Dagen innan såg de späckhuggare, några dagar efter också, men vi såg bara kaskelot. Det var helt ok det också.

Jäklar vad stor den var!

Jag passade på att gå på toa, den var inte stor. Dessutom började båten gunga mer och mer, så det var svårt att sitta kvar.

Där borta kommer molnen smygande. Vädret blev lite sämre ju längre ut vi kom.

Här gungade båten ordentligt. Det var lite svårt att gå, men det var kul ändå.

En annan båt, som följde efter oss.

När vi var framme vid Bleikdypet, efter ca två timmar från fågelön, började besättningen leta valar. Det tog ett tag, men till slut hittade de en. De hängde ut en liten högtalare, så vi fick höra valens klickljud. På så sätt kunde vi höra när den närmade sig. Vi hittade den precis innan den dök, tyvärr. Det var bara att vänta i 30 minuter tills den kom upp igen.

Som jag skrev tidigare var de väldigt noga med att inte valen skulle ta skada. Vi krypkörde fram, men stannade på ganska långt avstånd. Båten låg med sidan mot valens sida, så att valen inte skulle känna sig trängd. Den hade fritt åt alla håll utom ett, och vi blockerade inte vägen framåt. När valen hade dykt igen åkte vi därifrån på en gång, så att den skulle få vara ifred när den kom upp igen.

Återigen var det svårt att ta kort, både på grund av gungandet och att alla ville vara längst fram.

Här andas den.

Här syns bara vattnet som den blåser ut.

Här säger valen hej då, och försvinner ner i djupet. Guiderna kände igen några av valarna, och hade namn på dem. Ingen val har tydligen likadan stjärt, så enligt guiderna var de lätta att känna igen efter ett tag. Vad den här valen heter, vet jag inte.

Uppe på taket står ett par av guiderna och spanar ut över vattnet.

På väg tillbaka. Vädret blev bättre igen.

Miranda blev ordentligt trött på hemvägen. Det blev jag också, jag gäspade hela vägen hem.

På hemvägen blev vi serverade fisksoppa. Det var gott att få något i magen, men soppan var inget speciellt, det var typisk burksoppa. Den värmde och mättade i alla fall, trots solen blev det ganska kyligt på havet.

Lutande havet i Norge.

Framme i Stø igen. Det var skönt att komma iland. Vi var tillbaka ca 18.30, och då var vi helt slut. Vi hade tänkt vara vakna till kl 12 för att se hela midnatssolen, det var sista chansen den här kvällen, men vi stupade strax efter vi kom tillbaka till bilen.

På väg tillbaka till bilen hittade jag fler fåglar, måsar med ungar.

Bättre bilder på valar och fåglar finns på Arctic Whale Tours blogg. Bilder från resan som jag var med på finns det där, t ex.