2020-06-22. Midsommarfirande och besök i ett gammalt flyktingläger för ryssar från 1944.

Midsommar, med strålande sol. Det är länge sedan vi hade en sådan midsommar.

Om du bara vill läsa om det ryska flyktingläger som fanns i området fram till 1944, kan du göra det i slutet av det här inlägget.

Vi jobbade på torsdagen, så vi visste att vi skulle komma iväg sent. Tidigt på onsdag morgon blev dessutom Lelle morfar, och jag blev bonusmormor. Eftersom vi har en envis dotter, åkte hon hem från BB tidigt, så vi slutade jobbet lite tidigare för att hinna hälsa på den nya lilla familjemedlemmen på torsdagen. På behörigt avstånd. Sedan gav vi oss ut för att slåss om plats i skogarna.

Vi åkte till Krampen, 4 mil hemifrån, för att komma fram fort. Det var väldigt mycket folk där, men alldeles tomt vid en flugfiskesjö, så där hamnade vi. Vi skulle inte fiska, och vi vet inte om de håller på att kalka sjön, något skumt bör det vara eftersom det var tomt där.

Vid Bredtjärn fanns det gott om plats. Det är en hård och plan yta att stå på. Nackdelar är att vissa kör väldigt fort på grusvägen som går förbi, och att sjön ligger bakom en ås så att man inte ser den. Det känns nästan värre än om man inte har någon sjö alls, den retas på något vis. Man vet att den finns där, men man ser den inte från bilen fastän man är så nära. Om man går bakom vår bil och bredvid åsen så har man sjön där.

Vid Bredtjärn finns soptunnor och fräscht dass. Vill man tömma husbilens toa får man köra en bit till en korsning vid stora Krampensjön, där finns toatömning. Det är gratis att stå där över natten.

Den urgrävda åsen, som bildar en mur mot sjön. Den bildar också ett effektivt vindskydd, på gott och på ont.

Bredtjärn är en fin liten sjö. Det är bara flugfiske som är tillåtet där. Det är inte badvänligt.

Det finns en liten plats där det får plats en husbil om man åker in på en liten väg från planen vi stod på, men den var upptagen. Dessutom skulle vi bli fler, så vi behövde större utrymme.

Det var inte mycket mygg, men knott fanns det. Det som hjälpte bäst var det här medlet, som jag köpte på Pharmacia i Peru, när jag var där och blev allergisk mot deras mosquitos. Våra knott och mygg gillar inte det här medlet. Det är ett sånt medel som gör väldigt ont att råka gnugga in i ögonen, de rinner i flera timmar efteråt, men det är himla effektivt.

På torsdagskvällen fick vi besök av kompisarna Sadik och Mehmet, som hade varit och fiskat i en annan sjö i området. Vi fick en fin regnbåge av dem. Härligt!

På fredagen kom Marie och Johnny, våra underbara vänner, och slog upp sitt tält. Vi satt i solen och åt typisk midsommarmat, innan vi övergick till allvarliga tävlingar. Här ser vi Marie göra en segergest eller något. Det var nämligen hon som vann, till oss andras stora förtret.

Det var en himla bra midsommar, och vi höll åtminstone lite avstånd till en början. Varken jag och Lelle eller Marie och Johnny har träffat så mycket folk den senaste tiden pga viruset, så det var skönt och kul att bara kunna vara en stund.

Lelle och Johnny avslutade middagen med en himla massa kräftor som vi hade med oss. Vi fick dem levande i höstas tror jag att det var, och de har legat vakumförpackade i frysen sedan dess. Det var inget fel på dem i alla fall, visade det sig.

Olivia låg mest inne under fläkten, som satt monterad i en lucka när vi köpte bilen. Den var ganska effektiv visade det sig, men inte lika bra som en AC.

Lelle gjorde iskaffe. Det var en ny sak för mig. Han frös in överblivet kaffe, och la iskuberna i ett glas med mjölk och socker. Det blev en fräsch och uppfriskande koffeinkick i värmen.

Den här krabaten trivdes under vårt bord. Hen kom på fredagen och stannade tills vi åkte hem på söndagen.

På lördagseftermiddagen och på söndagen var vi lite kulturella. Precis i närheten av Bredtjärn ligger Rysstenen. Det är ett minnesmärke över de ryssar som vistades i läger i Sverige under andra världskriget. Vi gick dit på lördagen, en promenad på ett par minuter från bilen.

Om man vill se Rysstenen är det lämpligast att parkera vid Bredtjärn, där vi stod med husbilen. Det är bara ca 100 meter att gå därifrån.

Stenen restes av ortsbor till minne av flyktingarna, på 55-årsdagen av de första soldaternas hemresa.

På söndagen tog vi vägen förbi ryssarnas flyktingläger. Det ligger  drygt en halvmil från stenen.

Det gick bra att parkera med husbilen. Av själva lägret finns bara en källare kvar. Man har renoverat en gammal tvättstuga, där det numera är museum.

Museet är bara öppet vissa tider. 2020 är det öppet 5/7, 12/7, 19/7 och 26/7 (alltså söndagar i juli), mellan kl. 14.00 och 16.00.

Runt om museet och längs vägen finns det skyltar som berättar om lägret.

 

Runt om i Bergslagen fanns hundratals sovjetiska soldater i olika läger under andra världskriget. Kvar av lägret i Krampen finns inte så många spår. Det fanns tre olika läger i Skinnskattebergs kommun; i Baggå, Baggbron och Krampen. De som bodde i lägren var sovjetiska militärer som hade rymt från krigsläger i Norge, som var ockuperat av Nazityskland, och från läger i Finland. I krigslägren hade de utnyttjats som slavarbetare.

I lägret i Krampen arbetade flyktingarna i skogen eller med vägbyggen. Detta arbete fick de lön för. De fick röra sig fritt men inom ett begränsat område. Många fick goda vänner bland lokalbefolkningen.

Sent en kväll 9:e oktober 1944 sattes flyktingarna på tåg, för att skickas tillbaka till Sovjet, som då styrdes av  Josef Stalin. Dörrarna låstes ordentligt på tåget. Från Krampen utlämnades ca 300 personer. Sovjet ställde krav på att flyktingarna skulle skickas tillbaka, och Sverige vågade inte annat än att lyda. Det här är något som man helst inte skriver i historieböckerna. Historien har helt enkelt tystats ner.

I Josef Stalins Sovjet räknades en krigsfånge som landsförrädare. Som soldat skulle man spara sin sista kula åt sig själv, och ta livet av sig istället för att låta sig fångas. Detta visste man så klart om i Sverige, därför har det diskuterats om det verkligen var rätt att lämna ut flyktingarna. Några stora debatter om detta har det inte varit. Det har, som sagts, tystats ner.

Ungefär 2500 personer utlämnades till Sovjet totalt. Man vet inte vad som hände med dem, mer än att många hamnade i fruktansvärda arbetsläger i Sovjet, med en väldigt osäker framtid. Några påstår att ingen av dem som skickades tillbaka överlevde, men det finns inga säkra källor om det. Ingen som vet, vill berätta.

Bild på en gammal källare, som är den enda byggnaden som finns kvar.

Jag såg någon annan övervuxen sak i skogen, men jag vet inte om den har med lägret att göra.

Det enklaste sättet att hitta lägret är att åka mellan Uttersberg och Aronsberg, och svänga mot Krampen där jag har ritat kryss. Det finns en skylt mot Krampen där. Sedan följer man grusvägen ca 1 kilometer.

Det här är de GPS-koordinater jag har hittat. Jag vet inte om de stämmer:
N 59°44’29.8″ E 15°34’18.7″

Mer information kan du hitta på Ekoturism Bergslagen.

Efter ett tips från min far fick jag ännu mer spännande information. Det finns tydligen en bevarad byggnad kvar i alla fall, som inte nämns vid informationstavlorna i Krampen eller på Ekoturisms hemsida. Bygdegården i Grönbo byggdes ursprungligen i Krampen åt de ryska flyktingarna. Den användes under åren 1939-1940, och fungerade då som biograf.

En Filip Karis i Näverkärret har berättat att han såg sin första film i Krampen. På den tiden gick persontåg mellan Näverkärret och Krampen, en resa på bara några minuter.

Cykelhandlarna ska ha gjort bra affärer, för många köpte cyklar för att ta sig till och från lägret. I Uttersberg såldes mest hårvatten i Sverige, en förklaring till det tros ha varit att det fanns ont om starka drycker, och hårvatten kunde drickas istället.

När ryssarna sändes tillbaka stod barackerna öde, och ryska ambassaden skänkte filmlokalen till Grönbo revir, eftersom de hade upplåtit sin mark till ryssarna. Lokalen skänktes till Domänverket, flyttades från Krampen till Grönbo, och invigdes som samlingslokal i Grönbo 1946. Man byggde även till en vaktmästarbostad på byggnaden.

1984 bytte lokalen namn och blev då Grönbo bygdegård, som den heter idag. Grönbo bygdegårdsförening köpte byggnaden av Assidomän 1997, och påbörjade en stor renovering år 2000.

Här hittar du mer information om Grönbo bygdegårdsföreing.

Precis bredvid tvättstugan går järnvägen. Vi gick en liten bit längs med den på en dåligt asfalterad vägsnutt.

I änden av vägen hittade vi den här platsen, där man skulle kunna övernatta, om man inte störs av godståg. Det går tunga tåg på järnvägen, väldigt ofta, och man står ju nästan kant i kant med järnvägsrälsen.

Jag skulle antagligen sova bra trots godståg, jag skulle vara mer rädd för att det finns kvar några spökande ryska flyktingar i skogen, som ville hämnas för att de blev inlåsta på ett av tågen och ivägskickade.

Om Helen

Kvinna, född 1970. Har både sambo, barn och katt. Tycker om att fota och att kuska runt i husbilen. Drömmer om att vinna alla de där miljonerna så att jag kan sluta jobba och bara resa runt på heltid. Tycker om djur, natur och lugn och ro, och är nästintill folkskygg ibland. Jag tycker också om att fiska, lyssna på musik (mest punk, rock, irländsk och annat röj) och att läsa.
Det här inlägget postades i Fricamping och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till 2020-06-22. Midsommarfirande och besök i ett gammalt flyktingläger för ryssar från 1944.

  1. Margaretha Lillvik skriver:

    Tack för trevlig läsning och bra info om rysslägret, som vi inte hade en aning om.

    • Helen skriver:

      Vi har åkt förbi flera gånger, utan att stanna, och det var intressant. Vi ska försöka få tid att åka när museet är öppet någon gång, så kommer det en rapport om det också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s