Idag är det en sådan där dag när jag funderar extra mycket. Det är måndag, och det betyder att vi får hämta våran nya husbil den här veckan, efter mycket om och men. Vi blev tydligen rejält lurade när vi köpte den förra, vilket påverkade inbytespriset väldigt rejält, men tack vare en snäll pappa så löste det sig.

På fredag åker vi och hämtar den här snyggingen, äntligen. Nu har vi varit utan husbil i över två veckor, och fy 17 vad naken man känner sig. Jag längtar… men snart kan vi åka ut igen.

Jag längtar tills vi får hämta nya bilen, ja. Jag längtar också efter en tid då allt återgår till någon form av normalläge igen, så att vi kan åka så planlöst och bekymmerslöst som vi vill göra. Jag längtar efter uteserveringar i Tysklands korsvirkesstäder, där man kan sitta och se på folk som går förbi. Jag vill uppleva friheten att vakna på morgonen och åka dit som solen skiner. Eller åt andra hållet.

I Wolfhagen hittade vi både uteserveringar och en fin staty. Wolfhagen ligger längs Deutsche Märchenstraße, och sagan om vargen och de sju killingarna kommer därifrån, om någon minns den.

Bilden ovanför är tagen i Hann. Münden, där sagan om Törnrosa har sitt ursprung. Här möts Märchenstraße och Fachwerkstraße. Det finns ca 700 korsvirkeshus här, läste jag någonstans. Uteserveringar finns givetvis också.

Jag vill kunna ha friheten att hamna på slingriga vägar i Provence, där man får hålla andan i kurvorna. Just den här kurvan finns i Gorges du Verdon, som var en himla häftig upplevelse. Det fanns inga uteserveringar där, men det var inget man saknade heller just då, möjligtvis efteråt.

Jag kommer att sakna känslan av att upptäcka nya städer, nya vyer och intryck i sommar. Visst finns det mycket fint i Sverige också, men det känns inte lika nytt och spännande på något vis. Jag gillar värmen söderut, jag gillar kulturen, jag gillar folket, jag gillar att kunna äta sig rejält mätt på bra mat till bra pris på en restaurang på en trottoar.

Det här sättet att campa tycker jag också om. Vi hittade en liten fiskesjö med tre husbilsplatser i södra Danmark, där medlemmar i Pintrip får övernatta. Gratis, dessutom. På en sådan plats får man lite välbehövlig vila innan man ger sig iväg för att skaffa nya intryck igen.

Vad händer nu då?

Jag är ganska säker på att vi får ställa in oss på att campa i Sverige i sommar. Det funkar också, men jag kommer som sagt att sakna mycket. Det känns som att jag har sett en stor del av Sverige redan, men det finns säkert nya saker att upptäcka.

På bilden ovanför ser du min farfar och farmor i Grövelsjön någon gång på 70-talet. Det är så jag är uppväxt: med husvagn i skogen, med en lägereld, vid något fiskevatten. Jag tycker fortfarande om att campa så, och gör det ofta på helgerna, eftersom vi har turen att ha fiskevatten inom några mils avstånd. På semestern vill jag göra annat.

Farfar, med sin stora och vildvuxna mustasch, hunden Pia och en fisk. Det är så jag kommer ihåg min farfar. Och att han alltid gav mig sotig och svart grillad korv.

Ett himla roligt minne jag har, är från när farfar, farmor, jag, mina föräldrar och min bror var ute med två husvagnar. Vi hade till och med investerat i varsitt förtält, vilket var väldigt lyxigt då. Jag och farfar var ute och fiskade sent på kvällen/natten, och smorde in oss med beckolja för att klara oss från knotten. När vi kom tillbaka hade alla andra gått och lagt sig, och vi smög försiktigt in i respektive husvagn. Min mamma hörde när jag kom in, och skrek i högan sky: ”UUUT, du stinker!”. Hon gillade tydligen inte lukten av beckolja. Ute träffade jag farfar igen. Han hade råkat ut för samma sak. Vilket av förtälten vi sov i minns jag inte, vi tyckte inte att det var någon vits att tvätta oss i alla fall.

Det var jag, farfar och hunden, liksom. Vilken trio!

Det kan bero på alla husvagnsresor till skogen och fisksjöar i både Sverige och Norge att jag uppskattar det så mycket nu när jag är vuxen. Det är där jag samlar kraft och energi. Det är där jag vilar.

Jag älskar Sverige och vår natur. Vi bor i ett mycket vackert land. MEN… jag vill inte vara kvar här på semestern, då vill jag ut och upptäcka resten av världen. Det kom jag på att jag var tvungen att göra efter att vi hade sett Nordkap. Vi har Kirkenes kvar att beta av i och för sig, och dit åker vi nog i sommar om Norge är öppet. Oavsett vart vi hamnar så blir det säkert bra, fast annorlunda. Det kanske blir en resa för att återuppleva gamla minnen?

Jag saknar den här lille mannen. Philip, min systerson och gudson, som jag inte har träffat sedan Corona kom till Sverige, trots att han bara bor fyra mil härifrån. Både jag och min sambo tillhör riskgruppen, och försöker undvika att träffa för mycket folk, dessutom har både min syster och hennes karl varit sjuka. De är friska nu igen, så snart är det dags att träffa lillemannen. Han har ju lärt sig att gå sedan jag träffade honom sist, och det måste jag få se snarast möjligt. Jag kan inte få egna barn, så han är liksom min unge. En vacker dag ska han hänga med och campa i skogen, och min sambo ska tillverka hans första egna kniv. En barnsäker sådan, så klart. Jag ska grilla sotig och svart korv åt honom.

I väntan på att vi får hämta nya husbilen, och för att inte klättra på väggarna, sysselsätter jag mig med en himla massa saker. Både jag och min karl är permitterade, vi jobbar bara 40%, så vi har väldigt mycket tid över.  Vi skulle kunna gå ner i källaren och rensa bland alla husbilssaker, men det känns inte så kul. I stället övar jag mycket på mitt dragspel. Jag fick för mig att lära mig att spela för ett år sedan, och nu börjar vissa låtar gå hyfsat bra.

I juni blir jag bonusmormor. Det betyder att jag har en del jobb med ett av mina andra intressen. En dopvepa måste broderas till den lille som är på gång.

Jag är himla tacksam att jag har en trädgård att pyssla i när vädret tillåter, annars skulle jag nog få tokspel. Ingen husbil, permitterad, låt bli att träffa för mycket folk osv. Då är trädgården väldigt bra. I år ser det ut som att det kommer blommor i min syrenbuske för första gången, fåglarna har fått ett bad, insekterna har fått ett hotell som jag har planterat massor av perenner runt, rabatten och hallonhäcken ska rensas från ogräs en annan dag.

När nya husbilen blir hämtad tänker jag åka iväg varenda helg, och mitt i veckorna också, beroende på när det ska jobbas. Tills vidare kommer vi att hålla oss i vår region, och eventuellt åka över gränsen till Dalarna en liten bit. Lelle är ju dalmas från början, så lite fusk kan det nog bli. En eller två mil till någon favoritsjö.

Jag vet inte om man ska tro på skrock, men jag gör det när det passar mig själv. När vi köpte både vår första och vår andra husbil, lastade vi in alla saker huller om buller i kartonger, påsar och sopsäckar, och åkte till en igenvuxen sjö där vi organiserade och packade in allt. Samma sjö båda gångerna. Vi trivdes väldigt bra med de båda bilarna. Den tredje bilen packade och organiserade vi hemma, och den trivdes vi inte alls med. Alltså kommer vi att kasta in allt huller om buller i garage, på golvet och de mjuka sakerna i sängen, sedan åker vi till vår igenvuxna sjö, öppnar en pilsner och börjar organisera. Då borde det bli bra med den nya bilen. Eller? Så tänker jag.

På fredag får vi hämta den. Äntligen!