Ännu en dag i Berlin. Idag skulle vi se muren, så klart. Den delen som inte var målad med graffiti. Det fick bli i slutet av dagen, eftersom det var enklare att åka tunnelbana till Brandenburger Tor igen.

Vi fick för oss att vi skulle gå från Brandenburger Tor för att se på en stolpe med en guldängel på. Det såg inte ut att vara så långt att gå, men det var det, visade det sig. Drygt 2 kiometer, bara rakt fram, så att det skulle kännas ännu längre. Vi gick och gick och gick.

När man gick under Brandenburger Tor såg man ännu bättre hur stor porten verkligen är.

På vägen mot guldängeln hittade vi den här statyn, som står mitt i vägen. Der Rufer, heter den.

”I wander through the world and cry ‘Peace, peace, peace'” är ett citat som står ingraverat vid foten av statyn. Citatet kommer från en italiensk poet som hette Francesco Petrarch. Bronsstatyn är 3 meter hög och gjordes av Gerhard Marcks 1966.

Statyn beställdes 1989, bara några månader innan muren revs. Den står i västra Berlin och ropar mot muren och Brandenburger Tor. Ungefär sex månader efter att statyn placerades där föll muren.

Tänk vad jag lär mig av internet, det är därifrån jag får all fakta om det vi såg, nämligen.

Vi gick vidare och hittade den här statyn. Det visade sig när vi kom fram att den är en del av en sovjetisk minnesplats och krigskyrkogård.

Vi fortsatte den långa vägen fram mot guldängeln.

Nästan framme. Ängeln står mitt i en rondell.

Det gick tunnlar under vägen fram till ängeln, som tur var. Från den här vyn såg den väldigt stor ut.

Ängeln heter Siegessäule (segerkolonnen) och finns i stadsparken Tiergarten. Längst upp finns en utsiktsplats. Vi orkade inte gå upp dit, det var tillräckligt drygt att gå till platsen där den finns.

Sigessäule uppfördes 1864 som en kolonn och ett monument över Preussens seger i kriget mot Danmark 1864. Efter de preussiska segrarna i krigen mot Österrike 1866 och mot Frankrike 1870, segrar som ledde fram till Tysklands enande 1871, försågs kolonnen med den förgyllda skulpturen Viktoria.

Hela monumentet stod tidigare framför riksdagshuset, men när den nya rikshuvudstaden Germania skulle skapas på 1930-talet, flyttade man statyn till den plats där den står idag.

Efter andra världskriget hamnade statyn i Västberlin. Fransmännen ville riva den, men det hindrades av britter och amerikaner. Däremot fick fransmännen avlägsna en skylt som förkunnade tyskarnas seger över fransmännen.

Berlinarna kallar Siegessäule för Goldelse (Guld-Elsa).

Långt borta, närmare bestämt drygt 2 km, ligger Brandenburger Tor. När vi hade sett statyn hade vi hela vägen att gå tillbaka dit.

På vägen tillbaka mot Brandenburger Tor passerade vi den här statyn och dammen. Jag har ingen aning om vad det är för något, men vi konstaterade att det finns en massa minnesmärken och sevärdheter överallt i hela Berlin.

Nu var det dags att se muren igen, på en annan plats. Först hade vi en vätskepaus på Alexanderplatz. Det behövdes efter allt gående. Just det här var en uteservering på en bakgata, och där fick vi se en avigsida av Berlin. Under tiden vi drack vår öl, och det gick fortare än vanligt, kom det förbi flera stycken tiggare som ville ha pengar eller cigaretter. Det satt folk i tunnelbanetågen och sov också lite här och där. Det kanske är så i alla stora städer, jag vet inte. Här är vi ju bara vana vid våra tiggare utanför mataffären. Det är i och för sig lika illa och hemskt att folk ska behöva ha det så oavsett vart det är. Och där sitter vi och tar en pilsner i solen, liksom. Och åker tillbaka och sover i en 9 meter lång husbil med värme.

Det här stället på Alexanderplatz var inte öppet dagen innan, eftersom det var röd dag då. Här var det väldigt mycket liv och rörelse. Det fanns mat av olika slag, och dryck också så klart. På scenen spelades det någon form av tysk dansbandsmusik.

Det var inga problem att hitta toaletterna.

Ett par överförfriskade karlar från publiken hjälpte till att hålla stämningen på topp när bandet hade paus. När bandet spelade var det full fart på gubbarna.

När vi var klara med Alexanderplatz blev det dags för lite mer allvar igen. Muren på Bernauer Straße nästa.  Det var inte svårt att hitta den tunnelbanan från Alexanderplatz.

Här har man markerat med stolpar vart muren gick.

Den stora gräsmattan är en del av det ingenmansland som fanns på sidan om muren. Här fanns det minor en gång i tiden, för inte så länge sedan.

Det var en ganska bisarr känsla att se barnen springa och leka där muren tidigare hade stått. Här springer de längs stenplattor som markerar vart en av de många flykttunnlarna gick.

Muren stod som en barriär mellan Öst- och Västberlin mellan 13 augusti 1961 och 9 november 1989. Muren byggdes runt hela Västberlin av Östtyskland, för att stoppa den omfattande flykten av östtyska medborgare till väst. Man kallade muren för ”den antifascistiska skyddsvallen”, som skulle hålla fascismen borta från öst.

Från 1949 till 1961, innan muren byggdes, flydde ca 2,7 miljoner människor från öst till väst via Berlin. Västberlin var mer välbärgat, och arbetstillfällena fler. Många som bodde i Östberlin pendlade till Västberlin, och många flyttade dit.

När man går längs Bernauer Straße kan man se bilder och text på husväggarna som beskriver hur det såg ut när muren fanns.

En av de många flykttunnlarna.

Muren var dubbel och gick genom de centrala delarna av Berlin. Där fanns militära säkerhetsanordningar som diken, minor, vakttorn och bunkrar. Muren var 43.7 kilometer lång. Resterande 112.7 kilometer runt Västberlin utgjordes av dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland som kallades Todesstreifen, dödsremsor.

Östberlin var formellt den sovjetiska militära sektorn i Berlin, medan Västberlin bestod av franska, brittiska och amerikanska sektorer. Västberlin var en del av Västtyskland helt omgiven av östtyskt territorium.

På Bernauer Straße finns numera ett museum om muren, och delar av muren finns också bevarade. Större delen av muren revs under åren efter att den hade öppnats.

På natten mellan 12 och 13 augusti 1961 började muren byggas. Man gjorde vägarna mellan öst och väst opasserbara. Gränsövergångar stängdes, och fönster i byggnader vid gränsen murades igen. Senare revs byggnader nära muren, eftersom den östtyska regimen ville ha en öppen yta som var några hundra meter bred, för att lättare kunna bevaka gränsen.

Hela muren byggdes på östtyskt område. Det fanns några gränsövergångar, med väldigt noggranna regleringar av vilka som fick passera. Dessa regler bestämdes helt av öst. På västsidan fanns skyltar som talade om att ”ni lämnar nu den amerikanska/brittiska/franska sektorn”, även där muren spärrade all passage.

Här syns ett vakttorn och dubbla murar med ingenmansland mellan sig.

Många västberlinare led av att vara omringade av muren, och flyttade till Västtyskland. Det blev en stor brist på arbetskraft i Västberlin. Den västtyska regeringen försökte underlätta för folket i Västberlin för att få dem att stanna kvar. Man hade generösa öppettider för restauranger och barer, och man behövde inte göra värnplikt, bland annat.

Turister från Västtyskland fick besöka Östtyskland, men med restriktioner om vart de fick åka. Östtyskar fick inte passera gränsen, om de inte var idrottare eller chaufförer.

Efter att muren var färdigbyggd 1961 lyckades bara ca 5000 personer rymma till väst. Flera av dem var gränsvakter. Antalet dödsoffer vid flyktförsök varierar mellan 130 till drygt 200 personer, beroende på källa.

Under 1989 utbröt stora demonstrationer för demokrati. Den 9:e november började man tillåta privata besök i väst, som en följd av demonstrationerna. Man skulle vara tvungen att söka tillstånd först. Efter en kaotisk presskonferens, och rapporter i media där man utelämnade att man skulle behöva söka tillstånd för att få resa, började mängder av östberlinare att bege sig till muren och gränskontrollerna. Vakterna saknade direktiv och kunde inte nå politikerna eller sina militära chefer, som satt i krismöten om situationen. Vakterna blev påverkade av alla människor som strömmade fram mot muren, både från öst och väst. Den första gränsövergången som öppnades låg på Bornholmer Straße. Den öppnades av överstelöjtnant Harald Jäger kl 23.30. Något senare öppnades övriga gränspassager.

11 månader senare, 3 oktober 1990, upptogs forna Östtyskland som sex nya delrepubliker i Förbundsrepubliken Tyskland. Uppdelningen mellan öst och väst var borta.

Det var en väldigt underlig känsla att befinna sig vid muren, och att påminnas om alla hemskheter som människor kan ställa till med och utsätta varandra för. Det är bra att delar har bevarats för att ingen ska glömma vad som hänt och försöka göra något liknande igen. När man går där blir man både rörd och känner vördnad för de människor som drabbades. Både för de som kämpade för frihet, för de som försökte fly, och för de som stannade kvar.

Muren var egentligen inte så hög som jag trodde. Den var ändå tillräckligt hög för att man inte kan komma över den hur som helst. Lägg sedan till beväpnade vakter, minor och taggtråd, så… Tja, man kommer helt enkelt inte ut.

På tunnelbanan på väg tillbaka till ställplatsen.

Alldeles intill ställplatsen fanns en byggnad som jag såg från bilen, och den blev jag så klart nyfiken på. Enligt Google Maps heter den Flak Tower III Humboldthain. Det är en gammal luftvärnsbyggnad från 2:a världskriget. De användes av Luftwaffe som försvar mot de allierades flyg.

Det var en del trappor att gå i för att komma upp dit, men man fick en väldigt bra utsikt över Berlin.

Tornen användes även som skyddsrum av civilbefolkningen. Upp till 30.000 berlinare kunde tränga ihop sig i ett torn.

Någonstans i den röda ringen står våran husbil.

Det blev två dagar med mycket gående i Berlin. Både mellan sevärdheter och i trappor i tunnelbanan. Samtidigt som två heldagar känns som att det räcker, nu vill jag ha lugn och ro igen, så känns det inte tillräckligt. Det fanns så mycket mer som vi hade kunnat se på. Berlin var helt klart en sevärd stad full av upplevelser. Som stad tyckte jag att Amsterdam, som vi besökte förra året, var trevligare. Den var inte lika hård och betongaktig på något sätt.