Vi sov bra på vårt nya hotell. Det låg en bit från torget i Cajamarca, vid en ganska trafikerad gata, men inne på hotellet var det tyst.

Standarden var lite sämre än på förra hotellet, men det var helt ok. När vi hade fått ut madrassen som förvarades i vårt rum hade vi gott om plats.

På morgonen tog vi en taxi till busstationen i Cajamarca. Där fanns det flera minibussar, och det var liv och rörelse.

Nu skulle vi åka och hälsa på Maxima Acuña, där hon bodde tillfälligt hos sin ena dotters svärföräldrar i byn Salacat.

Maxima Acuña har blivit en förebild för kvinnor som kämpar för miljö och för rättvisa. 2016 fick hon ta emot Goldman Environmental Prize, ”det gröna nobelpriset”. Det är världens största miljöpris på gräsrotsnivå. Hon har trots hot, trakasserier och misshandel kämpat för rätten att behålla sin mark. Hon har kämpat mot gruvbolaget Newmont Mining, polisen och gruvbolagets väktare, som är anställda av svenska Securitas.

Gruvbolaget har hittat guld på Maximas mark, och vill därför köra bort henne därifrån, trots att hon har fått rätt att bo där av flera rättsliga instanser. Själva gruvan heter Yanacocha. och är ett av världens mest lönsamma dagbrott. De svenska AP-fonderna har investeringar värda 292 miljoner kronor i Newport Mining.

Gruvavfallet förorenar vattendrag som påverkar både lokalbefolkningens dricksvatten och vattnet som de använder för att vattna sina åkrar med. Maxima protesterar mot gruvbolagets miljöförstöring. Utan vatten kan inget leva, säger hon.

Eftersom Maxima varken kan läsa eller skriva har hon svårt att göra sig hörd. Hon lever under konstant hot och har blivit svårt misshandlad flera gånger. Väktare från gruvbolaget har bland annat förstört deras skörd flera gånger, de har rivit ett hus som Maxima och hennes familj höll på att bygga, de har dödat hunden, de har övervakningskameror på Maximas mark, de cirkulerar med helikoptrar över huset osv. När vi träffade Maxima var hon mycket orolig över att sonen var ensam i huset på deras mark, eftersom hon var rädd att gruvbolagets vakter skulle döda honom. Så fungerar det i gruvindustrin i peru och många andra länder, nämligen.

Den lilla bussen som vi skulle åka med till Salacat, där Maxima fanns, packades ordentligt.

Med oss på resan var Ysidora, Maximas dotter, och hennes lilla son. Bussen var fullpackad, både med människor, packning och höns, när vi åkte. Resan tog 3 – 4 timmar.

I början var vägen riktigt bra. Den var lite kurvig, men asfalterad. Vägen slingrade sig uppåt både runt och över bergen.

Ju högre upp vi kom, desto bättre utsikt fick vi.

När vi hade åkt någon timme blev det grusväg. Vägen var smal och kurvig. På vissa ställen rann det vatten över den.

Punktering. Precis vad man inte vill ha när man är långt borta från civilisationen. Som tur är var chauffören en duktig reparatör och mekaniker också. Han hade dessutom ett reservdäck med sig. Vägen var bitvis väldigt dålig, så han hade väl lärt sig att vara förberedd.

På väg till Maxima.

På väg till Maxima.

På väg till Maxima.

På väg till Maxima. På andra sidan av dalen fanns det några hus.

Vägen slingrade sig längs med berget. På andra sidan var det höga stup, rakt ner i dalen. Inga vägräcken, och smal och porös väg. Det var lite läskigt.

Torget i Sorochucko, staden innan Salacat.

Smal väg i Sorochucko.

På väg till Maxima.

Hos Maxima i Salacat.

Framme I Salacat. Maxima var en liten kvinna till storleken, men stor i själen.

Salvador, Maxima och Nidia.

Inne i huset i Salacat. Här bodde man inte som vi är vana vid. Det fanns en innergård som fungerade som kök och vardagsrum. Golvet var av stampad lera. Det fanns inget tak, så det var kladdigt och smutsigt från leran. Mitt i rummet hade de grävt ett litet dike, där spillvatten från disk- och tvätthon leddes ut. Runt innergården fanns det rum som fungerade som sovrum, och några loft på en övervåning.

Spis fanns inte. Man lagade mat direkt över elden i ett hörn av rummet, som det fanns tak över. Vi blev bjudna på en ordentlig middag när vi kom, bestående av ris, sötpotatis och varsitt stekt ägg.

Toaletten var väldigt äcklig. Det var fullt med myror och andra kryp. Toapapper fanns inte. Man spolade genom att hälla i en skopa vatten.

När vi kom hade strömmen slutat fungera. Karlarna i familjen arbetade med att försöka koppla ihop de trasiga elkablarna med varandra, på alla möjliga och omöjliga vis. Ström tog man ur en kabel som hade kopplats direkt på en större kabel, som satt fast i en elstolpe någon stans. Det enda de använde el till var lyset, några andra eldrivna saker hade de inte.

Nidia, Maximas man och Maxima. Maten lagades över öppen eld.

Familj och vänner.

Min elektriska cigarrett gjorde succé, något sådant hade de aldrig sett.

Maximas man röker elcigarrett.

Salvador fyllde ett år. det firades genom att gästerna klippte av en bit av hans hår och la i en hatt, tillsammans med en liten gåva.

Familjen är samlad. En del av den i alla fall.

Maxima skalar potatis inför morgondagen, de andra skrattar och har kul.

För att få in lite extra pengar till familjen höll Maxima på med lite olika hantverk, som hon sålde på marknader.

Aqua si, oro no, Vatten ja, guld nej. Maxima kunde inte skriva, men de här orden hade hon lärt sig.