Återigen, en händelserik dag.

Vi började med att åka tillbaka till Patricias hus på landet. Nidia ville rida, och de hade sagt att vi skulle få det. De försökte få upp mig på hästryggen också, men jag vägrade, vänligt men bestämt. Jag är rädd för hästar, och tycker att de är obehagliga, så jag ville inte alls rida.

En alpacka och en motorcykel utanför hotellet.

Hästen, Nidia, Alejandro och hästskötaren.

Nidia galopperar eller travar eller något.

Schamanen Dolores.

När jag tänker på en schaman i Peru så tänker jag mig en person i fjäderskrud, med trummor och hela utrustningen. Så såg de visst inte ut nu för tiden. På bilden ovanför är schamanen Dolores, som utförde en ceremoni för moder jord. Trots avsaknaden av traditionella kläder, var det en intressant ceremoni. Det var jag, Nidia, Patricia, Alejandro och en karl till som deltog.

Schamanen pratade ut i luften, mumlade och bad, medan han lyfte upp de olika föremålen på bordet. Han tände ljus runt omkring oss, vi delade på en cigarrett, och fick något otäckt grönt att dricka. Sedan skulle vi tugga på coca-blad. Det var en intressant och spännande upplevelse.

Schamanen och offergåvorna.

Ceremonin avslutades med att alla offergåvorna grävdes ner i en grop i trädgården.

Patricia och några av hundarna.

Patricia var en väldigt varm person, som tog hand om moder jord, människor och djur. Hon hade flera hemlösa hundar, som hon hade tagit hand om.

Efter ceremonin. Jag, en deltagare och Nidia.

Efter ceremonin berättade schamanen att det skulle vara en manifestation inne i Cajamarca på eftermiddagen och kvällen. Man skulle protestera mot Conga- och Yanacochagruvorna och sympatisera med Máxima Acuña, som har blivit en känd kämpe mot gruvbolagen.

Tillverkning av väggdekoration.

Vi var med när demonstranterna klippte ut en stor affisch med Máxima Acuña, som de skulle sätta på väggen.

För att locka folk var det en man som blåste i ett väldigt långt instrument. Jag vet inte vad det kallas, men det lät bra.

Målarfärg och blåsinstrument.

Affischen är uppe, nu ska väggen bakom målas.

Jag och musikanten.

Målning av banderoll, som ska bäras i demonstrationståget.

En färdig banderoll. Det står ungefär att man måste kämpa för vattnets existens.

Manifestation på ett torg.

Mannen med det långa blåsinstrumentet.

Mer musiker.

En aktivist som jag inte minns namnet på, och Nidia.

Det var en häftig manifestation. Det var mycket folk, mycket musik, mycket liv och mycket rörelse. Det höll på till sent på kvällen.

Det man manifesterade emot är gruvbolaget Newmont Mining, som bland annat våra svenska AP-fonder investerar pengar i. Våra svenska pensionspengar används alltså av ett gruvbolag.

Gruvbolaget har två gruvor runt Cajamarca; Conga och Yanacocha. Bolagen driver bort urbefolkningen från deras marker, och hotar dem som vägrar att sälja. Polisen är korrupt, och jobbar ofta för gruvans vaktbolag när de avslutat sitt polisjobb för dagen. Ett av vaktbolagen som har gått särskilt hårt fram ägs av, hör och häpna, svenska Securitas.

Svenska pensionspengar och svenska väktarföretag. Det gäller att inte skita där man äter, eller hur säger man?

Gruvorna använder cyanid för att lösa ut guldet ur malmen som man får upp. Både cyanid och kvicksilver har släppts ut i naturen. På gruvans mark rinner fyra floder upp. Dessa floder har ändrat riktning pga gruvdriften, vilket leder till att sjöar och odlingsmarker har torkat ut. Matpriserna stiger eftersom det inte går att odla fram så mycket mat längre. En del av den mat som trots allt odlas fram är giftig. De som redan var fattiga drabbas hårdast, eftersom deras enda inkomstkälla, som kom från odlandet, har förstörts. Fisken som fanns i sjöarna har dött ut, och man har hittat arsenik och andra tungmetaller i dricksvattnet. Människor blir sjuka av gifterna.

Det var alltså det här som manifestationen handlade om. Slagorden aqua si – oro no, hördes eka mellan husväggarna. Vatten ja – guld nej.

På pizzerian.

En av aktivisterna kände någon som drev ett billigt hostel, inte alltför långt från hotellet som vi bodde på, så vi flyttade dit. Det kostade 45 soles/natt.

Efter ridandet, ceremonin med schamanen, målningen, manifestationen och hotellbytet, åt vi på en pizzeria. Det var det enda vi hittade fort nära vårt nya hostel. Det var min första pizza i Peru, och den var väldigt god.

Även på vårt hostel fanns det en liten innergård, precis som på det andra hotellet. Rummen låg runt gården, i två våningar. Det här var ett mycket enklare ställe att bo på, men rent och fräscht och med en mycket trevlig värdinna. Vi fick hjälpas åt att bära bort en stor madrass som förvarades i vårt rum, innan vi kunde använda det. Rummet var väldigt bra. Stort och med två stora dubbelsängar. Perfekt!

Vårt hostel var en skola för hemlösa barn tidigare. De fick bidrag för att kunna hålla öppet, men när bidraget drogs in var de tvungna att stänga skolan. De fick idén att öppna ett hostel för att få in pengar, och nu driver de en annan skola utanför Cajamarca i stället. De flesta som jobbar på skolan är volontärer från Europa, som bor på samma hostel som vi.