Jösses, vilken dag. Vi far och flänger fram och tillbaka så jag blir alldeles slut. Vi är alltid ute i sista sekunden, känns det som. Värken från fibromyalgin känner jag inte så mycket av, den blir bättre av värmen, men tröttheten har jag kvar. Det är jobbigt att inte förstå språket, och det är jobbigt att inte riktigt förstå vad som händer, förrän det händer. Jag brukar ju vilja ha allt planerat i förväg.

På morgonen hann jag ta några foton på vägen mellan hotellet och torget.

Gatan utanför hotellet.

Gatan utanför hotellet.

En kvinna som sålde och tillverkade hantverk på gatan utanför hotellet.

På förmiddagen åkte vi till en kvinna som heter Patricia. Hon och hennes man bodde precis utanför Cajamarca, i ett stort hus på landet. De ägde en del mark. Mannen kom från Tyskland, så honom kunde jag prata med. Patricia ville starta någon form av kollektiv för människor som bryr sig om jorden och varandra, utan pengar. Tror jag. Hon bjöd på mat, och jag satt och lyssnade när hon och Nidia pratade.

Patricias hus.

Patricias hus.

Hästhagen och en kaktus.

Hästen, åsnan, Patricia, Nidia och jag.

Jag tycker inte om hästar. Jag har alltid varit rädd för dem, och tyckt att de är lömska och obehagliga. Det finns säkert snälla hästar också, men jag och hästar fungerar inte tillsammans, helt enkelt. Jag lyckades stå stilla så att fotot kunde tas, i alla fall.

En fin blomma/träd.

Alejandro, som bodde hos Patricia och hennes man.

Alejandro var en väldigt trevlig kille. Jag vet inte varför han bodde hos Patricia, för vi kunde inte prata med varandra, men han skrattade och log hela tiden. Det var också han som visade oss runt på marken.

Vy från Patricias hem.

Jag på markerna.

Det fanns en skog med lustiga träd på Patricias mark.

Aloe vera.

Från Patricias mark såg man Cajamarca långt bort.

När vi kom tillbaka från Patricia skulle vi träffa Máxima Acuñas döttrar, Ysidora och Jhilda, på torget i Cajamarca. Nidia skulle prata med dem om en träff med Máxima.

Torget i Cajamarca.

Torget i Cajamarca.

Torget i Cajamarca.

Det fanns flera hotell runt torget i Cajamarca.

Torget i Cajamarca.

Torget i Cajamarca.

Gata runt torget i Cajamarca.

Gata runt torget i Cajamarca.

Gata runt torget i Cajamarca.

Jag och Máximas döttrar, Ysidora och Jhilda.

När vi hade träffat Máximas döttrar skulle vi träffa en kvinna som heter Nely. Hon är med i ett politiskt parti, Frente Amplio. Det är ett vänsterparti i Peru. Vi träffades i deras partilokal.

Nidia och Nely i partilokalen.

När de andra hade pratat en stund följde vi med och tittade när de skulle måla en vägg, där de skulle måla partisymbolen senare. Det fanns många sådana målade väggar när vi var där, eftersom det var valår i Peru.

Väggmålning.

Väggmålning.

När vi hade tittat klart på väggmålandet, tog Nely med oss upp på en utsiktsplats, där man kunde se hela Cajamarca. Det fanns massor av lämningar efter inkaindianerna där uppe.

Vägen upp slingrade sig mellan husen.

Det var jobbigt att gå uppför, men det var det värt. Utsikten blev bara bättre och bättre.

Paus, halvvägs uppe. Alejandro, Nely och jag.

Precis utanför området med utsiktsplatsen kunde man köpa souvenirer.

En kyrka eller ett kapell, tror jag.

Många trappor var det.

Nely.

Nely, Nidia, Alejandro.

På väg uppför.

En inkastol.

Inkalämningar.

En staty eller något.

Utsikten uppe på berget var underbart vacker. Man såg hela Cajamarca.

Cajamarca, staden mellan bergstopparna.

Cajamarca och aloe vera.

Hunden och Cajamarca.

Nely, jag och Cajamarca.

Jag och Cajamarca.

Om man zoomade mycket med kameran kunde man se dagbrottet som hotar staden.

No a Conga, hade någon skrivit med stora bokstäver på berget. Conga är den gruva som förstör vattnet och markerna för dem som bor i och runt Cajamarca.

När vi kom ner från berget hade vi en liten paus innan vi skulle träffa Nely igen. Då ville Nidia att vi skulle leta reda på ett billigare hotell. Det ville inte jag, vi hade ju varit upptagna hela dagen, så jag ville inte flytta också. Eftersom Nidia snart fyllde år, så betalade jag för en natt till på det hotellet som vi bodde på, som en födelsedagspresent i förskott. Alltså bodde vi kvar där vi var.

Senare på kvällen träffade vi Nely igen. Hon visade oss den här väggen, där det fanns en affisch som visade vad som hände i Conga och Yanacocha. Gruvbolaget förstör vattnet, de som bor där blir sjuka, folk blir bortkörda från sina hem. Allt för att rika gruvbolag i USA och västvärlden har hittat guld och andra fyndigheter.

Målningar och affischer på en vägg.

Väggmålning på en skola.

På kvällen blev vi hembjudna till Nely och hennes familj. De bodde i ett enkelt hus i bergen precis utanför Cajamarca. Vi blev bjudna på middag hos dem, marsvin, ris och potatis. Det var första gången jag åt marsvin. Det kändes lite underligt, för mig är marsvin ett keldjur, men här var det normal mat. Smaken var det inget fel på, den var helt ok, men känslan var underlig. Särskilt när jag såg de små fötterna och tårna. Det var gott, men underligt.

Överallt dit vi kommer bjuder folk på mat. Alla är väldigt gästfria och bjuder på det de har. Det är väldigt härliga människor, helt enkelt. De välkomnar en främling i sitt hem och ger den mat. Det är så synd att jag inte kan prata med dem och göra mig förstådd och förstå vad de säger.

Köket/vardagsrummet hemma hos Nely och hennes familj.