I februari i år åkte jag till Peru. Det var en omtumlande resa, så jag kom mig inte för att skriva om den när jag kom hem. Sedan blev det inte av, det kom mycket annat i mellan. Nu känns det som att det är dags.

Hur 17 kunde jag få för mig att jag skulle åka till Peru i en månad, kanske någon undrar? Det undrar jag själv också.

Jag har alltid varit nyfiken på världen. Jag vill se den och uppleva den. Jag vill veta mer om olika kulturer. Det finns så mycket att lära sig.

Jag har alltid varit fascinerad av urbefolkningar och deras kamp underifrån, för att stå emot en ofta hänsynslös behandling. Jag vill att världen ska vara rättvis, och just urbefolkningar har behandlats väldigt orättvist, över hela världen. I Sverige förstör vi Samernas mark, i Peru och övriga Amerika är det indianernas mark som förstörs, samma sak i Asien.

Jag har alltid varit fascinerad av berg och storslagen natur, som tar andan ur mig. Storslagen natur och berg finns det gott om i Peru.

När jag gick på rehabilitering för min fibromyalgi ingick det, förutom sjukgymnastik, samtalsterapi i gång i veckan. Under de samtalen kom jag på att mitt största hinder för att kunna göra det jag vill göra, är mig själv. Jag måste våga göra saker som jag är rädd för. Jag måste utmana mig själv och konfrontera mina rädslor.

I samma veva lärde jag känna en kvinna i Västerås. Vi är aktiva i samma politiska parti. Nidia är aktiv feminist, och brinner även för urfolkskvinnorna i Peru, som kämpar mot de stora gruvbolagen.

Nidia kommer ursprungligen från Peru, och vi började prata lite smått om att jag kunde följa med dit någon gång.

I februari var det dags. Nu åker jag, ska du med, sa Nidia. Jag tänkte inte så mycket innan jag svarade ja. Om jag hade tänkt för mycket skulle jag ha svarat nej, på grund av feghet.

Vi hann inte planera så mycket innan. Nidia skulle åka två veckor före mig, tillsammans med sin mamma, och sedan skulle vi flyga hem tillsammans. Det tyckte jag lät väldigt läskigt. Jag hade inte flugit sedan på 1980-talet, så det var säkert mycket nytt, tänkte jag. Jag tänkte också att jag måste göra det här, det får bära eller brista.

Veckorna före resan hade jag fullt upp, så då hann jag inte vara nervös. Det var vaccineringar, köp av malariamedicin, köp av resväskor, packning av resväskor (flera gånger till och med), funderingar på vad som måste tas med, och så vidare.

Precis innan jag skulle åka fick jag veta att Nidia var i sin hemstad Huanuco, och inte kunde möta mig i Lima när jag kom fram. Istället skulle en bekant till henne möta mig i Lima och se till att jag kom på en buss därifrån till Huanuco, en resa på ca 8 timmar med buss. Då var det nära att jag bangade ur. Samtidigt tänkte jag att jag VILL åka, så jag erbjöd mig att betala en flygbiljett åt Nidia från Huanuco till Lima, så att hon skulle kunna möta mig. Det kändes tryggare. Jag kunde inte ett ord spanska, och i Peru pratar de flesta ingen engelska, visade det sig. Jag kände inte till kulturen, kunde inte språket, var inte van vid att resa på annat sätt än med husbil, så jag ville helt enkelt bli mött av någon som jag kände.

Mitt i natten fick jag skjuts till Arlanda av min kära sambo. Resan hade börjat.

Fasiken vad läskigt, spännande, roligt, nervöst, förvirrande, coolt, häftigt, underbart osv…