Vi åkte vidare norrut, och in i Spanien. De hade gjort en tillfällig tullstation vid den första betalstationen på motorvägen, när vi kom till Spanien. Det var inga kontroller, det var bara att åka förbi tulltjänstemännen.

Vi ville campa i närheten av havet, så vi siktade direkt på en sådan camping, Camping Valdoviño. Receptionen såg tråkig ut, men vi tänkte att det kanske är finare inne på campingen. Eftersom vi har haft lite problem med att hitta campingar där vi får plats så är det bara att hugga till när vi hittar något. Nu är Lelle förkyld och trött, men jag har frisknat till.

GPS: N 43°36’46” E 8°8’57”

Pris/natt: Husbil och två personer 28.60 €

Tjejen i receptionen var artig och trevlig, men hon hade inget extra. De hade eventuellt en plats, för några skulle eventuellt åka. Vi fick vänta medan hon gick och frågade dem. De skulle åka, så vi fick vänta en stund till. När de hade packat ihop fick vi ta över platsen.

Enligt ACSI-katalogen har de 80 platser. Det stämmer inte. Många av platserna var upptagna av stugor, stora partytält och andra saker.

Två saker fanns det mycket av på den här campingen. Stugor och surfare. Surfarna bodde antingen i stugor eller i tältläger. Det fanns två platser på hela campingen där man fick plats med en husbil som var längre än 6-7 meter. Vi fick en av dem. Vi hamnade precis bredvid en stuga, nedanför servicehuset. När vi satt ute satt vi nästan på deras veranda.

Om det inte hade varit för att Lelle var förkyld och trött, hade vi nog åkt vidare. Inte för att det är några större fel på campingen, egentligen. De har valt att inrikta sig på vindsurfare istället för på andra turister, helt enkelt.

Servicehuset var fräscht, men påminde lite om en idrottshall. Det fanns många duschar, och ett rum utanför där man skulle skölja av och hänga upp sin våtdräkt. Allt var anpassat efter surfare, och jag tror att de trivdes bra.

Den andra stora platsen var precis framför verandan till två andra stugor. Det kändes lite som att man parkerade på någon annans tomt.

Huvudgatan genom campingen var inte heller stor, men det behövdes inte. De flesta bodde i tält.

På campingen fanns det flera gräsplaner i den här storleken. En liten husvagn och en 6-meters husbil fick precis plats. Om vi hade kört in till vänster där man skymtar den vita husbilen hade vi haft extraljusen inne i husvagnen. Så trångt var det. En folkabuss skulle ha funkat.

Campingen var fin egentligen, det var mycket grönt och många planteringar, det enda problemet var att platserna var för små för de flesta.

Många av surfarna bodde i sådana här tältläger.

Ytterligare ett tältläger för surfare. Det var ganska kul att se dem faktiskt. När ryktet spreds att det kom en bra våg fick de bråttom genom campingen med sina brädor för att fånga den perfekta vågen.

Våran granne, som var tysk och bodde i stugan, hade surfat i nästan hela världen. Det var inte så bra vågor just där vi var, man skulle ta bilen och åka ca 5 kilometer, sa han. Han hade varit uppe klockan 5 på morgonen för att få de bästa vågorna.

Om man gick längst bort på campingen kunde man skymta havet.

Den här lilla husvagnen såg vi från våran bil. Om man tar bort den, några buskar och huset bakom ser man havet.

Det tog ungefär 10 minuter att gå från campingen till vattnet. Det blåste och var mulet, så det var inte badväder. På stranden var det en blandning av gula och röda flaggor. Det var inte så många surfare där då.

Nästan precis vid vattnet fanns det en camping till. Den såg trevlig ut på håll, men den såg också trång ut.

Det fanns flera restauranger i närheten av både campingen och vattnet. De flesta hade ingen matservering förrän sent på kvällen, så vi åt i bilen.

Jag ville ta kort på havet, inte på en massa människor i våtdräkt, så det var bra att det blåste åt fel håll. Då höll sig surfarna borta.

På vägen tillbaka från stranden stannade vi och provade vad de hade för öl i en av restaurangerna.

Campingen hade en liten mataffär, så vi fyllde på med färskvaror där, innan vi gick till bilen och gjorde i ordning en burk pölsa, som vi hade med oss.