Vi bestämde redan igår att vi skulle stå kvar två nätter på Parque de Campismo do Paço. Vi ville se havet, och vänta ut min förkylning. Den började ge med sig idag. Det var jobbigt att vara så förkyld i värmen, så det var skönt att jag började känna mig piggare.

Det var svalare, men vi ville ändå inte lämna katten i bilen på förmiddagen när det var sol på den. Vi passade på att tvätta i campingens lilla tvättstuga. 4 €/maskin kostade det. Under tiden byggde Lelle ett solur med hjälp av en liten pinne och markisens pinne. På det viset kunde vi räkna ut när det skulle bli skugga på bilen.

Vi hade bra täckning på telefonerna, så Lelle la in bästa vägen mellan campingen och havet i sin telefon. 1,7 kilometer var det att gå. Det var inte alls svårt att hitta, det var i stort sett rakt fram hela vägen.

Längs stranden fanns det en lång strandpromenad att gå på.

Långt bort såg vi staden. Den var mycket större än vad vi hade trott. Campingen ligger precis i utkanten av staden, så det enda som fanns där var ett villaområde och en väldigt stor mataffär. Jag misstänker att det var mer restauranger och sådant i den delen som vi såg från stranden.

Stranden sträckte sig så långt vi kunde se åt andra hållet. Sanden var jobbig att gå i, mycket djupare än i Danmark, till exempel. Havet hade en härlig färg.

Vi såg inga som badade. Jag visste inte vad olika färger på flaggor betydde, men jag antar att flaggornas färg hade något att göra med att ingen var i vattnet. Det blev alltså inget bad i havet, vi gjorde som de andra. När vi kom var det gula flaggor. Det betyder att man ska vara extra försiktig pga farligt vatten, t ex underströmmar, läste jag sedan, men det är inte förbjudet att bada.

Jag ville prova att doppa fötterna, så det gjorde jag. Det räckte att gå i upp till fotknölarna för att känna vattnets kraft. Det sög i fötterna, utåt och nedåt. Då förstod jag varför ingen badade. För mig räckte det att blöta fötterna. Vattnet var iskallt, och jag ville inte gå ut i de där vågorna, även om det var vackert.

På andra sidan av stranden fanns det ett litet vattendrag. Det var ingen som badade där heller, men det kom några som paddlade kanot. Jag undrar om det kanske är bäcken som rann förbi campingen som rinner ut i havet här?

Någon badkruka har jag aldrig varit. Det fanns många fiskar i vattnet, och de såg ut att må bra, så då hoppade jag också i. Vattnet var lite strömt, men inte värre än att det gick att simma i det. Det var alldeles lagom kallt.

Finns det vatten så hör det till att man ska vara under det, lika mycket som över. Vattnet måste ha varit lika rent som det såg ut att vara, för jag blev inte magsjuk. Det var svalt och skönt, och det behövdes. Sanden var väldigt varm, och solen brände. Det var grunt vid kanten, sedan blev det djupt fort.

Vägen mellan campingen och havet gick genom ett litet villaområde. Det fanns en parkeringsplats precis vid havet, men det var inte mycket trafik.

Det var ett vackert område, med mycket fina träd och blommor. Det här såg ut att vara ett lite finare område, med dyra hus.

Det tog tid att gå tillbaka till campingen. Jag kände mig piggare efter badet, men jag hittade så mycket blommor att ta kort på.

Närmare campingen blev husen lite mer slitna, men det var fortfarande mysigt. Mitt emellan några villor hittade vi något som såg ut att vara kolonilotter. Där odlades det lite av varje, både grönsaker och blommor.

Vi hittade fler citronträd. Jag skulle ha velat plocka en, men det vågade jag inte.

Det här såg ut att vara mandariner eller något liknande. De flesta av trädgårdarna sköttes om, men här hade de bara låtit frukten ligga på marken och ruttna.

När vi kom tillbaka blev Olivia väldigt lycklig, och intog sin plats som förste spanare. Hon har full koll på vad som händer runt omkring från sin plats i soffan…

…ända till hon somnar ifrån sitt uppdrag som väktare, vill säga. Här har hon inte så mycket koll.

Jag ville gå till bäcken vid campingen och bada också. Valet föll på vattenfallet, för där var vattnet djupt. I andra änden av campingen var vattnet bara knädjupt, såg det ut som igår. Det tog inte lång tid innan huvudet var under vattnet.

Vattnet var djupt och kallt. Det var riktigt härligt. Trots att det fanns riktigt djupa hål, kunde man se varenda sten. Så klart var vattnet.

Det här var en mycket mysig plats att simma omkring på. Det hängde ner träd och buskar runt vattenpölen, så det kändes som om man var i en liten hemlig koja i skogen.

Den bästa platsen att bada på var ovanför vattenfallet. Det fanns en betongkant precis vid kanten, som gjorde att man inte ramlade ner.

På kvällen gick vi tillbaka till restaurangen igen. Det var lika trevligt som igår. När vi kom hälsade servitören på oss precis som om vi var gamla vänner. Han kom med menyn på en gång och började prata på portugisiska, lite engelska och med mycket gester. Och mycket skratt.

Lelle beställde fisk, och jag beställde något som servitören sa var en gris. Det visade sig vara något som liknade fläskkotletter. 2 stycken, till och med. Vi fick både ris och pommes idag också. Idag hade de rivet apelsinskal i riset. Tror vi i alla fall. Det var något som var orange och rivet. Det var riktigt gott.

Det blev en lite dyrare nota idag än igår: 22.20 €. Då fick vi varsin portion mat, 6 öl, 1 glas av någon form av stark lokal sprit som servitören sa var god fastän han inte drack alkohol (Lelle tyckte om den, men det gjorde inte jag), och varsin entré av något slag. Vi vet inte vad det var, men det var gott. Det är mycket för den summan.

Servitören berättade att huset som restaurangen ligger i, och huset bredvid, har varit en kvarn en gång i tiden. Det var därför det rann vatten under huset. Han tyckte att det var kul att jobba där. Han var väldigt trevlig och kom och pratade så fort chefen inte såg honom. Det tyckte jag var kul. Han lärde oss lite portugisiska också. Chefen var samma man som kom på cykel och var lite barsk igår när vi parkerade bilen, campingägaren alltså. Servitören tyckte inte om honom. Vi tyckte väldigt bra om servitören. När vi gick berättade vi att vi skulle åka vidare imorgon, så då skulle vi inte komma och äta. Då tog han i hand och önskade trevlig resa och ville att vi skulle komma tillbaka nästa år.

Campingägaren är överallt och dyker upp bakom ryggen när man minst anar det. Han pekar och domderar. Vi satt och såg från restaurangen hur han följde med några som kom lite sent, och pekade exakt vart de skulle ställa sin husbil. När de körde upp på sin nivåkloss fick de lov att backa ner igen, och flytta den några centimeter längre fram. Han var riktigt petig. Vi måste ha gjort rätt, för han pekade aldrig på oss. Om man lyckas hålla sig borta från campingägaren, så är det en underbar camping, med extremt trevlig personal och mycket bra mat.

Jag vill gärna åka tillbaka dit igen.