Vi åkte vidare västerut mot Porto. Vi hade tänkt campa där, men klockan var inte ens 12 när vi kom dit, så vi åkte vidare norrut längs kusten.

I närheten av den förra campingen stannade vi och tankade på en liten mack uppe i bergen. Han som jobbade på macken hade aldrig tankat en så stor bil, så han ville göra det åt oss, och det fick han väl göra. Han skrattade och skämtade hela tiden, på dålig engelska. Vi förstod ungefär vad han sa med hjälp av gester.

Längs med motorvägen fanns det skyltar med jämna mellanrum, som talade om vad det kostade att åka till nästa avfart. Vi hamnade i klass 3, eftersom bilen är så lång. Runt Porto var det vanlig betalväg. Där fick man en biljett när man körde på vägen, och betalade när man körde av.

Vi siktade på en camping vid kusten i norra Portugal. Det fungerade bra ända tills vi kom till staden där campingen skulle ligga. Då fick GPS’n tokspel, så vi hamnade helt fel. Det stod i och för sig i ACSI-katalogen att man inte skulle följa Satnav, så det kanske var det som var problemet. Vi visste ju att campingen borde finnas där, så vi åkte runt på smågatorna i ett villaområde och letade.

Till slut hittade vi en skylt mot en camping. Det lönar sig att åka runt och leta ibland.

Sista biten mot campingen var det trångt, men det var inte så långt, som tur var.

Campingen heter Parque de Campismo do Paço, och ligger i Vila Praia De Âncora.

GPS: N 41°48’10” E 8°50’53”

Pris för två nätter: En husbil, två personer utan el 24.40 €. 12.20 €/dygn alltså. Billigt.

Mannen som jobbade i receptionen var mycket trevlig och pratade hyfsad engelska. Vi fick gå in och titta om vi hittade någon plats innan vi körde in.

Det stod husbilar längs vägen in, men där ville inte vi stå. Det var trångt mellan bilarna där, det fanns ingen skugga och påminde mer om en parkering. Eftersom vi inte behöver ström ställde vi oss en bit bort på en gräsmatta istället. Han som var i receptionen sa att vi kunde stå vart vi ville.

Redan innan vi hade hunnit parkera ordentligt kom det en äldre man på cykel och frågade på väldigt knagglig engelska om vi verkligen skulle stå där. Ja, det hade vi tänkt, sa jag, och så förklarade jag att vi skulle vända bilen så att den stod så som den står på bilden. När mannen kom stod vi med långsidan längs med vägen, för vi hade inte hunnit parkera än. Han sa ok och cyklade iväg. Det visade sig senare att det var campingägaren. Han var lite barsk och ville ha extrem ordning och reda. Husbilar på en plats, husvagnar på en plats och tält på en plats. Där vi stod ville han ha tält, men vi fick tydligen stå där i alla fall. Vi såg att han var med och pekade vart vissa andra skulle stå, när han råkade se att det kom någon ny. Det gäller att smita in när han inte ser, alltså.

Vi fick lite sol på förmiddagen, resten av dagen hade vi skugga. Dessutom hade vi gräs, där de flesta andra husbilarna stod var det grus. På kvällen kom det ett par husbilar till och ställde sig bredvid oss.

Det är inte samma tryckande hetta här, kanske för att vi är så nära havet? Det är skönt med skugga ändå.

Den här campingen tyckte jag om, mycket för att vi fick stå där vi stod. Träd, gräs och stor yta. Dessutom var vi i utkanten av campingen, så det var inte så mycket spring där, och så kunde jag hålla koll på vad alla andra gjorde. Jag är ju nyfiken.

Återigen hade vi långt till de närmaste grannarna, åtminstone åt det hållet som vi hade dörren mot. På andra sidan om oss parkerade den andra husbilen ganska nära.

Campingen var fin. Det var inga numrerade platser, men placerade sig där man ville stå, ungefär. Det var lite trångt runt elstolparna, men det led inte vi av. Vi klarar oss med solcellen på sommaren.

På campingen växte det eucalyptusträd. Det har jag aldrig sett förut. I bakgrunden syns husbilsavdelningen.

Eucalyptusträden var väldigt höga, och hade väldigt underlig bark. Den hade släppt från träden, och vajade som fanor i vinden. Så fort man kom i närheten av träden kände man hur gott de luktade.

Det fanns bara ett servicehus, mitt på campingen. Huset är helt ok. Det är inte modernt, men rent och fräscht.

Den trevliga mannen i receptionen förklarade vägen till närmaste affär för oss.  Det var en lite större affär, som hade allt i matväg. Det tog ca 15 minuter att gå från campingen. På vägen hittade vi citronträd i en trädgård.

Det fanns väldigt mycket olika träd och växter i det här området. Det var många olika färger i trädgårdarna. Vi hittade en häck där vi plockade färska lagerblad, lite i smyg. Det luktade lagerblad lång väg.

Precis bredvid campingen rinner det en bäck. När vi var i receptionen hörde vi någon fråga efter vägen till vattenfallet. Jag tjuvlyssnade så mycket jag kunde, för dit ville jag också gå.

Det här är campingens restaurang. Den var inte stor, men charmig. Vattenfallet skulle ligga bakom den.

Vattnet från bäcken rann in under ett hus bredvid restaurangen. Det var alldeles kristallklart.

Bakom huset fanns det en liten stig, som vi följde. På vissa ställen fick man klättra och balansera lite, men det gick bra.

Framme vid det lilla vattenfallet. Det var som en riktig sagoskog, och det var inte alls långt att gå. Det tog bara ett par minuter.

Det var människor som badade ovanför vattenfallet, där vattnet var lite djupare. Det var då vi bestämde att vi eventuellt skulle stanna en natt till. Jag ville också bada, men var fortfarande förkyld, så vi tänkte att det skulle jag kunna göra dagen därpå om jag var piggare. Då skulle vi också kunna gå till havet.

Ovanför vattenfallet var vattnet alldeles klart. Det såg både härligt och friskt ut.

Från vattenfallet fanns det en annan väg, där man inte behövde klättra. Den ledde genom några odlingar och ut på landsvägen som gick förbi campingen.

Vi följde landsvägen förbi campingen, svängde ut över en åker, där det fanns en liten stig. Vi såg flera cyklar där, och andra människor som gick där, så vi var nyfikna. Stigen ledde fram till badplats nummer två. Samma bäck och samma kristallklara vatten, men grundare och mera barnvänligt. Det tar bara ett par minuter att gå dit också.

På kvällen gick vi till campingens restaurang. Killen som jobbade där pratade inte så bra engelska, och menyn var på portugisiska. Vad gör man då? Som tur är var killen extremt trevlig och öppen. Han skrattade och härmade olika djur medan han förklarade vad som stod i menyn. Vi beställde biff, och vi lyckades få fram att jag ville ha välstekt och Lelle blodig. Till biffen fick man ett stekt ägg. Jag ville ha sönderpetad gula, och Lelle ville ha hel. Det lyckades vi också med. Maten var väldigt god. Man fick både ris och pommes till biffen, och det var lite underligt, men gott. Det här kändes mer som husmanskost än restaurangmat.

Det här var en billig restaurang. Vi betalade 17.60 € för maten, 3 öl och ett glas vin.

Det var faktiskt lätt att prata med den här servitören, trots att vi pratade olika språk. Om man vill så går det. Alla människor vi har mött hittills i Portugal har varit extremt trevliga, hjälpsamma, varma och glada. De har inte sett det som något hinder att vi inte kan språket, tvärtom. Alla försöker hjälpa till så gott det går. De visar och pekar. Även i mataffären ville de visa vad det kostade, och att vi fick rätt växel tillbaka.

Portugal känns som ett mycket trevligt land, som vi måste utforska mera.