Vissa saker måste man berätta om. Vissa saker får inte glömmas bort eller tystas ned. Vissa saker måste vi hjälpas åt att se till att de inte upprepas igen. Ett exempel på det är det som hände under andra världskriget, då de tyska högerextremisterna och nazisterna dödade en himla massa människor bara för att de hade en annan tro, en annan hudfärg, tillhörde en annan grupp av människor, eller hade ett handikapp.

En stad som drabbades väldigt hårt var Oradour-sur-Glane, en mindre stad som ligger drygt en mil norr om Limoges i Frankrike.

Oradour-sur Glane var en lugn by, där invånarna hade gett upp inför nazisterna. Den 10 juni 1944 gick en tysk pansardivision trots detta in i byn. De stängde in männen i lador, som de besköt med kulsprutor. Sedan tände de eld på dem. Kvinnor och barn stängdes in i kyrkan, som också brändes ned. Hela byn utplånades. Fem män och en kvinna lyckades fly och berätta om vad som hade hänt. De övriga 642 invånarna dog. Av dem var 205 stycken barn. 205 stycken barn som inte fick bli vuxna. De var definitivt inte soldater.

De som bodde i Oradour-sur-Glane var vanliga civila människor. Det finns tre teorier om vad som hände. En teori är att tyskarna stormade fel by. De skulle egentligen ha angripit Oradour-sur-Vayres några mil därifrån, där motståndsrörelsen ska ha tagit en SS-man som gisslan. Teori två är att motståndsrörelsen hade sprängt en bro, och därför hindrades de tyska trupperna att förflytta sig norrut till Normandie. Det finns även en tredje teori som högerextremisterna är inne på: nämligen att kyrkan och ladorna var fulla med dynamit och andra sprängmedel, så att invånarna (som enligt extremhögern var militanta motståndsmän allihop) i stort sett sprängde sig själva. Den sista teorin låter väldigt långsökt, tycker jag.

När general de Gaulle fick se förödelsen bestämde han att byn skulle bevaras som den var, som ett minnesmärke över ondskan.

En ny by med samma namn och med ca 2000 invånare har byggts upp precis bredvid den gamla byn.

Den nedbrända byn är stor. Det kändes väldigt underligt att gå runt där. Det satt skyltar på husen som talade om vad som hade funnits där, förutom dessa skyltar såg allt ut som när elden hade slocknat. Det fanns bageri, slakteri, tandläkare osv. Det fanns bilar, cyklar, sängstommar, symaskiner…

I utkanten har man gjort en speciell kyrkogård för alla dem som slaktades. Det rådde gravfrid på området.

Det finns ett minnescenter där man kan se en film och bilder på alla offren. Det hoppade vi över. Jag ville inte se deras ögon. Det räckte att se några gamla skolfoton som satt vid ingången.

Jag tog många foton i byn. Dem kan ni se här nedanför, utan kommentarer. Jag låter bilderna tala för sig själva. Nedanför bilderna finns lite praktisk info om hur man tar sig dit, och om campingen vi sov på när vi åkte därifrån.

Att hitta till Oradour-sur-Glane är inte svårt. Det ligger ca 15 mil söder om Tours, som är en större stad, och ca 15 kilometer norr om Limoges. Det fanns många skyltar längs vägen som pekade mot Oradour-sur-Glane.

Följer man skyltarna kommer man till den nya staden, men den övergivna byn ligger precis bredvid. Om man kommer med husbil, och vill stanna över natten, finns det en ställplats i nya Oradour-sur-Glane. Enligt uppgift i BordAtalas är ställplatsen gratis, och har 30 platser som är över 12 meter långa.

Vi parkerade precis bredvid ödebyn. Där finns det bussparkeringar längs vägen. Det stod flera andra husbilar där, så då gjorde vi det också.

Vi åkte till ställplatsen och tittade, mest av nyfikenhet. Vi tänkte inte campa där. Ställplatsen var helt ok, den var välskött och det var rent och prydligt. Platserna lutade mycket, och det tycker vi inte om. Grus är inte heller så kul att stå på.

Det fanns en servicestation på ställplatsen, där man både kunde fylla och tömma vatten. Toatömning fanns också. Vattnet fick man betala för.

På platsen fanns en stor karta över nya Oradour-sur-Glane, och en markering som visade hur man gick för att komma till ödebyn. Det ska vara 1,4 kilometer att gå.

Vi åkte vidare till byn St. Germain-les-Belles, för där hade jag hittat en camping i ACSI-katalogen. I St. Germain var gatorna väldigt trånga. Vi gick en sväng i byn för att handla bröd och mat. Byn var liten och charmig, men det fanns inte mycket att se på.

Den här vägen åkte vi på med husbilen, för att ta oss igenom byn till campingen. Det var lite spännande när vi skulle ta oss mellan husen på den smalaste biten. Dessutom fick vi möte just då. Inte skoj.

En kyrka och en väldigt liten mataffär hittade vi i byn. Det var det som fanns där. Kyrkan undvek vi, men mat ville vi ha, så där gick vi in.

Campingen vi valde heter De Montréal. Det är en liten camping med 47 platser, enligt katalogen.

GPS: N 45°36’42” E 1°30’5”

Pris/natt: Två personer och en husbil, utan el 17 €

När vi kom fram ca kl 15.00 var receptionen stängd. Det fanns lappar på olika språk, som talade om att man skulle åka in och ta den plats man ville ha, utom dem med koner, för de var upptagna.  Sedan skulle man anmäla sig när de öppnade. Receptionen var bara öppen på morgonen och mellan 16.00 och 18.00.

Vi åkte in och hittade en bra plats. Campingen ligger vid en sjö. Platserna närmast sjön var upptagna så klart, men det gjorde inte så mycket. Campingen ligger längs med sjön, så den är lång och har många sjötomter, och ovanför alltihop finns en lika lång terrass med utsikt över sjön. Där hamnade vi.

Campingen var smart planerad. Vägen var bred, och i änden av terrassen var det en stor vändplan. Det var alltså inga som helst problem att manövrera en stor bil.

Vi tror att ägarna till campingen är holländare. Dels pratade de extremt bra engelska, dels fanns det många holländska campare där. Ägaren var väldigt trevlig.

Servicehuset var mycket fräscht. Det såg nästan nybyggt ut. Dessutom fanns det riktiga toaletter som man kunde sitta på. Det var inte som gårdagens toaletter där man var tvungen att stå.

På terrassen är det höga häckar runt alla platser. Nere vid sjön var häckarna lägre, och det kunde vara ett par platser mellan varje häck.

Campingens sjö var inte stor, men det fanns en fin badplats. Dit kom även de som bodde i byn. Det fanns ett litet idrottsområde där också.

Olivia envisades med att min stol i själva verket var hennes. Det fortsatte hon med hela semestern. Katten och hennes husse. Jag fick sitta på trappan.