Dagen började bra med utcheckning från den härliga campingen vid Lilla Bält. Sedan gick det lite sämre en stund. GPS’n ledde oss fram till gamla bron över Lilla Bält. Där åkte vi förra året, och det gick bra. När vi närmade oss såg vi skyltar om att det var vägarbete, men vi tänkte inte så mycket mer på det, innan vi kom fram till bron. Där fanns det en skylt som talade om att bron endast var två meter bred för tillfället. Vår husbil är något bredare än så. Det fanns ingen information om brons tillfälliga smalhet innan vi var framme. Inte som vi såg åtminstone.

Alltså var det bara att fundera ut hur man vänder en nio meter lång bil på en väg som bara har ett öppet körfält, när man är omringad av betongsuggor, när man dessutom står först i kön framför ett väldigt rött rödljus, samtidigt som det skulle trixa sig förbi personbilar som hade grönt åt sitt håll. Man fick för tillfället bara åka åt ett håll i taget över bron, nämligen. Och vi kunde inte åka åt något håll alls. De som stod bakom oss blev nog både lite irriterade när de också fick backa en bit när de fick grönt, men även mycket imponerade, av Lelles kunskaper i backteknik och u-svängar på obefintlig yta. Det finns tyvärr inga fotobevis på det, eftersom jag hängde med huvudet genom fönstret och höll utkik efter vägarbetarnas betongsuggor.

Dags för nästa problem: att hitta stora bron över Lilla Bält, när GPS’n envisades med att vilja ha oss tillbaka till gamla bron. Det löste vi genom att åka rakt fram i alla korsningar, tills vi kom in i centrala Middelfart, eller vart vi nu hamnade. Då gav GPS’n upp och ledde oss till nya bron.

Vi valde att ta lilla vägen in i Tyskland, väg 11 på västkusten, istället för motorvägen. Omväxling förnöjer. I Kolding sneddade vi ner genom Danmark till västkusten. Det fanns varken poliser eller tullare där, inte som vi såg i alla fall. Vi stod stilla en stund och tog en bensträckare på en rastplats som ligger nästan precis på gränsen, och tullstationen där verkade vara helt stängd. Så var det med tidningarnas rapporter om stängda gränser, tänkte vi.

Vi stannade till på Calles i Süderlügum, en ganska liten gränshandel, men med ett hyfsat bra sortiment. Där shoppade vi lite rom och whiskey, intygade att vi inte skulle ta med dryckerna längre in i Tyskland, och gjorde precis tvärtom. Spritsmuggling på hög nivå, med andra ord. Vi köpte faktiskt plasttallrikar också.

På söndagar brukar det inte vara så mycket kö på Autobahn runt Hamburg (särskilt under Elbe brukar det vara kö), eftersom långtradarna inte kör i Tyskland då, men vi valde att prova färjan över Elbe för att testa något nytt. Det går färjor från två ställen. Cuxhaven – Brunsbüttel är dyr och lång väg, så vi valde den kortare och billigare sträckan som går från Glückstadt till Wischhafen. Det var väldigt bra skyltat mot färjan när vi närmade oss Glückstadt på väg 431.

Vid färjan stod bilarna fint på kö och väntade. Den här färjan går inte att förboka. Vi behövde inte vänta så länge, för det fanns fyra stycken färjor som körde skytteltrafik över floden. 30 minuter väntade vi, sedan tog det 25 minuter att åka över. Räknar man skillnaden i tid så tjänar man egentligen inte så mycket på att välja färjan framför köerna i Hamburg, eftersom det tar tid att köra till Glückstadt också, men det beror lite på vart i Tyskland man har tänkt åka.

Båtarna var inte stora, men de såg stabila ut. Jag som är lite rädd för färjor kollade upp dem noga medan vi väntade på vår tur.

Påfarten till färjan var inte så rolig att åka på, men jag tror inte att Lelle skulle ha velat backa en gång till på samma dag, så jag bet ihop.

Det gick runt en man och tog betalt när man hade kört ombord. 21 € för stor bil och två personer. Endast kontant betalning.

När vi hade färjat färdigt åkte vi mot en camping som jag hittade i ACSI-katalogen, Knaus Campingpark Wingst, som ligger i just Wingst.

Vi var flera som kom samtidigt, och campingvärden tog det minst sagt väldigt lugnt. Ingen stress där inte. Istället blev det en rejäl kö. Det slutade med att han släppte in alla innanför bommarna, för där fanns det en stor yta att parkera på. Sedan checkade han in oss en i taget. När en var incheckad fick den gå ut och vänta vid sin bil. Till slut stod vi och två par till och väntade vid våra husbilar. Då låste han receptionen och tog med oss till våra platser. Han körde först, och vi på ett fint led efter. De andra som ville checka in fick vänta tills han var klar med oss tre. Skumt. Han var trevlig, åtminstone, men ungefär lika sävlig som en snigel.

Man fick inte välja plats helt själv. Vi som hade stor bil blev guidade till en gräsplan, där var vi tvungna att stå, men vi fick ställa oss precis som vi ville på den. Han rekommenderade att vi ställde oss bredvid ett tält, för de använde inte hela sin plats. Så fick det bli. Inte för att han sa det, utan för att vi tyckte att han faktiskt hade rätt i det han sa. Dessutom skulle det bli lätt för oss att komma ut dagen därpå, utifall det kom flera.

GPS: N 53°45’9” E 9°5’0”

Adress: Schwimmbadallee 13, Wingst

Pris/natt: 10.50 € för platsen, 7.90 €/person, 2 € skatt/person, övrig avgift 2.10 €. Totalt 32.40 €. Tyska campingavgifter är krångliga ibland.

Servicehuset är ok och dusch ingår i priset.

Campingen är ok, men inte mer. Den duger som övernattning, men är i dyraste laget med tanke på vad som finns där.

Vi och tältet som vi hamnade bredvid. Eftersom man får stå som man vill på sin gräsplan, vet jag inte hur stora platserna är. På våran gräsplan placerades fyra andra svenska husbilar och ett holländskt tält. Det får plats en eller två till, beroende på storlek.

Campingen var stor till ytan, men det fanns inte så många lediga platser. Det fanns väldigt många säsongsboende där.

Det var väldigt grönt och lummigt, mycket buskar och träd som delade av de olika gräsplanerna.

Vägarna genom campingen var i bra skick, och asfalterade. Det är ett litet plus när det regnar.

Campingen var stor till ytan, ja, men vissa av platserna såg inte ut att ha blivit använda på väldigt, väldigt länge. Det fanns ett stort område med elstolpar som inte användes. Platserna där var mycket finare än de andra, så jag förstår inte varför de inte underhölls.

Vid infarten fanns en stor skylt som visade vart man kunde hitta allt. Den gröna delen längst ner pekade mot en örtagård, som vi inte kunde hitta. Den kanske fanns i den övervuxna avdelningen?

Vi hittade grillplatsen i alla fall. Det är en av de större eldstäderna som jag har sett.

I den lilla sjön (pölen) ska man kunna fiska lax, regnbåge, gädda och ål, enligt informationstavlan. Fiskekort köper man i receptionen. Jag var rädd att få något riktigt slemmigt på kroken, så vi provade inte att fiska den här gången.

Två lekplatser hittade vi, en för barn, och en för hundar. Det var en bra idé, att ha en egen hundlekplats som var inhägnad på campingen.

På kvällen åt vi på campingens restaurang. Jag åt semesterns första Wienerschnitzel, eftersom vi var i Tyskland, och Lelle åt Schweinrücksteak med bratkartoffeln (ungefär svinryggstek med stekpotatis, om man översätter det rakt av). Bådas mat var väldigt bra, och personalen var trevlig. Till maten drack vi varsin stor Krombacher. Pris 25.70 € för alltihop. Alldeles lagom pris, tycker jag