En ny dag med nya äventyr. Det var mulet men uppehåll, och eftersom vi skulle åka över Großglockner Hochalpenstraße idag funderade vi lite på om det var värt att chansa på om vädret skulle bli bättre eller sämre. Vi ville inte bli fast i ett oväder uppe i bergen, men eftersom alternativet var att stanna ett dygn till på lyxcampingen, som vi inte trivdes på, så valde vi att åka. Ser vi inget pga dåligt väder kan vi ju alltid åka tillbaka åt andra hållet dagen därpå, tänkte vi.

Vädret försämrades ju högre upp vi kom, men vägen var bra, och vi såg ändå bergstopparna.

Vi passerade några små byar innan vi kom till alpvägen.

Skylten som visar att vi närmade oss. Strax efter skylten blir det betalväg, GO-boxen gäller inte på den. Vi frågade i tullstationen, eftersom vi tidigare hade fått information om att den skulle gälla, men det gick bara att betala kontant. För våran husbil kostade det 34 €. I den biljetten ingår både vägavgift och entré till många av de utställningar som fanns längs med vägen. Man fick en liten karta och informationsfolder också.

Precis efter betalstationen började stigningen. Vägen var ganska brant och väldigt kurvig, men bra. Den var förhållandevis bred, så det var inga problem att köra uppför med husbilen.

En av de många rastplatser som fanns. Här fanns det informationstavla, restaurang på andra sidan vägen, och souvenirer.

Kate visade vad vi hade att vänta oss. Kurvor och en hastighet på 100 km/h. Skulle inte tro det.

Vägen är 48 km lång, som högst åker man 2571 meter över havet.

På grund av de tunga molnen såg vi inte så mycket när vi åkte upp. Man kunde ana bergstopparna när molnen lättade lite, men för det mesta såg det ut så här.

Vi stannade på ytterligare en rastplats för att vänta på att den värsta dimman skulle försvinna. Det blev många sådana stopp.

Längs vägen fanns många träningscyklister. De ställde till det för oss, eftersom vi hade problem att köra om dem när de körde i bredd på den kurviga vägen. Har man en tung bil är det inte lätt att krypköra bakom cyklister i uppförsbacke. Jag antar att vi irriterade personbilarna som fastnade bakom oss lika mycket som cyklisterna irriterade oss, men vi hade helt enkelt ingen plats att köra om på. Alltså: in på en parkering igen, släppa förbi personbilarna, och lägga sig bakom cyklisterna som fortsatte att köra i bredd. Eftersom vi inte kunde hålla en vettig fart slet det hårt på bilen.

Vägen slingrade sig ordentligt. Smalare än så här blev det inte. Många av kurvorna var bredare, så vi hade inga problem med dem. Vi har åkt i värre kurvor i Norge.

Miranda var ute och gick i snön. Ett tag var det så dimmigt, så vi fick stanna och vänta på att vägen skulle synas igen, och då passade hon på. Som tur är växlar vädret fort i Alperna, dimman lättade och vi kunde köra vidare.

Utsikten var väl inte den bästa, så vi började ställa in oss på att åka tillbaka dagen efter istället. Har man åkt så långt hemifrån så vill man ju se vyerna.

När vi närmade oss toppen började vädret bli bättre, dimman och molnen började få olika färger istället för att det bara var en jämngrå sörja.

Blå himmel! Äntligen! Nu började vi se bergstopparna. På vägen ner fanns det många parkeringsfickor i varierande storlek. Det fanns en mycket stor plats där man skulle kolla bromsarna. Eftersom våran bil var besiktad med bra betyg på bromsarna så var det ingen fara för oss. Trodde vi.

Den här skylten hittade vi på nervägen, och eftersom parkeringen var stor och tom, på grund av vädret antar jag, så stannade vi och kollade vad det var. Det visade sig vara en linbana upp till en utsiktspunkt med restaurang.

Parkeringen vid linbanan. Vi hade inga problem att få plats på den.

Dit upp någonstans skulle linbanan gå. Det kostade 10 € / person för en tur- och returbiljett. Eftersom jag är höjdrädd funderade vi en liten stund, sedan köpte vi våra biljetter och hoppade in i en korg. Det var läskigt, men utsikten var enorm nu när dimman hade lättat. Det var helt klart värt varenda Euro.

Vi fikade i restaurangen vid slutet av linbanan. Det kostade 14.70 €, och var inte särskilt gott. Det var torrt och sötsliskigt, och kaffet smakade som brunt vatten. Inget jag rekommenderar, med andra ord.

Vi såg många fina blommor uppe på berget, men ingen Edelweiß.

På väg ner i linbanan sög det i min höjdrädda mage, det var både spännande och otäckt och häftigt.

Där nere är vägen, och där uppe är bergen. På södra sidan började solen titta fram mer och mer, och det blev riktigt varmt.

Betalstationen på södra sidan. Det finns en station i varje ände av vägen.

Vi fortsatte vår resa nedåt. När vi hade kommit ganska långt ner slutade bromsarna fungera. Det var väldigt otäckt. Lelle hade gjort precis som man ska, han hade kört på låg växel och motorbromsat, och bara använt bromspedalen för att punktbromsa lite då och då, men det spelade ingen roll. Som tur var fanns det gott om rastplatser, och vi kunde svänga in på en nästan på en gång. Bilen bara fortsatte att rulla, rastplatsen lutade ju lika mycket som vägen, fastän Lelle både hade handbromsen i och fotbromsen i botten. Jag har inga kort från den rastplatsen, men det fanns en liknande stenvägg som det är till höger på bilden, fast den gick längre ut i vägen. Bilen stannade bara någon dm från den, och det rök för fullt om bromsarna. Vi fick stå stilla ca 40 minuter innan vi kunde åka vidare till nästa rastplats, och nästa, och nästa. Vi kylde bromsarna vid varje rastplats ända tills vi var nere på plan mark i Heiligenblut.

Om vi hade stannat vid alla rastplatser tidigare, skulle nog bromsarna ha klarat sig, så det kan ju vara något att tänka på om någon ska åka dit med husbil. Stanna ofta.

Runt Heiligenblut fanns det massor av fina små campingplatser, med mycket vackra vyer. Hade vi vetat om det innan så skulle vi ha valt en av dem istället för lyxcampingen i Bruck. Ja ja, det är lätt att vara efterklok. Vi funderade på om vi skulle stanna på en av campingarna ändå, fastän det var tidigt på dagen, men vi kom på att eftersom vi var så nära Italien så kunde vi ju åka dit istället. Sagt och gjort, fram med kartboken.

En liten by i Österrike, precis innan gränsen mot Italien.

Gränsen mellan Österrike och Italien.

Det första vi fick se i Italien var vägpirater, tror vi. Det var en smal väg, med en parkeringsficka i motsatt körriktning. På den stod en bil med motorhuven öppen, och halvvägs ut i vägen stod en kvinna med en liten pojke och försökte vinka in folk. Vi, som kom från andra hållet, såg att det satt två eller tre karlar hopkrupna inne i bilen, men de som kom från andra hållet kan inte ha sett det, eftersom de skymdes av den öppna motorhuven. Det såg misstänkt ut när man kom från vårat håll. Om bilen är trasig på riktigt borde väl åtminstone någon av karlarna ha stått böjd över motorhuven istället för att ha hukat inne i bilen?

Vi tog sikte på en camping i Dolomiterna, Toblacher See Camping eller Lago di Dobbiaco. Man hittar den om man åker på väg 49 från Lienz i Österrike, fortsätter in i Italien, och svänger söderut på väg 51.

Uppe vid stora vägen fanns det en restaurang med parkering, vi trodde att vi hade kört fel när vi hamnade där, men det gick inte att vända. Vi fortsatte rakt fram på parkeringen i brist på andra alternativ, och hittade en liten väg i ena änden som ledde ner till campingen. Det var mycket smalt, så vi funderade på att backa oss därifrån.

När vi funderade som mest, kom det en trevlig karl, som visade sig vara campingvärden. Helt plötsligt blev vi guidade omkring på den lilla campingen, att vi blockerade en himla massa bilar på en parkering under tiden gjorde ingenting, tyckte han. Han visade oss en plats där vi fick in våran stora bil, och eftersom han var så trevlig så körde vi in. Checka in kunde vi göra sedan.

Campingen kostade 40.60 € för ett dygn utan el.

• 3 personer á 9 € = 27 €
• skatt 1.50 €
• turistskatt 2.10 €
• Husbil 10.00 €

Vi fick lämna ifrån oss våra pass när vi kom, och fick tillbaka dem senare på kvällen. Campingkort gällde inte.

Campingen var inte stor, och många platser lutade, men vi fick en bra plats. Campingvärden var till och med så förutseende så att han visade hur han trodde att det var bäst för oss att stå för att kunna köra rakt ut sedan. Det här var en fin liten camping, med fin utsikt över bergen, det lilla vattendraget och sjön.

Platsen som vi fick var alldeles lagom stor åt oss.

Platser med utsikt över Dolomiterna. Eftersom vädret blev bättre såg vi bergstopparna.

Bakom bilen fanns det ett fint vattendrag och en promenadväg. Det gick mycket folk där, men efter kl 18.00 lugnade det ner sig.

Servicehuset var lite annorlunda. Det såg ut som att det kan ha varit någon form av kyrka eller kloster tidigare, inte bara pga Jesus som satt uppspikad utanför. Det var rent och fräscht, och allt var bra uppmärkt.

Jämfört med toatömningen igår kändes det här väldigt annorlunda, men helt ok.

Från campingens in- och utfart såg man restaurangen uppe vid stora vägen. Campingen hade även en egen restaurang, dessutom fanns det ytterligare en om man följde promenadvägen längs sjön.

Vi valde att prova campingens egen restaurang.

Från restaurangen hade vi utsikt över både sjön och Dolomiterna.

Italiensk pizza, så klart. 4 öl, 2 drickor och 3 pizzor: 44.30 €. Dyrt, men gott. Dessutom var servicen mycket bra. Mellan ingången till receptionen och restaurangen satt en gumma i 70-årsåldern och hade ett vakande öga över allt, så det var väl ingen i personalen som vågade något annat. Det såg ut att kunna vara campingvärdens mamma.