Vi ville åka till Venedig, men hade varit lite tveksamma om hur vi skulle campa med husbilen. Jag pratade med våra husbilsgrannar igår, de var engelsmän och var på väg norrut, efter att ha varit i Venedig, så jag fick ett bra tips av dem.

Norr om Venedig finns det en halvö, som var full av campingar. Campingarna på utsidan av ön skulle man undvika sa de. Det var där alla solbadande Italienare i speedos var, sa de. Längst ut på ön, lite på insidan, fanns det två billigare campingar, där det inte gick att bada i havet, så där skulle man stå. Därifrån gick det att ta båtbuss till Venedig.

Mot Venedig, alltså.

Vi valde väg 51 till att börja med, söderut. Den var smal och lutade en del på vissa ställen, men det var inte så farligt. Vyerna var fina och det var ingen vägavgift.

På vissa ställen var vägen riktigt dålig, det var nästan som att köra i Norge. Större delen av vägsträckan var ändå ok.

Vi passerade några små städer, där det var ganska trångt. Parkeringsregler verkade inte vara så viktiga, det stod bilar parkerade både på trottoarer och de smala vägarna. Byarna såg mer slitna ut än i Österrike och Tyskland.

När vi kom fram till Belluno åkte vi upp på motorvägen, väg 27. Det fanns en bomstation när man körde upp på motorvägen, där man fick köra fram till en bom, trycka på en knapp och få en biljett.

Motorvägen var i bra skick. När vi skulle svänga av den i Treviso fanns det en bomstation till. Man skulle stoppa in biljetten, då sa en röst hur mycket pengar man skulle lägga i en lucka. 8 € kostade det för oss mellan Belluno och Treviso. Jag har läst att man ska spara kvittot för att kunna bevisa att man har betalat utifall det blir krångel senare, men det gick inte att få något kvitto, varken för den här sträckan eller för de andra motorvägarna som vi åkte på senare. Ändå åkte vi i filen där det var manuell betjäning.

Från Treviso åker man småvägar mot Jesolo, och sedan ut på halvön till Punta Sabbioni, som ligger längst ut på spetsen på ön. Det är ganska smal väg de sista kilometerna. Längs vägen finns det massvis av campingskyltar.

Punta Sabbioni är en mycket liten by, det finns en rondell, många kajer för färjor, några restauranger och några souvenirbutiker. För att hitta dit vi var svänger man vänster i rondellen och åker några hundra meter.

Vi hade blivit tipsade om en camping som skulle vara ok. När vi var framme i Punta Sabbioni såg vi att det fanns en camping till. Dessutom hade jag hittat en ställplats i BordAtlas. Den låg mellan campingarna. Vi tänkte att den säkert var billigare, så vi siktade på den. På bilden ovanför är infarten till ställplatsen på vänster sida. Platsen heter Dante Alighieri.

Ställplatsen ligger till vänster om den här restaurangen. Det är den enda restaurangen som finns längs med stora vägen, så det var inte så svårt att hitta om man siktade på den.

Information på italienska vid infarten till ställplatsen. Det var inte så svårt att förstå, det fanns ju bilder. En husbil, klockslag och människor är lätt att känna igen, som tur är.

Från infarten såg man ”stora” vägen och en liten del av havet. De höll på och byggde något utanför, det såg ut som en ny kaj eller en pir.

Receptionen. En liten husvagn. När vi skulle checka in stannade vi utanför bommen och gick dit. Helt plötsligt hörde vi en röst i en högtalare. Rösten hördes över hela ställplatsen. Vi förklarade att vi inte förstod italienska, och bad rösten prata engelska, om det gick för sig. Det gick. Rösten ropade ”I’m here, look up!” ”Not that way, other way. Look up!” Vi tittade uppåt åt alla håll, till slut hittade vi en farbror som stod på en balkong vid huset bredvid ställplatsen och vinkade med en laserpekare i solen. Han öppnade bommen och ropade, fortfarande i högtalaren, att vi skulle köra in och stanna innanför bommen. Efter en stund kom han körandes från huset, ett par hundra meter, på ett litet eldrivet fordon.

Det här var den mest underliga ställplatsvärd jag har träffat. Någonsin. Han bodde i huset bredvid, ägde platsen och var på något sätt involverad i restaurangen. Han var ett kontrollfreak, med mycket bestämda åsikter.

På den här ställplatsen leker inte barn, berättade han. Miranda var ok, för hon var ett så gammalt barn. Det ska vara tyst här, berättade han också. Hundar skulle också vara tysta. Katten var ok att ha med sig, katter skäller inte, konstaterade han.

Det var väldigt noga med hur man ställde bilen. Vi hamnade först för långt från markeringen tyckte han, så det var bara att göra om. Lelle flyttade bilen några centimeter i sidled, och då blev det bra. Vi märkte ingen större skillnad. När det kom flera upprepades samma procedur. Han ropade i högtalaren, pekade med sin laserpekare, bad folk flytta bilen tills han var nöjd…

När man väl kom underfund med hur han fungerade blev det ganska komiskt.

Han var mycket noggrann med att visa toalett och dusch, och att man skulle skrapa bort vattnet efter sig. Sopsorteringen visade han också, det fanns tre olikfärgade soptunnor. Varje gång någon hade varit och duschat eller slängt sopor var han där och kontrollerade att det var riktigt gjort. Var det fel fick man gå tillbaka. Jag gjorde en kul grej av det och gick till honom med mina sopor och frågade i förväg. Då blev han nästan nöjd.

För den här ställplatsen betalade vi 26.90 € / dygn med el. Då kostade Miranda 3 € extra, el 3 €, och turistskatt 0.90 €. Dusch är gratis. Det går att tömma spillvatten och toa, fylla färskvatten och diska utomhus, men då måste man göra rent efter sig. Campingvärden kollar diskhon också efter varje disk.

Med jämna mellanrum hör man värden ropa något i sin högtalare, sedan pekar han på någon med sin laserpekare. Om han tycker att någon har varit riktigt olydig kommer han åkande på sitt elfordon. Det ser ut som en kick-board med en hemmagjord sadel.

Ställplatsen utifrån. Hela platsen är inhägnad med höga staket och murar. Så såg det ut på de flesta ställen som vi passerade. Kl 18.00 drog han igen porten så det inte gick att köra in med bil, kl 22.00 stängde han helt. Det gick att gå in och ut bredvid restaurangen. Det satt övervakningskameror överallt, vid restaurangen tändes dessutom en lampa om någon passerade. Det lät som att han fick en signal inne hos sig också.

Det var inte mycket utrymme mellan bilarna, men några av platserna var långa. De långa platserna hade tyvärr ingen skugga, så det blev väldigt varmt.

Vi fick plats med stolar i alla fall, och vi hade trevliga holländska grannar.

Ställplats, servicehus nere till vänster, och värdens hus. Hans utsiktsbalkong är den lilla balkongen längst upp till höger på huset.

De mindre bilarna fick platser under träden i skuggan. Eftersom det var över 30 grader varmt i skuggan klockan 20.00 på kvällen, så skulle det ha varit skönt.

Vi frågade ställplatsvärden om det fanns någon mataffär i närheten, men det fanns det inte. Möjligtvis inom cykelavstånd. Eftersom vi inte hade cyklar, och eftersom han ogillade de flesta, bestämde han sig för att jäklas med en av campingarna bredvid. Han sa att de hade en affär på området, men han fick inte skicka dit sina gäster. Han förklarade vägen, och log. Nästan. Vi köpte lite basvaror. Italiensk öl, vin, en massa vatten, mjölk, bröd och lite mat. Det fanns det mesta i affären. Campingen såg stor ut, så de hade nog ingen aning om vart vi kom ifrån.

Vi tog en promenad in till Punta Sabbioni för att utforska inför morgondagens båtresa till Venedig. Det tog ca 10 minuter att gå, max. Det gick som sagt inte att bada på den här delen av ön, det fanns kajer och privata båtbryggor med tillträde förbjudet.

Mycket mer än så här finns det inte i Punta Sabbioni. Stånd med souvenirer från Venedig, färjor, ett par restauranger och caféer.

Vi testade en liten aptitretare på ett av snabbmatställena i Punta Sabbioni. Lasagne och spagetti carbonara. Det var mycket bättre än McDonalds.

Olika sorters glass. Den tredje från vänster är spagetti-glass. Jag ångrar att jag inte provade den.

Mellan campingarna och Punta Sabbioni fanns det en husbilsparkering längs med vägen. Där fick man stå 24 timmar. Jag vet inte vad det kostade. Eftersom allt annat var så väldigt inhägnat och övervakat kändes det lite osäkert där, men det kan ju vara ett alternativ om man är modig.

Jag försökte fota solnedgången, men det var inte det lättaste.

Jag hittade ett hål i staketet, och solnedgången blev fotad till slut.