Så var semestern snart slut för i år, och vi är hemma efter 3,5 veckas kuskande på vägarna i husbilen.

Årets första resmål var givet; Haparanda måste det bli. Vi har ju varit så långt norrut i Sverige man kan komma (Treriksröset), så långt söderut som det är möjligt (i närheten av Smygehuk), och i Strömstad (längst västerut). Vi hade Sveriges östligaste plats kvar, mot Haparanda alltså.

Därefter hamnade vi i Norge, eftersom vi ville visa Miranda Lofoten och Saltstraumen. Sedan bar det av in i Sverige, mot Piteå, efter en liten impulsavstickare till Ammarnäs.

I Piteå bestämde vi oss för att vi ville ha både sol och värme, så färden gick till Öland, först södra, sedan norra delen. Eftersom det inte var sol där heller, fick jag för mig att jag ville se Klarälven, så vi hoppade in i bilen igen.

Nu till de där bovarna och banditerna, och min noja. Törs man skriva att man inte är hemma när man är borta nu för tiden? Är det som att ge tjuvarna en inbjudan? Hallå, vi är inte hemma, kom och gör inbrott i våran lägenhet. Jag vet faktiskt inte, så därför låter jag bli att skriva.

Det hade ju förståss varit mycket enklare om jag vågade skriva längs vägen, för nu har jag ett stort jobb framför mig att uppdatera allt. Jag har i alla fall min handskrivna resedagbok till hjälp, som tur är.

Bloggen kommer alltså att uppdateras med betraktelser, upplevelser och bilder från resan vartefter jag hinner med, en dag i taget. Jag skulle helt enkelt behöva en semestervecka till, minst.

Jag efterdaterar allt jag skriver om semestern, så de inläggen kommer att gå att läsa under det här.