Dagen då vi äntligen fick se Gorges du Verdon, Europas största canyon. Härligt!

Efter gårdagens åska, vaknade vi med strålande sol från en klarblå himmel. En perfekt dag att se en canyon på.

Jag hade fått tips om att vi skulle köra i canyonen från väst till öst, eftersom det skulle vara enklare att ha ytterfil med husbil. Då skulle man lättare kunna ta sig under berg som sköt ut över vägen. Mycket mer än så visste vi inte. Jag ville inte ta minsta vägen som fanns heller. Alltså började jag dagen med att programmera GPS:n. Vi valde att åka väg D953 mot Riez, där vi bytte till D952 längs själva canyonen.

Det var mycket vackert längs vägen. Mellan campingen vi hade sovit på, La Célestine, och Riez, fanns det stora fält med lavendel. Doften spred sig i hela bilen, och för mig som älskar färgen lila, var vyerna underbara.

Vägarna var raka och inte särskilt backiga till en början. Det gick bra att köra.

Ju närmare canyonen vi kom, desto backigare och kurvigare blev vägen, men den var fortfarande i bra skick. Det gick mera uppför än nerför när vi körde, så vi slapp oroa oss för att bromsarna skulle bli varma.

När vi mötte traktorer och andra arbetsfordon blev det lite trångt. Det var bara att stanna så långt åt sidan vi kunde, och låta dem trixa sig förbi.

I Riez var det väldigt trångt. Som tur var visade folk väldigt bra hänsyn. Bilen som vi mötte här backade och ställde sig så att den inte skulle bli omkörd, och lät oss köra förbi.

En liten videosnutt som visar hur man kan ta sig igenom kurvor när man har en stor husbil på 9 meter. Vi behövde lite extra svängradie, så det var bara att vänta tills mötande trafik hade passerat kurvan.

Det kom mer och mer fina berg och vyer ju längre vi körde. Jag vet inte hur högt upp vi var just här, men det var väldigt långt ner när man tittade över kanten.

Det fanns flera campingar längs vägen. Många av dem finns inte i mina campingkataloger och böcker.

Stundtals såg vi bara träd, men för det mesta var utsikten helt otrolig.

Här syns första glimten vi fick av den blå sjön. Vi hade velat åka ner till den, men vi var osäkra på om det skulle funka med 9 meter bil, alltså lät vi bli. När det inte är högsäsong skulle det säkert gå bra, men nu ville vi inte chansa.

Det fanns många parkeringsfickor längs vägen. Vi fick plats på några av dem.

Vägen slingrade sig längs ravinen. Ibland gick vägen igenom bergen också.

Mer film från bilen. Man vill inte gärna missa vägen här, det blir ett långt fall.

En flod med alldeles blågrönt vatten rann längst ner i canyonen.

Det här tror jag är byn Moustiers-Ste-Marie, men det kan vara någon annan by också. Vi passerade flera byar längs vägen.

Det fanns både små och stora parkeringsplatser längs vägen. Härifrån ser till och med våran bil liten ut. Det var ganska mycket folk trots att det var tidigt på dagen.

Paysanne du Verdon. Halvvägs genom canyonen ligger La Palud sur-Verdon. Då är man 1031 meter över havet.

Här har vi anledningen till varför det är bättre att köra väst-östlig riktning med husbil, än tvärtom. Vår bil är ganska låg, så vi skulle inte ha behövt hålla ut så mycket för att komma under, men om man ligger i ytterfil är man helt säker på att inte taket tar i berget.

Vissa möten var lite läskiga, särskilt när folk genade i kurvorna och kom körandes i full fart.

En tunnel, där man fick turas om med mötande trafik att passera. Här gick det inte att mötas.

På vissa ställen var vägen onödigt smal. Som tur var fanns det en mötesplats på vänster sida, så vi stannade och lät mötande trafik köra ut på mötesplatsen för att passera oss.

Vyer, vyer, vyer. Allt det vackra slutade liksom inte att dyka upp. Det bara fortsatte att komma.

En intressant kurva, där man körde genom ett hål i berget, utan en chans att se om man fick möte. Det gick inte att mötas i hålet, det fick man se till att göra före eller efter.

På den nedre skylten i högra kanten på bilden står det ”stanna och tuta innan du kör igenom”, så det gjorde vi.

När vi hade kört igenom hålet, hann vi bara köra ett par hundra meter innan vi mötte en långtradare. Jösses tänkte vi. Vi hörde hur han tutade riktigt högt innan han körde igenom.

Från Castellane åkte vi väg 4085, och sedan N85 västerut via Digne-les-Baines. Det lutade på en del ställen, men det var inga problem att motorbromsa sig nedför. Längs vägen fanns många stora fickor, så vi stannade ett par gånger så att bromsarna fick vila lite, och vi fick kaffe samtidigt.

På det stora hela så var det helt klart värt att åka. Det var kurvigt, trångt och en del lutning, men inte värre än att man fixar det om man tar det lite lugnt. Det tog flera timmar att åka ett par mil, men då stannade vi flera gånger för att fota, fika och vila bromsar. Lelle fick också vila lite, det behövde han efter all koncentration när han körde.

Vi kommer att åka tillbaka någon gång, för jag vill se canyonen igen. Då kommer vi att åka utanför högsäsong, campa på en av de många campingarna som fanns längs vägen, och försöka ta oss ner till sjön.

När vi var färdiga med canyonen, åkte vi därifrån, utan något egentligt mål. Vi kände att vi behövde smälta intryck, så jag hittade camping Sunêlia l’Hippocampe i ACSI-katalogen. Den låg ungefär åt det håll som vi eventuellt hade tänkt oss. När vi kom dit såg vi att den verkade vara stor, trång, full av aktiviteter osv, och det ville vi inte ha. Vi ville ha lugn och ro. Alltså gjorde jag vad vi har kommit att kalla en ”take us out of here” i GPS:n. Jag klickade in en väg en bit bort och lät GPS:n ta oss dit medan jag letade efter nästa camping.

Vi hamnade på en annan ACSI-camping, Le Parc des Sérigons, i Provence, inte så långt från staden Gap. Det finns en liten by, La Roche-des-Arnauds i närheten, som vi inte utforskade pga vädret.

GPS: N 44°33’52” E 5°55’3”

Pris, två vuxna: 25.20 €

130 platser enligt katalogen.

Alltså den här campingen! Jag älskar den! Det började bra. Kvinnan i receptionen var väldigt trevlig och hälsade oss varmt välkomna. Jag började som jag brukar göra: har ni platser för stor husbil? Den där? sa hon, och pekade på vår bil. Självklart, vi har massor av stora platser. Hur många vill ni ha? Och så skrattade hon.

Campingen var stor till ytan. Eftersom man inte såg själva campingplatsen från receptionen, så ville vi gå in och titta. Äsch, jag bokar in er på en plats, och så tar jag med er dit. Jag cyklar, ni kör efter, sa hon. Gillar ni inte det ni ser åker ni och får pengarna tillbaka. Gillar ni platsen står ni kvar, för då är ni incheckade och klara. Sagt och gjort, vi checkade in och körde efter när hon cyklade iväg.

Det visade sig att det var en riktig skogscamping, och vi fick en perfekt plats. För att kunna vända bilen åt det hållet vi ville ha den, behövde vi komma förbi några lågt hängande grenar. Inga problem, sa kvinnan, och gick och hämtade en lång kvast som hon höll undan grenarna med. Sedan stannade hon tills hon var säker på att vi var nöjda.

Vi fick en väldigt stor plats, med flera bra träd, eftersom hon tänkte att katten skulle ha något att klättra i. Perfekt.

Campingen var som sagt stor till ytan, platserna var stora, och det kändes som att campa i en skog.

Servicehuset var rent och fräscht. Det fanns väldigt bra tömningsmöjligheter för spillvatten.

Det var långt mellan ekipagen. Var och en hade sin egen lilla del av skogen.

Runt campingen fanns flera höga berg.

Här hade vi lite problem med överhänget på vår bil. Den här vägen går från receptionen till själva campingområdet, och vägen hade en rejäl svacka vid bron.

Huvudleden på campingen. Därifrån gick det ut småvägar åt båda håll, som ledde till själva uppställningsplatserna.

Tydliga markeringar på platserna. Det var ändå trevligt att värdinnan följde med och hjälpte alla till rätta.

Det finns en ganska stor pool på campingområdet. Det fanns en restaurang vid receptionen, som vi inte provade. På kvällen började det nämligen åska och regna ordentligt, så vi höll oss vid bilen. Dessutom var det ganska svalt ute.

De behövde verkligen regn här. Vid campingen fanns den här flodfåran med en damm som var alldeles uttorkad.

Spöregn, blixtar och dunder. Det smällde ordentligt när åskan gick mellan bergen.

Vi byggde en diskmaskin, för att roa oss med något. Regnet slog ner så hårt så disken var nästan helt ren när vi tog in den.

Kommer vi att åka hit igen? Absolut, om vi har vägarna förbi.