2017-08-07. Bilverkstad i Rothenburg ob der Tauber.

Idag blev det en påfrestande dag. Folksam ringde på morgonen och berättade att bärgningsbil var på väg till oss på ställplatsen, och att vi skulle hålla utkik efter den. Om den inte hade kommit inom en timme fick vi ett telefonnummer att ringa. Det drog ut på tiden, och när vi hade väntat mer än en timme skulle vi precis till att ringa när de kom. Härligt! Nu började det hända saker.

En av de två männen som kom med bärgaren ville prova att köra bilen till verkstaden, det var inte så långt dit. Sagt och gjort. Han lyckades få rull på den med 2:ans växel, sedan körde han med 2:an genom stan. Bärgningsbilen åkte före och blinkade och tutade för att bana väg. Han körde mot rött i ett antal korsningar eftersom det fortfarande inte gick att växla, och han var rädd att inte få fart på bilen igen om han stannade.

Vi tog oss fram helskinnade till verkstaden som låg i utkanten av nyare delen av Rothenburg ob der Tauber. Bärgaren stannade bilen, önskade oss lycka till, vinkade och åkte. Så långt allt gott. Det kändes bra att det äntligen började hända saker.

Verkstaden vi kom till var en auktoriserad Fiatverkstad som var specialiserad på större bilar. Killarna där kom ut och hälsade, och vi konstaterade att jag pratade bättre tyska än vad de pratade engelska, däremot kan jag inga tyska ord om bildelar. Jag vet knappt vad orden betyder på svenska.

De hade fått order om att släppa allt de höll på med på en gång när vi kom, eftersom vi var försäkringsärende, och försäkringsbolaget betalade för vårt boende. De fick in bilen och konstaterade fort att det var kopplingen som hade rasat helt. Vi behövde en ny, och någon sådan hade de inte hemma. Den måste beställas. Efter att de hade kontaktat sin tyska försäkringskontakt, och den i sin tur hade kontaktat Folksam, fick vi veta följande:

  1. De kommer att beställa en ny koppling med expressleverans.
  2. Eftersom vi inte hade något annat boende än bilen för tillfället, skulle de ta in den på verkstaden och börja riva ur den gamla kopplingen så sent som möjligt, men ändå så att det var klart samtidigt som den nya kopplingen kom fram.

Folksam ringde upp oss och gav oss två alternativ. De hade försökt få tag på hotell åt oss under helgen, men inget hotell ville ta emot katten. Hundar gick bra, men inte katter. Alternativen vi hade var antingen att hoppas på att de hittade ett hotell som katten fick vara med på, eller att de betalade flygresa hem för katten och en av oss. I så fall skulle vi själva behöva fixa en bur som var godkänd på flygplan, för vår egna bur var inte det. Sista alternativet var att ha katten kvar i bilen medan vi bodde på hotell. Vi bad dem försöka lite till med hotell som hon fick följa med till.

Verkstadskillarna körde ut husbilen så länge, och jag förklarade hotellsituationen för dem. De var väldigt snälla och sa att vi kunde bo på deras parkering och använda verkstadens toalett. Vi kunde till och med ta el därifrån.

Det blev en himla lång väntan, och det var jobbigt. Vi ville inte gå någonstans utifall försäkringsbolaget ringde, eller om killarna på verkstan fick ny information.

Strax före klockan 18.00 hade ingen av oss hört något. Vi fick nycklarna till verkstaden när de stängde, och de visade hur vi skulle gå där inne för att hitta toalett och vatten och sådant. Vi kom överens om att jag skulle lämna nyckeln tillsammans med en lapp om vart vi befann oss i deras brevlåda om försäkringsbolaget hittade något boende.

Någon gång mellan kl 18.00 och 19.00 ringde Folksam. De frågade om det gjorde något om vi bodde i ett hotell som höll på att renoveras och just nu var lite av en byggarbetsplats med plast för fönstren. Vi skulle få bo i ett av de orenoverade rummen som inte hade så bra standard, det var det enda de hade att erbjuda för en katt. Dessutom låg hotellet utanför ringmuren. Vi accepterade självklart erbjudandet, vi skulle få tak över huvudet, och om det var på en byggarbetsplats spelade inte så stor roll för oss i nuläget.

Återigen fick vi två alternativ. Det var långt att gå till hotellet med packning, kattbur och kattlåda. Antingen skulle försäkringsbolaget ringa sin tysklandskontakt som skulle fixa taxi åt oss, eller så skulle vi fixa det själva. Folksam skulle betala taxin. Jag gjorde ett försök, googlade på Taxi Rothenburg, och det lyckades. Jag visste inte vilken adress vi befann oss på, men de kände till Fiatverkstaden.

Vi packade varsin ryggsäck med necessär och kläder, stoppade in Olivia i buren, packade kattlådan i en påse, och ställde oss och väntade på taxin.

Någon gång före kl 20.00 checkade vi in på hotellet, Hotel Rappen Rothenburg. Människorna i receptionen var väldigt trevliga och tillmötesgående. Allt var fixat och klart när vi kom, och Folksam hade redan betalat för rummet.

Hotellet var uppdelat i flera byggnader. Receptionen fanns i den byggnad som vi skulle bo i. Där nere var det nyrenoverat och väldigt fint. De hade hunnit renovera halva den byggnaden, och där såg det väldigt fint ut. I den halvan som vi skulle bo i var det slitet, färgen hade lossnat lite här och var i korridoren, och den bruna mattan hade mörkare bruna fläckar. Rummet var slitet men rent, förutom fläckarna på mattan som inte gick bort. Det dög att sova i, och det fanns ingen plast för vårt fönster åtminstone. Däremot var det en mycket trafikerad väg utanför som man stördes av om man ville öppna för att få in luft.

Olivia trivdes inte alls. Hon gick omkring och skrek och vägrade att äta. På natten sov hon i korta perioder, sedan gick hon omkring och jamade och var allmänt orolig. Vi lämnade våra kläder i högar på golvet och i soffan, så att hon skulle känna vår lukt överallt. Hon sov en stund i Lelles ryggsäck.

Vi var trötta och hungriga, så vi gick iväg en väldigt kort stund till en annan av hotellets byggnader, där det fanns restaurang och en Biergarten. Det var bra mat och service, men vi kunde inte riktigt njuta av den. Vi kastade i oss maten och drack varsin öl till, sedan gick vi snabbt tillbaka för att hålla Olivia sällskap.

Nu var bilen i tryggt förvar på verkstad, både försäkringsbolag och reparatörer gjorde sitt bästa, och vi hade tak över huvudet. Det enda vi kunde göra nu var att vänta. Det kändes faktisk väldigt tomt att inte ha någon husbil att bo i.

Om Helen

Kvinna, född 1970. Har både sambo, barn och katt. Tycker om att fota och att kuska runt i husbilen. Drömmer om att vinna alla de där miljonerna så att jag kan sluta jobba och bara resa runt på heltid. Tycker om djur, natur och lugn och ro, och är nästintill folkskygg ibland. Jag tycker också om att fiska, lyssna på musik (mest punk, rock, irländsk och annat röj) och att läsa.
Det här inlägget postades i Betraktelser och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s