När vi ändå var i krokarna runt Bordeaux, kom vi på att vi ville övernatta vid en riktig vingård. Lelle tycker om vin, och många vingårdar har egna ställplatser. Sagt och gjort, jag letade reda på en sådan i BordAtlas. Vägen dit var lite smal, kan man väl säga, och gick rakt igenom vinrankorna.

Ställplats St.-Loubès. 6 platser. Gratis. Perfekt, tänkte vi. Det gick att stå antingen på den här grusplanen eller på en liten gräsmatta. Ägaren pratade tyska och lite engelska. Ännu bättre. Det enda problemet var att platserna var fullbokade av ett sällskap som skulle komma senare på eftermiddagen. Det var bara för oss att åka vidare, alltså. Det var synd, för platsen var ok och ägaren var trevlig.

GPS: N44°56’5” W0°25’39”

Vi for vidare på små vägar omgivna av vindruvor, medan jag knappade in nästa stopp i GPS:n.

Nästa försök var camping Rauzan, som finns i ACSI-katalogen. Där skulle man få campa i en slottspark, man kunde gå till byn som man ser här ovanför, och titta på en grotta och lite annat.

Vägen till campingen var väldigt smal. Som tur var kunde man köra ut på de hårda kanterna bredvid vägen när man fick möte.

Campingen var fullbokad i flera veckor framåt, så det var bara att vända där också.

Vi åkte vidare på smala vägar. Vissa av dem hade åtminstone bra asfalt. Vi hittade en skylt med en husbil på, och svängde däråt. Då kom vi fram till nästa vingård. De hade två platser för husbilar, man fick tillgång till dusch, grillplats och familjens lilla pool, och man fick titta på druvorna och smaka på vinet. Här hade vi problem med språket istället. De pratade bara franska, inte ett ord på något annat språk. Vi funderade på att stanna ändå, men kom överens om att det skulle bli för jobbigt att campa i någons trädgård när vi inte kunde kommunicera med varandra. Dessutom hade de en stor hund som sprang lös, och det skulle inte funka med katten.

Vi siktade på ytterligare en ställplats ur BordAtlas, Fonroque, men den hittade vi inte. GPS-koordinaterna dit var helt fel.

Nästa stopp var ställplatsen Fontet. Då kändes det som att vi hade åkt förbi varenda vindruva i hela Bordeaux, på alla småvägar som fanns.

Tjejen i den lilla receptionen pratade engelska. Underbart! Man fick parkera utanför en grind och gå en bit för att komma till receptionen. Hon var så säker på att vi skulle få plats, så vi checkade in och fick koden till grinden på en gång.

GPS: N44°33’43” W0°1’25”

Pris: 10 €/natt

Det finns el, toatömning, dusch, färskvatten och spillvattentömning.

I receptionen fanns det en liten servering med vin, öl och glass.

Vi ville först stå nära vattnet. Det fanns en liten fin småbåtshamn där, men det visade sig vara fullt.

Det fanns bara några platser i början av varje rad där vi skulle ha kunnat få plats med våran långa bil.

Ju längre in man kom på vägen, desto kortare blev platserna. Det fanns två såna här vägar, och så fanns det lite platser i en skogsdunge mellan dem.

Platserna bredvid och i skogsdungen var upptagna, bland annat av långliggare med husvagn. De människorna var inte ens där. Då mister väl det där med ställplatsen sitt syfte, eller?

På andra sidan om receptionen, några hundra meter från vattnet, fanns den här stora gräsplanen. Där fick vi gott om plats. Det fanns några elstolpar där också. Vi blev fyra stycken husbilar på hela den stora gräsplanen.

Jag tyckte att det var trevligare att stå där vi hamnade. Vi hade en stor gräsmatta, långt till grannarna, men ändå nära till servicehuset.

Mellan våran plats och den lilla hamnen var det ett rekreationsområde för allmänheten. Det gick att gå in genom grinden tills den låstes på kvällen. Då gällde samma kod som man använde när man körde in bilen.

Vi satt vid bilen och tittade på en stor familj eller släkt, det var alltifrån blöjbarn till mormors mor (eller farmors) tror jag. Lite då och då kom det fram ungdomar och medelålders och bytte pengar mot små foliepaket och små plastpåsar med en av männen i familjen. Det är vid sådana tillfällen man är extra noga med att se till att allt är låst innan man lägger sig på kvällen. Jag var lite fundersam, men kom på att vi antagligen skulle få vara i fred. Om de ville sköta sina affärer i den parken i fortsättningen också, skulle de säkert inte ha något intresse av att polisen skulle öka sin närvaro där för att det hade varit inbrott i husbilar, tänkte jag. Men visst var det lite olustigt. Vi fick sova i lugn och ro i alla fall.

Mellan vår plats och den andra ställplatsen fanns den här lilla badsjön. Den var avstängd för tillfället, eftersom man hade hittat bakterier i den.

Vi hittade några träd med lustiga frökapslar. Vi var givetvis tvungna att plocka en. Det kom någon vätska ur den som inte alls luktade gott.

Jag hittade ett annat fint träd istället. Det växte väldigt fina rosa blommor i det, och jag plockade en sådan också. Som tur var hann jag se att blomman var full av löss innan jag satte den i håret. Den var fin i alla fall.