Det första jag kommer att tänka på från vår första resa i Italien är alla staket, bommar och inhägnader. Vårt mål var en ställplats eller camping på en halvö norr om Venedig. Det skulle finnas bra möjligheter att ta sig med färja till Venedig från Punta Sabbioni, som ligger längst ut på ön. Det finns massor av campingar längs med vägen ut till Punta Sabbioni, alla som vi såg från vägen var omringade av murar. Ställplatsen som vi hamnade på stängde sin grind kl 18.00 på kvällen, därefter var man tvungen att gå via en restaurang för att ta sig ut och in. Det var höga murar runt platsen och allt var kameraövervakat. Det kändes tryggt i och för sig, men samtidigt fick det mig att undra varför det krävs sådana säkerhetsåtgärder.

Här stänger de ingången till ställplatsen i Punta Sabbioni. Efter kl. 18.00 var det stängt och låst.

I Italien såg vi vad vi tror var riktiga vägpirater också. Det var på en av de mindre vägarna, precis efter gränsen mot Österrike. På en parkeringsficka på motsatta sidan av vägen stod en bil parkerad med motorhuven öppen. Vid vägkanten stod en kvinna med en liten pojke och försökte vinka in de bilar som vi mötte. Vi som kom från rätt håll såg att det satt tre karlar ihopkrupna inne i bilen, men de som kom körande från andra hållet kan inte ha haft en chans att se dem, på grund av den öppna motorhuven. Jag vet inte om man ska låta bli att stanna på små rastplatser eller inte, faktiskt. Vi undvek det efter att ha sett den där bilen.

Det finns vägavgifter på vissa vägar i Italien, men de har ett enklare system än i Österrike. När man kör in på en tullväg, passerar man en station där man stannar och trycker fram en biljett. När man har biljetten öppnas en bom, sedan är det bara att köra. När man svänger av tullvägen stoppar man in sin biljett i en automat, och betalar en angiven summa. Vi hamnade på några motorvägar som var betalvägar, men alla motorvägar var inte det.

Jag har läst att det ska gå att välja mellan kort eller kontant betalning, och att man bör spara kvittot för att kunna bevisa att man har betalat. Annars kan man få hem en räkning upp till ett år senare. Så fungerade det inte för oss. Vi var tvungna att betala kontant, och det gick inte att få något kvitto. Det har inte gått ett år ännu, så det visar sig väl om det kommer någon räkning.

Biljett från betalstationen vid Belluno på motorvägen

De stora vägarna var i bra skick, de mindre landsvägarna hade varierande standard. Vissa var bra, andra var mycket dåliga.

Gränsen mellan Österrike och Italien, längs väg 49, söder om Lienz.

Före och efter Dolomiterna var landsvägen riktigt fin, och det fanns många fina vyer.

Ett exempel på en riktigt dålig landsväg.

Flera av de små byarna vi passerade var riktigt trånga, men det fungerade att ta sig fram i alla fall.

Motorväg, som var i mycket bra skick.

Vi stod på en camping och en ställplats i Italien. På båda två betalade vi dels för bilen, dels per person. På campingen ville de att vi skulle lämna ifrån oss passen, det räckte inte med vårt campingkort från SCR. Det kändes lite olustigt, men vad gör man? Vi lämnade passen till campingvärden och hoppades på att få tillbaka dem. Efter ett par timmar kom han med passen när vi satt i campingens restaurang.

De flesta italienare vi träffade pratade åtminstone lite engelska. De var även bra på att peka och gestikulera, så det var ganska lätt att förstå vad de menade.