Det blev en sådan där lång bilåkardag igen. Vissa dagar blir det helt enkelt så, helt oplanerat.

Mellan Briksdal och Olden hamnade vi bakom en traktor. Att köra om var inte att tänka på, så vi tuffade fram i sakta mak.

En av tunnlarna mellan Briksdal och Olden. Just den här tunneln var mötesfri, som tur var.

Väg 60 mellan Olden och Byrkjelo var även den smal. Med tanke på trafikomledningsskylten kanske de håller på att bygga en bredare väg. Vi hittade ingen omledning, vi följde efter de andra och fortsatte längs vägen.

På väg 60 hittade vi den här tradaren. Vi vet inte vad den höll på med, det såg ut som att chauffören försökte vända. Vi väntade tills den hade kommit en bit ur vägen, sedan smet vi förbi.

Det var mycket får längs med vägen. Ryktet säger att det är väldigt dyrt att köra på ett får i Norge, så det var bara att ta det lugnt. Ska man köra i Norge gäller det att inte ha bråttom.

Det fanns stora rastplatser på fjället mellan Olden och Byrkjelo.

En varning om smal väg vill man helst inte se när vägen är smal redan från början.

Här har vi åkt några mil på väg 55, den nationella turistvägen som går över Sognefjället. Vi såg att vi skulle få möte i kurvan och svängde in på en lite större mötesplats för att vänta in mötande trafik. De som körde om oss fick problem. Vi satt och väntade och log medan de andra försökte komma överens om vilka som skulle backa. Alla ville tydligen åka först.

Efter Skjolden blev det väg som påminde lite om Trollstigen igen. Kurvorna var lättare att klara av än de kurvorna som var längs Strynefjellsvegen, men det var ingen enkel väg att åka. I röda cirkeln ser man en bil på väg upp. I flera av kurvorna såg inte Lelle om det kom mötande trafik, det blev mitt jobb att hålla utkik. I min kartbok står det att vägen är förbjuden för husvagnar, men vi såg inga sådana skyltar. Däremot såg vi husvagnar på fjället, men de kan ju ha kommit från andra hållet.

Vägen över fjället är stängd på vintern.

Utsikt ner över dalen när vi har kommit halvvägs upp i hårnålskurvorna.

Ju längre upp vi kom, desto mindre snäva blev kurvorna. Uppe på fjället var vägen faktiskt bra.

När man kommer till sådana här kurvor är man glad att det finns staket. Det fanns riktigt rejäla pinnar längs med vägen, på vissa ställen var de ett par meter höga. På fjället hade de minsann inte de små snöpinnarna som vi är vana vid att se, där hade de rejäla saker. På Sognefjell brukar det gå att åka skidor i maj och juni, så det var väl ingen vits att ta bort snöpinnarna, kan jag tro.

Uppe på fjället. Vädret var minst sagt omväxlande. Moln, regn, spöregn och sol.

Ett högt berg.

Det var mycket vackert uppe på Sognefjället. Det var omväxlande fjällnatur, höga berg, små och lite större sjöar, raviner. När man väl har klarat kurvorna vid Skjolden är det utan tvekan värt att köra där, det fungerar mycket bra med husbil.

Sognefjällets nationella turistväg ligger i det högst belägna bergspasset i norra Europa. Den högsta punkten är 1434 meter över havet. Vägen är 108 km lång. Längs vägen sätts flera rekord: Sognefjorden är den näst längsta fjorden i världen med sina 204 km, man passerar en del av Jostedalsbreen (den största glaciären på Norges fastland), i området ligger Galdhøpiggen, Norges högsta berg (2469 meter).

Man kan även se bergsformationen Hurrungarne, där några av Norges högsta berg finns. Det finns 24 toppar som är över 2000 meter över havet i bergsformationen. Högst uppe längs vägen ser man glaciären Smørstabbreen. (Källa: Visitnorway.com.)

Uppe på fjället fanns flera stora rastplatser med utsiktspunkter, men även mindre platser som den här, där det gick att fricampa.

På väg ner från fjället mot Lom blir det kurvigt igen, men inte alls lika snäva kurvor som på andra sidan fjället. Däremot saknas det vägräcke.

Nedanför fjället började det bli får på vägen igen.

När vi var uppe på Sognefjället kom jag på att jag ville se Flatruet. Där har vi varit förut, men det var många år sedan nu. Alltså, fram med kartboken för att hitta närmaste vägen dit. Resultatet: här kör vi över Dovre för andra gången den här resan, med den skillnaden att vi körde norrut på E6 den här gången.

I Hjerkinn tog vi av österut mot Sverige. Väg 29 var tråkig. I början såg vi lite av Dovre Nationalpark, sedan blev det bara skog och bönder.

Vägen mellan Hjerkinn och Folldal. Där fanns det inte mycket att se.

Mellan Folldal och Alvdal hittade vi en fricamping, där det redan stod en norsk husbil. Strax efter oss kom det några tyskar också.

Platsen var helt ok, den var plan, ganska stor (det hade säkert fått plats lika många till), och den låg bredvid en älv. Så långt var allt bra. Den enda nackdelen var närheten till vägen, men det var inte så mycket trafik där, så det funkade.

Vi parkerade i ena änden av platsen, norskarna stod i den andra.

En bil på vägen. Den gick som sagt nära.

Det fanns kor på båda sidorna av älven. Vi hörde både koskällor och råmande kor hela kvällen. Det var ganska trevligt, faktiskt.

Det fanns mycket skiffer vid älven, som Lelle fick samla in.

Miranda byggde ett konstverk av en massa skiffer.

Lelle byggde Sverige och Norge. Finland hittade han inte.

Lugnet före stormen. Tidigt på morgonen vaknade vi av att det mullrade. Det lät mer och mer, sedan kom det en ordentlig smäll som skakade om hela bilen, med sina fem ton. Vi hoppade högt i sängarna.