Eftersom vädret var bättre idag bestämde vi oss för att gå och titta på glaciären. Vi betalade för ett dygn till på campingen, och gav oss iväg. Mellan campingen och Fjällstugan, där det fanns souvenirbutik, restaurang med mera, var det lite drygt att gå, det var en väldigt brant och seg backe dit upp. Som tur var, var den inte så lång.

En av anledningarna att vi valde just Melkevoll Bretun som camping, var närheten till glaciären. I receptionen sa de att det skulle ta 45 minuter att gå, så stod det även i campingkatalogen. När jag läste om andra campingar i närheten stod det att det skulle ta allt ifrån några timmar till en hel dag.

Glaciären som vi skulle gå till heter Briksdalsbreen. Den är en del av Jostedalsbreen, som är den största glaciären på den europeiska kontinenten. Ytan på glaciären är hela 474 km². Själva nationalparken är 1315 km².

Mer fakta om Jostedalsbreen (hämtat från Norsk Bremuseum):
Längd: 80 km
Högsta höjd: 1957 meter över havet
Minsta höjd: 60 meter över havet
Maxtjocklek: 600 meter
Störst mängd snö under ett år: 12 meter
Glaciärens volym: 73 km³
Färskvatteninnehåll: 73 · 10¹² liter

Från fjällstugan kunde man åka till glaciären i små bilar, med plats för 6 personer. Det kostade 190 kr/person, och då fick man ändå gå ca 500 meter på slutet, så vi hoppade över det. Vi gick istället. För oss tog det ca 1 timme och 10 minuter att gå, vi hade en hel del fotopauser på vägen.

Vi börjar närma oss. Vi vet inte hur långt det var att gå, på hemsidan står det att det är 2,5 km, killen i souvenirbutiken sa drygt 3 km, Lelles telefon-GPS sa 3,7 km. Vägen var i alla fall bra. Det var en iordninggjord grusväg som inte var alltför brant. Vid det brantaste partiet fanns det både trappor och väg.

Naturen längs vägen var vacker. Det fanns en stor fors, mycket björkar och lite blommor.

När man gick på bron över forsen blev man ordentligt blöt.

Forsen, bron över den, och några mycket små människor på vägen längst ner.

Inte långt från glaciären fanns det en rastkoja. Det fanns bänkar både inomhus och ute, där man kunde äta sin matsäck, om man hade haft någon med sig.

Det fanns även toaletter vid rastkojan.

Vilopaus och fotopaus. Vi hade ingen brådska upp. Om någon vill springa till glaciären på 45 minuter är det upp till dem, tyckte vi. Vi tog det lugnt och beundrade omgivningarna, och det tog ju inte så lång tid för oss ändå.

Längs vägen fanns det små skyltar med information om var glaciären hade slutat för olika antal år sedan.

Framme vid Briksdalsbreen! Nedanför själva glaciären fanns det en sjö, full med smältvatten.

Miranda plockade lite is. Vattnet var verkligen iskallt. Jag kunde inte låta bli att känna på det.

På nära håll var glaciären mycket större än vad vi hade trott.

Jag blev glad när killen med röd jacka, nere till höger på bilden kom. Han syntes så bra, så det gick att få fram en jämförelse mellan människans och glaciärens storlek.

Staketet. Närmare än så fick man inte gå. Det kunde rasa både isblock och stenar, dessutom var det mycket vatten under glaciären, som helt plötsligt kunde forsa fram. Det fanns varningsskyltar lite överallt.

Det ska gå att boka vandring på glaciären med guider, och båttur på sjön, men vi hörde folk prata om att det var inställt, eftersom glaciären rörde sig så mycket för tillfället.

Den blå färgen på glaciären beror på att isen är så kompakt, så den absorberar allt annat ljus i spektrat. Blå är den ända färgen som inte absorberas av isen, och därför ser den blå ut. Detta läste vi på en av informationstavlorna som fanns.

På vägen tillbaka från glaciären kom det mer vatten, så vi fick en ordentlig kalldusch när vi gick över bron.

Vålefossen är stor. Mycket stor. Och den låter. Mycket. Man hör forsen dygnet runt på campingen, men det gör inget. Vi hörde några kraftiga dunsar ifrån forsen, och trodde att det var stenar som rasade, men det var det inte. Det är bara vattnet som slår mot berget. Förr i tiden använde de dunsarna för att spå väder. Ju högre smällar, desto mer regn och oväder var det på gång.

Den totala längden på fallet är 355 meter. Detta gör Vålefossen till nummer 45, i listan över Norges högsta vattenfall. Sveriges högsta vattenfall, Njupeskärs vattenfall (där vi också har varit), har en höjd på 93 meter.

På kvällen tog vi en kort promenad till en utsiktspunkt på campingen. Därifrån såg vi både forsen och Briksdalsbreen, och dessutom Melkevollsbreen (på bilden här ovanför), dalen nedanför oss, campingen och vår ”lilla” husbil (inringad i rött på bilderna).

Jag badade fötterna igen, det är lite av ett tvång. Finns det vatten måste jag gå ner i det, eller åtminstone känna lite på det.

En fin blomma hittade jag också. Det fanns en humla i den, men den hann flyga ut innan jag hann knäppa kortet.