Igår fick jag äntligen chansen att prova om min självsuggestion har fungerat. Vilket åskväder!

Jag har varit livrädd för åska ända sedan jag var liten, nästan panikslagen har jag blivit varje gång det har mullrat lite på avstånd.

Förra året bestämde jag mig för att inte vara rädd längre, jag har försökt intala mig själv att pirret i magen och resten av kroppen beror på att åska är mäktigt och häftigt, inte på att jag är rädd. Jag bestämde mig för att känslan är ungefär densamma som jag får när jag åker virvelvinden, och den tycker jag ju om. Eftersom det inte har åskat så mycket så har jag inte kunnat prova om det har fungerat, men nu äntligen har jag fått chansen. Vid första smällarna stog jag på balkongen och väntade otåligt; Kom igen då, jäkla åska!

Och så kom den till slut, med riktiga blixtar som lyste upp hela himlen, och smällar som fick balkongen att skaka, kändes det som.

Jag var inte rädd. Jag stog kvar på balkongen med kameran i högsta hugg. Det verkar som att min självsuggestion fungerade alldeles utmärkt.

Jag vann!

2012-07-09