Idag blev det en bilåkardag. Vi åkte inte så många mil, men det tog lång tid.

2010 var vi och såg på Atlanthavsvägen, eller Atlanterhavsveien, som den heter på norska. Jag hade hört då att det skulle vara vackert och speciellt där, men det tyckte jag inte då. Därefter har jag hört om vägen igen, att det ska vara så fint att åka den. Eftersom vi ändå var i närheten åkte vi tillbaka för att se om vi hade missat något.

Atlanthavsvägen ligger ungefär mittemellan Molde och Kristiansund. Den ca 8 kilometer långa vägen går mellan orterna Vevang i söder och Kårvåg i norr. Den är en del av den nationella turistvägen mellan Bud och Kårvåg. Vägen, med sju broar, började byggas 1983 och var färdig 1989. (Källa: Visitnorway.com.)

På bilden ovanför ser man en del av turistvägen, i närheten av Bud.

Där framme är skylten som talar om att Atlanthavsvägen börjar.

Broarna går mellan många små öar, man har vatten på båda sidor av bilen hela vägen, i stort sett.

Vägen är faktiskt bra. Till skillnad från vägen mellan Bud och Vevang, som var väldigt smal. Det finns till och med streck i mitten på vägen.

Den mest kända av de sju broarna ser ut att försvinna mot ett okänt mål, när man kommer söderifrån.

Visst är det vackert, det kan jag hålla med om, broar, vatten och hav i kombination kan vara vackert, men särskilt speciellt vet jag inte om jag tycker att det är. Det finns ju broar och vatten överallt i Norge, och kusten ser ut som en kust vid Atlanten brukar göra. Jag får inte den där hisnande känslan av Atlanthavsvägen, helt enkelt. Det är fint, men inget mer. Nu när vi har åkt vägen fram och tillbaka två gånger får det räcka.

Det finns många små och några lite större rastplatser längs de åtta kilometrarna väg. Det var många som fiskade och flera såg ut att campa där (mest tyskar och holländare).

Vi fortsatte söderut inåt landet på väg 64. Det finns flera fina små byar längs med fjordarna.

En tunnel på grund av rasrisk från berget. Det kan ju vara bra att slippa få stenar på sig.

När man kör i väst- östlig riktning i Norge råkar man ofta ut för dessa skyltar. Kan de inte bygga en tunnel så går vägen över berg och fjäll.

Vi for vidare på väg 70 mot Oppdal.

Väl ute på E6 igen fortsatte vi söderut över Dovre. Den naturen tycker jag är vacker. Vi hade tänkt fricampa på Dovre, men de flesta platserna var upptagna redan. Det fanns några lutande platser precis bredvid vägen, dessutom började det regna, så vi ville ha en camping i stället. När man är ute så länge är det bra med el så man kan driva ut råheten som blir i bilen när det regnar.

Någon som inte var så brydd över lutningen som oss hade slagit läger i den här backen till höger om vägen.

Jag hittade en camping som såg bra ut i katalogen, Hageseter Turisthytte PlusCamp. Den skulle ha 75 elplatser, dessutom skulle vi få fler stämplar i vårt PlusCamphäfte. Campingen låg fint mitt ute på fjället.

Väl framme visade det sig att det inte fanns någon chans att vi skulle få plats. Hela campingen var full med spiketält. Jag förstår inte varför den kallades camping, det fanns bara några små ynkliga platser kvar för campare, resten såg ut som ett sommarstugeområde. Det var bara att åka vidare.

Vi fortsatte nerför fjället, mot byn Dovre.

2 kilometer norr om byn Dovre låg Toftemo Turiststasjon. Receptionen låg i ett fint hus, den äldre damen var artig, så vi checkade in. Det skulle finnas mycket plats kvar, sa hon.

Campingen hade 150 elplatser, det var bara att åka in och ställa sig, några markerade platser fanns inte. Sagt och gjort, vi körde runt huset och började leta efter en plats. Det visade sig vara lättare sagt än gjort.

Campingen med platskaoset, kallar vi den här campingen för. Pris: 210 Nok / dygn med el.

Rakt igenom campingen går en landsväg, där det åkte både personbilar, några långtradare och en och annan traktor.

Den enda camping jag har sett där det går en landsväg rakt igenom.

Inne på campingen (på ena sidan om landsvägen) gick en liten asfaltväg. Det gick att stå på båda sidorna om den, och det gjorde folk, huller om buller. Det där med att inte ha markerade platser funkar bra på vissa campingar, men inte på den här. Det var helt fel layout på campingen för att ha ett sådant system.

De som bodde där hela säsongen hade mycket utrymme, det fanns flera platser i eluttagen där, men det är ju inte så kul att ställa sig framför någon annan.

Servicehuset ser stort ut, men det var det inte. En stor del av byggnaden var hotell. Köket var mycket litet, det fanns bara en liten spis fastän campingen var så pass stor. Toaletter och duschar fanns det många av, dusch kostade 10 kr. Städningen var ok.

Precis vid E6 (där husvagnen åker) fanns det plats, men vem vill stå där? Inte vi, och ingen annan heller, uppenbarligen. Så långt söderut är E6 ganska hårt trafikerad dygnet runt.

E6, landsvägen, vägen in till campingen, och så en tom gräsmatta med elstolpar.

Till slut var vi lite fräcka och trängde oss in bredvid några säsongare som inte var hemma. Det fanns lediga eluttag vid den enas staket, så vi använde det. Senare på kvällen kom det en norsk småbarnsfamilj på genomresa, de hade samma bekymmer som oss, och dessutom barn som skulle sova (vi hörde trafiken fast vi kom bort en bit från vägen), så vi lyckades klämma in dem också där (vilket gjorde att säsongarnas förtält blockerades helt).

Från bilbron på landsvägen såg det ut som att campingen var fin.

Det fanns några små stugor.

En pool fanns det också.