Vi började köra hemåt, eftersom både jag och Lelle började känna oss lite förkylda. Vi valde väg 195 mot Boizenburg, vidare på autobahn 24 (E26), sedan mindre väg igen (väg 207 mot Lübeck). Vi passerade många små mysiga byar längs med de mindre vägarna.
Längs med de större vägarna fanns det ”Autohof”, stora rastplatser, med jämna mellanrum. Där fanns det både diesel, och kiosker. På en del av dem fanns det mat. Parkeringsplatserna var också mycket stora, så det var inga problem att få plats.
Vi hade tänkt köra runt Lübeck, men hamnade mitt i centrum på grund av dålig skyltning vid vägbyggen. Det var de för övrigt väldigt dåliga på i Tyskland. Helt plötsligt dök det upp en skylt om att vägen var avstängd, eller att nästa avfart från autobahn var avstängd, men det fanns ingen information om alternativa vägar. Ska man åka bil i Tyskland bör man alltså ha med sig en bra kartbok.
På grund av att det saknades skyltar vid trafikomledningen hamnade vi både i bostadsområden och i centrum av Lübeck. Ett tag hade vi ingen aning om vart vi var.
Här har vi nästan hittat ut ur Lübeck. Vi såg McDonaldsskylten som ett gott tecken, de brukar ligga i utkanten av större städer när de ser ut som på bilden.
Det var inte mycket trafik på autobahn utanför Lübeck, det var riktigt skönt att åka där faktiskt, även om vägen var i ganska dåligt skick.
I andra körfältet var det ca 1,5 mil bilkö i tre körfält. Vi körde förbi tre stora lyftkranar som stog på vägen, redo att lyfta upp något stort fordon som hade kört genom räcket och nedför en brant slänt. Vi såg inte vad det var för typ av fordon, men det borde ha varit stort, eftersom de hade kört dit tre lyftkranar. Det här var mellan Schleswig och Flensburg, på autobahn 7 (E45).
Vi for vidare in i Danmark och kom fram till en camping i staden Aabenraa, nära E45. Fjordlyst Aabenraa City Camping hette den. Värdinnan i receptionen var trevlig, och upplyste oss om att vi inte behövde checka in i receptionen, utan det skötte vi vid automaten på plats. Det har jag aldrig sett förut.
Campingen har tre stjärnor och ca 120 platser. Den ligger ca 3 mil från tyska gränsen.
Man gick fram till automaten, skrev in hur länge man hade tänkt stanna och hur många personer man var, och så dök summan man skulle betala upp i displayen. Det gick bara att betala med kontanter, danska kronor eller Euro, som man matade in i maskinen. Drygt 200 kr kostade det för en natt.
Ut ur maskinen kom ett kort, som var laddat med en summa pengar. Kortet använde man för att slå på elstolpen, fylla färskvatten (de tog betalt för det), låsa upp servicehuset, få varmvatten i duschen osv. Konstigt system, men ganska smidigt. Om det fanns pengar kvar på kortet när man åkte fick man tillbaka dem, och det gick också att fylla på mer pengar i automaten.
Husbilar och husvagnar var ordentligt åtskilda från varandra på campingen. Husvagnarna fick ställa sig fint med utsikt ner över stan, husbilarna fick stå närmast vägen. Campingen låg nära väg 42, så den hörde vi hela natten.
Här har vi staketet som skilde husbils- och husvagnsavdelningarna från varandra. Husbilsavdelningen var lite tråkig. Det var gräs att stå på, och grusväg runt. Det påminde mest om en parkeringsplats på gräs.
Vi smet givetvis in på husvagnscampingen och kollade läget. Där var det mycket finare, där såg det ut som en vanlig camping. En husbil hade visst också smugit sig in där.
Servicehuset på husvagnsavdelningen var mycket fräscht, med gratis varmvatten i duscharna. Det fanns till och med en barntoalett och ett minibadkar. I köket fanns det spisar med induktionshäll. Något sådant fanns inte på husbilsavdelningen. Dessutom fick man betala för att få varmvatten i duschen. Visst var det rent och fräscht i det lilla servicehuset på husbilsavdelningen också, men inte alls lika lyxigt eller lika gratis.
Vi tog en promenad ner till stranden, där man såg delar av Aabenraa och några industrier. Och en fågel. Badstranden såg inte så inbjudande ut, med vägen och industrierna precis bredvid.
På kvällen kom vi på att vi hade glömt att handla billig alkohol när vi var i Tyskland (den begynnande förkylningen och krånglet i Lübeck gjorde nog sitt till), så vi fick ställa väckarklockorna och ta en vända till Tyskland dagen därpå igen.
