Måndagen började med en liten tur in till byn Blåvand, som visade sig vara mindre än campingen. Det var en typisk turistort, med en huvudgata kantad med affärer, som ledde rakt igenom byn.

Det fanns några boningshus i Blåvand, men det var inte många. Det verkar vara en sådan by som fylls med folk på sommaren, och är väldigt öde på vintern.

Affärsgatan i Blåvand. Affärerna hade öppet hus hela påskhelgen, så det var mycket folk i rörelse när vi körde igenom på eftermiddagen dagen innan. På morgonen var det lugnt.

Vi fortsatte söderut längs med västkusten i Danmark. Landskapet är väldigt platt, och det står vindsnurror överallt. Så här ser det ut längs med väg 11.

Vi körde över gränsen till Tyskland, där väg 11 helt plötsligt bytte namn till väg 5. Nummerbytet på vägen och en skylt där det stod Tyskland var det enda vi märkte av gränsövergången.

Miranda tyckte att det var tillräckligt kul att vara i Tyskland för att följa med oss ut på första rastplatsen. Rastplatserna längs de mindre vägarna var i väldigt varierande storlek, de flesta var små. Längs de större vägarna (autobahn) fanns det riktigt stora rastplatser.

Naturen och landskapet påminde mycket om Danmark. Platt, bönder, stora åkrar och vindsnurror.

I Tyskland fick jag nytta av min Bord Atlas, som jag beställde för ett tag sedan. Jag hittade en camping, Lilienhofs Camping, i närheten av byn Tönning, längs med västkusten i Tyskland. Eftersom de inte tog kort, och vi inte hade några Euro, fick vi åka tillbaka till Tönning igen. Frun på campingen kunde två engelska ord tror jag, och med hjälp av de två orden, min gamla skoltyska och en stadskarta fick vi vägbeskrivning till bankomaten.

Vi hittade en bra parkering vid järnvägsstationen. Man fick nog inte parkera där, men det gjorde vi ändå.

Sparkasse var en bra bank. Där kunde man använda både Visa och MasterCard i bankomaten. Dessutom gick det att välja språk. I vissa bankomater gick det bara att använda Maestro och tyska kort.

Tönning var en fin och mysig liten stad, med ca 5000 invånare. Vi gick runt och tittade ett tag på alla fina hus. I trottoarerna hade de gjort fiskmönster. Tönning ligger vid floden Eiders inlopp, ungefär i höjd med Kiel, fast i andra änden av landet.

Efter vår stadsvandring åkte vi tillbaka och gjorde ett nytt försök på Lilienhofs camping. Den här gången var det herrn i huset som tog emot, och han kunde ingen engelska alls. Fram med skoltyskan igen, alltså. Båda två i värdparet var mycket trevliga, tror jag, de log i alla fall, och vi gjorde oss nästan förstådda.

En nyttig fras att kunna på tyska är: Wohin kann wir das Klo in das WohneMobil ausgießen? Det betyder ungefär: Vart kan vi tömma toan i husbilen? Tror jag. I alla fall pekar de åt rätt håll om man säger så. Grammatiken är säkert inte helt rätt. Ordet ”ausgießen” lärde jag mig på en skylt på campingen, frasen testade jag på nästa ställe, och det verkade funka.

Campingen är liten och fin. Den är säkert ännu finare på sommaren. Det är ca 2 km in till närmaste byn, Tönning, och ca 6 km till havet. Enligt uppgift finns det 15 lediga platser att stå på, och 18 som är upptagna av säsongsgäster.

Den var inte särskilt dyr, jag missade att skriva upp vad det kostade, och man fick inget kvitto, men jag tippar på att vi betalade ca 100 kr för en natt med el.

En nackdel var att värdparet hade sin hund sprang lös på campingen, och jag tycker inte om lösa hundar. Hur ska man veta om hunden är snäll när den kommer rusande? Jag tycker om hundar, men inte när de är lösa bland folk.

Säsongsplatserna låg avdelade från de ordinarie platserna, men det var ingen större skillnad på dem.

Det här var ett café och en mötesplats som höll öppet sommartid. Standarden var kanske inte så hög, men det var faktiskt ganska mysigt.

Kök och toaletter var fräscht, och såg relativt nybyggt ut. Duschen var gratis, såg det ut som.

Campingen låg mitt i den tyska naturen, det var tyst, lugnt och skönt. Som tur var hade inte bonden spridit koskit på åkern bredvid campingen på ett tag.

Det fanns väldigt mycket rådjur, både vid campingen och runt resten av de mindre vägarna vi åkte på.

Vägen från Tönning till campingen var inte stor, den var precis tillräckligt bred för att det skulle gå att mötas på den.